Gamla saker

Jag är en hoarder som har nog mycket självdisciplin för att inte drunkna i mina saker. Men det är svårt. Härom dagen hittade Mikael en oanvänd bricka av Nadja Wedin ovanpå frysen. När jag sa att jag tänkte sälja den på tradera skrattade han som att det var värsta skämtet. Tänkt om jag hade fått en tio för varje gång jag sa att jag skulle sälja nåt på tradera. 

Jag är fäst vid en del saker, t ex min cello, medan andra saker inte är särskilt viktiga för mig och jag mycket väl skulle kunna tänka mig att börja om från ingenting. Nuförtiden finns ju alla foton på andra ställen än i svåråtkomliga fotoalbum. Jag saknar ofta kläder och skor som jag behövt göra mig av med. Just nu har jag massor med kläder till salu på sellpy som jag vuxit ur, inte heller det frivilligt utan pga mediciner. Klackskor funkar inte heller nu som förr och ibland kan jag komma ihåg vissa skor jag hade, vissa outfits, hur jag hade små och stora väskor i alla färger och stilar som kunde matcha allt. Brudklänningen är jag däremot 100% stolt över att jag sålde för 100% av inköpspriset. 

Sen kommer vi till ämnet böcker. Jag är osentimental och har slängt mina första matteböcker och sånt för många många år sen. Även mina första böcker, oftast också all skönlitteratur jag läst redan och under femtio år, och många som jag inte läst än men inte kommer att orka läsa, också ofrivilligt pga sjukdom. Har även gjort mig av med de flesta av mina universitetsböcker. Det var riktigt tråkigt. Vem är jag utan Oxford dictionary of literary terms. Den hade jag förresten bara köpt för skojs skull, den var aldrig kurslitteratur. Foyle's på Charing Cross Road. Jag har aldrig varit i någon affär så många timmar sammanlagt som på den bokhandeln, som närmast är en institution. 

Här ligger det på kartan. 

I högra änden där Oxford street slutar går Tottenham Court Road till vänster och där finns det elektronik. Till höger går Charing Cross Road, där det finns bokhandlar. Längst ner på bilden syns Shaftesbury Ave, där nån känd teater ligger, typ den där Les Mis gått/går. På andra sidan av Charing X Rd låg det förr massvis med små specialistbokhandlar eller secondhandbokhandlar. Jag tvivlar att de har överlevt Internets ankomst. Jag tror aldrig förresten att jag har varit i London när jag haft Internet. I alla fall har jag aldrig haft wifi. Har nog aldrig ens burit med mig en telefon i London. Hur stenålderslängesen måste det ha varit sen jag var där????? Det känns som nyss, men bevisligen inte. Så mina uppgifter om vad som finns eller inte är nog 20-40 år gamla. Men ska det hindra mig från att reminisce? Inte på min egen arena. 

Vi har haft problem med vattenläcka i förrådet så M har varit där ett par dagar. Igår tog han med sig en miniatyrbok hem med Emily Dickinsons dikter. Den ska jag verkligen läsa om. Sätter en spänn på att den är från Foyle's också. 

Den godaste nyheten är dock att jag har trott att jag i ett svagt ögonblick har gått med på att slänga alla mina Montalbano-filmer. Men de låg i förrådet! Och det senaste halvåret när jag har trott att jag har slängt dem, har jag saknat dem så förfärligt mycket. Så nu ska jag verkligen titta på dem.

Google maps är annars verkligen en sak för oss som är sentimentala över platser. Härom dagen tänkte jag på när det skulle vara familjebröllop en timme från där jag bott i Schweiz, och den helt makalösa tour jag fick av Pratteln, BL, Schweiz, med bilder. På hus  och gator och där var spårvagnshållplatsen och allt sånt.

Nyss tittade jag på Charing Cross Road på Google maps. Saknar verkligen London. Jag hittar bättre i London än i Stockholm. Så många fina minnen.

