Dagens nyhet

Idag har det publicerats att de två föräldrar som dödade sina barn och sen sig själva i början av året i Bjärred gjorde det efter att barnen fått ME-diagnos. Jag har bara läst en artikel om detta idag, men de flesta medier har enligt uppgift hakat på denna nyhet. Två media, SvT och nån mer, hade skrivit bra om saken, medan Expressen tog det offentliga bottennappet och publicerade en repris av en artikel som var urdålig redan första gången. Övervikt på falska stereotyper och skvaller snarare än fakta och repliker från läkare som antingen forskar på ME eller som faktiskt har träffat en ME-patient. SvD hade en artikelserie om ME den här tiden förra året och den var så bra att jag började prenumerera på nättidningen efter det. Det är ju ofta först när man vet nåt om nåt som man förstår hur fel det kan stå i tidningarna, och hur rätt! Och att det är ett val man gör baserat på om man vill informera eller clickbaita. Och visst är jag partisk eftersom jag själv är ME-sjuk, men jag är också så pass insatt att jag vet vilka gamla missuppfattningar som är vederlagda vid det här laget. Så när nån upprepar dem i syfte att sensationalisera på svårt sjuka människor genom att citera folk som kallar oss lata, då har jag inte mycket till övers för dem. Så om ni vill vara snälla mot mig, läs SvD men inte Expressen. Nånsin.

Jag måste dock påpeka att jag inte råder nån att läsa om bjärredsmorden, över huvud taget. Jag har som sagt inte läst nåt själv idag förutom en notis i morse som jag redan har glömt. Det hjälper inte mig. Och jag har bara hört ryktesvägen om Expressen, men jag har å andra sidan läst den artikeln när den var ny och det gör mig riktigt ledsen att läsa sån skir. Jag har slutat säga skit, mer eller mindre, men nu är det fullständigt sant. Om allt annat de skriver om är lika långt från sanningen och det aktuella kunskapsläget så kan ni vänta er en snar notis om att jorden faktiskt inte är platt trots allt. Den är fyrkantig.

Jag ska inte köpa skor!

Jag upprepar det som ett mantra. Jag SKA inte köpa några skor! (Men annars, se nedan för dreggelinspiration.) Jag har använt mina vinterskor ett dussin gånger, max, och jag har TRE par svarta stövlar. Kommer inte ihåg varför jag köpte par nummer två, jo, det var för att mitt första par bara var textilfodrade och det andra paret var piléfodrade. Och svinbilliga fast oanvända på tradera. Det tredje paret köpte jag inte helt frivilligt. Jag hade nämligen fått svårt att stänga stövlarna så jag köpte ett par som man liksom kan vika in kanten på så att de passar även till stabbiga vader. Egentligen ligger det mesta av min fetma på göra Om, men tydligen har jag ju också tjocka vader. Men, så, tre svarta par stövlar. Jag kan inte med att sälja de två första, för Jag vill ju vara smal igen!


Tänkte idag faktiskt på när jag hade gått ner 16 kg och Thomas hade 30-årsfest. Jag kände mig så fin! Men fick gallsten och vågade inte äta fett, fast det gick bra, men allt grönt fick jag gallstensanfall av, så jag orkade inte fortsätta med LCHF på samma gång som jag hade gallrestriktioner, och sen dess har jag inte gått ner mer.

Men jag minns när jag bodde i Borås och var smal och orkade gå i affärer. Jag hade sex vardagsstövlar, nej, fem. Tre ridstövlar i svart, brunt och cognac, samt två mockastövlar med ullfoder, svarta och bruna. Sen hade jag ett par svarta höga stövlar med klack, som kostade över tusen spänn och jag köpte dem inte ens på rea. Men jag har älskat få skor så mycket som dem. Mexx. Sen hade jag ett par bruna knähöga stövlar med smäcker klack, de hade kostat bara ca 300:- i USA. Sen hade jag ett par olivgröna och ett par vinröda stövlar med blockaktig klack, typ strumpstövlar kallar man dem nu. Jag kunde matcha allt, och hade ett par väskor i varje färg och stil också. Ibland saknar jag att få klä upp mig. Går ju inte till varken jobb, bokklubb, AW, dejt eller fest längre. Mireille (ME-kompis) undrade om man kunde ha paljettkjol på sig till läkaren :-) Jag borde göra mig av med mina högklackade skor. Dem går jag ju aldrig i mer. Fast att sitta i rullstol går ju bra med höga klackar. Men de få steg jag tar är ändå obekväma om jag har klackar. Kroppen är ju en 90-årings.

Jag ska försöka gå på julkonsert i Handen imorgon. Har målat naglarna röda ikväll och har möjligtvis bestämt vad jag ska ha på mig. En geometriskt mönstrad klänning med huvudintryck i rött å vinrött, med 3/4-ärm, drapering i midjan och sen lite a-linjeformad. Jag hade dock kunnat tänka mig att se ut såhär. Lär få problem med midjan bara, så ser mer mina vader ut :-)

Perfektion

Mörkblå jeans, vit blus och ett par Manolo Blahnik, kan det bli bättre? Jag tror inte det.

