17 juli

17. What would be impossible for you to give up? 

Mitt förhållande till Gud. Men jag kan inte se att jag skulle behöva ge upp det. 

Annars vill jag verkligen inte ge upp Mikael. Jag vet att jag behöver göra det när döden kommer. För ett tag. Skiljas för att mötas åter. Men om den tiden blir mer än en dag så är det för lång tid. 

Måste bli personlig

En av de finaste sakerna med vår kyrka är vad vi kallar prästadömet. Det finns två slag av prästadömsauktoritet, det aronska eller det lägre prästadömet, och det melkisedekska eller det högre. Numera får man det aronska i januari det året man fyller tolv. Så mina syskonbarn har delat ut nattvarden i sin församling hemma i USA och varit i templet och gjort dop. Sen det året man fyller 14 får man en högre ämbete inom aronska prästadömet med mera ansvar för förberedandet av nattvarden, t ex, och sen igen när man är 16. När man är 18 får man lägsta graden av det högre, melkisedekska prästadömet. Då får man ytterligare ansvar. Ett av dem är att välsigna sjuka och nedtryckta, rent bokstavligt.

Idag började jag gråta och gick in till Mikael som lagt sig efter två ytterst fysiska dagar med motorcykelkörning i fyra timmar osv osv. Jag sa hur ont jag hade i huvudet och att jag är helt slut av all smärta. När jag börjar gråta så är det för att allt det där som normalt håller ut när man har det jobbigt är slut och man gnager på knogarna. 

Och min man gav mig en välsignelse. 

Det går till så att han lägger händerna på mitt huvud och uttalar mitt namn, och att han med prästadömets myndighet ger mig en välsignelse. Sen behöver han leta inne i huvudet efter vad Gud vill säga mig, och så försöker han fånga de tanker han får och uttala dem. Jag med mitt teflonminne kommer inte ihåg jättemycket men känslan jag får är tydligare än nån annan stans, Gud älskar mig, Gud kommer ihåg mig och förstår mig. Mikael sa flera saker som jag aldrig sagt till honom men som han nu sa, från Gud. T ex om att jag känner mig ensam. Jag har massa folk som jag älskar, inte så, utan att när man bär smärta så gör man det helt själv. Och att jag aldrig ska glömma att jag inte ÄR ensam, för Gud är med mig, Gud känner mig, han älskar mig, och Jesus har lidit för alla våra sorger, olyckor, skador, svårigheter, orättvisor, trauman, för att han ska veta hur han ska stödja oss när vi går igenom dem. Och för att han har betalat priset för dem, så att vi kan bli fria från den skuld som man har till rättvisan och som ingen människa kan betala tillbaka själv, så därför gör Jesus det. Så att vi blir befriade både från synden och döden och får leva för evigt i ett liv som är bättre än våra vildaste fantasier. Jag vet inte om man bryr sig om inredning då men jag ska i alla fall ha en sarfattilampa. Och vara smal och ha kläder som är tillräckligt långa i ben och ärmar.

Och inte ha några effekter av ondska eller onda människor!

Och min kropp ska vara alldeles hel och helad, utan allt som skadar mig. Jag får min blindtarm igen och kanske har de där uppe läroboken som inte har tappet bort vad blindtarmsbihanget egentligen gör.

Jag minns när min systers man Rob hade dött. Första påsken efter det var det mycket hulkande här hemma. Jag tänkte så bokstavligt på vad uppståndelsen betyder. Att det inte är maskföda och evinnerliga intighet som är vår slutdestination, utan ett annat spännande liv där vi får återse våra nära och kära och de får återse oss. Att hela försoningen inklusive uppståndelsen gjordes så att just Rob kan vara med sina barn igen och med sin fru. 

Men apropå det, och fy, jag har ju haft mardrömmar i år. Ett tema var att Mikael skilde sig från mig för att han ville utforska ett liv med droger. Det andra var att Rob aldrig dog utan fejkade sin död för att han ville leva ett annat liv. Men att han kom tillbaka och då var han ju inte den man trodde han var. Usch, hemska mardrömmar.

Men likaväl som en mardröm bara är en fiktiv upplevelse som hjärnan skapar, så är elände, orättvisa och lidande bara nåt som finns i det här jordelivet och sen kommer det att bli bättre. Jag tycker redan väldigt många saker är bra, men jag skämtar inte om att jag gärna skulle vara frisk och ha min bästa kropp. 

Jag såg en karl, komissarie Lynley, som sprang upp för en trappa två steg i taget och jag kunde inte fatta hur nån människa kunde flyga uppåt i luften på det viset. Så van är jag nu vid att tänka på ME.

Jag är i alla fall väldigt glad och tacksam över den fina välsignelsen jag fick av Mikael. Jag känner att jag har fått motståndskraft och faktiskt har smärtan varit nere på 3 i några timmar. 

15 oktober

The thing that gives you hope

Gud. Först och sist och alltid. 

Men faktiskt också Mikael. Att jag känner att det osäkraste i värden, äktenskaplig lycka, är en prioritet för oss båda och att vi arbetar på det, betyder så mycket. Jag fattar egentligen inte hur nån vågar gifta sig när det är så många som skiljer sig. Så det är stort att jag känner mig trygg med Mikael. Sen kan han ju dö i morgon men det kan man inte heller låta hindra sig.

Vi var på konsert i kyrkan i söndags. Jag såg ett par som varit gifta i ett par år hålla om varandra. Mikael hade armen om mig också vid nåt tillfälle. Och jag tänkte Det är inte konstigt, vi är ju nygifta fortfarande. Förutom att vi förlovade oss för sexton år sen nu i veckan och gifte oss för femton år sen. Så verkligen nyligen. Men tiden går fort när man har roligt. 

Jag skulle vilja svara på tredje plats några ME-forskare. Men det verkar ärligt talat inte gå framåt så jättemycket på den fronten. Alla hittar massa fel, och nu senast visade de i en uppföljande studie att friska muskelceller som man stoppar i plasma från ME-sjuka inte kan kontraktera som de ska samt att mitokondrierna börjar fungera dåligt. Att det är nåt fel är ju helt klart men ingen vet ju riktigt var man ska leta. Om det går att visa 100 avvikelser, vilka är hönan och vilka är ägget? Tills de kommer på exakt vad det är som gör ME så tror jag inte forskningen kommer att komma så jättelångt, för att det är att leta efter en nål i en höstack. Så ger forskarna mig hopp? Självklart mer än om ingen gjorde nåt. Men jag håller inte andan i väntan på bot. Men hoppas gör jag. Lagom. 

