Ny kanal!
Härom dagen funkade inte kanalerna på teven, det var på bästa sändningstid i lördags kväll. Mikael laddade om alla kanaler och flyttade dem till favotitlostan igen. Och vi (ähem) hittade dessutom en ny. Den heter Godare och är matprogram! Sen igår har jag sett på en kille i Karibien, de där två italienska gubbarna som bor i Storbritannien, Gennaro och nåt, och sen var det Nigella som jag inte orkade titta på och nu nåt från Japan som är som konstverk. Det känns som att jag inte kommer att bli uttråkad nånsin mer i hela mitt liv. I och för sig är jag aldrig uttråkad, jag är snarare stressad, men ändå. En helt ljuvlig kanal.
Kransar alltså
Vi som inte har gröna fingrar, vi som inte ens kan ta fem blommor och sätta dem tillsammans och det är ändå ut som en femåring har gjort det, ni mobbar faktiskt oss.
Och ni eländiga människor som väger lagom. Har ni inte tänkt hur provocerande det är att du äter nåt när en fet ser på.
Och ni som är snygga, har jobb, är smarta och dugliga och orkar laga middag, kan ni inte misslyckas mer, så som vi andra gör. Det vore så snällt mot oss underpresterare.
Den här kransen, och minst tjugo jag sett de senaste dagarna, är de helt enkelt till för att sänka oss andra? Dela folket k konstnärliga händer och bara händer. Det närmaste konstnärliga jag gjort med mina händer är klappat nån på kinden, målat naglarna och låtit dem flöda över ett tangentbord.det duger mina händer till.
Men vad var den där gamla devisen igen? Skogen skulle vara mycket tyst, om endast de fåglar sjöng, som sjöng bäst.
Jag bidrar gärna med min mediokra kriativitet. Men de dör kransarna provocerar mig lite. Jag tror inte jag skulle kunna göra det lika snyggt om jag så fick 10 000:-. Men inte nog med att jag själv inte kan, jag kan inte ens undervisa om det. Nej, jag är två steg neråt, det första är de som inte kan men kommer att kunna lära sig. Gropen jag är i är för såna som inte kan, vet att de inte kan, har bevisat det för sig själva och alla lärare. Vi kan helt enkelt inte bättre än så. Men jag har kunnat mycket annat i mitt liv. Tack och lov är vi bara värda lika mycket, vi måste inte vara likadana!
Goda nyheter i alla fall, typ
Pratade med en riktig apotekare, eller vad det heter, på Apotekets telefonhjälp. Hon letade efter medicin i hela Stockholmsområdet och hittade först i Nykvarn, men där har jag aldrig ens varit och har en känsla av att det inte ligger nära. Sen hittade hon några i Globen Johanneshov. Dit hinner Mikael inte åka efter jobbet, de stänger 18, men kanske hinner han på lunchen eller så får jag be pappa om hjälp, eller om det inte krockar med nåt som M gör på lördag förmiddag. Då har jag 100 dagars respit från nu. Men redan nu fick hon leta med lykta efter enstaka paket i hela Stockholmsområdet.
Men den goda nyheten, tror jag, är att medicinen fortfarande finns, utomlands. Då kan man få recept på licens. Det hör jag annars bara om med svinsköldkörtelextrakt, men alla mediciner som tillverkas kan man få tillgång till i Sverige om bara Läkemedelsverket anser att skälet till varför just det läkemedlet behövs istället för de mediciner vi har i Sverige är giltigt. Och som jag förstår det fanns det för 3-4 år sedan tre subgrupper som var bensodiazepiner för sömn, inte för ångest. En, flunitrazepam eller Rohypnol, gick inte att få tag på redan då fast den fanns med i Fass. Då fick jag recept från den andra undergruppen, där medicinerna hette Apodorm, Mogadon och Nitrazepam. Dessa tre är samma sak. Men under de här 1-2 åren har både Mogadon och Apodorm avregistrerats på tillverkarens begäran, inte Läkemedelsverkets. Då gissar jag bara, men det brukar väl vara ekonomin som avgör om man vill tillverka nåt eller inte. Men jag var så glad över att Nitrazepam var kvar. För den tredje gruppen benso för sömn är injektioner eller medel för infusion el dyl. Som jag gissar att man bara använder i vården. Så när det började bli svårt att få tag på Nitrazepam och inga nätapotek hade det tillgängligt så kontaktade jag tillverkarna. De har lagt ner fabriken och sålt medicinbeståndet till en annan firma som bara ska sälja slut på de piller som redan fanns. Och nu är de verkligen på upphällningen.
