Att inte engagera sig

Min syster och jag är lika som tvillingar på vissa sätt, men hon är också mycket annorlunda på några sätt. De flesta av de sätten där vi skiljer oss åt är hon bättre än jag. 

Ett av dem är att hon kan låta saker rinna av henne på ett annat sätt än jag kan. Jag blir arg på mig själv för att jag inte bara kan vända på klacken utan måste försvara mig och förklara varför folk har fel när de kanske är både ovilliga att ändra sig och okunniga om fakta så att det blir omöjligt för mig att "få rätt". Igår var det nån som trodde att en kvinna som dog av sepsis för att vården inte uppmärksammade att det var just sepsis hade en covidvaccinskada. Nej, sepsisen uppmärksammades inte, det var därför hon dog. Om sepsisen orsakades av vacccin eller inte spelar ingen roll. Det var att den gick osedd som var problemet. Men jag inser ju att en sån människa aldrig skulle lyssna på mig och ändra tankesätt. Men jag har så svårt att klara av när folk har fel och inte är logiska. 

Jag är likadan mot min man, om han ser några hårstrån I handfatet så kan han klaga på det (för att jag tappar mycket hår och han får rensa avloppet långt ner i stammarna vilket tar timmar) så måste jag poängtera att jag före det hade tagit bort hårstrån fem gånger. Och den sista gången gjorde jag inget med håret alls utan borstade t ex bara tänderna men ändå ramlar det hår. Det måste jag liksom hävda i diskussionen, fast det enda vi egentligen pratar om är att nu ligger det hår där. 

T ex har vi sett många som hävdar att de där hängda judedockorna i Umeå var konst och yttrandefrihet och jag hade fullt upp med att inte läxa upp folk i kommentarsfältet. Jag tål inte när folk inte förstår att de har fel. Jag är inte säker på varför. Jag kanske är det för att jag är rädd för att jag ska bli bortglömd och felbehandlad om folk inte lever efter sanningen. Jag har alltid haft ett starkt rättvisepatos. Det låter fint men det är egentligen bara jag som var svårt att tåla när jag tycker folk är dumma.

Lagom till att jag återigen tänkte på mina brister inom området så ser jag världens bästa lista på Pinterest. Det här borde jag verkligen träna på. Och kanske finns det nån annan som blir glad för vettiga tips. 

Djupa frågor 6

Could there ever be a world where all conflicts are solved through conversation rather than violence? 

Men hjälp vilka laddade, politiska frågor. 

Inte om man bedömer mötet med Trump, Vance och Selenskij. Det var inte våld men det var icke-våldskrig där och då i vita huset. Sen säger min bror som inte har samma mediesnedvridenhet som vi européer har, att Zelenskij hade börjat allt när han kallade Trump bitch. Det vet jag inte om jag kan tro på, men amerikanerna vet inte om de kan tro på det som vi försanthåller.

Jag tror att ett regelrätt krig är när ovänskapen och oginheten har fått fritt spelrum så lång tid att ingen ser motparten som människa längre utan bara som fiende. Men även då tror jag, naivt kanske, att man kan diskutera sig fram till en fred. 

Men visst kan ett regelrätt krig sluta för att folk kommer överens. 

Ärligt talat skulle jag vilja veta hur varje krig man läste om i skolan slutade. Vad var det som gjorde att andra världskriget tog slut? Det är sånt vi behöver lära oss mer om.

Sverige har ju haft förhandlare och medlare på flera plan, geografiskt och situationsmässigt. Det funkar. Och varje år ska det löneförhandlas. Det är ju också en sorts fredsförhandling. Det äkta paret som ska komma överens om det blir italienskt eller kinesiskt till middag eller vilken av två filmer man ska se, ägnar sig också åt diplomati. Den som vill mest kanske får bestämma, eller så turas man om eller så enas man rent ut sagt! Alla sätt är bra utom de dåliga. Det är så djupt att det inte går att bräcka, så tack för idag. 

 

Djupa frågor 5

If we could reset society and start over, what would you change about how we structure it? 

Svåraste frågan hittills. Det är ju mycket omvälvande saker som pågår i samhället just nu och frågan är aktuellare än nånsin. Men frågan ovan handlar inte om vem som är president eller vad hen gör eller inte gör utan hur man skulle förändra strukturen. 

Det vore lätt att bara inte tillåta ondska. Men då är jag övertygad om att den skulle börja komma av sig själv i alla fall. 

Så det är människorna man måste ändra. Men hur resetar man mänskligheten så att ingen agerar oetiskt, omoraliskt, själviskt, hämndlystet, maktfullkomligt, oartigt, inskränkt, felaktigt. 

Jag vet inte om strukturen är så fel. Det är ju ingen som tycker att kungahuset är värda mer än andra människor, bara att de har andra uppgifter. Så jag känner mig inte hotad av det. Och det går inte att göra alla människor lika. En del är verkligen intresserade av pengar, andra av makt. En del inte direkt av nåt av det. Och man ska inte straffas för den man är. Den som gillar pengar ska få ägna sitt liv åt det, även om det inte är mitt sätt att bli lycklig. Jag tycker det är superhäftigt att min kompis Sofie har skaffat hästgård, men det är ju ungefär det sista jag skulle göra. Ens om jag var frisk. Men olika är jättebra. Alla ska vara vem de vill. 

Fast om nån vill vara diktator så ska man väl inte låta honom vara det. Vet inte om nån kvinna nånsin velat bli diktator, betvivlar det. Tror faktiskt vi är olika på det viset. 

Så strukturen med rika och mindre rika måste finnas för att inte alla är lika intresserade av pengar. Och att man kan ha gemensam ekonomi som äkta makar är verkligen inte samma som att man kan ha gemensam ekonomi med hela Sveriges befolkning. Pengarna skulle snabbt dras bort om nån annan bestämde över dem. Det är ju därför det är så komplicerat och att det inte funkar med att bara säga att de rikaste har råd så de får betala. De rikaste har i 90% av fallen arbetat ihop sin förmögenhet på nåt vis och om staten tar dem så kommer ingen att vilja samla pengar mer. Och då står man ändå där och har inte några pengar till skola och vård. 

Men det ska aldrig vara så att man blir förnedrad eller utsatt när man har för lite pengar. Såklart, säger jag som är sjuk. Men det måste faktiskt ändå kontrolleras så att det inte fuskas. Och det kan ju verka som förnedring att man måste bevisa att man har rätt till det man ber om. Men vilken arbetsgivare vill betala en anställd utan att veta att hen faktiskt varit på jobbet, eller jobbat kanske man ska säga numera, sen covid. 