Lycklig

Jag svarade på frågor för nån studie jag är med i härom dagen. Man skulle ange på en skala från 1-10 hur lycklig man var. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade men idag känner jag mig som en åtta.

Men det beror nog mer på vad jag har för inställning än hur mitt liv faktiskt ser ut.

Och jag tycker fortfarande att jag egentligen bara har ett problem i mitt liv, ME. Och att allt annat är bra. Men det är ju en lätt överdrift eftersom min ME påverkar så vitt skilda saker som mitt psykiska och emotionella välmående hela vägen till min ekonomi. Så det är väl egentligen inte _ett_ problem utan hundra, på samma tema.

Men bristen på övriga problem i mitt liv gör också mycket. Vi har inte egentligen några problem med ekonomin och jag har egentligen inte svåra psykiska problem. Fast jag just ikväll känner mig ganska uttröttad och inte alls är i fas med John Blund. Och det största av allt är ju att jag har Mikael bredvid mig i vårt och torrt. Vi har haft lite vått i år redan men det är bättre nu.

Och jag har så mycket problem med att jag tycker jag säger dumma saker när jag är för trött. Men med Mikael känner jag att även om han inte alltid vet hur trött jag verkligen är, så kan han läsa mig bra och jag måste lita på det. Jag måste inte, jag gör det. Jag tror kanske att jag är bättre på att läsa honom än vad han är på att läsa mig, men å andra sidan så tänker han bättre än jag så det kan jämna ut sig ändå på nåt vis. Och det gör att jag känner mig så trygg med Mikael. Han förstår om jag brister, han tycker inte att det gör mig sämre. Det gör jag ju själv så bra. Jag vill på ett sätt se mig själv mer så som han ser mig. Han kan säga vilka fel jag har men ändå älska mig ovillkorligt. Och jag känner mig inte dömd av honom. Bara väldigt teoretiskt förstådd både vad gäller mina fel och mina företräden.

Idag sa han till exempel när vi pratade om gången vi var på Sicilien och jag mindes att alla på stranden i Cefalù var till vänster om oss förutom ett par längre bort där kvinnan var topless. Det är inte vanligt i Italien så jag minns det därför. Men då svarade Mikael att det märkte han inte. Jag var väl så förblindad av dig. För en megafet person med självkänsleproblem så är ju en sån kommentar värd ungefär 40 000:-.

Så ja, jag är lycklig. Mina problem är stora på ett sätt men okomplicerade på andra sätt. 

Och jag har inte bara Mikael, jag har familj och vänner. Jag känner mig älskad. Och jag har Gud. Det var nåt som hände härom dagen som jag tänkte att jag skulle komma ihåg. Jo, det var när jag var så övertrött inför psykologsamtalet att jag bad att hon skulle vara sjuk. Intensivt. Och sen när hon ringde blev det ett fantastiskt samtal. Då kände jag att Gud hörde min bön men svarade mig på ett bättre sätt än jag hade tänkt ut själv.

Och att det med Gud inte är självklart för alla och att jag har ynnesten att tro. Jag tror ju att Gud står och väntar på precis alla med öppna armar, men jag känner ändå att det är en ynnest. Dessutom är det lätt att tappa tron när man inte kan gå i kyrkan mer än enstaka gånger på 10 år. Så det är jag också tacksam för. Jag vet att inte alla som läser här känner samma, och jag brukar försöka att inte skapa distans genom att pracka på nån min tro, men nu kunde jag inte låta bli att nämna den. För att vad hjärtat är fullt av talar munnen.

Konstigt nog är jag mycket sorgsen för saker idag men ändå så lycklig. Och jag brukar känna att det är en av sakerna som jag inte avundas Gud, att han har så många barn som gör honom olycklig. Om han nu känner så. Kanske blir han inte olycklig av att ha barn som Hitler och Putin, kanske sörjer han deras livsval men älskar dem med fullkomlig kärlek ändå. Gud kan ju säkerligen älska mer och bättre än jag. Men idag är jag sorgsen för vissa saker men ändå lycklig. Fint så.

Snålheten och visheten

Jag beställer så mycket jag kan från vårt lokala apotek. Ibland köper jag receptfria saker på Apotea för att de är billigare. Tycker det är viktigt att stödja lokala apotek för annars finns bara nätapoteken kvar med ingen personal att fråga. Men det är också väldigt smidigt att få saker hem med bud.

Nu hade jag beställt tre mediciner från Apoteket med leverans dit. T ex migränsprutan som förra året skulle hämtas ut under julveckan och som tog två personer tre besök innan jag faktiskt fick hem sprutan. Som hade varit där hela tiden. Nu försökte jag beställa den lite i förväg så det inte skulle bli så i år också. Egentligen får man inte hämta ut saker förrän en viss tid har gått men jag förklarade som det var och så vitt jag vet har de skickat sprutan. De da bara att de har delat på leveransen och det gör de alltid om det är kylvara med, sol migeänsprutan. Så jag kände mig så nöjd över hur bra det hade gått. Hittills.

Hade triptaner på recept som inte gick stt hämta på Apoteket så jag beställde dem på Apotea ihop med nån deo, ansiktskräm (CeraVe är såååå bra!!!) och en ny sorts intimtvål. Det var inte värt så mycket pengar att jag skulle få det med bud men det skulle ändå levereras hem. Med PostNord. Där borde jag ha dragit öronen åt mig. Jag har så mycket dåliga erfarenheter av dem, men jag lät snålheten bedra visheten.

För visst har de levererat paketet idag, 10.58 tror jag det var, men har jag fått nåt paket? Nejdå. Och trots att jag fått både mail och sms om detta paket, vi ska leverera det, vi ska leverera det på lördag, nu har chauffören åkt, nu kommer det snart, nu är det framme!!!!! så finns ingen mailadress att svara på. Så där sitter jag och slår på nätet och hittar till slut ett telefonnummer. Hatar verkligen att ringa på telefon. Man måste vara beredd att svara på frågor som jag inte hinner tänka ut, så det tar så mycket energi. Till slut fattar jag att jag pratar med en robot och svarar på frågorna. Nej, det fanns ingen mer information att ge och kundtjänst öppnar på måndag.