Men tjejen förklarade för mig att Mogadon fortfarande tillverkas utomlands och då får läkaren ansöka på licens om att Apoteket ska få tillhandahålla det. Skäl måste uppges. Men plötsligt har jag hopp om att jag inte måste sluta med medicinen om tre månader och inte ha nåt alternativ. Jag visste ju inte förrän för en vecka sen om jag skulle få slut nu på lördag eller inte
Dessvärre såg det ut som att en ask med 50 tabletter i skulle kosta 1600:-. M a o 3209:- för 100 dagar eller en tusing i månaden och 12 000:- per år. Hon kunde inte säga om det skulle gå på högkostnadsskyddet eller inte. Jag ser då framför mig hur jag måste göra en uppdaterad ansökan på Handikappersättning. Jag har ju även fått mer hemtjänst som kostar pengar, beroende på vad hon gör. Och Mikael kan inte köra mig till vårdbesök längre och jag kommer att behöva åka sjukresor och det får man också tillbaka på handikappersättningen. Plus det som de sa nej till förra gången ska jag be läkaren precisera ännu mer att det är deras rekommendation. Det gjorde jag, men inte de själva i intyget, men tydligen måste det stå uttryckligen i läkarintyget vilka kostnader som uppkommit pga läkarens ordination. De tror inte på mig när jag säger att läkaren ordinerat det.
Men så kul att få göra en sån till! Precis sånt jag ligger sömnlös och längtar efter. Myndighetskontakt! Jippi! Jag ligger ju bara efter tre år med mina såna där vårdgrejer.
Kanske kan jag träffa kurator Mia en gång till, fast det behövs nog inte. Jag vet vad som ska tas med och hur jag ska få godkänt på en del av sakerna FK vägrade ta med. Allt är ett lotteri, men om man i alla fall vet hur man ska göra så ökar chanserna för "three cherries".
Men jag kan vara lugn för sömnen! I 100 dagar och then to infinity and beyond. Elmer freshen, man ska nog inte slänga sig med citat man inte vet om man citerar korrekt eller ens vet var de kommer ifrån. Men jag verkar inte behöva oroa mig för sömnpillrena!!!!!! Ångesten tar genast tre steg ner. Då ska jag bara kunna somna om nu. Har ringt tre ärenden och jag hatar att prata i telefon, särskilt när jag fick sitta i telefonkö i evigheter och man hörbpip och Du har kvar din plats i kön och allt det där. Fast ändå kan jag inte slappna av för då hör jag plötsligt inte när de svarar. Vid nåt av samtalen fick jag frågan Är det nån som redan har svarat? för jag hörde inte vad de sa, men sen var det bara kön. Det låter inte särskilt märkligt, men så ska man logga in med sitt BankID före telefonsamtalet och redan där för man använda hjärnan. Så man kan vara helt slut och titta på sin fusklapp med stirrande ögon och inte veta vad man ska säga. Då får man andas lite och hoppas att det kommer tillbaka till en innan man är nummer ett. Jag har hört andra säga att telefonkö är det värsta som finns, för att könntar så mycket kraft och sen vet man inte när de svarar så man måste vara beredd hela tiden. Mikael har inga problem med en telefonkö men vi med ME har ofta kognitiva nedsättningar och har svårt för det. Det skulle inte förvåna mig om jag får feber efter dagens tre telefonsamtal.
Men nu ska jag ta på mig Törnrosadräkten. Har varit vaken i två timmar men det var ärenden under så lång tid att jag inte direkt är färdig för sömnen. Kanske ska titta på nån långsam fin musik. Schindler's List, eller Hauser's Air on the g-string. Mmm, nu kommer John Blund smygande.
Blä 1 och blä 2
Jag ska ju tillbaka till psyvården, förmodligen för att de inte kan ersätta en bensodiazepin med en annan när den första tar slut. Tiden jag "ska vara glad att jag fick" är imorgon kl 10.00. igår fick jag meddelande på 1177 och jublade hela vägen dit, HOPPAS DET ÄR INSTÄLLT, för nu har jag hela 50 dagar innan jag måste komma. Men nej, det var Sköndal som ville dubbelkolla.
Sen hade det ringt imorse från We Mind, fast jag faktiskt råkade vakna fem timmar tidigare och kunde få reda på vad de ville. "Läkaren är sjuk?" "Vi har hittat en eftermiddagstid som vi först sa att vi inte kunde ge dig pga tjocka i våra bokningstider, så nu tänkte jag erbjuda dig en tid kl 16.00 om en månad." Strålande!! Jag hetsade upp mig själv i entusiasmen.
Nej, vi ville bara veta att du hittar hit (jodå, det är fjärde gången jag är där,) och att du är välkommen.
Men ring för bövelen inga onödiga samtal! Även om de är vänliga och vill gott. Hon kan kunde i journalen att jag varit där förr. Och hade jag sett samtalet först när de hade stängt, så hade jag ju blivit jättenervös för att de ville ställa in. Ska jag förstöra sömnen imorgon och gå upp ändå? Men då får de skriva det på 1177 eller säga det på telefonsvararen. Så går det när man får nån ny som inte sätter sig in i vad ME är innan man kommer. Jag hade gått upp och kissat, men glömt dricka vatten känner jag nu, och är nu så trött att jag inte kan skriva färdigt det jag skulle till Terez medan jag var vaken.
Men så måste jag boka klipptid i alla fall.