Jag är i tagen att rekvirera ett läkarintyg som styrker att jag behöver hemtjänst. Duschhjälpen har jag haft i nio år. Min sjukdom är progressiv. Gissa om behovet inte bara kvarstår men har ökat. Ska de begära läkarintyg varje år? Vem skulle betala pengar för att nån skulle duscha dem om man hade valet att göra det själv. Gratis dessutom, utan folk som tvålar in en där man helst inte vill synas. Så bara att jag fortfarande använder duschhjälpen är väl intyg nog. Men det måste bevisas, det är jag ju inte principiellt emot. Bara när det gäller mig själv, inte andra, för de kanske fuskar. 😂

Jag tror förresten jag vet vad jag skulle ändra om jag fick reseta mänskligheten. Att ingen kunde ljuga. För då kan man bara fråga diktatorn vad hans mål är och få veta sanningen. Å, vad käckt det vore. 

Men lika väl som man får vara intresserad av pengar så får man väl vara intresserad av att knö sig före i kön och gå över lik. Jag avskyr det men om alternativet är att folk inte får vara sig själva så går det ju inte att sätta gränser för vilket beteende som skulle vara förbjudet. Jag tror inte att vi har satt våra lagar och våra straffstadgar med korruption i sinnet, utan att det är folk som försökt sitt bästa med den saken.

Så kort sagt ser jag inte att det är strukturen det är fel på utan människorna. Och de måste få vara sig själva och då blir en del lata, själviska, lögnare, medan andra ägnar sig åt familjen istället för makt. Ja, det låter så svartvitt när jag säger det så, men det är det verkligen inte.

Att strukturen skulle frambringa det bästa i alla människor tror jag redan nån har kommit på. Och i länder med personlig frihet så kan vi nog bli vårt bästa jag om vi vill. Men låta bli om vi hellre vill ha pengar än respekt.

Fast jag borde inte sätta pengar som motsats till respekt. Man kan göra mycket gott med pengar också. Som Dolly Parton. Och jag skulle absolut vilja ha mer pengar än jag har. Men jag tror att när jag fick dem så skulle det inte dröja länge förrän jag började längta efter andra saker som jag inte har råd med då, och så skulle det börja om. Men visst, jag vet redan min drömtomt här i närheten, eller på andra sidan motorvägen som jag älskar. Och där skulle jag ha ett lagom litet hus, eller med övervåning för det jag inte behövde komma till som gästrum, och som skulle se ut som en sekelskiftesvåning inuti. Men skulle det göra mig lyckligare? Kanske bara i ett år. De säger ju att folk som vinner sådär sanslöst mycket pengar på Lotto blir lyckligare i ett år och sen blir det som vanligt igen.

Hörde förresten världens underbaraste melodi på ett program om svensk barnteve. "Kalle han gillar att mest ligga stilla på toppen och fantisera om allt möjligt och om Emma." Den mest avancerade var låt jag vet. Och jag sa till Mikael när de obligatoriska scenerna från Fem myror kom att när jag ska self soothe hos tandläkaren eller när jag inte kan somna, så sjunger jag fortfarande sifferlåten från Fem myror. Texten går såklart en, två, tre, fyra, fem, sex. Ni kanske minns den. Den är vacker och meditativ och så kravlös. Allt man behöver komma ihåg är siffrorna, och det gör man ju.

Är inte säker på varför det blev så mycket pengar i det här inlägget. Men jag brukar ju säga att även om det finns viktiga saker på politikernas bord så går allting tillbaka till pengar. Har man inte pengar kan man inte finansiera sina drömmar. Vare sig de är att backpacka genom Europa/öluffa i Asien eller rädda planeten eller få fler lärare. 

tacksam 22

Den 22 hxhade jag råkat slarva bort inlägget så jag skrev ett nytt. Men här var det. 

How can you spread positivity to someone else today?

Det är fredag och jag träffar ingen annan än Mikael.

Ibland har han en mardröm och då lägger jag handen på honom och så lugnar han sig. Det är det ultimata maktbeviset, att kunna hjälpa nån som har det dåligt med sin blotta existens. 

Jag kan vara optimistisk och skämtsam. Jag brukar vara positiv men jag kan alltid tänka på det lite extra.

Visst är fadderbarn och köpta getter i Afrika viktigt men man ska inte förringa att ge glädje där man är. Cräv där du står, så att säga. 

29 oktober

Your best quality 

Å vad svårt. Jag är så van att kritisera mig själv. Och inte alls van vid att bara liksom skryta ohämmat. 

Okej, men jag är smart, det känns dock som en prestation och inte nåt jag har gjort för att förtjäna det. Det är lika opersonligt som "lång". 

Jag har ganska bra tålamod. Det är jag inte född med så det är hårt arbete och en del "bara hänga med och ha bra attityd" som ligger bakom. Men jag är inte "framme", min innersta och ocensurerade känsla är oftast att inte vilja vänta. Men jag kan hejda mig. 

Sen är jag rolig ibland. Det uppskattar jag väldigt mycket. Orkar inte vara lika rolig längre när jag är trött fysiskt och kognitivt, men jag blir fortfarande så glad när jag kan säga nåt kul. Jag känner att när nån är rolig så förbättrar de ens liv till ingen kostnad för mig själv. Så det är stort. 

Såg en kille som sa till en komiker att han fyllde 15 bonusår. Han hade mått dåligt som 15-åring och planerat att ta livet av sig. Men började kolla på Youtube-klipp med Jimmy Carr och skrattade, och skrattade mer, och bestämde dig till slut för att leva. 

Jag är också omtänksam. 

Men alltså, härom veckan var det ju en polisbil, eller tre, utanför oss och som hade tagit en kvinna och hennes bil. Jag trodde de kom och hämtade Mikael för han gick ut ur dörren rakt fram till poliserna och inte till bilen som var åt andra hållet. Men han skulle byta batteri på mc:n som stod där polisen var. 

Det tog ett tag men jag vet inte hur enkelt det är att byta batteri i en mc. Men när han kom tillbaka hade han varit på promenad med en hund. Kvinnan som polisen hade hade nämligen en hund, men hon fick inte lämna pollisen så Mikael erbjöd sig att gå och kissa hunden. Jag vet inte om jag redan sagt det här, men maken med drag av asperger är jättebra på att vara omtänksam.

Och det är ju fel och helt mot själva tanken med frågan, men ibland är Mikael det bästa med mig. 

20 oktober

What really matters

De sjuke har tusen önskningar, den friske bara en. 

Men det är inte riktigt sant. Jag känner att det faktiskt inte är hälsan som är viktigast i mitt liv utan mina relationer. Främst till Mikael men också till resten av familjen.

När någon man älskar har det svårt, eller inte ens svårt utan bara har behov, så är det ett privilegium att kunna göra nåt för dem. Så jag skulle säga att det är vad som är viktigt på riktigt. 

14 oktober

An important truth

Det brukar ju sägas att man inte ska gå och lägga sig som ovänner. 

Jag har faktiskt en annan syn på det nu. Och som jag läste härom dagen att nån annan också propagerar för. 

När man grälar är det för i alla fall oss ofta inte om nåt superviktigt utan om nåt litet som blir stort för att bägge är trötta och irriterade. Att då fortsätta att gräla och stanna uppe sent och säga saker man kanske ångrar är faktiskt inte det klokaste i den situationen. Att pausa grälet på ett vänskapligt sätt, dvs att erkänna att man är på dåligt humör men fortfarande älskar varandra, gör att man kan somna och komma tillbaka till situationen med friskare hjärna och nyktrare syn på grälet. Nästa dag är det kanske inte ens ett gräl längre. 