Tack och lov att det inte var julklappar i paketet. Men jag vet inte hur man gör när man reklamerar en försändelse med receptbelagd medicin som nu står som expedierad hos Apoteket men som jag inte har fått.

Fast. Nu kommer jag på. Både Mikael och jag har kollat utanför dörren. Han har gått ut och kollat noggrannare än jag, men inte så långt bort som hos grannen. Men om nån annan har tagit emot paketet så skulle de väl ha gått hit med det på hela dagen. Så jag tänker att nån har snott paketet. Eller så har chauffören levererat det fel.

Men. Jag kommer ju på nåt. Det står att det ska levereras till dörren, men tänk om det ligger i brevlådan. I så fall är det ju mer än lovligt korkat, så många gånger som de har talat om att de ska lämna det utanför dörren. Men klockan är ett på natten och jag måste gå upp, ta på mig skor och jacka och kolla i brevlådan. Jag som inte kan gå upp mer än max tre gånger om dagen, och jag har redan gått upp tre gånger idag. Men jag måste kolla.

Jag ska inte låta snålheten bedra visheten nån annan gång.

Det märkliga är att jag har fått två andra försändelser levererade utanför dörren den här veckan. På nån av dem fick jag ett foto av paketet utanför dörren inklusive vår Badenstol. Så man såg verkligen att de hade levererat det till rätt ställe. Jag fick en DHL-grej en gång och då svär jag på att de bara hade sagt att de hade försökt leverera paketet för det låg ingen lapp i brevlådan eller på ytterdörren med Vi har försökt att nå dig. Så jag tror att de fuskat och bara kör det till utlämningsställe för de "vet" att privatpersoner inte är hemma utan på jobbet på dagarna. Grr.

Ja, jag måste gå upp.

TUR VAR VÄL DET! 

Ibland kan ens instinkter vara rätt.

Såååååå skönt att inte behöva jaga posten om försvunna varor.

Och gissa om jag ska lusläsa all deras kommunikation och se om det står utanför dörren eller i brevlådan. Jag vet inte om jag tycker det är hugget som stucket. Jag kollar.

Snart halv två och jag är uppe i varv. Om man gör nåt man inte orkar slungar kroppen ut adrenalin som den sen tyvärr inte kan metabolisera ordentligt, så en adrenalinrusch kan ofta vara i fyra timmar. Jag är rätt ivrig att lägga mig så jag ska ta till alla mina knep. Första blir lägga bort telefonen. Jag ska bara... Två saker, som jag måste. Men sen så blir det analog läsning. Ett tal av Neal Maxwell från 1991 som festligt nog en vän från en annan kyrkan tipsade mig om. Hon hade googlat på en viss vers i King James version och eftersom vi kanske är en av få kyrkor som fortfarande använder den, så hittade hon ett tal om precis det hon ville säga och det var från gc 1991. Festligt.

Men så härligt att det slutade på ett positivt sätt ikväll.

Underbar i råd hette det på min tid

Jag gör mitt bästa för att inte glömma Christ i Christmas! Idag läste jag en så klok tanke. Jag älskar ju det där skriftstället i Jesaja 9:2,6 som nämner Kristi olika namn. Det är så poetiskt och sen hör man Händel i huvudet också vilket inte gör saken sämre.

Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land ska ljuset stråla fram. För ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Far, Fridsfurste.

En gång när jag hade terapisamtal med Monnah frågade hon nåt där jag skulle svara nåt jag var. Minns inte bättre än så, men hon är väldigt bra på att ställa frågor som gör att man formulerar saker för sig själv och får insikter. Jag hade väldigt svårt att säga några positiva saker om mig själv. Och ännu jobbigare att behöva säga dem högt till en annan människa. Som om jag tror det om mig själv. Men jag kan ju inte vara den enda människan på jorden utan goda egenskaper. Så speciell är jag inte. Men det jag läste var av äldste Holland, min favoritapostel som var här härom veckan. Han sa att man genom att tänka på Kristi namn och därmed hans egenskaper, kan man lära känna honom och känns tilltro till hans makt och insikt och förståelse. Och därigenom kunna förstå inte bara vem han är utan också vem jag själv är, vilket han ju är heavily invested in. Han har gett sitt liv för mig. Det är mer än vad både Mikael och mina föräldrar gjort tillsammans. Jag borde lita på att han inte överdriver eller tar i när han säger att jag är värd att älskas, att jag har gudomliga egenskaper och en oändlig potential. Jag tyckte det var väldigt klokt att koppla det till Wonderful counselor och de andra vackra orden.

Så den här jultiden när många flänger för mycket, t ex jag, för att förbereda mat (inte jag) och klappar (jag), men även för att ge dem man älskar en fin högtid, för att visa omtanke för dem man bryr sig om och visa det tydligt i alla fall en gång om året. Och en del lyfter blicken ett snäpp till och försöker få till fred på jorden och bland människorna en god vilja.

Jag har tänkt att jag ska följa kyrkans adventskalender som har olika goda gärningar i luckorna. (Och en bild av Jesusbarnet på framsidan och inte tomten. Jippi!) Men kanske är den person jag behöver vara snällast mot i jul mig själv. Kanske behöver jag hela den här tiden av julefrid ägna mig åt att i handling visa att jag i ord tror att jag är värd nåt eller allt. Att jag är lika mycket förtjänt av omtanke som nån annan.

Jag har tre julkalendrar. En med Trisslotter från Mikael. En vacker kalender med kurbitsaktigt mönster och med praliner i från Ikea (pralinen i dagens lucka var förvånansvärt god, inte nån typisk ikeachoklad) och som är från mamma och pappa. Och sen kyrkans kalender med Jesusbarnet på framsidan. De innebär allt jag behöver i livet nämligen pengar (och drömmar om en fyrarummare efter vinsten), skönhet, "mat" och kärlek eftersom jag fått kalendrarna av mina föräldrar och min man. Och så höll jag på att glömma Jesusbarnet. Honom behöver jag också. Förlåt, det var ingen freudian slip, det var bara ME-hjärna.

Jag är

Den här helgen har min kyrka haft en årlig världsvid konferens. Jag blir alltid väldigt lycklig när jag kan ta del av något hemifrån soffan och har tittat på så mycket jag orkar.