Och ringa Apoteket om tre grejer.
Förresten, så borde jag kanske inte göra nåt som kräver huvud idag. Jag tittade ner på golvet bredvid sängen där jag hade hittat en lapp med telefonnumret till Apoteket men som hade blåst ner. Sen var jag ganska slut, fast jag bara kan kg på sängen. Men jag ska ta blodtrycket när jag vaknar. Ni ser vad jag hittar på och kan gissa vilken jag tog.
Det går bra nu. Jag glömmer det där att om jag vaknar för tidigt så blir jag som en perserkatt i IQ.
Men jag ska försöka klara två samtal.
Vilka vardagsrum!
Hittade just en artikel från House and Garden om djärva vardagsrum. Jag blir så lycklig! Här är några av mina favoriter.
överkast till salu
Jag skulle älska att ha lika höga madrasser, prydnadakuddar och ett sammetsövetkast. Jag skulle ÄLSKA det. Men problemet är vem som skulle bädda sängen? Jag sover ju nästan en hel natt till när Mikael går upp, och när jag går upp är han på jobbet. Idag höll jag på att inte orkar lyfta sommartäckena och de väger ju bara luft. Så vår lyxsäng med kuddar och sammetsöverkast får fortgå i våra drömmar.
Men å andra sidan så vill jag inte bädda upp till hivudändan av sängen med överkastet för då kan man ju ha Superman lakan därunder och det är inte okej! Och de supersnygga lakanen jag vill ha varje månad det närmaste halvåret, december exkluderat, måste ju synas ordentligt!
klokt och kul på fredagskvällen
Så vackert, trösterikt, in i hjärtat.
Att vi kan behöva lära oss vårt värde är dock inte så lätt. När jag vinner tävlingar känner jag mitt värde. Det kan psykologen få bita i.
Mikael och jag lekte fredagsspel medan chokladpuddinge⁰n stelnade. Vi körde en variant av A till Ö, där vi skulle välja två kategorier var och se vem som vann. Mikael orkade inte den fjärde omgången som var hans att bestämma så då hade det antagligen blivit väldigt jämt. Jag valde läkemedel och romantitlar, Mikael valde flygplansdelar. Jag vann såklart mina ämnen, han såklart sitt, och jag hade gärna gjort ett fjärde för att få se hur det gick. Böckerna var mycket svårare att komma på än vi trodde. Jag kom inte på sånt som Hemsöborna. Men det var så kul att leka en stund.
VAFALLS???!!!!
Skärmdump från Ikea. Är inte det hets mot folkgrupp? Jag känner mig i alla fall kränkt, och jag har bara högfungerande OCD.
Men annars har hittat fina glas med röd fot. Dem måste jag ha tolv av, för de funkar på jul, alla hjärtans, kräftskiva.
Så skumt!
Emil i Lönneberga heter Michel på tyska! Och Pettson och Findus heter Pettersson!
Och det finns 20 filmatiseringar av Donna Leona underbara böcker om kommissarie Brunetti i Venedig, på tyska och dessutom utan text. Priset var makalöst, men jag tror min gräns går nånstans däremellan och att Brunetti är tysk. Det kan jag inte smälta.
Imelda!!!!!!
Min Sanne kallade mig alltid Imelda för att jag hade så många skor och hand öajor. Men bor man i Borås och är både shoppinggalen men dessutom reafreak (jag köpte på allvar en marinblå skepparkavaj i ull för 69,90:- istället för 699:-). Jag hade alltid tre av allt, tre fknstövlar med klack (svart, brun, fast här hade jag också vinröd och mossgeön), tre knästövlar (svart, brun, whisky eller vad det heter), bara två mockastövlar med ull, svart och brun.
Nu har jag också ungefär så många skor som behövs, om man vidgar sina åsikter. Jag sliter ju precis inte ut mina skor och jag trodde att jag skulle kunna använda mina högjla lade när jag åker elrullstol, men det är ju bara i kyrkan jag har klackarz inte hos doktorn, och jag går bara till kyrkan 2 ggr om året och ska ta mig ur och i solen och bilen. Jag tror inte ens jag har några högklackade stövlar längre.
Men jag skulle belöna mig för en sak och kollade på Lindex, KappAhl och h&m. Hittade två bilder på Lindex som triggar mig så jag för svettningar, hjärnan stänger när för allt jag kan tänka är Måsss-te ha såna stööööööv-lar!!!!!
Se bara. Och kom sen och säg att ni inte skulle bli lyckligare av de stövlarna? Det är ju inte ens Lindex stövlar heller, de säljer ju inte det. Men här har ni återigen en som inte helst ska ha högklackade stövlar. Men vinröda crocmönstrade, högklackade stövlar, det är väl nästan förbud på att inte köpa dem? Man kan nästan gå i sjukhuskläder med bristfällig knytning där bak, men om man har såna stövlar så är man snyggast på SöS.
Jag har så många flicknamn jag vill ha, Lea, Livia, Adela, men Imelda har jag inte tänkt på förrän nu. Like it.