Kläder har jag dock inte direkt åkt till London för att handla på väldigt många år. Dels är jag längre än medelbritten så alla ärmar och alla ben blir för korta. Och eftersom jag sedan bott i tyg- och postordermeckat Borås så gick det alltid att konkurrera ut ett dyrt pund med Borås alla outlets. Köpte på fullt allvar en marinblå skepparkavaj i ull för 69,90:- istället för 699:-. H&M:s outletbutik innan man ens kallade saker för outlet. Näst sista hållplatsen för Hulta-bussen. Min danska kompis Sanne var med mig en gång där, hon var helt hög. Det var där min syster lärde mig att syna ett plagg med kritiska ögon innan man tar med sig det till provrummet. Kjolar/klänningar som är skurna på diagonalen ser alltid fruktansvärt oklädsamt ut på mig, så varför ens prova en sån kjol bara för att den kostar mindre än vad knapparna kostar på sybehörsaffären? Jag är inte alltid styrd av logik, det är min syster bättre på, men man kan alltid träna sig. 

Jag har glömt vad jag tänkte säga. Nej, det var att jag blev så glad för mina Montalbanofilmer. Han är kommissarie på Sicilien, för er som inte känner till honom. 

Och dagens trevlighetstips, gå och kolla nåt ställe på Google maps. Jag ska titta på de adresser jag bodde på som barn nu! 

Allt på en gång

Vi har visst fått vattenläcka i förrådet, men pappa har slitit med det i två dar och säger att våra grejer verkar ha klarat sig. Vi delar förrådet med mamma och pappa. 

Men sen ikväll fick Mikael lågt socker och fick sen sitt vanliga magkaos så han fick rusa upp innan sockret var normalt och då ligger jag spänd och lyssnar så han inte ramlar. Han har bara ramlat en gång men det var en gång för mycket. 

Och bara för att en olycka sällan kommer ensam så har sängen gått sönder. När jag hade vattnat växten i sovrumsfönstret satte jag mig för att vila mig vid fotändan innan jag skulle lägga mig. Då brakade sängen ner en bit i ena hörnet och man såg var träet hade brustit. Och det var så obehagligt att jag tvingade M att kolla på skadan när han nu var så igång efter att ha ätit socker, och han drog upp rammadrassen lite och då gick brädan tillbaka lite. Men vi behöver köpa ny säng typ imorgon.

Men då kan jag kontra med underbara nyheter! Efter min konstiga (?) reaktion (som jag skrev på 1177 om, inför återkopplingssamtalet) på kortisoninjektionen är jag nu smärtfri! Har ont i en annan led i tummen som jag. LG inte har noterat förr r att rumbaswn gör ondare. Och det gör väldigt mycket mindre ont där än på det vanliga stället. Kan knappt fatta det. 

Såg dessutom en som säger att hennes kortisoninjektioner räcker ett år. Det har jag aldrig hört förr men om jag nu kan vara smärtfri en månad eller två så tar jag det. Nu får vi bara hoppas att reaktionen inte gör att de säger att det gör vi aldrig om.

Dessutom fick jag migrän i torsdags efter vårdbesöket men det var försiktigt migrän. Som det hjälpte med Alvedon och Ipren för. Då är det ju inte farligt. Och igår tog jag migränspruta och det brukar trigga migrän samma kväll men inte igår!

Dessutom sa A mitt namn för första gången förra helgen. Han brukar inte tycka sig behöva prata så mycket så det var underbart när han sa Hejdå Anja! E gav oss en teckning och den var till både farfar och mig.

Ja, men då kollar jag för säkerhets skull efter sängramar på Blocket. 

En djärv ide

Detta jag skriver på här är en inte ens en vecka gammal telefon. Jag har hittat en hel del funktioner och saknat en del lösenord. Somligt med hjälp av Mikael som också har en Samsung (detta är min första Samsung) och en del har jag upptäckt själv. Vad stolt man känner sig då.

En sak jag inte hittat är hur man gör accent. På min gamla telefon höll man inne bokstaven e till exempel och då gav den en alternativ att sätta ovanpå e:et. Men det gör man inte här, så ni får lita på att jag vet hur ide stavas. Inte verkar den rätta det heller. När jag skrev nåt på engelska för första gången på telefonen var det så lagom roligt. Faktiskt lite som det är på bloggen nu, när inga av mina felskrivningar rättas. Jo, där fixade den faktiskt "rättas" . Så ironiskt. Men inte annat i samma mening. 