Det var det nån som talade som jag tyvärr inte uppfattade namnet på, men Mikael och jag pratade om det efteråt. Mannen hade talat om tro och att han inte trodde på Gud baserat på vad Gud hade gjort för honom. Det är ju självklart, för motsatsen är också sann, man kan inte få Gud att göra saker, ändra ens liv så att allt blir som man önskar om man bara tror nog mycket på honom. När jag var barn försökte jag gå på vattnet i badkaret men vi kan inte tvinga Gud med vår tro.

Så alltså är Gud inte bara det han gör för oss. Han är vår Gud även när han svarar nej, kanske, eller vänta lite. Det vet jag ju, och håller med om.

I samma tal berättade han om en flicka som blev blind vid elva års ålder. När någon frågade om hon inte var arg för att hon hade blivit blind sa hon Vem skulle jag vara arg på? Gud är ju med mig.

En stund senare kom jag att tänka på att Gud kallar sig själv för Jag är. Inte Jag gör, och inte heller Jag kommer att bli. Han är den store Jag är, från evighet till evighet. Bokstäverna i hans egennamn Yahweh (Jahve på svenska) är samma som Jag är. Rent grammatiskt är även den hebreiska formen för Jag är inte bara en existens utan en närvaro. 

Så om Gud inte är vad han gör utan vad han är, då kanske jag också kan vara nöjd med att vara vad jag är istället för vad jag gör.

Insikt

Pratade (skrev meddelanden) idag med en god vän om min tro. Det är ett kärt ämne för oss, som båda är ME-sjuka och troende fast i olika samfund.

Jag lyckades förklara vad ett av mina problem är, och det är att jag tycker att mitt lidande är så onödigt. Jag bara ligger här och gör inget för nån men har ont, är deprimerad, får magkramp, snubblar lite när jag måste gå upp på toa fast jag inte vilat färdigt. Det känns som att jag är 100% upptagen med ett liv som inte är till nån nytta för nån annan och inte heller för Gud. För jag gör inget för att hjälpa andra.

Men så fortsatte jag med Job. Han var ju verkligen inte missnöjd med sin lott, fast han säkert hellre hade haft ett gott liv som innebar att han kunde bidra till att göra världen till en bättre plats och fostra fina barn som i sin tur skulle göra världen ännu bättre. Så då insåg jag att jag tror att jag vet bättre än Gud. Eller så förstår jag inte varför detta skulle vara ett liv som är meningsfullt. Jämfört med att låta mig använda mina erfarenheter och starka sidor för att bygga upp människor och spegla Kristus i mitt ansikte.

Jag ser det som att Gud inte vill ha mitt tjänande och mina talanger. De tycker jag är fina gåvor och jag vill gärna ge dem. Men så vill han hellre ha att jag ligger och har ont och tycker att jag är usligt värdelös. Nej, inte det såklart. Men man vill ju hellre ha ett barn än sörja att man är barnlös. Även om mammatiden kan vara ett lidande många gånger så vet vi ju vad för problem vi föredrar.

Men så tänkte jag på min goda vän. Hon har en förfärlig sjukdom tror jag det räknas som, i alla fall är det en sammansatt lista över symptom som är mycket svåra. Det heter Topical Steroid Withdrawal eller TSW, och är att huden inte längre tål kortison. Hon har använt kortisonsalvor hela livet men började istället få biverkningar av det och tålde det sedan inte. Så fick hon en sorts reaktionssjukdom som jag inte kan förklara i ord vad jobbig den måste vara. Huden blir tunn som silkepapper, kliar, svider, går sönder bara man petar på den, faller av så det ligger flagor eller som mjöl på hela kroppen och sängen, huden har blivit elefantartad, tjock och vätskande och tunn och ömtålig och allt om vartannat. Hon skriver om hur hon har det och hon låter hela tiden som att detta är väldigt jobbigt förutom ME:n, men å andra sidan låter hon alltid hoppfull, som att hon önskar ett slut på det men att hon inte tänker ge sig och ge upp. Hon behåller tron hela tiden. Hon tänker inte "förbanna Gud och dö".

Och när jag berättade för henne hur tröstad jag blir av hennes starka berättelser, hur hoppfull hon gör mig med sin styrka, då insåg jag att folk ibland har sagt till Mikael, eller faktiskt mig också men jag träffar inte folk så ofta längre, att de tycker jag är stark och trosviss. Jag tänker att det kan ju inte de veta. De ser mig inte när jag önskar idka prickskytte på de morgontidiga fågeluslingarna som kvittrar och smetar in min insomni i ansiktet som en raklöddertårta. Kanske har nån läst nåt jag skrivit på sociala medier, kanske har nån hört nåt av nån som träffat min familj eller Mikael (det blev fel, han är såklart min familj!). Och om en person tänker en god tanke i samband med att de tänker på mig, då har ju det här decimerades torftiga livet en mening! Då kan någon annan tänka som jag om Mireille, att om hon kan så kan jag.

Så kanske att jag börjar se värdet i min egen livslott. Det är ett stort steg i så fall, och nästan mirakulöst att jag har kommit till den insikten på samma gång som jag skriver i min hälsodagbok bredvid huvudvärk "Blir snart galen!"

Fin söndag

Mikael hade åkt på julfirande med sitt jobb idag. Tre timmars turkiskt Hamam med massage, peeling och allt vad det var som jag glömt. Sen när jag gick upp för kvällen tänkte jag mig försöka mig på att klä granen. Den har stått grön sen förra helgen men jag orkar aldrig. Och så är ju våra julsaker på olika ställen i förrådet och Mikael, bless his heart, hittar tyvärr inte samma julgrejer varje jul. Så nu har vi en ljusslinga som egentligen ska sitta utomhus och det där greppet man ska sätta på grenen är för trögt för mina fingrar och min artrostumme, redan när vi hade just de sakerna framme för drygt fem år, om jag får gissa. Så jag tog fram en sladd med mindre ljus, typ bara som ljusprickar. Men trots att den var fyra meter tror jag räckte det inte för granen, som ändå bara är 180.

Så då funderade jag på de med hårda greppet. Nej, borde inte förstöra tummen. Sen hittade jag en och två som också är långa men bara med en ljusprick. 7,9m vardera tror jag. Den första blev ungefär som ljusslingor brukar bli i granar, dvs något likt en meandrande väg upp för ett spetsigt berg. Så när jag rätt trött vid det här laget river fram även den andra på 7,9m så blev det faktiskt rätt lagom. Och eftersom min ork är slut för länge sen får ni se granen som den ser ut nu, och som den kanske eller kanske inte kommer att se ut hela julen. Kanske gör vi några ändringar med kulor och ser var vi hamnar.