Frisyrbryderi
När min syster var liten så fick hon alltid trassel i bakhåret som vi kallade kråkbo. Jag har fått samma. Verkligen fluffigt.
Vilka drömmar!!!
Viktor & Rolf har gjort de här brudklänningarna. Jag dånar av alla tre. På min 11-åriga bröllopsdag.
Vi åt kinamat och halloncheesecake. Bägge jättelyckade (förra gången fick jag nån chilibiff istället för kyckling med cashewnötter så idag kollade han extra noga och personalen lovade att det var det jag fick). Pratade lite, skötte sen saker som måste skötas. När det inte går ner fler saker i tvättkorgen och så. Själv har jag minnesluckor för att jag vaknade för tidigt och lång historia. Tur att vi inte måste klä upp oss och gå ut och dansa salsa.
Och så blev jag så sur på Sifo. De erbjöd mig 2 500:- för att prova "tobak" vid tre tillfällen och prata med andra om det. Hur kan det vara etiskt?
Skitsjukdom
Jag var dum idag och började rensa luddfiltret med våt trasa och plocka bort en grej och tvätta under kranen. Hade redan haft 125 i puls och när jag gjorde det tänkte jag, Om jag blir permanent försämrad nu, kommer det att vara värt det här filtret? Om jag blir så dålig att Mikael måste flytta ut ur sovrummet och inte kan varken prata med mig eller mata mig, var filtret viktigare? Jag gör det ju för att det är mitt sätt att visa kärlek, göra tjänster. Men det motverkar ju sina egna syften. Jag älskar ju Mikael när han sköter sin diabetes så han kan leva med mig och hålla sig frisk.
Härom dagen när jag klarade av att koka tortellini och veva ner lite grejer till en sås osv så satt han och vilade. Han hade frågat om han kunde hjälpa till men jag sa nej. Klarade själva matprocessen bra, det var ju mest att smula feta och ta grejer ur burkar. Men det sista gjorde mig andfådd och jag var så fokuserad på att göra färdigt (det är det som belönar mig) och tallrikarna jag bar till bordet var för tunga så då blev jag rätt andfådd. Då säger Mikael nåt om att det är ju trevligt att göra saker tillsammans. Jag är bara fokuserad på att hjälpa honom och tänker egentligen varken på mig själv eller honom när jag gör för mycket. Det gagnar ju ingen. Men jag får kanske endorfiner av det och är svår knarkmissbrukare. Det trodde de på Apoteket idag och skulle minsann ringa min läkare på måndag. Han kommer att säga samma som jag för han vet att jag tar 2 av den sorten just nu och att det är därför jag har två recept på samma sak. Men de expedierade fel recept, och en annan medicin fick jag bara 50 tabletter av fast jag borde fått 2 paket med 50 för tre månader. Vet inte om de har lägre krav på de som jobbar på helgerna. Jag tyckte det var tydligt på recepten och om jag kan förstå det men inte de som jobbar med det? Önskar man kunde få samma apotekare jämt så att de liksom lärde sig ens saker och fattade t ex det som var idag. Jag hade missat hur få tabletter jag hade kvar och Mikael fick åka på blåljusutryckning till Apoteket. Det känns inte bra heller, när jag har gjort fel på nåt så han måste åka ett extra ärende, NU, IDAG. Men jag håller fortfarande på med hemsjukvården, har tre vårdbesök I september fast jag kanske klarar ett, och ett av dem är kl 10.00. Det allra viktigaste är psykologen på Sköndal men det är minst akut. Botox är ju ofrånkomligt och psykiatribesöket är det som är kl 10.00 för att de inte vill ha kvar mig som patient och har lämnat över till VC, som inte vill ta emot mig när de fick höra att min sömnmedicin har slutat att tillverkas och att de bara säljer ut det befintliga lagret och sen finns inget alternativ mot sömn av den sorten. Det fanns fyra sorter för två år sen, nu bara en som är på väg bort. Jag har ingen aning om vad som är den bästa ersättningen, hoppas läkaren jag kommer till är bekant med sömnstörningar. Men det är orättvist att såna som Robert Gustafsson ska ha knaprat dessa piller som godis, och att varenda våldtäktsman av rang har pepprat sina offer med Roofies, men vi som blir självmordsbenägna av att inte sova blir av med medicinen, antingen för att de inte är värda att tillverkas, det är kanske på den olagliga droghandeln man tjänar pengar, inte på insomnikerna. Eller så är det nåt beslut som ligger bakom fast Läkemedelsverket inte vill säga det.
Jag har haft feber bara på högra sidan den här veckan. Kraschen efter talet kom hela tre dagar senare och sen dess har jag haft högersidig feber. Det är så skumt. Det är det symptom som jag står ut minst med, för det känns så otroligt att om jag berättade det för nån skulle de inte tro det. Tänk att ha nåt som läkare kändes vid och kände till.