Ja men då så!

Läste nyss om en lärare i södra Stockholm som har haft ett förhållande med en 15-årig elev. Expressen beskriver det hela såhär:

Läraren i 50-årsåldern har skrivit till eleven och uttryckt sin längtan efter den. Vid flera tillfällen har han även initierat möten under och efter skoltid och rört eleven på olämpliga sätt, uppger P4.

I ett mejl medger läraren till känslor som han inte kunnat hejda. Han erkänner även att han vid två tidigare tillfällen haft känslor för andra elever på skolan.

Vad tror ni, för läraren sparken? Förflyttning till ett arbete utan kontakt med barn och ungdomar?

Nej. Han (för jag antar helt fräckt att det är en han) har fått en varning. Jag hade inte velat ha kvar en sån lärare för mina barn. De har också klagat: "Ärendet har anmälts till Skolinspektionen".

"Eftersom läraren saknar lärarlegitimation kan det inte utredas vidare."

Det är ju som om en läkare råkade ha död på en patient, men eftersom hen inte hade någon legitimation kan det inte utredas.

Vad är ordet för detta? Surrealistiskt räcker inte. Jag kan inte fatta att detta inte är ett första april-skämt. Den som betalar nån måste väl ha rätt att utreda oegentligheter? Och sluta betala hem!!!!!

Hur kallt får det vara?

Den här vintern har knappt börjat än. Vi har 22,8° i sovrummet och jag har lagt en fårskinnsfäll i min säng. Den fick jag i julklapp av Mikael en gång och han köpte den av sin mammas granne, som har får, eller i alla fall fårskinn. En gång såg jag att det stod i en inredningstidning att fårskinnet kom från den grannen. Det är speciellt med såna julklappar.

Jag har helt gett upp tanken på att ge en present till Jesusbarnet varje dag i december och skriva om det här. I år ligger ambitionsnivån ungefär på att hoppas att jag kan ha nytvättat hår på julafton. Vi får se!

Om jag har skrivit förr om att den blåa stjärnan med stjärnhimlen på har spruckit i en skarv, så jag kan säga att jag har staplat ihop den idag. Igår tryckte jag ihop sidorna lite hårt för jag kände att det var klister på dem, men det höll inte. Så jag känner mig lite stolt över att jag lagade den på riktigt idag. Det är ME det, att man är stolt över att man staplade ihop en stjärna som tog en minut.

Igår, eller nån annan dag som jag inte minns, såg M och jag på ett intressant program i 2 delar om en brittisk mentalist, kanske hette han Derren Brown, och som stageade en apokalyps åt en kille för att öka hans kärlek till sin familj och hans mod och ledaregenskaper. Han trodde att en meteorit hade kraschat och att han legat i koma i två veckor och att många människor hade smittats av ett virus från meteoriten. De hade skådisar som betedde sig på sätt som var uträknat för att få honom att känna empati, mod, ansvar osv. Bring out the best in him. Så intressant! Det fanns andra delar i samma serie, men då med helt annat tema, tror jag såg att nåt handlade om placebo. Ett tips om nån vill kolla på nåt bra. Eller jag tyckte i alla fall att det var bra.

Jag som tror på Gud funderade på om det är så Gud gör med mig. Som mentalisten alltså, förbereder händelser som ska få mig att visa mina bästa egenskaper. Jag har ju många gånger känt att mitt liv kunde varit så bra för andra om jag hade orkat nåt. Jag hade kunnat bidra. Säkerligen hade jag inte varit Moder Teresa, men jag hade kunnat göra skillnad i människors liv på ett annat sätt än nu. Och som jag sa till M härom dagen, alla vill hjälpa men ingen vill få hjälp. Men för Gud är varje individ viktigare än gruppen, så kanske tillåter han att jag har det här livet, där jag tycker att jag inte gör nytta, för att jag också ska visa mina bästa sidor, visa mod, ansvar, kärlek. ME är min apokalyps. Jag har i alla fall blivit bättre på tålamod. Och så tror jag att jag har blivit starkare. Förut när livet var enkelt hade jag inga problem med att vara stark, men det kan ju alla. Det är ju först när man är rädd som man behöver vara modig. Så för att bli starkare måste man kanske ha erfarenheter där man känner sig svag, så att man får träna på att öka sin styrka.

Färger i mitt hjärta!