Men just nu tycker jag granen är rätt vacker i all sin enkelhet.

Såg på julkonsert idag från Rom. Det var min kyrka som anordnade den. Jättefin, smart för de tog folk från samma familj att framföra det mesta av musiken så att de i alla fall inte skulle träffa/smitta nån annan.

Kanske fungerar den här länken. https://fb.watch/9-vLT3DzvJ/

Om inte, kan ni söka på kyrkans namn, Jesu Kristi Kyrka av sista dagars heliga, eller på "Vittnen om julen -- en julkonsert".

https://youtu.be/JLzJgvY9YPo är en annan länk som också kan tänkas fungera.

Sen har familjen kunnat vara med på när min brors tvillingsöner döptes i Buffalo nånstans. De hade fått lov att ha sina telefoner med och vi kunde se och höra dophudatjänsten (nåjaa, nästan allt, tills min telefon fick en pushnotis som jag viftade bort och då viftade jag precis bort ljudet utan att märka det. Men ett dop i vår kyrka är inte ett barndop. Vi tror att dopet betyder att man vill följa Jesus. Det kan inte småbarn bestämma. Nu är väl åttaåringar inte beredda på alla saker som kan komma i deras väg i livet, men det de vet och tror räcker för att ta det första steget tillbaka till Gud.

Det var såklart ljuvligt att se dem alla, och de sjöng så fint. Stilla natt på sitt dop. De hade några crazy julkostymer på sig. Sötast i världen.

Äntligen!

För många år sen vaknade en titel i mig, en berättelse som borde skrivas om åsnan som bar Maria och sen fanns med i stallet när Jesusbarnet föddes, och såg de förunderliga som hände då och sedan. Åsnans testamente heter berättelsen. Och här har jag hittat en bild som visar just detta. Åsnan och barnet. ❤️

Musen i glaset

Jag är ju troende, kristen, medlem i Jesu Kristi Kyrka. Jag brukar möta två fördomar om troende: Den ena suckar och säger att det måste vara skönt att tro för att då är allt så enkelt. Men världen eller vardagen blir ju inte enkel bara för att man tror på Gud. Det som är svårt är lika svårt. Men man har de existentiella svaren. Inte obegränsat med tid, pengar, vänner etc, vad nu som är svårt i ens liv.

Den andra brukar vara en variant på Jag önskar jag också kunde tro. Som att de är för intelligenta för att tro, ser för mycket bevis på motsatsen, och inte alls egentligen önskar att de också "kunde" tro utan på det sättet vill visa att de tycker det är befängt att tro.

Jag har ju egentligen inga andra problem i livet än ME och det som hör till. Men är mitt liv särskilt enkelt för att jag tror?

Nej. Nej, verkligen inte.

När min systers man gick bort så var hon inte immun mot den sorgen för att hon trodde på Gud. Jag själv är inte invirad i livsskyddande bomull och ligger och ler frälst. 

Men visst tror jag på att familjer kan vara tillsammans för evigt. Jag tror också att alla människor har ett inbyggt värde som Guds barn. Jag har svar som hjälper mig se livet med facit i hand. Men jag måste ändå tänka ut och skriva hela matteprovet, inte bara kopiera rätta svaret.

Läste en underbar sak igår, som jag väl inte egentligen tror är sann utan mest en fin historia. Men jag brukar inte bry mig om ifall saker är helt sanna om jag bara tycker att en idé har ett värde. Så är det att vara litteraturteoretiker snarare än de naturvetenskapliga teorierna, där ju sanning har ett 100%-igt värde.

Det sades att det på 50-talet gjordes några tveksamma försök på möss. Eller råttor. Och kanske 60-talet. De lades i ett glas och man räknade tiden de orkade simma innan de började sjunka av utmattning. Genomsnittet var 20 minuter innan de sjönk 

Men när de sjönk tog man ur dem ur vattnet, torkade av dem och lät dem vila sig ett tag. Sen lade man i dem i vattnet igen. Men nu, när de visste att någon skulle "rädda" dem, så orkade de simma 60 timmar. Skillnaden var hopp.

Och fast jag inte tror på historien så tror jag på dess budskap. Jag tror att jag själv simmar i en skål vatten och många gånger är nära att ge upp och falla till botten.

Men jag tror att just där är min tro som mest verklig för mig. Alla svar om saker jag har i teorin eller i praktiken betyder inte lika mycket som tanken på att nån kommer att rädda mig ur skålen.

Inte för att skålen alltid är dålig. Ibland är vattnet solsemester på Sicilien ibland har vattnet frusit och jag har fått på mig skridskor. Mitt vattenglas är bekant trots att jag också ofta stirrar på grannens grönare gräs.

Men just det att nån ser mig och vakar över mig betyder mycket. Att Gud inte har blandat ihop mig med nån annan, med nån starkare och visare. Han vet att jag kan klara det här, även när jag på fullaste allvar är nära att ta mitt sista andetag. Inte bokstavligt, men när jag suckar och inte vet varifrån jag ska få kraften att fortsätta. Då har jag några nya fräscha timmar i bakfickan. Oftast kommer de inte fram förrän nästa dag. Efter eländet. Man får lida lite på natten, gråta och klaga, sen är det ju en annan dag.

Vilken köftsmäll

Jag är inte riktigt säker på att jag har uppfattat käftsmäll korrekt. Jag tror att det är som när man lyssnar på Sissels Slow down, det är så bra att musiken knockar en. Är det så?

I så fall fick jag en käftsmäll igår. Ellen hade lånat en kasse som mamma gick hit med och hängde på dörren. Äkta corona-o-spridning. En bytta som Ellen ätit pasta i. En bok. Och här kommer käftsmällen. Det var mammas senast utgivna bok. Men den mest makalösa dedikation på insidan. Det vill jag nog gärna ha för mig själv men den var verkligen en käftsmäll, fast på bra sätt. Jag vet inte om ni fattar. Så bra så att om man liknar det vid våld (varför i hela fridens namn ska man göra det) så kan fina saker vara som en liten dask på kinden, ibland kan det vara som ett slag i magen (tror höjningen i Markoolios schlager med Linda Bengtzing kallas så) eller en käftsmäll. Då blir man så berörd att man, liksom efter en käftsmäll, blir golvad och tappar koncepterna.

Och så var mammas dedikation.

Nej, det är kanske för privat för att visa?