I dagarna har en ny bok kommit ut av en läkare som skriver medicinska läroböcker och som ska vara den första ordentliga boken om ME och kontroverserna bakom. Han är oinsatt och hävdar saker som helt enkelt inte är sanna och som han inte heller har referenser på. Hur i hela världens namn kan man som läkare och medicinsk skribent få för sig att killgissa sig igenom en bok och säga vad alla andra tror utan att ha referenser på det? Det är ju så uselt så man inte tror det är sant. Det är ju som att hämta sin kunskap från Facebook.
Jag gör iofs ofta det, rättare sagt så hör jag om saker som jag sen hittar på vedertagna sidor, t ex själva studien på PubMed. Men ska man behöva kämpa mot en ny läkare som kanske har fått sin uppfattning om ME ifrån den boken? Visst, slå på en som ligger. För mig som inte har problem med Försäkringskassan är vårdens stigma ett precis lika stort problem som sjukdomen själv.
T ex att VC säger att självklart ska jag få den hjälpen jag behöver. Men då måste de komma två gånger i månaden och fylla på mina dosetter fast de räcker en månad. Och jag har förklarat att ett besök innebär en påfrestning, så ska ni ge mig hjälp genom att göra mig sämre för att era regler säger det? Hur kan det vara ett problem att behöva lite mindre vård än de är beredda att ge mig? Och när jag vill ha mindre vård så vill de hellre göra mig illa för att det är så de gör?????
Nu ska de ge min hemtjänst tillåtelse att dela mediciner, med mig bredvid, men det dröjer och jag vet inte varför. Jag hade ju bett att nån skulle ha koll på alla mina mediciner så jag slapp själv att a) hålla reda på när det behöver beställas mer, b) rätta till de fel som varenda läkare gör med ett par av recepten (under tolv år, utom en som jag tyvärr bara hade i fyra månader men som gjorde mer än alla andra tillsammans). Nu när hemtjänsten ska dela skippar de så vitt jag vet helt biten att hålla ordning på medicinerna. Puh.
Jag tänker på att försöka få ett kortisolprov. Man ska sitta ner en kvart och vila innan man tar det, men det gjorde inte jag. Och att sitta upp i en kvart är inte vila utan ansträngning, så jag är säker på att mina värden är falskt höga. Kan möjligen förklara varför mina sköldkörtelproblem inte löser sig. Men om jag går upp ur sängen får jag upp till 40 slag högre puls, även om det bara är att öppna dörren. Så hur gör man? Ger nyckeln till hemtjänsten som får släppa in dem till min säng? Det kostar 451:- i avgift. Trots att jag inte bråkar med FK om mitt uppehälle, tack och lov, så har jag så många andra jag måste bråka med att jag går sönder.
Jag fattar inte hur jag ska kunna ta på allvar vad min kropp säger till mig på samma gång som jag får ångest av att tänka på hur det kan bli. Och hur jag liksom tänker att det inte går. Ska jag hålla mig till pulspacing kan jag bara resa mig upp långsamt och gå som en lucia. Just nu. Inte klä på mig, inte gå på toa, inte borta tänderna, smörja in ansiktet och utslagen, inte bli duschad, inte ta mina mediciner, inte laga mat, inte ens värma en paj och göra en portion sallad. Jag tyckte jag tog det så lugnt med min födelsedag, men den sitter i fortfarande. Så just nu kan jag bara resa mig upp och vända mig om
i säng/soffa men har flera timmar av hög puls fast precis under gränsen. Och så exakt är inte klockan, jag kanske ligger över min gräns när jag ligger i soffan och vilar. Hjääääälp!!!!! Det jag inte tål att tänka på, försämringen, måste jag tänka på, i varje liten situation på dagen, för att fatta rätt beslut, som är att göra ingenting. Jag blir galen.
Kolla vad fint!
Mikael köpte rosor för några dagar sen och de började se hängiga ut. Då tog jag en liten gladform och satte tejp i ett rutmönster, klippte av rosorna med bara lite själk kvar, stoppade ner och satte dit några blad. Jag känner mig aldrig så lycklig som när jag får blommor som är halvdöda att få nytt liv. Jag är ju annars rätt kass med blommor. Men snittblommor SKA dö, så där känner jag inte att det är mitt fel, även om jag inte kan få pioner att slå ut. Men se vad fint det blev!
Grattis!
Idag, eller igår egentligen, fyllde Colin Firth 60 år! Det var en bra årgång, det. Jag kommer ihåg det från när de fyllde femtio, att de var samma årgångsvin. Jag pratar om Mikael, det var visst inte helt tydligt.
Men det är så att han inte är gift, Colin Firth alltså (om Mikael inte är gift är det nåt seriöst fel!) som jag felaktigt sett idag. Den 13 dec 2019 meddelade de via sina kanaler att de skulle skiljas, och det har nog gått vägen för det står nämligen -2019 på äktenskapet på Wikipedia. Jag hittade också en artikel från Aftonbladet som bekräftade saken samt en video på YouTube. Italienska dokumentärfilmaren Livia har inte varit trogen och sen ljugit om det.