Jag hade en hallonrödaktig nyans i min andra hall i Borås. På ett Londonbesök hittade jag Anne Boleyn som plaque på Towermuseets presentbutik och som gick i samma rödaktiga ton. Jag är besatt av färg och tapet. Hade gul tapet i sovrummet från förre ägaren, men lät den vara fast jag egentligen inte tycker om gult för att nyansen var så perfekt. Sen hoppade jag på kaffefärgerna och var jättenöjd med hur det blev när jag målade om. Pappa gjorde det mesta. Jag _kan_ måla, men orkar inte. Jag kan tapetsera också, kanske inte så att ett proffs skulle tycka att det duger, men så jag tycker att det duger. Och man lär sig förresten förvånansvärt många principer om målning av att måla naglarna. Men var var jag? Jo, jag har aldrig bott på nåt ställe så länge som jag bott här, 10 år, utan att måla eller tapetsera om. Jag målade ju inte när jag kom hit heller, så det är ännu mer än 10 år sen. Och jag kan sukta efter nya tapeter, gardiner, plädar, kuddar, mattor, och tapeter igen. Jag har en kupp som jag har tänkt ut till hallen. Dörren är teal och jag har köpt ett påslakan i teal med rosa och vinröda pioner, typ det vackraste jag sett i hela mitt liv. Jag vill måla om väggen och sätta påslakanet som en gardin framför dörren. Dels för att det drar från dörren, som ju går rätt ut i luften, inte ut i en farstu eller svale. Så att man kunde ha den fördragen när det är kallt, men hänga upp den som en gardin mot väggen när man ska gå in och ut, få gäster osv.

Sen vill jag ha ett vitt, litet, litet smäckert halvbord att lägga en nyckel på eller så, med en låda för en borste. Det skulle idealiskt stå mitt på väggen men där har vi en helfigursspegel som jag inte gärna flyttar runt, så det få bli under fotona av barnen. Inte idealt för där kommer ju dörröppningen. Kanske måste den vara vid ytterdörren, men det är ju också oidealt! Får lura på saken. Vet inte vilken väggfärg jag vill ha, antingen en auberginaktig färg som kommer igen i tyget. Och byta till en kristallkrona. Kanske byta matta. Men hallmattor är inte så lätt, de verkar vara antingen för smala och korta, eller trasmattor. Och vill man ha en mönstrad matta i lite större format så är det vardagsrumsmattor som är nästa steg, och det är för stort. Den vi har nu fick vi av min moster Rachel och den drar åt teal och är i rätt storlek och rätt stil. Är ingen trasmattetyp.

Och vardagsrummet vill jag tapetsera om i mörkblått. Kanske måla blått och smäcka upp lite lister i vitt. Byta bokhyllorna mot vita Billy med glasdörrar. Tvätta kristallkronan! Sortera bort böcker. Kanske måla hela soffbordet vitt, för det är så många fördelar med det, fast det är hiskeligt gammalt och omodernt. Men om man kapar kanterna rakt av så skulle det se mer modernt ut. Fasade kanter sen 80-talet är det nu. Skulle gärna fräsa ur på kanterna och göra likadant på benen. Men vem orkar det. Och så är jag ute efter nya kuddar. Jag är lite sugen på att antingen byta gardinerna, som jag egentligen tycker rätt bra om, till tyg från William Morris. Men då ryker tusenlapparna.

Men nu i senaste numret, 1 2019, av Hem ljuva hem så var det några sidor om målning och jag är alldeles förhäxad av färgerna.

Goda nyheter

Förlaget som jag ska ge manus till hade sagt november som deadline, så i förrgår skrev jag till dem att pga hälsohändelser i familjen och egen försämring har jag inte ens skrivit så lite som jag hade hoppats, men eftersom de sa november för att få med manuset i deras arbetsgrupper osv, ville jag beklaga men det klarar jag inte. Manuset är bara påbörjat. Och jag kan inte ens säga om jag kan bli färdig i december, det känns inte troligt. Så jag sa att jag förväntar mig ingen respit. Men då fick jag svar att jag absolut gärna får återkomma när jag kan! Jag trodde de skulle säga tack men nej tack i så fall. Så det kändes som väldigt goda nyheter. Jag blev ombedd att skriva en sak till min bror, oj, eller, fast jag tror inte han läser här, och just då kändes det så självklart att välja att skriva till Johan snarare än boken. Min bror som kanske har cancer, kanske dör, eller ett bokprojekt som är min dröm och mitt drömyrke. Det var inte ens ett svårt val. Så då blev jag jätteglad när jag fick en andra chans! Jag vill gärna komma en sån bit att jag kan ligga i sängen och tänka på saker, då gör det inte så mycket att jag är sämre.

Små saker räcker för att jag ska bli riktigt glad, men det räcker tyvärr också med riktigt små saker för att jag ska få sammanbrott. Fast mina sammanbrott betyder bara att jag gråter och ber om pizza till middag, så nåt vidare italiensk är jag inte. No drama, bara stilla gråt. Typiskt svenskt, antar jag.

Influencer, Moi?