Känner ni till Henrik Wahlström? Jag känner i princip bara till namnet men fick reklam från honom på Insta nyss. Om att han har gjort ett TED-talk som kommer ut snart. Han sa att när de påade honom hörde han inte riktigt vad de sa. Men nu hade han fått presentationen skriftligt. Och kände sig som att så djärv hade han aldrig varit i beskrivningen av sig själv men att det var trevligt att tänka att nån såg på honom så.

Jag försökte fota inlägget men det finns en handgest för det som jag inte aktiverat än. På min gamla telefon tryckte man med tre fingrar på skärmen och det saknar jag nu. Här ska man trycka på både volymknappen och påknappen på samma gång men jag får det inte att fungera. Men han heter alltså Henrik Wahlstroem om ni vill kolla inlägget. Tydligen är han en förespråkare för psykisk ohälsa. Eller, det är inte det han _förespråkar_ såklart, jag orkar inte formulera mig klart men ni fattar. Vem var det förresten som inte skulle blogga på sömnmedicin? 

Givetvis började jag tänka. Vad skulle folk presentera mig med för ord om jag skulle hålla ett TED-talk?

I vanliga fall är jag rätt allergisk mot folk som framhäver sig själva. Jag skulle inte ens kalla mig bloggare fast jag bokstavligen är det. Jag skulle inte heller kalla mig bagare fast jag har bakat kakor när Mikael skulle komma hem från sjukhuset. Så tanken att beskriva mig själv med superlativer är väldigt främmande för att jag avskyr det så mycket hos andra.

Men enligt denna killen Henrik så kände han att orden var lite väl stora för honom. Fast det för mig lät helt rimligt i beskrivningen. Så att beskriva sig så är kanske det minsta man borde göra?

Jag har inte kommit så långt att jag faktiskt gör det experimentet, varken här i bloggen eller ens i hemlighet. Men kanske kan tanken få växa och gro och bära frukt.

Tre gånger tre

1. Tre saker jag vill börja med

1. Läsa böcker istället för mindnumbing surfande. 

2. Vara lite lugn, lite avmätt, lite går det så går det. Låta folk vara. Inte tro att jag ska fixa allt. Hålla tyst. 

3. Vill steppa upp med syskonbarn och barnbarn men är inte säker på hur det ska gå till med tanke på min ork. 

2. Tre saker jag vill fortsätta med

1. Arbeta med min hälsa, min aktivitetsnivå, mina rädslor. 

2. Uttrycka och visa kärlek och tacksamhet för Mikael. 

3. Ge mig själv näring, andligt, fysiskt, emotionellt, socialt, intellektuellt. 

3. Tre saker jag vill sluta med

1. Läsa massa AI-genererad skit på Reddit om folk som är helt dumma i huvudet. 

2. Klaga så mycket på mig själv. 

3. Borde säga äta godis/socker/bullar. Borde också säga köpa saker på tradera. 

Reklam

Jag har anmält en annons till Facebook och fått svar idag att de inte tar bort den. Har de nånsin tagit bort nåt som kan vara provocerande om det inte handlar om vaccin? Eller folks övriga politiska åsikter.

Affären hette ungefär dildoshop. Fine. Det finns ju gulliga dildosar. Men reklamen jag såg var av en enorm och verklighetstrogen avbildning. Även om nu just detta exemplar kanske inte var genomsnittligt utan i kategorin monster-.  

Jag tycker ju amerikaner kan vara lite löjligt pryda när de pixlar en bebisrumpa. Och jag är själv mer pryd än exhibitionistisk. Men om man inte får se en bröstvårta på Facebook, hur kan det vara ok att se en erigerad penisattrapp? Nu har jag oftast inga småbarn bredvid mig när jag kollar på Facebook men porrfri barndom gäller även medelålders tanter tycker jag. Man ska få välja vilken porr man ser och när. En dildo tycker jag inte är provocerande i sig men detta var lika välkommet som en dickpic. Det var faktiskt en dickpic. Inte bra gjort, Facebook.