Så det är sant att Mr Darcy must be in want of a wife.
Fast man ska nog inte dra det skämtet som raggningsreplik. Tror han är rääääätt trött på att räknas som Mr Darcy. Jag glömde ju själv att kalla honom Colin Firth alldeles nyss Han vill inte bli behandlad som en kropp, en stereotyp, utan som en människa! Han har också känslor!
Men tänk att åka en grupp besatta, jag menar kultiverade, och besöka Bath och Steventon Rectory och de hus/slott som användes i filmerna, gärna Highclere Castle också, den stilblandningen kan vi köpa. Men så utanför Pemberley så går vi ner mot sjön och vad möter oss då? Mr Darcy i wet t-shirt! Förlåt, nu behandlar jag honom som ett stycke kött igen, fast det är hans mind jag egentligen vill åt. Och hans pengar, men han får nog sälja slottet då, för jag har bott i England och aldrig frusit så mycket så att bo i ett dragigt slott lockar mig inte ett spår. Men om man ska gifta sig med Colin och inte Mr Darcy så bor han i London och jag är säker på att han är så rik att han har central heating och till och med TRIPLE glazing. Det var jag aldrig hemma hos nån som hade, vad jag kommer ihåg i alla fall. Men tänk att få sin egen film av The Lake Scene. Och sen skulle nån annan filma en när han såg på en som om man var Lizzie. Jag försmäktar lite. Fly mig en solfjäder, jag blir visst lite röd om kinderna.
Ursäkta, är lite för involverad i saken tror jag.
Första pris till mig!
Jag är så duktig. När jag lade ihop mina hamburgare idag stod det massa flaskor på bänken, senap, ketchup, gurkmajonnäs och Voltarensalva. Jag sa högt till mig själv att jag inte skulle ta Voltarensalva i hamburgaren och jag klarade det!
Lite egentligen
Jag har ju bara gått upp och gått upp, av mediciner allra mest men också för att jag inte tror att min ämnesomsättning har varit optimal vilket jag kämpat med vården om i åratal. Några bullkilon har jag också, och jag bantar ju inte precis. Men skriver jag upp allt jag äter varje dag så är det inte mycket och jag har koll på hur man ska banta. Blev bara sur för ena gången jag åt LCHF och hade gått ner en del så fick jag gallsten och orkade inte hålla koll på två dieter på samma gång, och andra gången fick jag prova Saroten mot nervsmärta och som jag gick upp 9 kg av och då orkade jag inte banta längre. Samma skitkilon upp å ner. LCHF är ju annars drömdieten eftersom Mikaels diabetes blir så bra och jag går ner i vikt, det gör vi bägge såklart. Men jag får matallergier mot det jag äter mest av och det blir bara så jobbigt att jobba sig runt. Jag har ju matallergier på vanlig kost också, men de blir mycket värre på LCHF. Konstigt nog tål jag gluten bättre än frukt och grönsaker. För att inte tala om ägg. Nu när jag har varit med i bild i kyrkan unnade jag mig ett ägg till kvällsmat. Mättar förvånansvärt bra, med en liten klick majonnäs och trocomare. Poof, utslag i ansiktet. Idag har jag ätit Ellens köttfärssås så det lär inte vara bättre imorgon. -Men man får inte matallergier i vuxen ålder. -Fast de här kom sen jag blev sjuk när jag var 24. -Och man får inte psoriasis av matallergi. -Men det här är psoriasis. Bestäm er!
Men jag bara babblar. Vi hade viktnedgångslappar med diagram på väggen i badrummet och till slut var de bara sorgliga att se. Jag minns att jag var helt förtvivlad när den började på 92-nåt kilo. Jag tyckte jag var så fet att det var hemskt redan då, och nu har jag gått upp till 110-nåt kilo. Jag klarar knappt av att se mig på kort för jag blir så ledsen. Tänker att jag vill ha ett fint kort på mig och Mikael ifall han dör, men jag blir aldrig nöjd med korten för jag är så fet.
Men jag gick i alla fall ner ett kilo nån gång i vår/sommar och nu vägde jag mig igen imorse och nu har jag gått ner två kilo till! Det är ju en väldigt liten procent av en massiv övervikt, men det är så hoppingivande att jag blir lite rörd. jag mäter förutom vikten även omkretsen om halsen över sköldkörteln, blodtryck, puls och temp. Men tempen har legat på 35 två gånger senaste veckan och då skulle man kunna tro att jag är undermedicinerad, men det är ett ME-symptom för mig att tempen går ner en grad om jag har gjort för mycket. Så det är ett evinnerligt mätande och analyserande. Jag får dessutom inte vara stressad när jag tar blodtrycket, eller ledsen eller arg, för då ser det ut som om jag är övermedicinerad. Men magen brukar faktiskt vara det trovärdigaste tecknet. Ni fattar själva.