Vi har lite stakar och stjärnor framme och det är underbart. Jag tror jag ska göra så till nästa jul att vi sätter ribban lite lägre så det blir mer julefrid än julestrid. Inte med nån annan men med överjaget, eller vad den personen kallas som sitter i huvudet och viskar att man måste göra saker så som andra gör dem. Det är samma person som tvingar folk att baka lussekatter, pepparkakor, pepparkakshus, baka vörtbröd, lägga in sill i lök och senap och nåde den som bara häller över den köpta skärgårdssillsburken i den hemmagjorda burken från Ikea med handskriven etikett Hemmagjord skärgårdssill. Linda in huset i lampor, pussas under misteln och försent hoppas att det inte var vinterkräksjuka han hade igår, klä granar i varje rum och köpa julblommor som dör för tusen kronor, köpa presenter man inte har råd med till barn som inte förmår ta in dem alla, och har tusen grejer hemma ändå. Och slå in alla presenterna så man får ryggskott i soffan natten före julafton och sen efter Kalle hamnar papperet i soporna på tio minuter blankt (nej, vi återvinner nog inte julpapperet, och då kommer man till helvetet). Så därför måste man också skänka pengar till UNICEF, UNHCR, Amnesty, Rädda barnen, Röda korset, Barncancerfonden, frivilligorganksationer som svarar i telefon för självmordsbenägna, misshandlade, ensamma, psykiskt sjuka, dementa som inte hittar hem. Tänk om mormor slänger soporna och inte kommer ihåg var hon bor. Man fryser ju ihjäl fort ute nu, så då måste man också ge kläder till det lokala hemlösahjälparstället Kryckan, och hygienpaket så de får bli rena på jul (jag kan inte tänka färdigt tanken om det verkligen är så att de inte har schampo förutom på jul), köpa Situation Stockholm, kalender av scouterna, jultidningar av nåt stackars grannbarn vars mamma följer med och tar emot betalningen på swish och i alla fall försöker få barnet att förstå att pengar kommer efter ansträngning, så då måste man ju köpa. Äta ett paket pepparkaksdeg för att man behöver sockerkicken för man ligger efter i schemat och man behöver också få hata sig själv för att man inte har en ängels ålamod och då säger man att det bara är jul en gång. Men man är ändå för fet och för trött för att kunna få på sig strumpbyxorna på julafton utan julestrid. Men jag har i alla fall lagat allt på julbordet själv, inklusive begravt laxen, briljerat, förlåt griljerat skinkan, förlåt, jag har såklart köpt en halv lycklig gris av en snäll bonde så vi har styckat den själva och kokat den och sen briljerar den. Men, nej, varför skriver jag fel hela tiden? Julen handlar väl inte om att briljera.

Just det. Den gör ju inte det.

Jag tog fram den uuuuuuunderbara snöboll-adventsljusstaken, redan i måndags före 1 advent faktiskt. Och jag tror jag ska börja kalla mig influencer, för Trendenserfrida skrev härom dagen att hon hade skaffat en snöboll, bara en visserligen, men hon måste ju ha härmat mig. Det är ju enda logiska förklaringen, eftersom jag skrev om den tidigare i vintras.

Förresten, när jag nu pratar om influencer, så gick jag på den lätte och köpte ett schampo för halva priset, vilket ändå var rätt mycket, från Löwengrip vad det nu heter. Jag tyckte inte det var bra, det kändes så milt att det inte gjorde ordentligt rent. Och så tänker jag dels att mycket av de pengarna hon tjänar är förmodligen för att folk känner till hennes namn och vill ha eller i alla fall är nyfikna på hennes produkter. Och köper kanske, men om produkten inte är bra köper man den ju ingen mer gång. Och hennes märken är ju rätt nya. Har sett reklam i tidningar, eller att de refererar hennes produkter, plus att jag tror jag har läst att bloggare har nämnt hennes skomärke Flattered. Jag gillar skorna men de är inte heller i min prisklass. Typ 700:- för ett par ballerinor, som man dessutom inte vet nåt om kvaliteten på. Hon kanske rentav skickar ut 100 par skor till Sveriges 100 mest lästa bloggare, och hoppas att de ska gilla dem och skriva att de haft på sig dem på nåt event. Undrar hur det funkar, finns det nån storlekslista, som att Überseriöst har strl 42? För om de skickar massa 38:or så blir väl bara en femtedel nöjda. Eller är det meningen att man ska ha en assistent som ska sköta såna samtal åt en? Det är ju Mikael som sköter det mesta av min telefoni. Jag tror han vet vad jag har för storlek. Han får i alla fall fortfarande mail till sin skräpadress från Bröllopsguiden, för att jag anmälde oss till nån tävling hos dem innan vi hade gift oss (att vinna bröllopet hade passat mig PERFEKT! Jag funderade faktiskt till och med på att söka sponsorer. Vi hade gärna kunnat ha servetter som det stod Arnes mek på, stilfullt med liten text. Och vem hade brytt sig om det stod Volvo på underkjolen? Men jag kunde inte komma på ett enda företag som hade velat sponsra vårt bröllop. Men inte ens maten hade vi nog fått rabatt på på villkor att vi sa var den kom ifrån, så det tänker jag sannerligen inte avslöja nu, gratis!

