Tyska

Jag har ju faktiskt varit riktigt duktig på tyska en gång i tiden. Innan jag ens hade läst nåt på universitetet hade jag så imponerade siffror på inträdesprovet att en smart kille som bott i Tyskland i två år hade betydligt sämre resultat, vilket chockade honom lite.

Och nu har vi ju barnbarn med ena foten i Tyskland. När Miri pratar tyska med barnen låter det så lätt, som att jag också kan prata tyska så.

Och nu har jag börjat träna mig. Jag säger ofta saker till Mikael på tyska. Ofta är nog att ta i, visserligen. Men emellanåt när jag kommer ihåg det. Böckerna som ska läsas när man nattar E blandar svenska och tyska hej vilt. Mikael har inte ens läst det i skolan så jag gör honom bara en tjänst.

Idag gick han och letade efter nåt så jag sa naturligtvis Suchst du etwas? Varpå han svarade, ja, vattenflaskan. Och ändrade sig och sa Ja, das wasserflasche. (Jag skriver medvetet substantivet med gemen för han vet nog inte om att det ska ha versal.) Då erbjöd jag honom en lektion i tyska som bara delvis var uppskattad. "Ord som slutar med vokaler är ofta femininum". Det blev en tyst sekund medan han tänkte efter vad det innebar. Jag gav honom sedan svaret Die Wasserflasche.

Han hakade upp sig lite på femininum och ifrågasatte varför en flaska är en tjej. Grammatiskt femininum gick inte riktigt in. Jag sa att det är samma på franska, och då sa han kvickt l'homme och la femme. 

Sen sa han slutledningen Die mädchen.

Njae, inte så mycket.

Det slutar med -n, sa jag. Så att han borde fatta själv att det inte är femininum. 

Men ni kan ju gissa hur det gick.

Men jag är så glad för våra lärostunder. Alltid kul att vara bäst i klassen.

Vilken mobbning, not!

I Sverige har kungen redan minskat kungahuset genom att barnbarn som inte är från det tronföljande barnet inte blir prinsar och prinsessor. Detta har hänt även i andra länder och ses som tämligen väntat. Men i Danmark har samma sak orsakat svallvågor och vissa är väldigt arga, främst såklart föräldrarna till de barn som "drabbas". Några hade visst sagt i skolan till 11-åriga Athena: Du som inte är prinsessa längre.

Prins Harry, eller vad han ska kallas, har skrivit en bok som han kallar spare, dvs reserv-. Som att det fanns en heir och en spare.

Men jag som blivit fråntagen massvis med epitet säger att en enda beskrivning, t ex ordet prins, inte ens börjar att säga vad den personen är. Och de människor som inte längre kan utöva sina yrken (inte som frivilligt hoppar av dem) t ex pga sjukdom är inte mindre värda. Tycker det är ganska magstarkt att vara en av typ de fem mest privilegierade i ett helt land och sen klaga på att vissa titlar tas bort. Som inte gör nån skillnad på nåt sätt som jag begriper mig på.

Epitet som gäller ens person, som redbar, lojal, tjänstvillig, empatisk, pålitlig, kärleksfull, är oändligt mycket viktigare att behålla.

Men visst, jag är ledsen för de epitet jag har mist och de jag aldrig fick uppleva. Men jag inser åtminstone att det är fåfängt att tro att prestationer påverkar mitt värde. Jag vill öva bort den feltron hos mig själv för att den inte är sann!

Och trots att jag äääääälskar att i alla fall titta på de kungligas kläder så är det ändå ganska ålderdomligt att bli styresman över ett helt land pga vilken spermie och ägg som träffades. Det är inte mer civiliserat att kunna betala sin väg till den posten som i USA, men jag har mer frågor än svar. Eller frågasättande.




Dagens dejt

Från början när vi gifte oss hade vi som sed att gå på dejt på fredagarna. Det har vi inte längre, inte för att det inte är en bra idé utan för min ork, såklart.

Men ibland säger vi att vi har en dejt för att vi gör nåt speciellt eller ovanligt. Inte äter middag medan vi tittar på Alla mot alla, även om jag älskar såna kvällar.

Härom dagen hade vi en Magnumdejt. Mikael hade för ett tag sen köpt en liten byta med Magnumglass. Först var det ett lager choklad överst som lät precis som Magnum när man kraschade den med skeden. Sen var det vanlijglass under med små svarta prickar som man känner igen från Magnumglassen.

Plötsligt tyckte jag att det fanns nåt på insidan av burken. Som att det finns mer choklad men jag tog inte en bit från toppen för den har jag koll på. Då visar det sig att de har klätt insidan av burken med choklad och att man ska krama burken från olika vinklar för att chokladen ska spricka. Det var den festligaste glass vi ätit på länge. Eller ja, jag vet inte om Mikael blir nog imponerad av mat för att kalla den festlig, men jag tyckte det var en väldigt rolig glass. Vi stoppar också varsin sked i samma bytta glass och är så glada över att vi får double dip i vår familj. När det bara är vi!


Det var den dejten. Och nu har vi en annan. När han hade jobbat färdigt idag skulle han åka och handla men fastnade framför teven då det var Brynolf och Ljung, som vi gillar mycket. Förra året höll jag på att köpa biljetter till deras show i födelsedagspresent till Mikael men förstod att jag inte skulle orka genomföra det.

