Oväntad glädje

Jag blåste upp ett par ballonger till Mikael igår för att det var sista dagen före två veckors semester. Han hade bara en vecka i somras och har verkligen längtat! Sen gjorde jag en tårta också, med färdiga bottnar, och det tog ju såklart en ände med förskräckelse och idag har jag gråtit typ tio gånger. Ett tag grät jag hela tiden om jag inte koncentrerade mig på något. Till slut sa Mikael Gråt, det skadar inte! Och det var faktiskt ett gott råd. Att försöka låta bli att fråga tar energi. Vad gör det om jag gråter hela tiden? 

Men det gör ju nåt, för man får sån huvudvärk! Tog migränspruta i förrgår och igår hade jag sån rejäl huvudvärk (får det dagen efter sprutan, precis som dagen efter botox) att jag fick ta en Treo, och då fick jag så ont i magen att huvudvärken i alla fall kändes mindre. Och så har jag så förfärligt ont i nacken efter Bragee att det ökar huvudvärken. Men nu babblar jag. Det har varit en jobbig dag, eller jobbig vecka. Jag har haft minnesluckor, träningsvärk, kramper, värsta symptomen. Jag får ont i magen när jag tänker på tre besök till på Bragee. Så när jag ser ballongerna tänker jag att jag ska roa mig. Jag tycker nämligen att ballonger är som bollar som rör sig lagom fort. Och jag kastade upp en ballong och smashade den sen. Och fick ett superstort leende på läpparna.

Vem hade trott att sport kunde glädja en gammal invalid?

Och ja, jag inser givetvis det überironiska i att kalla en ensam smash med ballong för sport. Men det är så på den här bloggen.

P.S. Givetvis måste jag nämna två andra glädjeämnen under dagen. Vi fick tacogratäng av mamma och pappa, med ny-/hembakat bröd! Och så fick jag en handgjord konstnärlig present av min moster! 

Säg det med glädje

Jag hörde nyss på tv:

Nu har jag skärt kycklingen...

På ett sätt blir jag både förskräckt och lycklig.

T ex fick jag ett sms härom dagen av den läkaren som var här idag. Han hade inte några skiljetecken i den 4-5 meningar långa texten. Inte ens ett utropstecken efter Hej! Men jag bestämde mig för att komma ihåg att en läkare inte måste vara bra på grammatik för att vara en bra läkare.

Och på samma sätt med den unga tjejen som programmledde kockprogrammet på Godare nyss, hur god hennes mat är påverkas inte av hennes grammatik.

Så jag blir både glad och bestört. Bestört såklart för att jag ju är en grammatiknazist. Eller ett annat ord som inte har en negativ konnotation. Och glad för att jag gillar när människor är verkliga. Visar sina goda sidor såväl som sina dåliga. Och att dålig inte är dålig i den bemärkelsen. Över huvud taget.


Bättre foto

Nu ser man bättre, eller hur. Jag är fortfarande golvad. Vill ta med mig vasen in i sovrummet när jag ligger där för jag kan liksom inte tåla att jag inte kan se den hela tiden.

Fulsnyggt!

Läser lite tidningar på Readly. Eller, läser inte men kollar på bilder. Hittade denna undersköna bild i Mollie makes. Och det är en riktig vas. Men jag blir alldeles stum liksom och undrar om man verkligen kan spraymåla en stor plastdunk. Det är ju inte plast på bilden men det där att man flyttar grejer från en ända av skönhetsspektrat till ett annat är så fascinerande.

Äventyr?

Tja, jag har väl varit på äventyr idag, om man nu får använda det ordet om ett vårdbesök. Jag hade bokat färdtjänst till kl 13.30 men de ringde tjugo minuter tidigare och var utanför dörren. Som väl var var jag nästan färdig, men jag hade tänkt vila före resan men det blev det inget av. Redan 13.31 var vi nästan inne i stan och jag tänkte att jag skulle bli grymt mycket för tidig, men det tog lika lång tid inne i stan som till stan. Jag hade aldrig varit där förut så visste inte. Sköndal låg helt klart mycket smidigare till. Ja, alltså, jag pratar om Bragées ME-mottagning.