Jag funderar på allvar att bara köpa tre adventsljusstakar varje jul och sen ge dem till välgörenhet och slippa det här med att förvara grejer, plocka fram och bort. Hittade två kassar med julgranssaker, den ena kassen hade guldsaker, som vi mig veterligt aldrig ens har haft framme, nånsin, jag är ju en silvertjej, och sen en kasse med oanvända silverkulor och inte mindre än fyra oöppnade förpackningar glitter. Kassen med de riktiga julkulorna måste fortfarande vara i förrådet. Och jag tror att vi kan ha köpt billiga silverkulor på Ikea en annan jul för att jag inte kom ihåg att vi redan hade så mycket kulor man får plats med. Jag kanske ska skriva en lapp och sätta på insidan av köksskåpen där jag skriver allt vi har så jag inte börjar sukta på hösten och bara måste ha lite mer grejer.

Förresten hade Mikael inte sett att stjärnhimlastjärnan var sönder. Det är en annan anledning till att män är så bra. Det är lite halvblinda för vissa saker. Som detaljer. Så jag tänker att de inte riktigt ser hur feta vi är :-)

Förresten sminkade jag mig lite härom dagen, rätt mycket jämfört med vad jag brukar men bara hälften så mycket som jag gå bort-sminkade mig förr. Nu orkade jag inte mer. Och hade duschat och tvättat håret med hemtjänsten men gjorde bara raggartvätt dagen ifråga. Och lyfter man på håret så ser man att det redan har börjat bli fett, trots torrschampo. Men jag kände mig superfin! Allt vad som krävs är att sunka ner sig helt och sen skvätta på lite läppstift och stora örhängen, så tror man att man är fotomodell. Jag är influencer med inriktning på sunk!

Verkligheten och dikten

Väcktes av en enorm hunds skall precis bakom mig.

Och sen hörde jag en snöplog. Det var i alla fall verkligt.

Jag fattar faktiskt inte varför man drömmer om höga ljud så man vaknar.

Jag lurar ingen, antar jag

Den här glättigheten, den lurar nog ingen som vet att jag var på sen länge fruktat läkarbesök i onsdags. Jag gillar inte precis min nya doktor, hade bara träffat henne en gång och då var jag inte särskilt nöjd. Så jag känner mig i underläge. Det gör man ofta tills läkaren mörker att man är smart, kunnig och inte skriker aj för att man har rivit av en nagel. Men nu skulle jag prata om sömnen och åmgesten med en person jag inte känner eller klickar med. Situationen skrämmer mig, pga sååååå många jobbiga kommentarer om ME. Ville ha med mig M som emotionellt stöd. Då behöver jag dessutom inte berätta allting två gånger. Och vårdpersonal brukar inte säga lika dumma saker när Mikael är med. Och eftersom 45 min samtal inte på nåt sätt är så pass lite att min hjärna kan spara det, så har jag minnesluckor från besöket. Minns inte nåt jag sa, bara att jag bölade mig igenom det. Jag minns vad läkaren sa, för det skriver jag ner. Men det är bra att kunna gå igenom efteråt vad som verkligen har kommit fram av det jag har känt och inte vet om jag har sagt. Det är också milt, milt traumatiserade att glömma av vad man sagt på det viktigaste mötet i år, antar jag. Oron över att man inte kan styra nåt själv, för man vet inte vilka ord man sa och man kan inte vara säker på att man har sagt det som gör att de förstår och vill hjälpa.

Jag ser det också så. De kan om de bara vill. De har inte blivit fråntagna några förskrivningsrätter och kan ge mig precis vad de anser att jag behöver.

Men sömnmedel som är lite starkare kommer inte på fråga. Orkar inte ens förklara hennes argument, eller när jag invaliderade de argumenten. Och att jag blir självmordsbenägen när jag inte sover, att jag har dubbel tortyr iom sömnbrist och sen ångest på det. Nu senast så kraftigt att jag var lite rädd för att vara ensam när det var som värst och Mikael skulle på kurs. Inte ens provförpackning på 5 tabl att ta en i månaden. Det skulle trygga upp mycket att veta att om jag får en dålig sömnperiod igen så har jag nåt som biter på det och kan vända det. För dålig sömn genererar mer dålig sömn. Men nej, inga sömnmediciner.

Ångesten då? Eftersom jag inte har gjort nåt självmordsförsök så bryr de sig inte. Jag har fått en medicin (antihistamin) som min lillebror hade mot astma när han var två. Och det ska hjälpa en vuxen person med ångest? Till slut ville jag inte vara kvar, där hade jag legat och lipat och fläkt ut mitt innersta för att förklara hur dåligt jag mår och att jag verkligen ber om hjälp, och så får man en antihistamin för barn. Jag ska inte vara sur utan prova ordentligt.