Svårt

Nåt jag tycker är riktigt svårt är att visa väldigt rudimentära utkast för Mikael. Jag gjorde det härom dagen och det var förfärligt. Jag funderade på vad det var. Först är jag rädd att han ska säga att jag är en idiot, pga det jag skrivit som var idiotiskt. Sen är jag rädd att han ska få reda på att det där är jag. Det dåligt tänkta, ologiska, långrandiga, det är jag. Inte bara det klartänkta, snabbtänkta och utsökta.

Sen kom jag ihåg en gammal känsla som jag hade när jag varit sjuk ett antal år och liksom inte orkade reagera så på saker som mitt friska jag. Att jag misslyckades mer på massa olika sorters plan. Och att det var jättejobbigt att konfronteras med den delen av mig själv som -- tyvärr säger jag -- är en äkta del av mig själv och som inte är värd applåder.

Det är kanske lika illa att låta nån man älskar se en när man inte är bildligt fullsminkad. När det bara är man själv som är det så kan man skämmas i ensamhet. Nu får jag skämmas inför den jag älskar mest.

Men kanske är det där skon klämmer. Jag ska inte skämmas alls. Varför skulle jag skämmas för att jag också börjar på låg nivå? Måste jag vara proffs på allt jag gör för att duga? Tydligen.

Men nu kommer jag i alla fall på det. Och tänker att jag vill ändra det.

Så därför skriver jag faktiskt det här inlägget, det första på länge sen det blev för mycket för mig att skriva också när Mikael låg på sjukhus.

Alltså, jag lägger medvetet in ett nytt inlägg utan att kräva att det ska vara mitt bästa nånsin. Bara ett helt vanligt inlägg. Välkomna tillbaka!

Fråga?

Jag sackade ju minst sagt när Mikael låg på sjukhus i höstas och sen har jag bara inte kommit tillbaka hit.

Och jag vet inte hur man ställer en fråga utan att det ska vara att man manipulerar folk till att ge en komplimanger.

Men jag funderar på att återuppta skrivandet. Är det nån som är intresserad av det?

Vet inte heller hur ni läser min blogg, jag läser i Feedly så får alla som publicerats sen senast. Men om man går in på min blogg när man vill läsa nåt så har det ju varit tyst ett halvår och då kanske man inte ser detta heller.

Så ett försök. Vi får se. Men säg gärma nåt. Känner ni att den spelar ut sin roll så är det respons så god som nån annan.

Tack!

❤️

Fynd

Minns så väl hur jag och mormor gick och tittade i tygaffärer i Göteborg efter fynd som kunde bli avslutningsklänning osv. Min mintgröna trevolangerskjol i sexan var en favorit som jag inte kan glömma. Och hon var alltid så noga med att fynda. Hon kunde köpa en stuv för 10:- och sy sig en kjol. Hon kombinerade alltid mode med prismedvetenhet och det har jag kvar. När jag har köpt nåt och visar upp det för Mikael visar jag inte bara plagget utan också vad det kostade. Till mormors ära. Här är hon i sin ungdoms glans dagar.

Nu köper jag ju inte saker i affärer utan på nätet. Och det mesta jag köper är begagnat, eller kanske oanvänt men köpt av privatperson. Det gillar jag också.

Mina senaste fynd är faktiskt på skofronten. Har inte köpt sko i affär på ca 10 år men det här är vad jag fyndat mer eller mindre nyligen. Har blivit kallad Imelda men numera är jag ganska modest.

Sköna gympaskor i min favoritfärg, 200:-

Handgjorda skor från Portugal med skinn inne och ute. Sitter som en handske på foten. Liten för stor rosett för min smak men det är bra att gå utanför sina bekväma ramar ibland. En hundring gick de på.

Sen ett par skor, också skinn även på insidan och som nog är tre år vid det här laget. Så sköna så det liknar ingenting. Minns inte vad de kostade, en hundring eller två, och skinnet är fint som snus!