Sen var det ju enormt stort, det huset som var nummer 100, och att ta sig från trottoaren till receptionen tog kanske tio minuter! Jag behöver ju veta det till nästa gång men jag kan ju inte både köra och tänka på samma gång. Hittade hiss fyra i alla fall. Kom knappt ur hissen för att rullstolen rullar snett när hjulen ställer om från framåt till bakåt. Men det var en snäll tjej som höll upp dörren åt mig. Betalade, fick munskydd (grr, såna där engångs som jag får hosta av, men jag hade inte på mig det så noggrant. Kunde ju ha kommit ihåg att ta med eget men det var för mycket att tänka på idag, även om jag förberett allt i förväg) och skapade viss kalabalik i väntrummet. Jag var helt slut vid det här laget och körde in mig i ett hörn. En snäll tjej flyttade sin fåtölj så att jag skulle komma loss. Sen satt jag där i en halvtimme och väntade. Självaste Olli Pollo kom och frågade efter en patient och då var jag så slut att jag inte fattade vad han sa för namn. Tror han sa Katarina och ett kort ögonblick tänkte jag att han hade sagt Klarin och undrade om han menade mig. Men jag har ju inte hetat det på tolv år så till slut fattade jag att det var nån annan. Det var ju inte heller honom jag skulle träffa. Men alltså, att bli så trög i huvudet av att åka taxi gör ju inte saker lätt precis. Det låter massor av däckenz mer än en vanlig personbil, bilen är inte superfjädrad, jag flänger omkring i sitsen som är smal och hård. Sen pratar chaufförerna halvdålig svenska och jag fattar ännu sämre vad de säger. På hemvägen sa chauffören Höger? Och jag tog flera sekunder för att fatta att det var det och vad jag skulle svara. Så det har gått åt så vansinniga mängder energi innan jag ens kom in till läkaren. Han var effektiv och snäll, sköterskan också. I början förstod jag frågorna bättre, i slutet fattade jag inte om det var för långa meningar. De märkte att jag hade nån intensitet i mig och jag förklarade att det är en kombination av min ursprungliga personlighet och sen adrenalin för att energin tagit slut för länge sen. I mitten mellan frisk/pigg och adrenalin ligger the waste land, eller det ofantliga område i mitt liv som tillbringas horisontellt utan mer intryck eller tankar än man finner på Instagram. Wasteland indeed. De verkade känna igen saker man sa som att andra patienter har sagt det. Det var skönt. Läkaren kallade också min ME för progredierande, som jag tror han fick från Sköndals journaler. Det är ju märkligt att doktor Anna inte kunde tro på det när det måste ha stått i min journal. Det var en av sakerna jag skrivit upp i mina förberedande anteckningar, att de måste tro på att det finns en progressiv variant och inte att jag är dålig på pacing. Och det gjorde de.

Jag kunde inte se ordentligt på hemvägen. Det var som att jag hade fel glasögon på mig och allt var suddigt. Det symptomet brukar aldrig komma förrän på kvällen. Det bådar inte gott att jag inte kan läsa redan klockan halv fyra. Jag är också superkissnödig men orkar inte gå på toa. Som sagt, jag mår redan som jag brukar må först på kvällen. Men nu har jag ju haft aktivitet från klockan halv ett till tio i fem. Har aldrig så långa pass annars. Aldrig. Och det är lite synd att det för det första är tre utredande besök kvar innan de kan ge mig hemsjukvård, om de gör det, och att det är vården som tar mig i anspråk och inte nåt roligt som middag med familjen. Detta var ju också ett väldigt ineffektivt äventyr på det hela taget. Har suttit och väntat i elrullstolen i sammanlagt en timme, suttit i bil kanske en och en halv timme, kört rullstolen bakåt nerför en ramp två gånger, vilket bara det var en övertrassering i sig. Ringt taxi. Alltså, jag pratar ju inte med främmande människor på telefon. Det är som när nån har fiflat med den där gammaldags rullande taxametern. Prata i telefon med främmande är som en speedad taxameter, med andra ord tar energin slut superfort. Det har varit en svensk tjej hos Samtrans men en utländsk på taxi kurir som jag fick ta hem för Samtrans hade en timmes väntetid. Utländsk främmande person i telefon när jag varit slut i timmar redan. Jo, tjena. Men jag kunde min egen adress, kunde dra ut färdtjänst kortet med en hand för att jag höll i telefonen med den andra. Men det här är så mitt liv är. Jag kraschar för att jag pratade i telefon och hade svårt att förstå vad hon sa. Kom som väl var ihåg var adressen jag befann mig på hette. Men det var struligt att göra allt på en gång med telefonen, färdtjänstkortet, adressen. Jag kände mig verkligen som en typisk färdtjänstresenär. Gammal, långsam, trög. Så är det. Och jag hade funderat härom dagen på om jag skulle epilera benen inför besöket, men orkade aldrig. Tänkte att de säkert inte ska ha mig att ta av mig kläderna ändå, men det skulle de. Så det var ju bara att gilla läget. De beordrade mig inte utan frågade försiktigt om det gick. Men jag tyckte inte det var nåt att skjuta upp till nästa gång. Så ganska nogranna undersökningar. 