Men vad glad jag blir om jag går ner i vikt. Nu när kroppen säger att den går med på att släppa några av sina kilon kan jag hjälpa den på traven. Tänk om jag blir för smal för mina kläder! Det enklaste vore att köpa tio nya klänningar på Shein. Det skulle gå lätt som en plätt.
Min dröm är att väga 69,5 kg. Det är ten stone och vad jag vägde innan jag blev sjuk. Då hade jag visserligen lite extra vikt på mig för sen gick jag ner till 57 och där kände jag mig uuuuunderbar. Men då hade jag bmi på 18-nåt och det är orimligt att hoppas på det igen, nu när jag säkert snart hamnar i klimakteriet och får svårare att gå ner i vikt och kan röra mig om möjligt ännu mindre. LCHF kräver ju inte motion för viktnedgång, det är ju varför det funkar bra på såna som mig.
Men mina 108,7 gjorde mig så glad! I den här takten kan jag väga tvåsiffrigt om 18 månader. Asgarv. Räknade nyss ut att mitt BMI ligger på 34,9. Det var ju vänligt av dem att inte putta mig över den kanten, vad den nu kan heta, Nu-dör-du-snart--fet
Men jag försöker verkligen distrahera mig för huvudet gör ont, genom att skriva massa goja jag inte behöver tänka på. Men egentligen ville jag bara säga att ett kilos viktnedgång nu är tre. Tror medicinen funkar. Det här första kan vara vätska, men vi får se om det fortsätter. Hoppas!
Bästa bantningsmedlet är i alla fall ME. Mikael hade köpt såna där små bullar som inte heter bullar i en påse från Pågens och jag glömde dem på köksbänken och orkar inte gå upp igen. Det blir man inte fet av.
Smidigt hanterat
Psykologi är så smart. Att "hantera" människor är inte nåt dåligt. Man säger ju inte Ja, din rumpa ser tjock ut i den där.
Härom dagen kom jag på att vi har bröllopsdag. Jag försökte komma ihåg när det var, vet att det är två nior med, så då landade jag på 110909.
Mikael pillade med sin ring men jag tänkte inte på det. Sen läser han 18/10 och det är vår förlovningsdag. Sen står det 12/9-09.
Men just det, 11/9 är ju "nine eleven" och vi valde ju med mening INTE den dagen.
Men ändå så tror jag så bombsäkert (sorry, no pun intended) att det var den elfte, antagligen för att man undermedvetet känner igen det datumet. Fast inte av "rätt" orsak, i sammanhanget.
Hade Mikael börjat käbbla med mig hade jag inte trott honom. Jag var så säker, fast jag hade fel. Då är det bättre att man "hanterar" mig genom fakta.
Och det är så nyttigt, fast läskigt, att ha fel när man är säker på att man har rätt. Man vill inte att det händer hos doktorn eller bilprovningen, men hemma i vardagsrummets trygga vrå kan man gott ha fel nån gång emellanåt. Fast inte för ofta.
Lite mycket???
Jag har ju haft hemtjänst i flera år, först bara för dusch 2ggr i veckan men nu sen nåt halvår/är även lite annat. En sak heter ledsagning, och det kom i rättan tid. Mikael kan inte styra sina tider på samma sätt nu i jobbet så jag har skaffat sjukresekort och i min ledsagningstjänst ingår att hemtjänsten Christina (som jag litar på till 1000% snarare än nån liten snärta) bokar, håller koll på om de kommer eller om man ska använda resegarantin, så jag kan ligga och vila tills de kommer. Jag pallar verkligen inte att genomföra ett vårdbesök om jag ska sköta sjukresan dit och hem samt köra mig själv in. På sistone har Mikael kört mig i manuell lånerullstol för att jag är för trött för att manövrera. Men nu har jag nån jag kan lita på med mig och det är en stor lättnad. Min bästa sömnmedicin kan ta slut om 20 dagar och går kanske eller kanske inte att nånsin få fler av. Så psykologbesöken som är direkt sömnångeatrelaterade känns superviktiga, har en i månaden. Sen måste jag få botox varannan månad. Sen vill jag inte gå hemifrån, förutom att jag vill äta ute med Mikael på vår bröllopsdag, (kommer jag inte att orka,) eller besöka samma restaurang på Timmermansgatan som han friade på i oktober, sen gärna julbord ute. Sen hoppas jag att det ska bli nån julkonsert jag kan gå på och redan nu har jag överbokat resten av året. Jag höll på att köpa en klänning som jag skulle ha som julklänning, men jag har två röda och en Berry (hallonsorbet eller nåt sånt) och en grön med lite blått i sig som också går bra som julklänning. Jag kan ju inte ha massa klänningar i garderoben som jag använder en gång. När man gick i kyrkan och arbetade använde man ju precis hela sin garderob och jag saknar det. Det värsta är att köpa typ mysbyxor. Men nu senast köpte jag jeggings på rea på HM. De svarta i rätt storlek men de blåa var slut och jag köpte dem i en för stor storlek. Jag torktumlare den på högsta värme men de var bara mindre i fem minuter. Så går jag mellan soffan och köket så ligger de på golvet när jag kommer till diskbänken. Men de är mjuka och sköna och enkla att vända sig i när man ligger i soffan sex timmar om dagen.