Har faktiskt likadana eccostövletter som min syster. Men jag köpte mina för ca 300:- på tradera. Kommer inte ihåg om de var oanvända eller minimalt använda. Tänker att det inte är läskigt att ha min systers skor på mig och främlingars fötter behöver inte skrämmas. De flesta människor är ju faktiskt rätt fräsha. Och det är helt klart värt en tusenlapp att nån har haft skorna på sig ett par gånger men inte trivts med storleken eller dyligt. Men dessa har jag haft i två säsonger så slitet är mitt. Ser att de skulle behöva en omgång skokräm. Det har jag inte tänkt på på många år. Jag vet inte ens om vi har nån skokräm och var den i så fall är. 

Men detta var lite av min hobby. Måste väl kalla det så, att shoppa och fynda.

Bästa semestern

Jag kommer ihåg när min familj kom och hälsade på när jag hade bott i Schweiz och vi åkte till Italien tillsammans. Jag minns att vi var på stranden och i staden ihop och att jag översatte åt en familj som inte kunde prata med receptionen. Och sen minns jag hur alla var i samma rum och läste varsin bok. När vi var klara bytte vi och så fick man läsa fem böcker på fem dagar. (Johan bodde i England och var inte med.) Jag minns att nån hade en Mrs Pollifax-bok med sig.

En annan gång när Ellen och jag var två veckor på Gran Canaria hade vi med oss en fantastisk hög med böcker av Alistair MacLean (uttalas MacLäjn, inte MacLin, se även hur Reagan uttalar sitt namn) och vi läste en per dag. Nu är det ju böcker, inte litteratur, men i avkopplingssyfte är jag inte kräsen.

Böcker är absolut den bästa semestern. Man hinner självklart göra annat också, som vara på stranden, turista, äta gott. Men det finns inte mycket som är så avkopplande och påfyllande för mig som att läsa böcker.

Pengar är inte smak

Någon av dessa heter Delphine och är prinsessa. Bilden är från nåt nyligen. Jag tycker bägge ser helt förskräckliga ut. Pengar kan inte köpa smak. 

Nu kan jag dö

Keanu Reeves har ju kontaktat mig vid ett par tillfällen, helt legitimt förståss, och det är ju trovärdigt eftersom han är så sympatisk. Skulle säkert stöta på en svensk kvinna. Men jag har mitt på det torra och Keanu Reeves som back-up om nåt skulle hända.

Mina andra män är Gilbert Blythe i Anne på Grönkulla. Och Mr Darcy i Pride & Prejudice såklart. Colin Firth ÄR Mr Darcy.

Så när det var en som la in badscenen från P&P kunde jag inte låta bli att kommentera

Och ni kommer inte att tro vem som helt legitimt och trovärdigt svarade:

Pm jag dör efter detta så älskar jag er alla och ni har bidragit till att mitt liv har blivit fantastiskt! Tack, alla. Thank you, Colin.

 

Annat mått

Har kollat på friidrott ikväll. Älskar det! Och vissa får det att se ut som om det är så enkelt. Det var några långdistanslöpare som sprang bredvid en kvinna som hoppade tresteg. De sprang nästan lika fort. Jag gissar att långdistanslöparna kan springa 500m fortare än jag springer 100m. De får det att se så enkelt ut! När Jakob Ingebrigtsen hade vunnit var kamerorna på honom när han interagerade med publiken osv. Jag såg att han fick dra så djupa andetag. Han hade verkligen kört slut på sig själv.

När det är männens 100 meter så erkänner jag att det är som att titta på ett musikaliskt underbarn. Man fattar inte att vanliga människor kan bli så fantastiskt bra. De har också så explosiva kroppar, jämfört med Ingwbrigtsen somär lång och smal. Deras kropp formas efter vad de gör. Och tvärtom såklart. En kort tjej blir inte höjdhoppare, om hon inte heter Stefan Holm då.

En tjej stötte kila och hon var verkligen tjock. Ursäkta. Men det är visst inte en nackdel i den typen av sport. Jag blir glad att det är lite kroppspositivism bland alla de där kropparna som verkligen ser ut som Gud avsåg på sin bästa dag.

Vid nåt tillfälle var det två funktionärer som sprang bredvid banan. Vilka klåpare de såg ut som. Men det var ju för att de andra inte bara var bra löpare utan fantastiska. Så vanliga såg ut som om Mikael skulle ha lågt socker och försöka spela schack mot en världsmästare.

