Gud. Först och sist och alltid.
Men faktiskt också Mikael. Att jag känner att det osäkraste i värden, äktenskaplig lycka, är en prioritet för oss båda och att vi arbetar på det, betyder så mycket. Jag fattar egentligen inte hur nån vågar gifta sig när det är så många som skiljer sig. Så det är stort att jag känner mig trygg med Mikael. Sen kan han ju dö i morgon men det kan man inte heller låta hindra sig.
Vi var på konsert i kyrkan i söndags. Jag såg ett par som varit gifta i ett par år hålla om varandra. Mikael hade armen om mig också vid nåt tillfälle. Och jag tänkte Det är inte konstigt, vi är ju nygifta fortfarande. Förutom att vi förlovade oss för sexton år sen nu i veckan och gifte oss för femton år sen. Så verkligen nyligen. Men tiden går fort när man har roligt.
Jag skulle vilja svara på tredje plats några ME-forskare. Men det verkar ärligt talat inte gå framåt så jättemycket på den fronten. Alla hittar massa fel, och nu senast visade de i en uppföljande studie att friska muskelceller som man stoppar i plasma från ME-sjuka inte kan kontraktera som de ska samt att mitokondrierna börjar fungera dåligt. Att det är nåt fel är ju helt klart men ingen vet ju riktigt var man ska leta. Om det går att visa 100 avvikelser, vilka är hönan och vilka är ägget? Tills de kommer på exakt vad det är som gör ME så tror jag inte forskningen kommer att komma så jättelångt, för att det är att leta efter en nål i en höstack. Så ger forskarna mig hopp? Självklart mer än om ingen gjorde nåt. Men jag håller inte andan i väntan på bot. Men hoppas gör jag. Lagom.
2 kommentarer:
Jag älskar hoppet och hänger mycket av det svåra i livet på detta, även om det inte kommer naturligt för mig.
Ska vi tävla om antal år? 57 förlovning, 56 år som gifta. Aldrig, aldrig ångrat oss. Känner bara tacksamhet.
Skicka en kommentar