Jag är kluven, för på ett sätt är det ju bra att de är noggranna, men å andra sidan borde de ju kunna lita på Sköndals diagnos, m fl. Men jag känner också nu att om de är noggranna och metodiska (och inte som man har fått bild av just denna mottagningen att det är lite hafsigt) så kanske jag kan lita på dem lättare. 

Jag tyckte inte att idag var jobbigt ur ett vårdtraumatiskt perspektiv, även om jag både fysiskt och kognitivt har tagit fullständigt sönder mig själv idag. Jag har också haft massa mer domningar redan idag och det är ju inte konstigt. Så jag ska skriva upp symptomen noga, läkaren ville gärna ha styr på min PEM. Han tänker inte be mig gå långpromenad för att se det själv (really?) men om jag kan notera vilka symptom jag får och när de går tillbaka så underlättar det för honom. Fint så.

Som sagt är jag väldigt kluven. Idag var fullkomligt onödigt i mina ögon. Och ju sämre jag mår (där kom också halsontet) desto argare kommer jag att bli på dem för att de tvingade mig att gå igenom det här. Men det är å andra sidan inte deras fel att jag är sjuk. Det är ju faktiskt ett alltigenom omöjligt uppdrag att ta på sig vårdansvar för en som har en kvart på sig, hemma i lägenheten. 

Imorgon ska vi i alla fall få hjälp med lakansbyte. Just nu känns det helt överkomligt att ha någon här hemma, som kanske också ska dammsuga. På fredag har jag hembesök av vårdcentralen. Jag väntar på svar på ifall de har tagit bort hemsjukvården för mig eller om det är hemsjukvård efter 14.00 som de inte kan tillhandahålla. Det blir i vilket fall en tråkig process som jag trodde var klar. Jag vet inte hur många år jag har kämpat för hemsjukvård och inte trodde jag att det skulle börja om från början när jag hade haft det ett år. 

Och där kom febern. 18.33. Jag går upp ur sängen och sätter på en kastrull med varmkorv. Mikael har kvällslektion. Han kan inte bära mig hela tiden. Men nån måste. Det är väldigt emotionellt ansträngande att försöka själv, inte klara det, och sen må så grymt dåligt. När bara det gamla vanliga oöveransträngda är nog jobbigt. Så jo, lite vårdtraumatiskt har det visst varit idag. Men inte för att de var specifikt dåliga, bara att jag inte tålde detta. Och det visste jag ju hela tiden. Jag har varit arg i ett halvår (sen jag först blev kallad, det är ju också en historia som ingen orkar höra på) på att jag inte orkar detta. 

Jag ska faktiskt mäta tempen och skriva upp. (När kinderna bränner har min temp gått ner från morgonens redan låga 36,5 till 36,4 på höger sida och 36,3 på vänster.) Höger får mer feber än vänster till 90%. Kanske kan de göra detta smidigare i framtiden för svårt sjuka om jag är tydlig med att kommunicera vad som faktiskt händer. Det är ju visserligen orimligt att det borde behövas om de vet nåt alls om att den här sjukdomen. 

Men jag är arg på upplägget. Men förstår vad de vill åstadkomma. Ha pålitlig vård. Det betyder ju nåt för mig som patient.

Jag längtar verkligen till den tid där ens avatar bokat värdbesök och går på dem åt en, för att avataren vet så mycket om mig. Hej framtiden.

Arv och rätt

Läste nyss om följande. Två halvsystrar har samma mamma. Den ena tjejens pappa var gift med mamman och först dog pappan men nu även mamman. På advokatsvaret verkade det som att mannen ärvdes av sin fru, och hennes arv delas lika mellan barnen. Men den ena ärver då sin pappa och den andra bara en främmande man. Kan det verkligen vara så? Är fruns barn som man inte är far till verkligen den närmaste släktingen? Så skumt.