Men man ska inte tro att alla gräl blir bättre över en natt. Man ska inte frestas att tro att sömn är svaret på ens problem om man faktiskt har dåliga vanor vad gäller sin kommunikation. Och om det är en stor sak ska man verkligen inte lägga ansvaret för den på nåt utanför sig själva. 

Men jag tycker att det är en viktig sanning att ibland blir man mer irriterad än nödvändigt och då kan det vara bättre att detronisera känslorna med tid än att kämpa tills man blivit vänner, när ingen egentligen orkar vara klok och storsint. 

Svårt

Nåt jag tycker är riktigt svårt är att visa väldigt rudimentära utkast för Mikael. Jag gjorde det härom dagen och det var förfärligt. Jag funderade på vad det var. Först är jag rädd att han ska säga att jag är en idiot, pga det jag skrivit som var idiotiskt. Sen är jag rädd att han ska få reda på att det där är jag. Det dåligt tänkta, ologiska, långrandiga, det är jag. Inte bara det klartänkta, snabbtänkta och utsökta.

Sen kom jag ihåg en gammal känsla som jag hade när jag varit sjuk ett antal år och liksom inte orkade reagera så på saker som mitt friska jag. Att jag misslyckades mer på massa olika sorters plan. Och att det var jättejobbigt att konfronteras med den delen av mig själv som -- tyvärr säger jag -- är en äkta del av mig själv och som inte är värd applåder.

Det är kanske lika illa att låta nån man älskar se en när man inte är bildligt fullsminkad. När det bara är man själv som är det så kan man skämmas i ensamhet. Nu får jag skämmas inför den jag älskar mest.

Men kanske är det där skon klämmer. Jag ska inte skämmas alls. Varför skulle jag skämmas för att jag också börjar på låg nivå? Måste jag vara proffs på allt jag gör för att duga? Tydligen.

Men nu kommer jag i alla fall på det. Och tänker att jag vill ändra det.

Så därför skriver jag faktiskt det här inlägget, det första på länge sen det blev för mycket för mig att skriva också när Mikael låg på sjukhus.

Alltså, jag lägger medvetet in ett nytt inlägg utan att kräva att det ska vara mitt bästa nånsin. Bara ett helt vanligt inlägg. Välkomna tillbaka!

Spännande fråga

Vad är det finaste nån kan göra för dig? Vad är det värsta?

Tänk på det en stund.

Jag tror att det just nu är ge mig blommor eller mat. Det är så väldigt stora tjänster. Men det visar också på att jag har kommit en bit på väg som kan vara föremål för tjänster som jag inte kan betala tillbaka och det är ok. Jag vet ju själv hur det känns att göra nån glad, och enligt matematiken måste folk som vill hjälpa ha någon att hjälpa. Så det får vara jag.

Mikael sa nåt roligt idag, men jag har glömt det. Men jag minns att jag svarade att så känner jag för att duscha. Typ Tänk vad jag ska okynnesduscha precis när jag känner för det när jag blir frisk. Han är faktiskt sämre än jag nu. Jag är ju rätt van att bedöma vilka saker som ligger på gränsen för att jag ska klara dem och vad följden blir om jag gör dem, och Mikael får mina överansträngningssymptom av mycket mindre aktiviteter än jag. Han kan låta pigg och vanlig och sig själv på rösten, precis efter att han har sovit. Men så varar det en minut eller två. Skillnaden är väl att han inte måste leva resten av sitt liv på detta sättet. Självklart hoppas vi att han blir bättre och även helt frisk så småningom. Men det kan man aldrig veta.

Men sen är också en av mina favoritgrejer att göra bara att höra av sig lite kort. Säga nåt om livet och hur det går och att de tänker på mig. Det blir jag så fantastiskt lycklig av.

Men vad är då det värsta man kan göra mot mig? Skada nån jag älskar. Då blir jag inte snäll. Jag var på väg flera gånger att ringa sjukhuset och skälla ut nån. Nu är jag inte en person som lätt skäller ut folk, men jag är en person som lätt blir känslomässigt berörd om det inte går bra för nån jag älskar. Och då vill min känsla för rättvisa jämna ut saker.

Men det värsta man kan göra mot mig? Vara elak såklart. Säga nåt som är sant men sätter mig i dålig dager. Manipulera mig blir jag arg om man försöker. Tycker det är ett så osunt och självförhärligande sätt att kommunicera att jag snarare säger vad som helst snarare än det de försöker lura ur mig. Jag respekterar om man säger Jag känner mig osäker på mig själv just nu och skulle behöva en komplimang. Om man istället beräknande och spelat osäkert sänker blicken och säger Hur ser jag ut? så är det som att tända smällare i baken på mig. Jag svarar hellre Vad tycker du själv? För de vill ju uppenbarligen att jag ska svara precis vad de själva nämligen tycker. Men nope.

Det är ju inte så allvarligt, det är bara en stark reaktion från min sida. Folk sårar mig inte när de manipulerar, men de sårar min intelligens och vår vänskap, om vi hade nån.

Vad sårar mig verkligen? När folk som borde veta inte har en aning. Inte vet nåt om mina symptom men ändå vet precis hur jag ska hantera symptomen. Men det är också mer irriterande än sårande. Men om det är nån nära som gör det då skulle jag bli sårad, inte så mycket av kommentarerna utan av att de inte vet nåt om hur jag känner och att de borde veta det. Jag kräver inte att många ska veta hur jag har det men om nån vet men inte vet, då har de medvetet valt bort att lägga viktiga saker angående mig på minnet. Rent generellt blir jag mer arg än sårad när folk säger dumma saker om ME, men det är inte många av dem som sårar mig, de irriterar mig mer.

Vad svårt det är att hitta sätt man kan spara mig på. Jag tror det värsta är att påpeka nåt negativt jag gjort. Typ Det var inte smart eller Det var elakt. Om det också är sant är det riktigt illa. Så kanske är den värsta sårande repliken en som jag själv måste hålls med om, annars blir jag inte sårad. Nej, så är det nog. Om nån säger att enligt hennes erfarenhet är människor med ME psykiskt sjuka, lata och uppmärksamhetstörstande, då blir jag inte sårad för att personen helt enkelt har fel. Jag gillar inte att hon tror det om mig men jag tänker ju inte det om mig själv. Men är det nåt om mig själv som jag håller med om och skäms för, då vore det hemskt att få höra det av nån annan. Mikael säger aldrig nåt annat än att jag är snygg, men om han nån gång skulle klaga på mina valkar så hade det varit fruktansvärt.