Men vem har å andra sidan beskyllt mig för att vara för privat?

Dagens tacksamhet

Skulle ta min sköldkörtelmedicin som ligger i en liten dosett i en skål på mitt nattduksbord. Ingen dosett. Letade. Gick upp och letade överallt i lägenheten. Ingen dosett. Gick tillbaka till sovrummet och tänkte att jag måste leta under sängen, förmodligen har den ramlat ner. Men så får jag bara en idé om att lyfta lite på Mikaels täcke, och där ligger den. Jag sa högt Tack! Tack! Tack! Tack! Att inte behöva leta när man inte orkar är en välsignelse för mig. Jag kan ju inte bevisa för nån att det var Gud som hjälpte mig att hitta dosetten, men jag kände starkt att det var så. Det gör mig tacksam och påminner mig om att Gud är med mig hela tiden, även om jag kanske inte märker honom förrän det behövs.

klokt och kul på fredagskvällen

Så vackert, trösterikt, in i hjärtat.

Att vi kan behöva lära oss vårt värde är dock inte så lätt. När jag vinner tävlingar känner jag mitt värde. Det kan psykologen få bita i.

Mikael och jag lekte fredagsspel medan chokladpuddinge⁰n stelnade. Vi körde en variant av A till Ö, där vi skulle välja två kategorier var och se vem som vann. Mikael orkade inte den fjärde omgången som var hans att bestämma så då hade det antagligen blivit väldigt jämt. Jag valde läkemedel och romantitlar, Mikael valde flygplansdelar. Jag vann såklart mina ämnen, han såklart sitt, och jag hade gärna gjort ett fjärde för att få se hur det gick. Böckerna var mycket svårare att komma på än vi trodde. Jag kom inte på sånt som Hemsöborna. Men det var så kul att leka en stund.

Tröst

Jag följer en del på IG och FB som har med min kristna tro att göra. I vanliga fall är det välkomna inlägg i ett flöde som kan vara både ytligt och politiskt förfärande. Men när jag mår extra dåligt, som nu, kan det vara jobbigt att se. Jag orkar inte läsa nåt om att om man bara tror på Gud så blir allt bra. För så enkelt är det ju inte. Det är inte så att ju större tro man har, desto bättre, lättare och lyckligare blir allt i ens liv. Visst kan man få en grundtrygghet och tröst i svåra situationer, men man får svåra situationer.

Därför blev jag glad när jag såg ett foto idag som ska representera Jesus. Jag såg bilden tidigare idag men ville inte läsa texten under. Ville inte se om det stod nåt hurtigt. Men så alldeles nyss såg jag det igen, nu nederst bland dagens inlägg. Min kusin J hade gillat inlägget, och plötsligt blev kristendomen verklig igen. Min kusin har flera problem med hälsan och vill nog inte heller läsa för klämkäcka grejer alla gånger. Bokstäverna i hennes namn tog tag i mig.

Under bilden stod några av skriftens vackraste ord ur Jesaja 53:3-5:

Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande. Han var som en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi inte respekterade honom.

Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi såg honom som hemsökt, slagen av Gud och pinad.

Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.

Jag kan inte påstå att jag helt förstår varför Kristi lidande var nödvändigt. Varför är det bra för mig att han led? Men det är en sorts högre skola på den logiken och jag litar på att det var nödvändigt, och tar också tacksamt emot den frid och det helande som hans sår har gett mig. Han har lidit människornas plågor för att han ska veta hur han ska trösta oss i våra skröpligheter. Och den vetskapen tröstade mig ikväll. Hoppas den kan trösta dig som läser också.

Tacksam 11

How has God provided for you when you were worried?

Svår fråga. Jag trodde nämligen provide i den meningen betydde sett till att du har det du behöver av mat, husrum osv, men det passar inte ihop med att man är orolig, så jag vet faktiskt inte vad frågan avser.

Men jag kan ju säga att fast jag aldrig varit rik (lite mer rik i Borås där jag köpte lägenheten för 25 000:- kontant, hade en avgift på 1 800:- och orkade gå i affärer och hitta fynd) så har jag alltid klarat mig. Visst inser jag att min förmåga att låta bli att köpa skor när vi inte har råd hjälper mig att alltid ha mat på bordet. Men jag ska ju inte ta på mig all ära för det själv. Jag tror Gud har räddat oss många gånger men som vi inte har märkt. Så fint det blir sen när man är död, så tänker i alla fall jag, att man får se sitt liv rulla förbi som en film, och få se när Gud ingrep, eller en god gärning som någon okänd eller känd men osynlig person gjorde. Jag skulle också gärna vilja se vad jag gjorde som andra blev glada för. Wow, vilken fantastisk film. Den längtar jag efter att se!

sorg och tröst

Jag sov ju bra idag men huvudvärken har inte lättat så mycket. Och jag ska inte tro att en natts god sömn utraderar effekterna av en månads dålig sömn, förutom de 25 åren före det. Men jag tänkte att jag skulle lyssna på några barnsånger från vår kyrka och det gjorde jag. Sen blev jag sugen på mer och när jag gick upp tittade på vad jag lyssnade på senast på cd-spelaren så låg där några frestande skivor.

Ja, jag har inte Spotify. Ja, jag har en cd-spelare. Ja, jag har cd-skivor. Jag gjorde misstaget att börja med Rigmor Gustafsons version av en absolut älsklingsdikt som jag inte visste fanns tonsatt. Ninni sjöng den på Robs begravning och jag fattar inte hur hon kunde stå där och sjunga "he is dead" framför sin 31-åriga barndomskompis, nybliven änka, och jag som satt och fulgrät så jag hade kunnat få anställning som gråterska i de sydliga mer uttrycksfulla länderna. Ni får dikten en gång till, jag har med all säkerhet satt in den förr men den är så fantastiskt fruktansvärd. Den heter Funeral Blues och är skriven av W.H. Auden:

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message ‘He is Dead’.
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,

My working week and my Sunday rest,

My noon, my midnight, my talk, my song;

I thought that love would last forever: I was wrong.

The stars are not wanted now; put out every one,
Pack up the moon and dismantle the sun,
Pour away the ocean and sweep up the wood;
For nothing now can ever come to any good

Ja, men sen tänkte jag göra mig på bättre humör och satte på Ninnis julskiva. Den är jättebra och just julsånger (förutom när det handlar om sleighbells och Santa) är så betydelsefulla för mig för de handlar om Jesusbarnet och hur han har kommit för att frälsa världen, och det tror jag ju på av hela mitt hjärta.