Trädgårdsguld

Ni skulle se buketten som Mikael kom hem från kyrkan med! Dahlior och grejer i alla möjliga helt underbara färger! Jag hade kommenterat nåt på Sara P:s IG igår och så fick jag en bukett av hennes trädgårdsblommor. Den är helt otrolig! Och det var så fantastiskt snällt gjort att dela med sig av sitt gröna guld.

Sean Lock

En komiker är död i cancer 58 år gammal.

https://m.youtube.com/watch?v=qRPngk5QyK4

Lördagsdejt

Att vara gammal, en kortnovell:

Det är lördag, vi sitter och äter middag. Mikael börjar hosta. När han har slutat säger han: Du stirrar på mig, vad är det?

Jag skulle bara kolla så du överlevde.

Min lycka är gjord!!!

Jag fick ha Belle på sleepover ikväll! Jiiiiippi!!! Familjen hade firat Jonte som fyllde år, men de skulle spela minigolf och jag orkade inte följa med. Har legat i sängen/soffan hela dagen och mått rätt dåligt och som bara blev värre. Till slut grät jag av ilska att jag inte orkade följa med. Är så väldigt less på den här sjukdomen.

Men jag fick en present, som egentligen först var att Treo Comp hjälpte. Då blev livet lite mer uthärdligt. Sen kom Mikael hem med Belle! Min Belleskling!!!! Vi skrattade och tokade oss 

och kramades och lärde varandra saker. Och hon himlade njutande med ögonen i massagefåtöljen!

Att hon kom. Ljuvligheters ljuvlighet. Hon har mitt hjärta!

Tydligen intressant!

Är det en funktion jag skulle vilja stänga av på facebook så är det den att de inte bara efter utan bland mina grupper som jag är med i visar mig inlägg från grupper jag inte är med i. För att jag ska sitta med Facebook närmast hjärtat ännu mer av tiden, så de blir ännu rikare på reklamen. Eller vad de nu blir rika på. Jag avskyr verkligen det. Och nu är man så djupt insyltad med FB att man inte går ur om man blir irriterad på nåt, för det finns inget alternativ.

Men en av grupperna jag brukade få se inlägg från var Fullständigt ointressant information. Ibland tyckte jag det var rätt så kul, fast på ett torrt sätt. Så efter några dagar gick jag med. FEL 1. 

Fortsatte läsa en hel del tråkigt men roligt. Kom på en bit ointressant information tyckte jag, och skrev ett inlägg. FEL 2. 

Det kom aldrig upp, men om det är femtio inlägg om dagen kanske jag inte ens såg det. Men hmmmm, vår generation är ju så självhävdande att om man skriver ett inlägg som publiceras i en grupp, så ser FB garanterat till att man får se det. Och se alla hundra kommentarer som jag skulle glädja mig åt, för att jag hade varit ointressant men rolig. Det är ju typ vad hela min blogg är. FEL 3 (Felet var inte att min blogg är ointressant men rolig, för det är den, om den nu inte är ointressant och gnällig, utan att jag förväntade mig att få in mitt inlägg.)

Så jag undrade om jag skulle leta efter inlägget. Det kanske tar tid att få dem publicerade för att gruppen är stor eller nåt. Så när jag satt där och läste (låg, såklart!) så såg jag ett inlägg från en tjej som säger att gruppen inte har publicerat hennes inlägg för att hon tydligen inte var nog ointressant och det blev hon besviken på.

FEL 4. Hon blev besviken? Här har vi en skrivtokig person som är stolt över sin humor, och som måste vinna! Jag struntar fullkomligt vad hon blev för sorts besviken känsla. JAG blev förkrossad.

Jag har väl aldrig nekats publicering förr, nej, inte nånsin. Bara det är ju ett stort, lilaprickigt ABER. Sen har de mage att säga att jag inte är nog ointressant. Betyder det att jag är för intressant? Det låter ju bra, men jag är ju ändå sur för att jag blev refuserad. För intressant, vi vill inte ha ditt inlägg. Vi är Facebook, där i princip INGET är intressant.

Hur ska man stå ut med en sån sågning? Allt är ju uppånervända världen.

Numera

Kära mormor!

Du skulle se folks hem. Varenda lägenhet har diskmaskin. Jag är så ledsen att du inte fick uppleva det. Hur många grytor och tallrikar har du diskat i dina dagar med fyra barn, och sen när du bjöd storfamiljen på mat och fick ta fram bordsförlängningen. Jag fattar ändå knappt hur du gjorde det, med dina krumma fingrar dessutom. Men jag önskar så att du hade haft en diskmaskin.