Men ju krångligare det blir att navigera i mitt känsloliv, desto bättre styregenskaper behöver man in

Pay it forward

Som alla vet så har den här veckan och förra varit ganska hemska faktiskt för att Mikael har varit så dålig efter operationen. Jag hoppas att jag satt in foto av några av de buketter jag fått från Maria K-m, men jag har säkerligen glömt att tacka de som stöttat verbalt, t ex Sara O. Barnen med partners har slutit upp som en mur kring sin pappa och har varit där och stöttat och hjälpt honom på alla möjliga vis. Min familj har stöttat mig när det har känts övermäktigt, vilket är nästan hela tiden faktiskt, och Patric B har skrivit meddelande till Mikael vilket han blev oerhört glad över för att det var så oväntat. Jobbigheten i Mikaels mående och oron från min sida har faktiskt matchats av omtanken hos de personer som stått runt mig hela tiden. Idag fick jag ännu ett kärleksbevis, som jag ska skriva om i ett eget inlägg (det förstår ni varför sen när jag gör det). Mikael har också flera gånger blivit rörd av de kärleksbevis han mött. 

Och återigen, man ska inte döma en tjänst efter hur stor den är för den som gör den utan efter hur stor den är för personen som får den. Och den här tiden har jag verkligen haft som en pläd av omtanke på mig. Människor kan hjälpa så mycket!

Därför bestämde jag mig för att Pay it forward idag. Jag har i princip varit missnöjd med flera aspekter av min vårdcentral de senaste 15 åren, med några undantag. Men idag mötte jag tre personer där som hjälpte mig så jättefint. En var läkaren som ganska smärtsamt men effektivt gav mig hörseln tilbaka genom att suga bort klägg som satt fast på min trumhinna. En sköterska kom och gav mig ett plåster när jag hade klämt fingret i rullstolen. Hon i receptionen var så trevlig. De tre såg inte på mig vad jag har känt av oro de här dagarna men deras bemötande gjorde att jag kände mig glad och stärkt. Och hjälpt. Man ska aldrig känna sig dum för att man tackar nån. Jag ska inte tycka att det är nåt så litet, för den här veckan har jag ju känt att mänsklig stöttning inte är litet utan ENORMT. Jag såg en dokumentär om Penélope Cruz ikväll, eller delar av den i alla fall. Hur hon tyckte mänskligt beteende var intressant och att hon studerade det för att bli en bättre skådespelerska. På ett sätt känner jag att jag är intresserad av medmänsklighet, och att jag vill studera det för att bli en bättre medmänniska.

💜

P.S. Mamma, det är en sak jag är osäker på i svenska språket och det är de och dem. Så skulle det varit "tacka dem som" i första stycket? Om du kan förklara skillnaden och hur man vet vilket det ska vara så blir nog inte bara jag glad utan kommentarsfältet.

P.S. Det är bra att erkänna svagheter offentligt, det gör en ödmjuk, men ändå så är det en övning i att känna att det faktiskt inte förändrar ens värde på nåt som helst vis. Och jag är inte lärare i svenska och får ha ett grammatiskt svart hål.

Eller tvärtom

Mikael ska opereras i fingret. Det skulle behövas 2-3 stygn och operationen skulle ha 4-6 minuter. Eller om det var tvärtom. Haha. Men han skrek nyss till i sömnen för att han hade råkat försöka flytta på täcket med det onda fingret. Jag gör likadant fast för mig är det tummen. Jag har haft osedvanligt ont i den det senaste halvåret så jag ska fråga vad man kan göra åt det.

Jämfört med den andra operationen. Jag ska inte skriva om andra personers privatsaker på min blogg men förra veckan eller så gjorde de en endoskopk och han såg vävnaden. Den var nekrotiserad bredvid tumören men tumören själv var opåverkad och till synes mycket välmående trots strålningen. Det tog mig flera dagar innan jag kom på vad det är en liknelse för. Det är inte dåligt att vara svag. Ibland är det det starka som är dåligt, fel, oönskat, värdelöst.

Så nära, men så fel

Har läst flera inlägg igår och idag som bygger på att en collegeelev blir tillrättavisad av sin lärare, som allt som oftast kallas professor i USA utan att de behöver vara professorer i svensk bemärkelse. Och att kommentarsfälten då bubblar av ähem intellektuell diskussion.

Några av felen jag avskyr mest:

Att nån använder att de går på universitet som måttstock på att de är så smarta. Det är faktiskt inte särskilt märkvärdigt att gå på universitet, eller college. Lärarna är inte genier. Man tillhör inte per automatik samhällets intellektuella elit för att man gått på universitet. Att folk tror det om sig själva blir uppenbart fel när man läser deras argument.

Och den synen är vanligare i USA än här. Här kallar vi doktorn för förnamn och kan mycket väl tycka att hen inte är klassens ljus. Vi har inte så mycket respekt för titlar och det är jag så nöjd med! Jag dumpade faktiskt en kille en gång för att han hade skällt på en sekreterare som inte kallade honom Herr Doktor. Jag var inte intresserad av honom i alla fall, men att skälla på nån som inte använder titlar visar på en liten liten människa som bara är snäll mot dem hen tycker är jämlikar.

Och hur många gånger ska vi behöva ha diskussionen om hur man undviker att bli våldtagen? Det finns visst en tjej som har uppfunnit typ ett sugrör som ändrar färg om drinken innehåller en date rape drug. Hon prisas såklart för det. Varför får hon inte skäll för att hon perpetuate den felaktiga synen att det är offret som ska akta sig för att bli våldtagen?

Självklart ska folk akta sig för att bli våldtagna! Man ska också akta sig för att bli rånad. Bankerna har regler för vad man får göra med sina kort. Man får inte ersättning om man varit oaktsam. Man ska inte lämna sin plånbok på bordet och man ska låsa dörren till både bilen och huset. Man kan vara oaktsam med sig själv också. Och det är smart att låta bli! Men det betyder inte att kvinnor har ansvar för att de blev överfallna. Det betyder inte att den som haft inbrott behöver ha gjort nåt oaktsamt. Men varför är det så svart och vitt? Självklart spelar nåns trosor inte nån roll för om hon har förtjänat att bli våldtagen. Ingen förtjänar det. Ingen förtjänar inbrott. Men det finns faktiskt inbrott där man har varit oaktsam och dem där man inte har varit det. Men skulden är alltid bara på den som gjort fel och brutit sig in. Även om dörren faktiskt var öppen.

Men man är dum om man inte låser. 

Insikt

Jag har insett härom dagen att jag brydde mig mest om att vara bäst när jag växte upp. Vissa saker var jag bäst i klassen på. Andra, som naturämnen och sport, var jag inte bäst på men det brydde jag mig bara inte om.

Minns hur min syster var företagsam i skolan och alltid ville göra sitt bästa. Med stor kapacitet blev det många sena nätter.

Men jag gjorde sällan mitt bästa. På universitetet gjorde jag det för det mesta, men inte alltid. Och före det verkligen inte. Jag skulle bara vara tillräckligt bra och det betydde ofta för mig att vara bäst.

Kanske inte bäst i klassen, det där inträdesprovet i tyska jag tror att jag berättade om behövde jag inte vara bäst i, men bättre än de flesta. Jag hade nån variant av bäst som jag satte upp som ribba för det mesta.