Efter besöket, det var fler aspekter som var riktigt jobbiga och dem tar jag inte ens upp här, så var jag så mörbultad att jag inte ens orkade berätta för Mikael vad som hade hänt. Nej, han fick inte vara med. Och jag är visst för bekväm av mig när Mikael gör saker åt mig. Det är ju faktiskt min sjukdom, mitt ansvar. Jag visste att detta skulle bli görjobbigt att prata om och hade specifikt sett till att Mikael skulle kunna vara med och stötta mig, trösta mig och komma ihåg efteråt vad som sagts. Så det var som en hel gryta full av jobbiga ingredienser. Jag grät hela kvällen, när jag väl orkade prata om det.

Ställde in duschen igår, låg bara ner hela dagen. Fick ljuvlig fiskpudding av mamma och pappa.

Idag fick jag på mig kläder på bara determination. Energin tog komplett slut när jag gick ur sängen och gick in i köket och fick sätta mig ner. That was it. Sen fick jag klä på mig i etapper och kokade färdig, fylld pasta som jag glömde krydda på Mikaels tallrik och överpepprade på min. Sen åt jag ett par tuggor och började gråta. Men jag försökte gråta så Mikael inte skulle höra, han åt vid datorn medan han jobbade. Jag försökte inte skydda honom, så fin är jag inte, men jag visste att det inte fanns några ord som skulle förklara hur det kändes. Och om det fanns några så orkade jag inte tänka ut dem. Hade velat gå och krama honom, men jag var för trött för att resa mig upp så jag tystgrät medan jag försökte distrahera mig med för dyra brudklänningar.

Och idag har jag tagit ångesttablett 2 ggr men jag kan inte påstå att jag märker nån skillnad.

Har så kraftig PEM nu att förut kändes det som om allt i kroppen var fel. Konstigt nog hade jag glömt att man får såna här bakslag efter aktivitet.

Dagens klokord

Dagens bästa!

Läst på Instagram, detta blir med mina egna ord ur minnet.

Personen åkte tunnelbana och hörde några diskutera hur Black Friday och Långfredagen är samma sak.

Jag kommer att skratta länge åt det.

Men är det egentligen etiskt att skratta när folk är lite dumma i huvudet? Får man skratta åt nån alls?

Mig får ni gärna skratta åt. Det skulle faktiskt glädja mig om jag kunde vara till sån nytta. Vare sig jag har försökt vara lustig eller bara är ... ähem, "lustig" :-)

Lurad? Vi får se.

Jag märkte att min bytta med öronproppar snart är slut, så jag tänkte beställa fler. De kostade 49,90:-. Synd, jag har för mig att de brukar kosta 39,90:-. Men saker måste ju få prishöjas nån gång. Men vänta nu, det är ju Black Friday! Och då erbjuder Clas Ohlson 20% rabatt på alla varor! Suveränt.

Men vänta nu. De brukar kosta 39,90 och med 20% rabatt är det vad de kostar nu. Jag tänker ändå köpa dem, för jag tycker bäst om den sorten och jag har bara ett oöppnat paket kvar.  Men vad sur jag blir om jag går in på deras sida nästa vecka och de kostar 39,90:- då!

Då kan ni lita på att den alltid upprörda konsumentrapporteraren kommer att skriva ett surt inlägg.

Eller så kan ni lita på att jag har glömt av det. Men det vore ju synd att glömma bort en sån oförrätt.

Vem sätter en tusing?

På att konstnären är Carl Larsson. Såklart.
Skrolla, den som vågar!


Nej, konstnären heter Fanny Brate och föregick, måhända även inspirerade, Carl Larsson.

Jag blir i alla fall lite chockerad. Att det man trodde man kunde se i en bild, vem som gjort den, kan vara så fel. Vad mer i min omgivning är tvärtom mot vad jag tror?

Sen också att det finns en kvinna som är okänd men som verkar lika duktig som Carl Larsson, som är så känd man kan bli. Och vad det betyder för individen. Merit är ingen garanti för framgång. Dåliga författare kan bli miljonärer. Nämner inga namn, men ni vet vilka jag menar.

Nu är det definitivt jul!

Mikael gav mig middag på sängen idag, inkl första glaset julmust!

Han tog in vahettere fuskpianot och satt och spelade hela kvällen. Sen kände jag sug och feeling och satte på kyrkorgelsoundet och klämde i med Bereden väg för Herran! Ljuuuuuvligt! Var så länge sen jag spelade nåt också, så jag började faktiskt lipa av glädje, tacksamhet, saknad, musikkärlek, överväldigande.

Nu är det jul, och det är underbart! Träna på ingen stress, bara glädje och frid.