Fin man

Igår när Mikael kom hem och jag skulle pussa honom välkommen sa han Ingen puss idag, jag har varit med om nåt hemskt. Jag blev chockad och frågade såklart vad det var. Man hinner inte riktigt reagera i en sån situation, så jag tog inte alls in hans mimik, tonläge, ordval eller kroppsspråk. (Eller att han hade fläskläpp.) Tänkte att de hade kört på nån eller så.

Men då säger han, och först nu hör jag på rösten att det inte låter som om det var något hemskt i allmängiltig bemärkelse, för han säger Jag har blivit stucken av en geting inne i munnen! Jag blir såklart lagom hysterisk, fast alltså på allvar bara lagom. Han fortsätter. Han hade suttit i telefon med sina döttrar på lunchen och drack sin dricka. Och så var det nåt i munnen, och så gjorde det ont. Han spottade ut en sprattlande geting, så kände han att gadden satt kvar i läppen och han fick dra ut den med fingrarna.

Alltså, för den som missat det så har jag getingfobi. Visserligen har jag den här sommaren haft tre getingar inne i lägenheten men fått ut alla tre själv. Så jag är inte så rädd att jag står och skriker. Jo, om det vill sig illa så gör jag faktiskt det. Men precis som med min tandläkarrädsla så är det så jobbigt att vara rädd och jag orkar inte det. Så jag tvingar mig själv att inte reagera så mycket som jag hade gjort om jag hade en normal människas ork.

Det var lite läskigt att beskriva förloppet nu i skrift, och tänka på det igen. Mikael tyckte att jag tog det rätt bra när han berättade det. Men alltså, att bli stucken av en geting i munnen är väl inte precis vad jag kan tänka på utan att få adrenalinrusning.

Men det fina då, vad var det? Det var att Mikael sa att han hade funderat på att inte berätta det för mig, för att inte skrämma mig. Visst var det omtänksamt! Att ta hänsyn till en fobi som i mångt och mycket är ologisk och överdriven. (Fast som jag nu också fått bevisat för mig är helt rimlig!)

Pest eller kolera

Jag väger nästan alltid mellan pest eller kolera. Ibland bestämmer livet själv, som när jag skulle gå och lägga mig och ser Mikaels skjortor och shorts i tvättmaskinen. Då blir det hänga upp skjortor istället för äta kvällsmat. Orkar inte bägge. Och jag har inte borstat tänderna på typ tre dagar, för när jag satte på den härom morgonen började jag nästan gråta av ljudet för huvudvärken. Så jag orkade inte borsta tänderna och det kommer ju vid något tillfälle i framtiden att kosta mig 10 000:-.

Eller som idag när Mikael kom hem på gott humör och lyssnade på några reggaeklassiker (på normal volym men för en med ME är det jobbigt högt) och då fick jag be honom sänka, eller faktiskt stänga av, för att det var första gången på typ en månad som jag inte har huvudvärk och jag vågar inte riskera att trigga den med ljud. Pest eller kolera i det fallet kändes som Mikaels glädje och hans rättighet till sitt hem eller min huvudvärk. Det känns pest när min ME bestämmer över honom.

Eller som nu inatt. Jag har ju varit så glad över att det gick bra att sluta med en av två mediciner som jag går upp i vikt av, men har vaknat så många gånger extra per natt att det är ohållbart att ta så mycket extra stilnoct och melatonin, plus att jag blir för trött av att sova i flera pass jämfört med hela natten. Igår och i förrgår sov jag i längre pass än jag brukar numera och det gjorde sån skillnad på måendet. Och idag har jag som sagt nästan inte haft huvudvärk. 

Och som så många gånger förr började jag gråta där vid mikron och mitt medicinskåp. Jag har ju slutat med fetmedicinen men sovit bättre två nätter när jag har tagit den. Så jag måste nog fortsätta ta den, och det bröt jag ihop för.

Jag minns när jag fick den för första gången. Jag var smal och bodde i Borås. Jag hade redan haft Stilnoct och Propavan men förstod vid det laget att sömnproblemen inte var tillfälliga utan del av sjukdomen och då är det bättre att hitta alternativ till Stilnoct, så länge det går. Så vi provade lite olika, min goe läkare och jag. När jag hade ätit Mianserin i sex månader hade jag gått upp sex kilo, och det kändes ju orimligt. Jag slutade med den då och gick tillbaka till Stilnoct och Propavan. Det räckte i några år.