Det var en ganska duktig journalist som intervjuade många av vinnarna. Frågor som hur de ser på loppet, sin största utveckling under säsongen, planer för framtiden på mång sikt och nu. Den tjeckiska spjutvinnaren var så söt, han hade väntat på att säsongen skulle vara över så han får vila. Vila, vila, vila.

Givetvis började jag ju tänka på det. När friidrottssäsongen är över så antar jag att de kanske blir lite sämre på sina sporter. De kan inte kasta eller hoppa så långt när de är inne i en annan typ av period, en viloperiod. De slår inte sina rekord då. Och ingen tycker det är konstigt!

Men jag tycker ändå att det är oacceptabelt att jag inte gör personbästa fastän jag verkligen är inne i en viloperiod. Här blir inga barn gjorda, fast jag menar att här blir inga rekord slagna.

Men det är inte fel. Perioden av vila är nödvändig efter en tuff säsong. Och i vilopausen är det återhämtning som gäller. I ett senare skede börjar de hålla på med fysträning och finslipning tekniskt och börjar pressa sig själva igen. Men inte nu.

Jag vet ärligt talat inte varför jag tycker att regler gäller alla människor på jorden utom mig. Så speciell är jag inte!

Jag ska verkligen tänka på guldmedaljören som ser fram emot att bara vila. Det är ok att göra det i perioder. Att min sån period har varit i 29 år hör inte till saken. Man vilar så länge det är nödvändigt. Och den som vilar är inte en sämre idrottare. Det är bara så cykler fungerar.

Inte döden men vikten

Astrid Lindgren och hennes systrar lär ska ha börjat sina diskussioner med Döden, döden, döden, för då var de färdiga med det ämnet.

Jag känner likadant för Vikten, vikten, vikten.

Jag är inte säker på vad jag väger längre, senaste gången jag kommer ihåg det vägde jag nog 112, kanske 114, och sen efter det vägde jag mig en gång till och jag blev så chockad att jag inte ens kommer ihåg det längre.

Minns också när jag var det tjockaste jag nånsin varit, 93 kg, och Mikael och jag började med LCHF och jag hade ett diagram i badrummet. Det gick så fint neråt men jag tror jag fick gallsten då, och klarade inte av att undvika både det som gav gallsten och det med kolhydrater. Typ allt grönt gav mig gallstensanfall. Sen har jag börjat äta LCHF lite halvhjärtat en gång till men då blev jag så dålig att jag inte orkade fullfölja. De två första veckorna när kroppen ställer om från glukosdrift till fettdrift är jobbigare för mig ju sjukare jag är. Känns som om jag svälter, bokstavligen, och är så matt att jag knappt kan resa på mig. Och huvudvärk är väl abstinens av socker. 

Men så ja, jag är tjockare än nånsin. Och nu är det dessutom två mediciner jag går upp i vikt av. Och om jag inte tar dem sover jag inte. Så jag har att välja mellan att inte sova eller vara fet.

Mikael har gått ner 12 kg. Först gick han upp två kilo, som säkert var svullnad för hans mage var enorm då. Men nu väger han alltså hela tolv kilo mindre. Så nu väger jag helt bestämt mest i det här hushållet. Grattis till det. 

Det var en sån söt tjej som duschade mig i torsdags. Vi pratade om kroppar och om samhället och om att orka visa sig i bikini. Hon var bara 21 men sa att hon inte orkar lägga energi på att tycka massa saker om hur hon ser ut. Jag skämdes för att jag är 53 och inte har kommit dithän.

Men vikten, vikten, vikten.

Vilket alltigenom ointressant ämne egentligen! 

Hjälp, hur kan man lägga sån energi på det? 

Masspsykos, nån?

Småbarnstips

Såg följande bild hos dottern till min goda vän Ulrika:

Spännande fråga

Vad är det finaste nån kan göra för dig? Vad är det värsta?

Tänk på det en stund.