Nervösaste dagen

Min lillebror Johan, som jag inte kan komma ihåg hur det var att leva utan, opereras idag. De har inte kunnat ge några entydiga besked om hans cancer än, så detta ska väl göra saker och ting tydligare. Jag vet inte om det är standard att göra en helkropps-MR för att se om det spridit sig, eller om det syns på själva det de opererar bort. Mikaels mamma har förresten fått tillbaka sin cancer, det var lite att jag ropade hej över bäcken. Och i min närmaste släkt på pappas sida har tre haft cancer och den ena dog av det. Så jag vet ju att det kan hända. Vaknade med migrän idag och sen har det bara blivit värre. Men han lär inte dö under operationen i alla fall. Nej, jag kan inte hantera detta särskilt bra. Fick ställa in duschhjälpen. Så nu ser jag värre ut och luktar värre. Jag ställde in i torsdags också och drog av nån mycket usel rinnande stril med viss schamponering nån dag eller två efter. Och håret ser förfärligt ut. Men vem bryr sig? Jag! Och min man, om han ser det. Men det är ju inte en lämplig fråga från en komplexfylld kvinna: Ser jag väldigt hemsk och läskig ut i håret nu? Eller vill du hellre skära av din örsnibb än svara på den frågan? :-)

Problemet är att jag har feber. Kokade 4-minuterspasta (som Mikael stoppade i lunchlåda eftersom han kom hem från Malms med Thanksgivingmiddag), klädde på mig, loggade in på Apoteket. Det var allt. Och nu brinner ansiktet. Hur ska man göra när man inte klarar att göra i princip nånting? Och när oro ger en feber? Det är absurt vad jag måste skära bort från mitt liv. Inget och ingen blir kvar. Jo, Mikael har lova att vara kvar, problemet är väl snarare att jag har fått skära bort mig själv.

Men nu ska jag försöka göra nåt som jag kan somna gott av, och sova länge. Just det, jag vaknade av ett brak en timme eller två för tidigt. Det kan vara det som gav mig feber. Mamma säger att när jag var nyfödd så fick jag alltid feber om jag blev väckt. Men jag får se det som värmeredistribution. Mina händer är kalla och jag kan värma dem på kinderna.

Nej, vem lurar jag? Det är en riktig skitdag. Men det är en ny dag imorgon!

Black Friday

Jag läser om folk som vill spy på Black Friday. Tycker det är så hemskt för miljön och köphetsen.

Men jag tänker såhär. Ifall ens epilator som är mer än tio år gammal har gått sönder, kan man inte få ett bra pris på en ny? Om man har barnbarn som ska få julklappar, kan man inte få ett bra pris på det? Om man behöver ny foundation eller nya stövlar, vad är det för fel på att köpa det på fredag? Även om ens mascara kanske inte ens är slut, vad är det för fel med att köpa en på fredag och lägga den i badrumsskåpet tills den gamla är slut? Om man nu inte har nån extra hemma redan, folk kan ju tänka själva.

Det är inte fel att köpa saker, att konsumera. Vi kan inte säga att alla ska gå bakåt i tiden och sy sina kläder, banka dem rena i floden, och att man bara får äta det man odlat. Det måste vara okej att använda mascara om det gör en lyckligare, och man måste få ha fler än ett par skor.

Men var den övre gränsen går, det kan inte jag eller nån annan avgöra. Att ha flera skor när folk svälter är kanske inte moraliskt. Men jag tycker inte gränsen går vid två par skor. Dock är det bra att emellan åt tänka efter om man har nog, och antagligen komma fram till att man har det. Och minnas att man inte lagar hål i själen genom shopping.

Men om man inte behöver nåt så behöver man inte köpa nåt på Black Friday. Spy inte galla över den som har väntat på en ny brödrost och köper en på fredag. Man får rosta bröd. Måste inte göra det över öppen eld.

Juveler i långa banor!

Idag kom tre feta smyckesbroschyrer i posten. Jag vill absolut inte ha några smycken, för jag använder knappt de jag har. Så blir det ju när man är som jag.

Men jag tycker fortfarande att det är dödsroligt att läsa guldtidningar med pennan i hand. Ringa in allt man tycker är snyggt, oavsett om man är in the market for a ring at 63 900:-. Och jag längtar inte ens efter att fån spendera ett par tusen, utan vill faktiskt inte ha nåt alls. Är så nöjd, och att ge mig juveler är väl lite som att kasta pärlor för svin, fast mindre bokstavligt.

Det jag vill ha men som aldrig finns är ett armband i silver med pärlor "i luften" snarare än hela vägen runt. Men jag har aldrig sett såna sen mitt eget från Hedbergs guld i Borås antingen gick sönder eller försvann. Finns alltid bara i guld.

När Ellen och jag ser såna kataloger tillsammans brukar vi titta per sida och välja ut det snyggaste. Dels för vi välja själva, men vi lär oss om varandras smak.