Sen gick tiden, sjukdomen progredierade och sömnproblemen eskalerade. Jag minns när jag hade flyttat hit och Mikael fick följa med mig till doktorn för att jag var förstörd av sömnbrist och min doktor bara sa att hon inte känner till den användningen av Mianserin så jag fick inget recept. Då fick Mikael ta i och ett par dagar senare kom vi till en annan läkare som kände till den användningen och skrev ut receptet på fem röda. Jag är så arg fortfarande på Freier, och på mig själv som inte sa ifrån. När hon sa att hon inte kände till den användningen skulle jag bara sagt Men det är väl inte mitt problem? Och så fick hon ringa nån, fråga sin chef, nån kollega eller googla. Det var inte mitt problem! Det var då jag märkte vilket bättre bemötande man får i vården om en vit, heterosexuell man med vårdbakgrund och talföre följer med en till läkaren och bekräftar ens symptom med "hon..." istället för att man bara förklarar dem med "jag...".

Men Freier var motståndare till medicin. Lite underligt ställe att jobba på. När jag hade gallsten med veckovisa anfall var min Voltaren snart slut, jag hade fått fem, och då höjde hon nästan rösten när hon sa Men du kan ju inte äta Voltaren hela tiden! (En gång i veckan alltså.) Men då svarade jag Jag kan inte ha gallstensanfall hela tiden! Jag fick mina Voltaren, men fortfarande tar de ju 20 minuter att verka, så då fick Mikael sitta med mig när jag grät och vaggade och kröp ur skinnet. Å, vad dum hon var. 

Men den stunden för ca 13 år sen när jag fick mitt nya recept på Mianserin besegrade sömnen vikten. Med berått mod började jag äta en medicin jag går upp i vikt av, för att jag sov så dåligt att det inte längre fanns något val. Och här sitter jag nu, 90 kg senare, och börjar gråta av två små millimeterstora piller, som jag återigen och med berått mod börjar äta fast jag går upp i vikt av dem, för att jag sover så dåligt.

Jag vill inte känna mig som en elefant! Se überfet ut på vartenda foto som tas, nånsin. Men jag måste sova. 

Förresten så börjar min bloggtitel bli gammal! Über betyder ju numera taxi.

Men nej, det funkar inte att skratta. Just nu är jag jätteledsen.

Jag hade till och med vägt mig förra veckan och kommit under 110 igen! Ni förstår hur ledsen jag är som inte ens bryr mig om att jag skriver ut min tresiffriga vikt på Internet. Pest!

Och kom nu inte med någon mamma med svältande tvillingar i Somalia. Jag vet att det är ett kosmetiskt problem att vara tjock. Tills det blir ett problem för hälsan. Men när min kropp under årtionden och dagligen sviker mig på värre och värre sätt, så vore det väl rättvist om min kropp åtminstone avspeglade vem jag är. Nej, jag har svårare och svårare att älska det här skalet jag bär på och kallar kropp. Otacksamt, visst. Kanske därför jag alltid älskat Den fula ankungen. Jag längtar tills jag ska bli en svan!

Kämpar!

Jag ska ju börja få mer rörliga delar av min hemtjänst utförd av en annan än min vanliga person, eftersom hon har blivit handikappad själv. Vi kan kalla det så, för jag ska inte berätta om hennes krämpor på Internet.

Så förra veckan skulle en tjej komma redan kl 13. Det är ju inte kristidigt men helt klart besvärligt tidigt. Och visst fick jag migrän efteråt, men en gång i månaden borde jag klara det. Det gick i alla fall jättebra, även om jag efteråt kände samma känsla som i början med C, att jag skämdes över att någon annan skulle städa hos mig.

Men nu har jag fått reda på att semestervikarien som planerar tiderna hade satt upp mig på 11.30 fast det var bestämt kl 13. Och att 13 redan är illa tidigt men genomförbart, vilket 11.30 inte är. Och jag vet inte om de hade tänkt meddela mig det eller bara att nån ringer på dörren och jag inte vaknar. Jaha, hon var inte hemma så nu försvann den insatsen. (Folk som har hemtjänst sitter bara hemma och väntar på att nån kommer.)

Så C har kämpat för min skull, som en vilde! Jag började gråta när hon berättade det! Det är ju inte hennes ansvar att se till att det fungerar när andra gör sitt jobb, men för min skull tar hon den kampen, och jag vet knappt ens att den pågår. Hjälp, vad rörd och tacksam jag blev!

