Pay it forward

Som alla vet så har den här veckan och förra varit ganska hemska faktiskt för att Mikael har varit så dålig efter operationen. Jag hoppas att jag satt in foto av några av de buketter jag fått från Maria K-m, men jag har säkerligen glömt att tacka de som stöttat verbalt, t ex Sara O. Barnen med partners har slutit upp som en mur kring sin pappa och har varit där och stöttat och hjälpt honom på alla möjliga vis. Min familj har stöttat mig när det har känts övermäktigt, vilket är nästan hela tiden faktiskt, och Patric B har skrivit meddelande till Mikael vilket han blev oerhört glad över för att det var så oväntat. Jobbigheten i Mikaels mående och oron från min sida har faktiskt matchats av omtanken hos de personer som stått runt mig hela tiden. Idag fick jag ännu ett kärleksbevis, som jag ska skriva om i ett eget inlägg (det förstår ni varför sen när jag gör det). Mikael har också flera gånger blivit rörd av de kärleksbevis han mött. 

Och återigen, man ska inte döma en tjänst efter hur stor den är för den som gör den utan efter hur stor den är för personen som får den. Och den här tiden har jag verkligen haft som en pläd av omtanke på mig. Människor kan hjälpa så mycket!

Därför bestämde jag mig för att Pay it forward idag. Jag har i princip varit missnöjd med flera aspekter av min vårdcentral de senaste 15 åren, med några undantag. Men idag mötte jag tre personer där som hjälpte mig så jättefint. En var läkaren som ganska smärtsamt men effektivt gav mig hörseln tilbaka genom att suga bort klägg som satt fast på min trumhinna. En sköterska kom och gav mig ett plåster när jag hade klämt fingret i rullstolen. Hon i receptionen var så trevlig. De tre såg inte på mig vad jag har känt av oro de här dagarna men deras bemötande gjorde att jag kände mig glad och stärkt. Och hjälpt. Man ska aldrig känna sig dum för att man tackar nån. Jag ska inte tycka att det är nåt så litet, för den här veckan har jag ju känt att mänsklig stöttning inte är litet utan ENORMT. Jag såg en dokumentär om Penélope Cruz ikväll, eller delar av den i alla fall. Hur hon tyckte mänskligt beteende var intressant och att hon studerade det för att bli en bättre skådespelerska. På ett sätt känner jag att jag är intresserad av medmänsklighet, och att jag vill studera det för att bli en bättre medmänniska.

💜

P.S. Mamma, det är en sak jag är osäker på i svenska språket och det är de och dem. Så skulle det varit "tacka dem som" i första stycket? Om du kan förklara skillnaden och hur man vet vilket det ska vara så blir nog inte bara jag glad utan kommentarsfältet.

P.S. Det är bra att erkänna svagheter offentligt, det gör en ödmjuk, men ändå så är det en övning i att känna att det faktiskt inte förändrar ens värde på nåt som helst vis. Och jag är inte lärare i svenska och får ha ett grammatiskt svart hål.