Men vad skulle jag säga? Jo, att jag hade hembesök av min ordinarie läkare och Mikael kunde inte vara med, så jag bad Christina. Sen kom räkningen, 451:-! Tala om att bli chockad. Läkaren kostade bara 200:-. Och om man åker till botox, där det kostar 350:- (det är väl vad specialistläkare kostar?), Och sen sjukresa dit och hem, vilket som jag fattar kostar 240:- per väg upp till högkostnadsskydd, plus 451:- för ledsagning, då blir det TOLVHUNDRA ÅTTIEN KRONOR. För 20 minuters behandling. Och två halvtimmar resa. Och då ingår inte medicinen i priset, den tar de hand om för den blir verkningslös om den inte förvaras rätt.
När Mikael har kört mig har jag inte räknat vinsten i kronor, utan att han får höra allt så jag inte behöver säga allt två gånger och att vi kan arbeta på sakerna hemma om han har några såna uppgifter. Plus att han förstår vad det var som gjorde mig ledsen eller rädd och erbjuda lämplig telstmat. Och att vi alltid är i tid, inte en kvart innan eller ännu värre, jag vet inte hur man måste ha framförhållning med färdtjänsten.
Men hjälp. Stackars dem som inte får skjuts av en anhörig. Plötsligt blir hela grejen en så stor apparat att jag på allvar vill att Mikael ska ge mig botox hemma. Man kan ju drömma.
Så sur
Vår Gård ska ha loppis med Carl Malmsten etc-möbler. Min farfar jobbade på Vår Gård, min faster föddes där, och loppis på kvalitetsmöbler därifrån låter så exakt vad jag skulle drömma om. Men vem kan åka på loppis? Är såååååå sur. Hatar ME just nu. Vaknade och mådde dåligt och sen blir jag irriterad, sur och ledsen på sak efter sak som händer idag.
Till exempel är det nåt sånt där soffamysprogram på ettan som jag ser på och så ska programledaren säga "om ni prenumererar på...". Fast han stakar sig flera gånger och säger prenumenera. Till slut säger han det en sista gång, liksom lättad, och lägger till "det är svåra ord". Fast han har fortfarande bara sagt prenumenera!!!!!
Ska bädda min säng, vi har sommartäcken så jag orkar lyfta det. Vända blicken mot det som är bra. Finaste lakanen ever.
Tack Ellen!
Jag har köpt mitt livs dyraste påslakan. Det var en av mina födelsedagspresenter från Ellen. Jag har väl berättat här hur jag letade på Newport som hade några intetsägande som jag inte kände att jag ville bestämma mig för. Och så gick jag laget runt, på Ikea, Åhléns, Ellos, Jotex, Hemköp, Mio och Sovtex. GANT började jag bara skratta åt priserna men jag kollade där också, och Ikea har inte direkt några lyxlakan, men man kan ju i alla fall kolla.
Min filosofi är att ha fem påslakan så man byter varje månad, och har ljusare på sommarhalvåret och mörkare på vinterhalvåret. Och jag avskyr vita lakan. Avskyr omönstrade lakan ö h t. Tycker om såna bäddningar också, men jag älskar mönster. Har inte haft ett omönstrat påslakan i hela mitt liv.
Så när en dryg månad hade gått och inget bättre fanns än ett mesigt vitt lakan med några ränder på, inte kritvitt heller så det kanske skulle clasha mot de vita möblerna, så kände jag mig inte nöjd. Jag ville inte köpa dem för att det inte fanns nåt bättre. Så där hade jag mina 10 påslakanflikar öppna i telefonen en månad.
Så tänkte jag för nån vecka sen att jag glor laget runt igen. Började med Ikea, även om det var lyxlakan jag skulle få. Jysk hade jag dock avpolleterat. Och sen vidare.
På Sovtex fanns tre snygga, och när jag kollade på extra bilder i andra vinklar och färgstyrka osv så blev jag helt förälskad i ett set från Kosta Linneväveri. Marinblått med birds and the bees på. Mönster i vitt, grått, beige. Och jag är visst helt befängt galen i blått märker jag. Kanske behöver jag stillheten i den färgen.
Men här är ett kort av min säng. Blixten väckte inte min käre sovpartner, som väl var, men jag tyckte det var ofint att plåta honom i sömnen så ni får inte se honom. Men han är alltid söt.
Så TACK Ellen för en av dina många presenter. När jag såg de här bestämde jag mig på fem minuter. Då vet man att man gillar dem.
Och de är äkta satin och känns underbart lena.
Det finns inte mycket underbarare än att lägga sig i rena lakan eller att vara ren själv och lukta pion. Christina förser mig med mina två mest grundläggande behov, lukta gott och sova gott. Jag är så glad att jag har henne. Idag grät jag lite igen när jag tackade henne.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)