Och musik i sig är ett språk som talar så direkt till min själ, och när det dessutom textmössigt berör nåt som är centralt i mitt liv, så går det inte att hålla sig oberörd. Och när hon sjöng O helga natt var jag tvungen att vrida upp volymen och sjunga med, två gånger i rad. Den är egentligen inte en av mina favoriter, men hennes version var en mer altvänlig tonart, så jag kunde ta i ändå från tårna och andra gången jag sjöng om att se en älskad bröder i en slav, så blev jag så tagen att jag fick sätta mig ner och gråta.

Tårarna sprutade. Inte bara för att "Frälsar'n krossat våra tunga bojor". Fast just de där bojorna känner jag av lite mer än jag har lust med. Så jag grät också för att jag älskar musik så ofantligt, men jag klarar inte av att lyssna på musik, så som jag inte längre kan läsa böcker. Och de två förlusterna är så svåra. Inte som att mista sin man, men jag lever mitt liv och det krymper och krymper och det som jag normalt tar till för att både roa mig och trösta mig, funkar inte. Och sorgen är så stor över hur decimerat mitt liv är, och när jag lyssnar på musik så blir förlusten ännu större för att saknaden blir så akut.

Dessutom handlar det mycket i media nu om en man som dömts till fängelse för att ha hjälpt sin svårt sjuka fru att ta livet av sig. Hon hade ME. Det blir ju lite jobbigt att ta in. På samma gång lämnas en namnunderskriftslista med 10 000 underskrifter om förbättrad ME- vård in. Förbättrad å förbättrad, det finns ju i princip ingen vård alls, bara två mottagningar i Stockholm men inget mer i hela Sverige. Det finns fortfarande folk som blir hånade när de går till läkaren. Jag själv var hos läkaren igår och blev inte hånad, men det ligger så nära varenda gång. Man är i ständig beredskap och det tär på en.

Så då tänkte jag faktiskt trösta mig med musik och letade fram Slow down med Sissel och min kyrkas stora kör och orkester. Hon är ju ett musikaliskt medium, om man får säga så, och texten beskriver exakt hur jag känner och exakt hur Gud vill att jag ska göra för att få tröst och styrka. (Jag vet inte vem som skrivit text eller musik, även om den är baserad på bibelversen "Be still and know that I am God".)

In the midst of my confusion
In the time of desperate need
When I am thinking not too clearly
A gentle voice does intercede

Slow down, slow down, be still
Be still and wait, on the Spirit of the Lord
Slow down and hear His voice
And know that He is God

In the time of tribulation
When I'm feeling so unsure
When things are pressing in about me
Comes a gentle voice so still, so pure

Slow down, slow down, be still
Be still and wait, on the Spirit of the Lord
Slow down and hear His voice
And know that He is God
And know that He is God

I versionen som jag länkar till här, får Sissel en stående ovation som är så lång att hon själv blir rörd. Hon sjunger ju som en ängel men presenterar också budskapet med sån kraft och inlevelse att det berör så djupt, så djupt. Och jag vet att Gud inte har glömt bort mig. Han är med mig och har en mening med mitt liv och mina svårigheter. Jag ser inte riktigt vad han håller på med för jag har inte ritningen, men jag vet att han är Mästararkitekten som bygger ut mig från en stuga till ett slott, som C.S. Lewis så vackert beskrev det. Och det gör ont men jag tror på att jag en dag kommer att förstå och till och med uppskatta den tillväxt som jag då kommer att se hos mig själv på grund av det som jag varit med om. Det är vad jag hör och känner i mitt hjärta när jag blir stilla och besinnar att han är Gud.

Kanske en insikt?

Läste ett skriftställe idag som jag känner igen och har tänkt på många gånger förr. Men nu vände jag på första meningen och då blev det annorlunda. Se här:

Betyder det att om vi blir visade våra svagheter så är det för att vi har kommit till Kristus? Jag vet att correlation is not causation (t ex att massa saker är fel hos ME-sjuka innebär inte att de specifika felen är vad som orsakar sjukdomen). Jag vet också att om A-> B, så måste inte också B -> A. Så jag visar eller bevisar ingenting, förutom en tanke som kan vara intressant, om än inte sann eller verklig. Jag ser ofta ett värde i tankar och idéer som inte är bevisade, bara för att idéer i sig själva är värdefulla för att de utvidgar vårt tänkesätt. Och nu tänker jag på mitt eget liv, att om jag ser mina svagheter, vilket jag verkligen gör, så är det för att jag kommit till Kristus. Det finns ju massor av människor som varken tror på Jesus eller Gud och som ändå ser sina svagheter, så teorin är verkligen inte heltäckande. Men den kan hjälpa mig att tänka att det här att jag ser mina brister inte behöver betyda något dåligt, utan kan vara tecken på att något bra pågår i mitt liv och i min utveckling. Det är en väldigt värdefull tanke för mig.

Imorgon?

Jag har förhoppningar om morgondagen. Den första är att jag inte vill ha ont i huvudet. Har haft två helt fruktansvärda dagar där Treo comp, som är det starkaste jag har, bara hjälper delvis. Igår utbröt huvudvärken av ett gapskratt och sen var jag förstörd resten av dagen. Och fast jag sov i 12h inatt hade jag så ont idag som om jag bara hade sovit 8. Så jag hoppas på bättring på den fronten. Om väderomslaget påverkar säger jag tack för naturens circus. Har hört mycket åska och sett värsta skyfallet på åratal. Ja, jag stod och tittade ut på vädret! Det var ofantligt vad dropparna störtade sig ner i marken. Att rosorna har några kronblad kvar imorgon tänker jag är en önskedröm.

Så hoppas jag att jag ska få nån sorts mat. Vi har lite soppgrönsaker. Om jag orkar kan jag hjälpa till, annars får jag hoppas att Mikael mår så han orkar. Annars får vi äta frysmiddag.

Sen önskar jag också att jag ska orka visa honom några av mina nyköpta kläder. En hade lappen kvar, en var helt begagnad och en kanske använd vid nåt tillfälle. De tre, nej ett begagnat plagg till, var perfekta! Fast flera av kläderna var fullträffar. Vore kul om jag orkade visa Mikael. Har försökt orka i närmare en vecka.