Jag har ju vetat länge att jag har en prestationsbasersd självkänsla. Men nu har jag fått en nyckel till.

Att jag alltid velat vara bäst har nämligen gjort att jag aldrig lärt mig att känna att jag kan vara nöjd med mig själv när jag gjort mitt bästa. Att det är en belöning i sig själv.

Och nu när jag inte kan vara bäst på nånting så ger jag mig aldrig en klapp på axeln för att jag har gjort mitt bästa. Mitt bästa har aldrig varit intressant.

Och så fel det blir!!!!!

Känner ingen där

Okänt nummer hade ringt mig när jag sov. Utländsk landskod som jag inte kände igen.

Kongo Brazzaville säger Google.

Allvar.

Är det verkligen nån som ringer tillbaka när nån från Kongo har ringt en?

Stackars om det är några gamla som inte fattar hur en internationell landskod ser ut och att man kan slå upp det.

Bli liksom arg och ledsen på samma gång. Ingen har goda avsikter om man ringer mig från Kongo.

(För den som undrar så har Kongo +242.)

Underbar i råd hette det på min tid

Jag gör mitt bästa för att inte glömma Christ i Christmas! Idag läste jag en så klok tanke. Jag älskar ju det där skriftstället i Jesaja 9:2,6 som nämner Kristi olika namn. Det är så poetiskt och sen hör man Händel i huvudet också vilket inte gör saken sämre.

Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land ska ljuset stråla fram. För ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Far, Fridsfurste.

En gång när jag hade terapisamtal med Monnah frågade hon nåt där jag skulle svara nåt jag var. Minns inte bättre än så, men hon är väldigt bra på att ställa frågor som gör att man formulerar saker för sig själv och får insikter. Jag hade väldigt svårt att säga några positiva saker om mig själv. Och ännu jobbigare att behöva säga dem högt till en annan människa. Som om jag tror det om mig själv. Men jag kan ju inte vara den enda människan på jorden utan goda egenskaper. Så speciell är jag inte. Men det jag läste var av äldste Holland, min favoritapostel som var här härom veckan. Han sa att man genom att tänka på Kristi namn och därmed hans egenskaper, kan man lära känna honom och känns tilltro till hans makt och insikt och förståelse. Och därigenom kunna förstå inte bara vem han är utan också vem jag själv är, vilket han ju är heavily invested in. Han har gett sitt liv för mig. Det är mer än vad både Mikael och mina föräldrar gjort tillsammans. Jag borde lita på att han inte överdriver eller tar i när han säger att jag är värd att älskas, att jag har gudomliga egenskaper och en oändlig potential. Jag tyckte det var väldigt klokt att koppla det till Wonderful counselor och de andra vackra orden.

Så den här jultiden när många flänger för mycket, t ex jag, för att förbereda mat (inte jag) och klappar (jag), men även för att ge dem man älskar en fin högtid, för att visa omtanke för dem man bryr sig om och visa det tydligt i alla fall en gång om året. Och en del lyfter blicken ett snäpp till och försöker få till fred på jorden och bland människorna en god vilja.

Jag har tänkt att jag ska följa kyrkans adventskalender som har olika goda gärningar i luckorna. (Och en bild av Jesusbarnet på framsidan och inte tomten. Jippi!) Men kanske är den person jag behöver vara snällast mot i jul mig själv. Kanske behöver jag hela den här tiden av julefrid ägna mig åt att i handling visa att jag i ord tror att jag är värd nåt eller allt. Att jag är lika mycket förtjänt av omtanke som nån annan.

Jag har tre julkalendrar. En med Trisslotter från Mikael. En vacker kalender med kurbitsaktigt mönster och med praliner i från Ikea (pralinen i dagens lucka var förvånansvärt god, inte nån typisk ikeachoklad) och som är från mamma och pappa. Och sen kyrkans kalender med Jesusbarnet på framsidan. De innebär allt jag behöver i livet nämligen pengar (och drömmar om en fyrarummare efter vinsten), skönhet, "mat" och kärlek eftersom jag fått kalendrarna av mina föräldrar och min man. Och så höll jag på att glömma Jesusbarnet. Honom behöver jag också. Förlåt, det var ingen freudian slip, det var bara ME-hjärna.

Värre än dikten

Jag har precis sett Uppdrag granskning på SVT och som handlade om donatorbarn. Det var chockerande. Före 1985 hade spermadonatorer rätt att vara anonyma, efter det vägde barnens rätt till sitt genetiska ursprung tyngre. Programmet visade fyra sk donatorbarn.

En kille, Johan, hade blivit till när donatorn hade rätt att vara anonym. Men han hittade sin biologiska far efter tjugo års kamp och via dna-prov. Personen var inte intresserad av att veta om några barn eftersom han lämnat sperma före 1985. Han ifrågasatte om det var lagligt, vilket det ju var eftersom det enda löftet personen fått var att sjukvården inte skulle avslöja hans identitet, och det hade de ju inte heller.

Sen var det tre tjejer vars historier var förkrossande. En tjej, Anna, hade väntat hela livet på att få veta vem som var hennes donator. Men då hade sjukhuset inte några uppgifter om det. Så bara.

En annan tjej, Felicia, hade fått namnet på donatorn av sjukhuset. De träffades. Men han hade jugoslavisk bakgrund och det fanns inget jugoslaviskt i hennes dna. Så när de gjorde dna-test på mannen så var han inte ens släkt med henne! Mannen hade blivit så svårt sjuk, förlamad och förstod att han aldrig skulle få barn eller ens kunna hålla i ett barn, det var därför han donerade sperma. Så det måste ha varit ganska speciellt för honom att få träffa en biologisk dotter. Men så var de inte ens släkt! Hur får sjukhuset göra fel med sånt?

Men tjejerna gav sig inte. De anlitade dna-släktforskare. Och nu kommer det chockerande. Personen som avslutade programmet, Emelie, har fått reda på att hon nog är släkt med en serb. Efternamnet går igen i dna-trädet och det finns till och med personer med det efternamnet i samma stad som hon blev till. Hon ringer mannen. Lång historia kort, han har aldrig donerat sperma. Däremot hade han gjort fertilitetsundersökning på sjukhuset med sin första fru som nu är avliden. Så han sökte för att han inte kunde få barn och då tog sjukhuset felaktigt eller illvilligt hans sperma och skapade ett barn med nån annan än hans fru. Han själv hade aldrig fått några barn. Fast det hade han ju visst.

Som om dikten var det värsta så var det precis samma sak med Felicia som först fått fel namn. Den biologiska donator hon hittade genom dna-analys hade heller aldrig donerat sperma men däremot gjort fertilitetsbehandling på Halmstads sjukhus! Nåt så gruvligt kan man ju inte ens hitta på! En gång är ingen gång (förutom för barnet!), två är sjukt!