Jag tror att det just nu är ge mig blommor eller mat. Det är så väldigt stora tjänster. Men det visar också på att jag har kommit en bit på väg som kan vara föremål för tjänster som jag inte kan betala tillbaka och det är ok. Jag vet ju själv hur det känns att göra nån glad, och enligt matematiken måste folk som vill hjälpa ha någon att hjälpa. Så det får vara jag.

Mikael sa nåt roligt idag, men jag har glömt det. Men jag minns att jag svarade att så känner jag för att duscha. Typ Tänk vad jag ska okynnesduscha precis när jag känner för det när jag blir frisk. Han är faktiskt sämre än jag nu. Jag är ju rätt van att bedöma vilka saker som ligger på gränsen för att jag ska klara dem och vad följden blir om jag gör dem, och Mikael får mina överansträngningssymptom av mycket mindre aktiviteter än jag. Han kan låta pigg och vanlig och sig själv på rösten, precis efter att han har sovit. Men så varar det en minut eller två. Skillnaden är väl att han inte måste leva resten av sitt liv på detta sättet. Självklart hoppas vi att han blir bättre och även helt frisk så småningom. Men det kan man aldrig veta.

Men sen är också en av mina favoritgrejer att göra bara att höra av sig lite kort. Säga nåt om livet och hur det går och att de tänker på mig. Det blir jag så fantastiskt lycklig av.

Men vad är då det värsta man kan göra mot mig? Skada nån jag älskar. Då blir jag inte snäll. Jag var på väg flera gånger att ringa sjukhuset och skälla ut nån. Nu är jag inte en person som lätt skäller ut folk, men jag är en person som lätt blir känslomässigt berörd om det inte går bra för nån jag älskar. Och då vill min känsla för rättvisa jämna ut saker.

Men det värsta man kan göra mot mig? Vara elak såklart. Säga nåt som är sant men sätter mig i dålig dager. Manipulera mig blir jag arg om man försöker. Tycker det är ett så osunt och självförhärligande sätt att kommunicera att jag snarare säger vad som helst snarare än det de försöker lura ur mig. Jag respekterar om man säger Jag känner mig osäker på mig själv just nu och skulle behöva en komplimang. Om man istället beräknande och spelat osäkert sänker blicken och säger Hur ser jag ut? så är det som att tända smällare i baken på mig. Jag svarar hellre Vad tycker du själv? För de vill ju uppenbarligen att jag ska svara precis vad de själva nämligen tycker. Men nope.

Det är ju inte så allvarligt, det är bara en stark reaktion från min sida. Folk sårar mig inte när de manipulerar, men de sårar min intelligens och vår vänskap, om vi hade nån.

Vad sårar mig verkligen? När folk som borde veta inte har en aning. Inte vet nåt om mina symptom men ändå vet precis hur jag ska hantera symptomen. Men det är också mer irriterande än sårande. Men om det är nån nära som gör det då skulle jag bli sårad, inte så mycket av kommentarerna utan av att de inte vet nåt om hur jag känner och att de borde veta det. Jag kräver inte att många ska veta hur jag har det men om nån vet men inte vet, då har de medvetet valt bort att lägga viktiga saker angående mig på minnet. Rent generellt blir jag mer arg än sårad när folk säger dumma saker om ME, men det är inte många av dem som sårar mig, de irriterar mig mer.

Vad svårt det är att hitta sätt man kan spara mig på. Jag tror det värsta är att påpeka nåt negativt jag gjort. Typ Det var inte smart eller Det var elakt. Om det också är sant är det riktigt illa. Så kanske är den värsta sårande repliken en som jag själv måste hålls med om, annars blir jag inte sårad. Nej, så är det nog. Om nån säger att enligt hennes erfarenhet är människor med ME psykiskt sjuka, lata och uppmärksamhetstörstande, då blir jag inte sårad för att personen helt enkelt har fel. Jag gillar inte att hon tror det om mig men jag tänker ju inte det om mig själv. Men är det nåt om mig själv som jag håller med om och skäms för, då vore det hemskt att få höra det av nån annan. Mikael säger aldrig nåt annat än att jag är snygg, men om han nån gång skulle klaga på mina valkar så hade det varit fruktansvärt.

Men ju krångligare det blir att navigera i mitt känsloliv, desto bättre styregenskaper behöver man in