Sen vill jag gärna höra vad som hände i kyrkan. Och gärna se på typ Vera eller nåt. Och så har vi ett litet paket chokladpudding. Jag tror jag är så desperat att jag vispar ihop den själv (kan ju vispas ljudlöst om jag har ont i huvudet igen) om inte Mikael har lust.

Vad jag inte ska göra är att åka till Jonte, som fyller år. Efter två såna här dagar med huvudvärk är jag mer slut än på hela sommaren, samt att jag får mer ont av skratt, gråt, rörelse, ljud och ljus. Så jag ska bara ligga ner i sängen hela dagen. Och lite i soffan. Men den börjar göra ont i ryggen, känns hård som en planka men det är en kvalitetssoffa från Mio. Är rädd att jag måste skaffa en tryckavlastande madrass dit också och hitta ett marinblått lakan som får sys om så det passar soffan, det lär ju förresten inte madrassen heller göra. Men all, eller nästan all, fåfänga är borta. Toaförhöjning som farmor? Who cares? Träbitar under soffbenen (som är så vackra små rullben), ja, tack!

Har ingen tid med at på vc men ska komma ihåg att boka tid inför nästa sommar för några kylhjälpmedel som andra värmekänsliga får, typ MS-sjuka. Och så finns det kylkuddar till hundar som jag ska prova också. Men det har gått fantastiskt bra i sommar, bara tre outhärdliga dagar, bara en fet geting i bilen och en tumslång illgrön gräshoppa som kröp så läskigt och har fått mig att avsky det där annars så mysiga ljudet av när de spelar fiol på bakbenen.

Nu sover armen, kan inte hålla plattan. Hoppas ni inte har huvudvärk! <3

Hur man förstör en perfekt morgon

Morgon och morgon, jag vaknade klockan tre och orkade inte öppna ögonen förrän klockan fyra. Men hade sovit i 11h så var rätt nöjd. Då kommer jag ihåg att jag svepte ner mina glasögon igår kväll så de ligger nånstans på golvet där man inte ser dem med en gång. Jag har ett par gamla glasögon liggande på fönsterkarmen för det är inte första gången jag är fipplig och utan glasögon är det som att en blind letar efter en nål i en höstack. Vi har inte mycket space bredvid sängen, det är precis så man kan åla sig ner. Men nej, jag ser inget, och nåt vasst petar rakt in nånstans, kanske fönsterbrädan. Upp igen, hämta min handikappgrep som är lång. Den sticker jag in under nattduksbordet och under sängen och försöker organiserat känna efter, bit för bit, om det ligger nåt. Men nej. Reser mig upp igen, dricker mitt andra glas vatten för jag är slut som om jag sprungit ett lopp, och letar i hörnskåpet efter en ficklampa. Hittar en, tack Mikael för att du är förberedd när det gäller såna saker. Hänger mig på bredden över sängen och lyser in med ficklampan. Ser ut som om det ligger en ruta choklad under nattduksbordet. Hittar en korsordstidning under sängen. Men inga glasögon. Före det har jag lyst på andra ställen i sovrummet, för säkerhets skull, och plockat undan nackkudde, pyjamas, hörselkåpor och annat. Men jag minns att glasögonen hamnade på golvet igår, så jag lyser under fönstret och har en död vinkel där jag inte ser hela vägen in till listen. Men min döda vinkel är bara hälften så lång som glasögonen och det är andra gången jag tittar så de borde inte vara där. Nu är jag frustrerad och helt slut. Jag tål inte att stå på knä på golvet, böja mig ner, gå och hämta saker flera gånger. Men glasögonen ligger ju på golvet, jag vet ju det. Så jag tar till mitt sista vapen, Gud. Jag ber honom hjälpa mig veta var jag ska leta, och förklarar något överflödigt att jag inte orkar all den här aktiviteten. Och om det bara är min tro det handlar om så VET jag att han kan hjälpa mig, med en gång dessutom. Sen ber jag om ungefär samma saker en gång till, så han verkligen ska förstå allt jag vill säga. Jag hinner nästan inte ens säga Amen innan jag öppnar ögonen. Nu ska jag hitta dem. Jag flyttar lite på en låda vi har under sängen, en som jag har sagt i åratal att jag ska gå igenom och slänga, för jag har inte tittat i den sen vi gifte oss. Putter den en knapp decimeter åt fotändan. Jag flyttar på en kudde så jag kan lägga mig i en bättre vinkel på sängen, krossar brösten på sängramen men hänger bra ner med ansiktet. Glasögonen är lite svaga men gör all skillnad i världen. Sitter dessutom kvar på näsan även om jag hänger uppåner med huvudet. Lyser, chokladbit under nattduksbordet (äckligt), sladdar och fler tidningar under sängen. Jag ser mer nu. Ligger högre upp och så är plastsänglådan ur vägen. Hittar en karta piller och två öronproppsburkar, samt en ensam öronpropp och mer damm och hårstrån än jag önskar veta om. Och många korsordstidningar under Mikaels sida. Och glasögonen!!!!! Långt in, nära plastlådan. Jag visste att jag kunde hitta dem om Gud hjälpte mig. När jag letade själv hittade jag dem inte på 20 minuter, när jag letade med Gud hittade jag dem på 3 minuter. Det är mitt första barndomsminne av att Gud hjälper mig, att jag har tappat bort något, letat länge men inte hittar det, och ber, och sen hittar det. Det är min barnatro som håller än. Jag vet att en alternativ förklaring är att man ju utökar sin sfär när man inte hittar saken och att det är det som gör att man hittar saken. Den som vill tro det har lika mycket rätt till sin åsikt som jag har till min. Men på min blogg är det min åsikt som räknas, så Gud hittade glasögonen. Eller tekniskt sett visste han hela tiden var de låg, så han hjälpte mig att hitta dem.

Jag har sån lust att hålla en ny bön, efter tackbönen som jag höll. Där jag förklarar att jag nu har sett att Gud kan göra allting. Så kan han vänligen bota mig från ME nu. Jag vet att han kan. Vill vill han säkert också, för han är inte intresserad av att jag lider. Men jag tror att det här med ME inte är ett misstag, tror inte att Gud har glömt mig i dödsskuggans dal. Jag tror att jag behöver gå igenom det här för att bli den han har vetat att jag kan vara hela tiden. Så fast det är frestande ber jag inte om att bli botad. Jag tror han skulle svara nej, eller i alla fall Inte än. Och faktiskt är jag helt med på det.

Men jag hittade i alla fall mina glasögon.