Sånt gör de ju avsnitt om på Law & Order. Inte tror man att sånt pågår i trygga och ordningssamma Sverige. Känner mig hemskt upprörd å dessa kvinnors vägnar. Att kvinnokliniker på universitetssjukhus i modern tid är så vansinnigt dåligt skötta är ju katastrof. Visserligen är nåns sperma inte samma sak som att vara pappa, men man tar inte av misstag andra personers sperma. Man blandar inte ihop sperma från donatorer och från såna som utreder barnlöshet. Hanteras kroppsvätskor så chansartat fortfarande? 

Det är ju dessutom så klantigt. Om en kvinna använder en donators sperma så är det ju för att pappan inte har spermier som fungerar. Och då borde man få spermier från en donator vars spermier är problemfria! Inte två gånger från två olika män som utreds för barnlöshet. Så förutom att det var så gränslöst oetiskt var det också så klantigt. 

De nämnde att det finns 900 donatorbarn i Sverige men att bara 60 har vänt sig till vården för att få reda på namnen. Uppdrag granskning har hittat åtta fall där fel namn eller inget namn lämnats ut. Och förutom de tre i reportaget som fått fel/inget namn, så sa sjukhuset i Umeå att det fanns ett liknande fall till. Så två fall där man inte har någon information, ett fall där man gett fel namn och två fall där sperman inte var från donatorer utan från män som försökte få barn med sina fruar men inte lyckades. Och några fall till som inte var med i tv. Är det verkligen den felmarginal som anses acceptabel? 8 av 60? Med folks identitet icke desto mindre, inte ett sköldkörtelprov som blev fel.

Men cheferna i programmet allså. Som vatten på en gås. De hade inget ansvar för saken för ingen här jobbade där då. Ja men då så, då är det ju okej. Hjälp vad jag hade skämts om det var min mamma som satt i tv och var så blasé. "Vi kan bara beklaga." Jo, men man kan beklaga på ett sånt sätt att man tror på er, eller inte.

Jag minns den gången min vårdcentral hade lagt in en annan persons personliga meddelande i min journal, och en annan vårdgivare upptäckte det. Så fruktansvärt det kändes för man visste att man är helt försvarslös gentemot vården. Och en läkare på samma vårdcentral har ljugit i min journal. Ändrat på saker i efterhand för att jag ska se värre ut än vad verkligheten var, inför att en annan läkare ville läsa journalen. Det kändes förfärligt och gör fortfarande. Hur måste det kännas att vården inte håller reda på vem som är ens pappa.

Slit och släng

Jag kommer ihåg hur jag hade rensat bland mina handväskor nån gång på 90-talet och mormor nästan blev arg på mig för att jag skulle slänga några fullt användbara handväskor. Hon ville inte att jag skulle skänka bort dem utan ha kvar dem tills nästa gång de blev moderna. Att det var billiga skitväskor spelade ingen roll. Man slänger inte nåt som går att använda.

När jag flyttade från Borås slängde jag en del handväskor också, eller återvann, jag minns inte. En av dem saknar jag väldigt mycket nu. 

Är det en väska för några tusen förstår jag att man inte slänger den. Men om den kostade 79:- på H&M för trettio år sen blir ingen lycklig av att ha den i garderoben. Man har skaffat nya och snyggare sen dess.

Men väskor är väskor. Och mormor är uppvuxen på ett helt annat sätt än jag.

Så döm om min förvåning när jag läser en sån där fråga-spalt i nån tidning. Kvinnan är 60+ och berättar om deras goda vänner som har skilt sig:

"Jag tror att en anledning till att hon valde att lämna honom är att han förfallit ganska mycket på senare år. Han har åldrats snabbt och är ganska gubbig och gaggig. Han berättar till exempel samma historia om och om igen. Sådana saker har nog medverkat till att hon bestämde sig för att gå."

Allvar, en 60+ börjar bli gammal, berättar samma historia om igen, och då skiljer man sig?

Har alltså ingen rätt att bli älskad för den man är och för det liv man har delat? Vid första tecknet på irriterande gubbighet så är det rätt att bryta upp?

Om gubben kostade 79:- på H&M 1990 så varsågod och byt. Men det är en människa av kött och blod! En som hon har älskat i åratal och delat sitt liv med? Billiga väskor räknar man livslängd i säsonger med, människor räknar man i liv.

Om jag ska göra likadant borde jag ju skilja mig från Mikael. Han förstod inte ett av mina spel på telefonen (han är för gubbig för spel), han har grått skägg och överviktsmage. Och för att inte tala om pacemakern! Den är riktigt gubbig! Han sa också att det var väldigt hög volym när han såg på Top gun 2 på bio härom dagen. Typiskt gubbigt!

Inte bara blir jag upprörd för att en människa anses förbrukad om hon berättar samma historia två gånger. Då är ju jag också förbrukad, och Mikael som jag redan nämnt, och mina föräldrar och alla mina underbara funktionsnedsatta ME-vänner, och varför inte varenda människa som har ett irriterande fel på sig. För det har nämligen alla. 

En make/maka är inte en billig skitväska. Fy vad ledsen och upprörd jag blir. Vad hände med i nöd och lust???

Uför

I Norge heter det uför när man inte arbetar för pengarna utan får dem av deras försäkringskassa. Jag följer en norsk tjej med ME, eller flera faktiskt, men en av dem, hon heter Tusen tanker i ord på Instagram, satte ut en kommentar hon hade fått där det stod:

Chill att vara sjuk???? Bestämma över vår egen tid??? Vara sociala på kvällar och helger precis som alla andra???

Jag trodde inte att jag tog åt mig så mycket. Men det är verkligen irriterande och sårande att folk tror att det är så det är att vara sjuk. Bestämma över sin egen tid? Sjukdomen bestämmer över ALL min tid. Den tar aldrig semester och jag får aldrig ens vara ledig på helgen. Sånt som andra tycker är utvilande som läsa en bok eller se på en film eller en serie kan jag knappt göra alls. När Mikael har legat på sjukhus har jag haft teven på nån timme. Att höra ljudet av teven gör mig tröttare än 8 timmar på jobb när jag var frisk. 

Tala inte om vilken förfärligt jobbig aktivitet det är att sitta upp vid bordet och äta mat med familjen! Det behöver jag vila mig efter i flera veckor. Så nej, man kan verkligen inte vara social på kvällar och helger som alla andra.

Egentligen är det ju den som skrev kommentaren som är ett rikspucko. Och jag ska träna mig på att inte bry mig men det är inte lätt. När jag har såna problem med min självkänsla är det inte roligt att höra att det finns folk som tänker så om mig och andra sjuka. 

Den senaste veckan har det också kommit två rapporter. En från FK där ME är tvåa strax efter fibromyalgi vad gäller avslag på sjukpenning. Det ska ju inte bero på sjukdom om man räknas som inte arbetsför utan på symptomen. Och ME är en av de mest handikappade sjukdomar som finns, i likhet med en som får långvarig cellgiftsbehandling. Fast år ut och år in utan nån chans att bli bättre.