Alltså, C har spelat sån enorm roll i mitt liv. Jag var så rädd i början och tyckte det var obekvämt att en annan människa inte bara skulle stå fullt påklädd och tjäna sitt uppehälle på att duscha mig, utan hela vägen till att se mina valkar och tvätta dem! Men hon är så oerhört lyhörd. Har gjort att jag känner mig så bekväm. Jag blir på gott humör varje gång, vi har trevligt. Det är som att gå och fika med en kompis, inte vara i en smått utsatt, hygienisk situation. Och som grund har hon anpassat sig efter mitt mående, t ex gör vi allt enligt en rutin så jag inte ska behöva fundera på när eller vad jag ska göra nåt. Det sparar så mycket hjärna! Visserligen pratar vi under tiden och det brukar hindra mig från djupare konversationer med Mikael samma dag, men det är bara sunt att jag inte bara pratar med min man. Sen skvätter hon aldrig vatten. En vikarie en gång var helt vild, jag var faktiskt tvungen att hålla för näsan. Och hon gör allting så försiktigt och omtänksamt, ser att mina yånahlar behöver klippas innan jag kommer på det, tusen såna småsaker.det där att vara så sjuk att man inte kan sköta sin personliga hygien var förut en rädsla som hon har minskat till en bråkdel. Jag vill hellre ha kvar henne resten av mitt liv, vilket blir svårt eftersom hon är äldre än jag, redan, men jag får inget psykbryt på tanken att nån annan ska göra det. Ingen kommer att göra det så bra som hon, tror jag, inga av vikarierna har varit lika bra fast några har varit pluspoäng på.

Idag fyllde hon på mina fötter och började som vanligt att kolla efter de minsta tabletterna. Jag brukar alltid lägga i de största först för då slinker de mindre ner i diverse hål. Men å andra sidan så trycker jag alltid ut rätt antal piller och så lägger jag i varje ruta och vet att det finns i alla närbpullren är slut. Jag räknar också varje ruta. Men om man tar de minsta först kan man se att det finns ett piller i varje och dubbelkolla sig själv. Så smart, när det är nån annans piller och det inte får bli fel.

Hon har så många små yrkesknep som gör att hon är så bra. Jag kommer att sörja ihjäl mig om hon ska sluta helt, vilket hon ju har rätt till (hon har åldern inne).

Men jag är tveksam till om det finns en bättre hemtjänstperson k detta långa land. Och henne har jag haft så här länge!

Förresten står det i underlaget från kommunen Mikael och jag har varit sambo sen 2002 (tror jag). Förutom att då var Mikael gift och jag hade aldrig ens hört hans namn, 50 mil bort. Och nu är vi faktiskt gifta, inte sambo. Man gör som man vill men jag känner att jag inte vill kasta bort ett äktenskap lika lätt som en typ inneboende man hånglar med. Jag har ju målet att nu och för evigt är vi gifta.

Men det är då nu vi talar om, inte 2002. Man undrar ju vad det är de har antecknat och som slutar i det formatet? Nog för att jag inte vet på rak arm när vi träffades, men jag kan tänka ut det om jag får en stund, som jag har fått nu, juli 2007, vet inte allra första gången. Vi blev ihop på Lucia 2007, förlovade oss i oktober 2008 och gifte oss sen 12 sept 2009. Alldeles ypperligt. Jag hade ju några exter för mig där jag skulle vara så mänskligt säker som någon kan vara på att jag och min ME skulle klara påfrestningen att bo med nån, och om han skulle vara så skadad av sin skilsmässa att jag skulle orka "hantera" honom. Hjälp, jag ställde frågor ur en bok med 1000 frågor man ska ställa innan man gifter sig med någon. Vi kom inte längre än 650 tror jag, men då tyckte jag det räckte. Egentligen borde ingen få gifta sig utan att ha gått igenom den boken med en terapeut. Och motsvarande när man ska adoptera ett barn eller skaffa hund. Hoppas hunden tycker att man ska betala av sina skulder och inte ha dem hos Kronofogden. 😂 

Socket sätt att skratta åt sina egna skämt. Men i förstår, jag har haft svår huvudvärk och migrän i kanske två veckor nu. Blandat med värmen, med sömnbrist en och sömn kvaliteten (och rädslan den drar med mig eftersom jag vaknar inte en gång när det är morgon utan i många fall 2, 3, och 4 gånger. Sånt varken hackat eller malet är förödande för sömn kvaliteten, som ju är dålig till att börja med.