Hon stenlurade mig en jul när vi bodde i Borås. På Hallbergs guld nära McDonald's gick vi förbi en ovanlig sjlverring, ganska bred, som hade t å svarta band runt rinven, eller vad man ska säga. Sen var det en stor pärlapå. Jag älskar pärlor och blev omedelbart förälskad i ringen och var på väg in för att köpa den. Ellen sa att man inte ska köpa sånt. Ed en gång utan vänta och se om man fortfarande gillar den efter en ve ja. Jo, visserligen, och så väntade jag en vecka. Och då kläcker hon ur sig: och nu kan jag säga vad jag inte kunde då: Ringen är görful! Jag vet inte hur du tänkte där! Det dör svarta ser jötteskumt ut! Lyssna nu på din syster. Oj, jaha, men okej då.

Sen låg den under granen och jag blev såååååååå glad! Det var samma jul som jag också fick min toarpskrona som jag älskade så, och en cd med Real group. Man har vissa särskilda julklappar som man minns lite extra.

När Jonte hav mig en ljuslykta från Kosta Boda som han köpt på typ Myrorna, dör han också köpte Mikaels present, för han visste att där går pengarna till välgörenhet och han vet att vi gillar det. Såååååå fint gjort av honom. Jonte förresten, ett år, ett olyckligt år kan man väl säga, köpte Jonte, och ursäkta om detta blir fel, men det var nåt med Lego men det var också en robot. Och svindyrt var det. Tomas blev alldeles rörd. och en gång gav mig Thomas en snygg parmesanrivare med min egen chunk av Parmigiano Reggiano. Han vet vad jag gillar! Och Jonte köpte en knrednkngsbok från Sköna hem till mig. Och en gång nr Jonte och Jojo var i USA köpte de en Downtln Abbey-bok till mig! Att jag inte dig! Och Jojo bakade bullar åt mig en jul. Jag dånar fortfarande. Och av Lina har jag en gång fått en ansiktscreme som var mycket bättre kvalitet än de jag brukar använda. Den kändes superlyxig. Och en gång önskade jag mig ett blodrött nagellack, vilket jag fick, men då hade hon köpt vad som då var en ny uppfinning. De dör burkarna man stoppar ner fingret i. Det är ju så mycket lättare att ta bort sitt nagellack sen dess och jag målar naglarna rätt ofta tack vare det. En annan gång skrev Jonte fina brev till alla om vad de hade betytt för honom och vad han lärt sig av dem. Det var stora gråtkalaset efter det!

Jag är kluven inför jul. Dels är jag stressad, för det är alltid mer som ska göras än jag orkar med. Bra, fina, underbara saker som bara kommer kanske en gång. Sen är julen roligast i december. 1 jan är det slut. Så jag vill gärna ha alla julgrejer framme från 1 nov, men trots att jag har försökt har jag inte orkat. Inte ens orkat börja! Hur i hela världen ska jag orka klä en gran? Borde börjat som jag sa i juli, då hade jag kanske hunnit.stressad, men ändå är julen så vvacker så speciell, ger så många goda tankar om frid på jorden och vad jag kan göra för att få den frid en. Vilka gåvor jag vill ge för att glädja andra blandas med gåvor jag ger till fattiga, ensamma, okända, i form av presentlådor till föreningar, härbärgen. Och det viktigaste man kan ge är inte grejer, även om det finns många i vårt samhälle idag som faktiskt önskar sig en hårborste eller rakaoparat. När jag hörde om nån frisör som tar lördag till att klippa hemlösa som har fått jobbingervju. Hjälp, så fint. Min kyrka brukar ha en julkalender med saker man kan göra varje dag för att inte bara fira julen i affären eller med stress, utan att göra gott mot andra och ge många "gåvor" till Jesusbarnet.

Jesusbarnet är en av de vackraste benämningarna på min Frälsare. Där ligger han i höet, hans stora ögon ser på djuren som är lika nyfikna på den som föddes när herrarna var ute på markerna med sina djur (dvs ej i december, men vem bryr sig). Han är ett barn, men han är Frälsaren, av Davids son och Guds son. Hans mor vaggar honom. Nu gör hon allt för honom, ger honom allt hon vet och kan och ger sitt liv för honom om det behövs. Men ändå är det han som ska ge henne sitt liv. Sitt liv, sin kärlek, sitt evangelium. Peka vägen tillbaka till himlen, så att vi får bo med Gud. Finns inget vackrare. Ibland tänker jag att jag vill skriva julpsalmer. Min favoritkompositör för psalmer och körsånger heter (förut om Lina Sandell-Berg, såklart!) John Rutter och är engelsman och han har dessutom ME.

Ska se om jag får in nån fin julsång av honom här.

Blir ni sugna?

Det blir jag med.


Men enligt receptet är det VEGANSKA KIKÄRTSMARÄNGER! Får man luras på det viset?