Det var också kommit meddelande om att norska NAV, deras Försäkringskassan, har kommit med nya riktlinjer (som de gjort tillsammans med den norska kompetenstjänsten för ME -- som dock tycker att ME, fast de kallar det för CFS, är en psykosomatisk sjukdom) om att patienter med diagnosen CFS/ME ska utredas särskilt noga när de ansöker om sjukpenning. Fast de inte ens är sjukdomen som spelar roll utan arbetsförmågan, så plockar man ut en särskild diagnos och ska ifrågasätta dem ännu mer än alla andra innan de får sjukpenning. 9 av 10 ME-sjuka har även blivit försämrade på grund av NAV:s arbetsförmågeutredningar. Jättebra idé då att tro ännu mindre på folk. Pressa dem till ännu fler tester som de inte återhämtar sig ifrån, men om de vägrar så blir de av med försörjningen.

Jag är bara hederligt vred på att det får vara så här.

En i en ME-grupp hade fått höra av sin goda vän att det nog var torgskräck hon led av så det skulle bli bra bara hon försökte komma ut mer. Vem känner behov av att nihilera en cancerdiagnos och få det till nån fobi? Nej, det gör man ju inte. Men ME är ju ingen sjukdom, det är bara att du är knäpp så sluta med det.

Fatta den kampen det är att inte tro på dessa praktdårar. Att tro att jag har rätt om mig själv, jag är visst sjuk och inte kverulant. Men jag har fel om mig själv när det gäller dålig självkänsla. 

Inte lätt det här, inte alls lätt.

Deus dat incrementum

Såg ett fantastiskt bra program om förlåtelse på, tror jag, Kunskapskanalen ikväll. Riktigt hemska historier men så vackert beskrivet och utan att förlåtelsen beskrev som nåt för enkelt eller ansvarslöst.

En av huvudpersonerna vars berättelse var om när han var slav under röda khmererna återvände med sina barn och det var en helande upplevelse för honom. Han visste att han hade kunnat mörda en av dem som gjorde honom illa, nån sa vem det var och var hen bodde, men han blev istället för hämnare/mördare istället förlåtande och startade skolor där både khmerer och hans egen folkgrupps barn gick sida vid sida.

Jag ryckte om det där vägskälet han insåg att han befann sig i. De gjorde vad de gjorde, men vem vill jag vara resten av mitt liv? Han ville inte vara mördare och insåg då att förlåtelse inte är en engpngsvsra utanatt äkta förlåtelse leder till en önskan att de/dem man har förlåtit ska ha det bra.

Jag är inte där än. Det finns en kvinna från det förflutna i vår familj som handlade så själviskt och oetiskt att jag inte kan förlåta henne för det. (Hon läser inte svenska men jag skäms inte för att säga det till henne...) Jag har hört allt det där om att förlåtelse inte befriar den skyldige utan en själv. Jag ser för mig hur jag skriver en bok om förlåtelse för att jag med den måste utvecklas med innehållet o h när jag skrivit klart boken ska jag ha klarar av att förlåta henne. Som det är nu önskar jag henne illa. Inte nåt riktigt hemskt som att hennes barn dlgz men nåt lite lagom hemskt. Så att hon får ödmjukast, kanske förödmjukas. Så det är inga goda känslor jag har. Det är dessutom inte mig personligen som personen har gjort ullabutan nån/några jag älskar. Det är svårare att förlåta när det inte handlar om en själv för jag tycker aldrig att hon har förtjänat att jag ska sluta hoppas på att hon får vad hon förtjänar.

Så programmet rörde vid saker som jag begravt djupt på botten i mitt personliga Ishavet.

Vid nåt moment i det inslaget såg man en man stå i vattnet, gunga försiktigt och sen slänga ut nät. Det var en sån vacker syn. Dels var personen graciös och van så själva kroppsrörelsen var meditativ. Och jag såg plötsligt det där fiskandet i en lång rad av händelser. Efter att han har fiskat förra gången går han igenom nätet och lagar trasiga ställen. Sen hade han vikt ihop nätet på ett vad jag inser särskilt sätt så att man skulle optimera slängrörelsen. Sen slängde han i nätet. Han började med att röra kroppen från sida till sida innan han slängde ut det. 

Och sen såg man inte mer. Men de kanske får prova flera gånger innan de faktiskt får nåt/tillräckligt. Sen ska fisken rensas och bara det är också ett helt verk i sig. Älskar när de filéar fisk på Masterchef. Den som visar hur de ska göra verkar bara snitta lite hit och dit, sen ser man hur amatörkockarna trasar sönder sina bitar och då är de ändå vana vid olika ingredienser. Så att filéa en fisk är ett hantverksmässigt arbete som kräver fingertoppskänsla. Sen laga fisken, sen diska. Är det ett fattigt land kanske man inte har rinnande vatten. Jag lever numera i ett land där folk har diskmaskin. Till och med Jonte har diskmaskin. Så det kan vara mycket jobb kvar att diska upp efter fiskmåltiden.

Vad som slog mig den här gången och i det här programmet var att det där när personen lagar näten är en odelbar del av processen, på samma sätt som disken efter middagen är en del av fiskeprocessen.

Det påminner mig om att jag kanske håller på att laga mina nät nu. Jag är ju inte så nöjd med hur jag känner inför mig själv i mitt liv, men när jag tänker alternativt så inser jag att mitt liv är en process, inte ett sprinterlopp. Det där vackra i utkastandet är bara en bråkdel av hela jobbet. Så om jag tycker att mitt liv just nu är att jag tragglar i nåt som inte verkar ge något resultat, så kan det vara att jag är på ett annat ställe i fiskeprocessen än just ögonblicket där man fångar fisken. Och hela processen behövs och är lika viktig som fångsten. 

I Bibeln, 1 Korinterbrevet 3:6, står (och det är Paulus som talar): Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten.

Gud gav växten eller med andra ord Gud gav tillväxten.

Staden jag bodde i i England i tre månader och blev sjuk i heter Warrington och stadens motto är Deus dat incrementum, eller Gud gav tillväxten. 

Jag kommer inte ihåg om dat faktiskt är imperfekt eller om det är presens, men i vilket fall är det intressant att oavsett var man är i växtprocessen, om man sår eller om man vattnar, så är det Gud som ger tillväxten. Även i mitt liv. Och att Gud är med i mitt lag (eller snarare jag i hans!) betyder att oavsett om jag sår eller vattnar så får jag del av den gemensamma skörden, som Gud har gett. när jag var missionär hade jag ganska mycket framgång, om man får kalla det för det, men det skriftställen/mottot gjorde mig ödmjuk. Nån annan hade sött där jag nu skördade men vi är alla delar av samma process.

Det är ju som att sjuksköterskorna förtjänar mer betalt för att de sliter så. Men lärarna behöver också löneförhöjning. Fast utan sopåksre så vore vi handikappade som samhälle. Och sanningen är såklart att alla behövs. Och att det inte finns någon hög eller låg utan alla kämpar samma kamp.