Fick sammanbrott, som jag dolde, när Mikaels första ditt först aldrig kunde hämta några värden, så han bytte, och då ramlade den av när han blrtatade tänderna. Han har hört om andra som sagt liknande med det har aldrig hänt honom. Och de senaste dagarna blir jag genast mer pressad att jag ska behöva ha koll på sockret om han inte har nån mätsjtt.

Idag i duschen började jag gråta (omärkligt) för att huvudet och sömnen hör att jag mår så dåligt att jag inte fattar hur jag ska orka träffa barn och barnbarn, som är sååååååååå efterlängtade! Jag blir stressad och lite orolig för att jag inte ska leva upp till förväntningarna på en som älskar dem och istället bara vara tråkig, stillsam och tyst. Aldrig när Mikael inte är hemma har jag på tevens ljud utan jag suger i mig allt vad tystnad heter. Och med det här migränet? Det borde inte vara möjligt. Ska definitivt ta upp det med förvaringen i kylkedja med läkaren.

Det började med dusch och slutade medmigrändpktprn. Jag är som jag alltid är, bara lite surare. För man blir verkligen sur av att ha ont.

Och trots vad jag hade velat och räknat med gick jag för en stund sen upp för att ta en Treo Comp. På 45 min har den hjälpt i alla fall delvis och jag ska avsluta detta barrande och säga på återseende.

Registrerad!

Mikael hämtade sitt coronapass så fort han fick besked om det, men jag hade ingen brådska. Jag tycker inte heller särskilt mycket om ordet pass i det sammanhanget för det antyder ju att utan det får man inte resa. Bevis låter frivilligare. Men för även det tankarna till andra världskriget.

Men jag hade bara den ena sprutan registrerad, det har jag kanske redan berättat. Kundtjänsten svarade bara att de hade haft problem med vissa regioner och försök om en vecka igen.

Så det gjorde jag. Fortfarande bara 1 av 2. Men jag har ju hela tiden misstänkt att det där med hemmavaccination inte ingår i VC:s rutiner och kanske blev det något fel? Och det var det, fick jag reda på idag efter att ha kontaktat VC. Läkaren som gav mig sprutan har inte tillgång till det registret, så nu hade sköterskan gjort det.

Hmmm, mystiskt. Om en läkare ger en spruta men inte kan rapportera det, borde läkaren då inte be någon att göra det åt honom? Eller att den som gav honom själva vaccinet och sprutan skulle erbjuda sig att sedan också registrera vaccineringen? 

I vilket fall som helst ska det inte vara mitt ansvar att få mitt vaccin registrerat och än mindre felsöka varför det missats.

Och det kan tyckas vara en liten sak som jag gör mig själv bitter över. Men eftersom jag har så förtvivlat lite tid/ork varje dag, så är det som att nån skär bort fem dagar av mitt liv när jag får hålla på och kolla, komma ihåg, skriva mm. Fem dagar som inte kan användas till nåt vettigt, inte fem minuter. Men det kan man ju inte förvänta sig att alla i vården förstår. Men det borde inte behövas nåt efterarbete. Förstår också att vården är på knäna, men om det här problemet vore coronarelaterat hade jag inte sagt nåt. Det är som det alltid har varit på min VC. 

Jag tror jag tycker ungefär lika mycket om vårdcentralen och riksdagen.

win-win

Mikael har vaknat för tidigt, ligger och vrider och vänder på sig och somnar inte om. Det tar lång tid, över en timme, tills jag hör honom andas så som att han sover. Men det var falskt alarm. Efter tio minuter sover han dock på riktigt. Klockan är över två.

Och jag blir så glad. Hans små snarkningar är världens finaste ljud, för att jag vet att han får sova och inte måste gå till jobbet med ringar under ögonen. Självklart är det inte ringarna som spelar roll utan sömnbristen, men jag försökte bara vara käck.

Men det där att han sover och jag är så glad för det måste vara världens bästa win-win situation. För jag känner mig osjälvisk och empatisk fast det är han som gjorde allt jobbet.

Det fina med äktenskap, börjar jag förstå, är dock att det är precis sånt som stärker relationen. Så att även den mest orkeslösa kan bidra. Den kråksången gillar vi.

Enplans i två våningar?

Så vilket av dem är det?



Det är ju lätt att bara klicka vidare på annonsen, men jag föredrar tydligen att visa er en skärmdump och fördöma dumheten?

Såklart...