Fast det är ju heller inte sant. Läste en recension från Arbetet igår om Blondinbellas memoar. Hon har aldrig haft ett riktigt jobb, stod det, och det tror jag nog är helt korrekt. Hon beter sig som om hon är "hög", och hennes liv är en silversked om dagen. Hon vet nog inte vad det är att slita och kämpa för brödfödan. 

Jag glömde vad jag skulle säga, och det var väl bra, så jag kommer ihåg att jag inte ska skriva med sömnpiller i kroppen.

Apropå sömnpiller sa jag till Mikael när vi tittade på Knight and Day när Tom Cruise drogade Cameron Diaz, att det som är bra med mig är att om nån skulle smyga ner en våldtäktsdrog i mitt glas så hade jag absolut inte slocknat utan knappt ens reagerat! Alltid nåt. 

En åsikt

Jag är egentligen politiskt intresserad. Det handlar om allas ansvar för våra liv. Så därför tittade jag på partiledardebatten igår. Att vara röstberättigad är nåt som många kämpat hårt för och jag vill inte ta det lättsinnigt. Jag vet vad jag själv känner, rent generellt ideologiskt, men brukar följa med nog mycket i politiken inför val för att se om det jag tror att jag tycker matchas av hur politikerna framställer verkligheten.

Många av politikens frågor svarar jag på för att jag tycker vissa saker är logiska. Men jag liknar politiken vid matte. Det som är på en låg nivå kan jag förstå för att det har med verkligheten att göra. Men när matten har bokstäver i sig börjar jag tappa greppet för det går inte att tänka ut längre hur saker är. Det finns andra som kan det men jag hänger inte med. Som en kurva som svänger, det fattar inte jag hur man skapar matematik kring.

Precis likadant är det för mig i politiken. Vissa saker kan jag förstå, för jag översätter tankarna till mitt eget liv. Man kan inte ge barnen pengar som man inte har själv osv.  Man behöver avsätta pengar för framtida renoveringar. Men för några år sen så gjorde jag flera valbarometear när det handlade om EU. Det är för hög nivå på den politiken för mig. Jag kan inte tänka ut argumenten för de är inte logiska längre. EU som vänskapsmakt för att hindra ett nytt världskrig förstår jag, men jag förstår inte när EU:s makt blir för stor för att det ska vara vettigt. Jag kan inte bedöma den frågan.

Därför var det intressant att följa debatten igår. Jag är fortfarande ____, som jag varit sedan jag först fick rösta. Jag har röstat annorlunda en gång ganska nyligen men har frångått det partiet pga partiledarens sätt.

För det mesta stod de åtta partiledarna och diskuterade alla mot alla. Jag inser hur värdefullt jag tycker det är att vi har en bred åsiktsfrihet. Vi har inte bara två partier och där alla avskyr sina motståndare. Det är inte bra att leva så polariserat. Verkligheten är inte så svart eller vit. För mig personligen är den kanske det, men inte för Sveriges befolkning.

Men jag är så gruvligt trött på hur partiledarna och politiker i stort uttrycker sig. Säger nån röd-grön röra en gång till skriker jag! Jag tycker det ÄR en röd-grön röra många gånger men jag tycker inte man använder en nedsättande term! Detta är politiker som vill Sveriges bästa. Vi har olika åsikter om hur det ska gå till, och vid upprepade tillfällen märktes det hur politikerna på varsin kant tyckte att de andra beskrev sin egen politik fel. Du ger bara 500! Nej, jag ger 1000! Bjäbb, bjäbb.

När frågan om Natomedlemskap kom på tal var det en stund en diskussion bara mellan Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. Då fick jag tillbaka hoppet om mänskligheten. De lyssnade på varandra, när någon av dem sa nåt så sa den andra att de höll med och att det var en bra poäng osv. De kallade inte varandra för idioter, varken på eller mellan raderna. Så skulle det vara hela tiden!

Jag vet hur det är. När man tycker att nån man grälar med är en idiot blir det snabbt dålig stämning. Ibland har Mikael gjort övertramp när vi grälar, övertramp menar jag som att vi har olika regler för vad ett gräl får innehålla. Jag tycker såklart mina regler är lite bättre än hans. Men jag vet så väl hur det blir när den andra personen säger nåt som man tycker inte är okej. Då vill man bita tillbaka med samma mynt. Ofta på Supernanny ser man hur föräldrarna halkar ner till barnens nivå och blir emotionellt involverade i gräl med dem. Men man har ansvar som vuxen att inte reagera känslomässigt när ens barn försöker provocera en. På samma vis som två vuxna som grälar har ansvar för att hålla sig sakliga. Och på samma sätt som politiker bör behandla varandra med respekt även när de tycker de andra är idioter!!! Nu har jag ju valt att leva med Mikael och det är kanske bara 0,1% av tiden jag tycker han är en idiot. Och politikerna är diametralt motsatta och har inte valt varandra. Men kan vi inte bete oss bättre? Supernanny fick gärna komma och fixa läget före valspurten. 

Apropå Nato så har det visst inte upptrappats något idag, på årsdagen som firas i Ryssland. Men Putin säger att de nu, precis som i andra världskriget, kämpar mot nazismen. Vi vill tydligen utplåna Ryssland.

Jag vill inte utplåna Ryssland. Jag vill inte göra det svenskt eller franskt eller, bevare mig väl, amerikanskt. Vad jag vet har heller inga nazistiska partier någon plats i något europeiskt parlament. Så den nazismen som Ryssland kämpar mot finns inte. Däremot är väst inte kommunister. Vi har syndiga värderingar som aborträtt och demokrati. Jag förstår ju att även islamister ser sig som förkämpar mot synden. Och visst finns det mycket i den västerländska kulturen som jag inte står bakom. Jag svär inte ens. Men jag tycker inte att de länder där svordomar talas ska utplånas. I olika diskussionsforum på nätet har jag många gånger reagerat över muslimers lätthet att använda ord som fu***** ho** men om man säger Muham*** ska man dö. Jag tycker inte samma. Men jag har också värderingar som jag anser att ett samhälle bör leva efter för att det ska vara ett gott samhälle för invånarna att leva i. Hur det är, det där ideala samhället, kommer vi dock aldrig att bli överens om. Därför är det rätt att folk ska ha frihet att bestämma över sina egna liv. Staten ska inte bestämma vilken sida av stan/landet man ska bo i och vilket yrke man ska ha. Staten ska inte kalla ett invasionskrig för ett hederligt krig mot nazism. Staten ska inte heller bekosta personliga utsvävningar, vad det nu betyder.

Så fram tills att mänskligheten utvecklas så är vi fast med vad vi har. Corona blev inte en ny "starta om mänskligheten", de flesta är kvar och är nästan likadana som före pandemin. 

Men en sak kan vi alla höra för att detta liv ska bli så utopiskt det går. Plantera en blomma. Eller köp en fejk, vi är alla olika begåvade. Säg nåt snällt. Det är faktiskt så enkelt som att använda den varma rösten när budet lämnar ens apotekspaket och säger Ha det bra.