När programmet var slut och vi hade ooo:at och aaa:at åt deras skicklighet och lurendrejeri, sa Mikael att jag skulle försöka tänka på nåt som kan ska handla men inte säga vad och försöka överföra det till hans hjärna. 😂

Så nu tänker jag jätteintenivt på släta kardemummabullar, ni vet semmelbullar utan semla i.

Morfar var ju synsk så nu får vi se om jag också är det. Eller om Mikael är det, snarare.

Jag är så naiv, lättlurad och överoptimistisk att jag är helt övertygad om att det kommer att gå vägen.

Mikael kan förstås köpa alla fredagsmysgrejer han vet att jag gillar och gardera sig, och har han mer än tre saker med sig hem som är fika så är det lite fusk. Men jag tror absolut på detta. Tron kan förflytta berg. 😂😂😂

Det var inte heller länge sen jag faktiskt bad honom köpa släta kardemummabullar och att jag sa mmm mycket när jag åt dem. Vi får se.

Vi har i alla fall en rolig dejt. Jag skulle kunna öka mina chanser genom att ringa nåt av barnen och be dem ringa honom och säga nåt med slät eller kardemumma för att manipulera honom. Men jag vill inte fuska. Fast det är ju så Brynolf och Ljung gör hela tiden. De planterar saker i folks hjärna så att de inte märker att de har blivit manipulerade.

Men, mmmmm, semmelbullar utan semla. Ni som läser kan också skicka den tanken till Mikael. 😂



P.S. Nu ska ni få facit!

Han fegade ur lite, om man nu kan kalla det för det när han köpte fyra av mina mest älskade snacks. ❤️ (Och ja, idag verkar vara emojidagen.)

1) En likadan burk Magnumglass som jag nämnt i inlägget. Lite synskt, visst?
2) En påse kinapuffar, de stora som jag tror är i röd påse, ej gul.
3) Chocolate chip cookies. Inte lika goda som Hannas hembakade för en vecka sen, men jag har längtat efter att baka cookies själv så det får vi räkna som mental överföring.
Samt, tro det eller ej:
4) Vaniljsemlor! Ännu närmare semla utan semla än vanliga semlor, så jag ger honom faktiskt rätt på den!

Jag skämtar lite om att morfar var synsk, men det var han faktiskt. Kunde förutsäga när folk skulle dö, inte alla men ibland fick han föraningar om folk. Det värsta för honom tror jag var en bebis i kyrkan som mycket riktigt dog i plötslig spädbarnsdöd. Och han hjälpte faktiskt polisen vid flera tillfällen. Polisen kanske inte gör sånt och det var lika sant som att han jagade lejon i Afrika. Men jag hade i alla fall trott på det tills nu. Ett fall var en eller två små pojkar som var försvunna och som han såg framför sig var de var. Men han visste ju inte var den platsen var, och till slut hittades pojkarna döda i en källare. Så som han sett. 

Fast morfar skarvade ju mycket. När jag var liten svalde jag allt med hull och hår. Jag kanske inte borde göra det som 52-åring. Morfar var i alla fall unik. Det är ju alla men han var lite mer speciell än de flesta.

Jag tror, angående folk som ska dö eller har dött, absolut på spöken. Kanske inte att de motas bort med vitlök (fast det var visst Dracula det gällde) eller de medium man ser i tv. Men eftersom jag tror på ett liv efter döden så tror jag att folks andar ibland har kommit vilse och att det är det som är spöken. Men att de inte har makt att skada oss, så jag är inte rädd för dem. Då är jag mer rädd för såna bokstavliga monster som Skilsmässa, Sjukdom, Död.


Ett extra P.S. När jag slängde semleasken i soporna för en stund sen såg jag en påklistrad bäst före-lapp. 23/02-23. Så svårt att veta att det är nytt år så månaden blir fel? Men fy vad läskigt med en månad gamla semlor. Sur grädde och mögligt bröd, och vaniljkrämen helt obefläckad, om den inte har färsk mjölk i sig vill säga. Förmodligen har den inte det, på Hemköp, utan bara mjölkpulver.

Jag har blivit mycket bättre på att äta nåt innan jag går och lägger mig. För det räcker inte med en middag klockan 18-19 om man är vaken till 04. Att äta mackor är inte världens bästa grej men å andra sidan så gör jag så gott jag kan och det är bättre med mackor än inget alls. Idag fick jag färsk pågenlimpa med prickig korv. Mmmm.

Men hjälp. Jag tappade den lilla plastmuggen som jag mäter upp q10 i olja med. Jag tappar jätteofta saker och särskilt i köket eftersom det oftast är där jag står upp. Den föll till golvet och snurrade sen och landade bredvid en stol. Plockade upp den och tänkte inte mer på det.

Sen höll det på att ta en ände med förskräckelse. Det var lite olja kvar i botten när jag tappade den, bara droppar. Men släpp några droppar olja på parketten och ställ dig sen på dem så får du se hur halt det blir! En liten balettövning senare och jag har bara förskräckelsen kvar. Och balansen då. Anja - Fallolycka 1-0.

Sov gott!


Utanför

När plusstorlekarna på turkiska Burda (som är den enda Burda jag hittar på Readly) går från 44-52. 52 var längesen jag var. Typ 13 år. Huvva.


Annars är klänningen fin. Men man kan ju inte ha fula folk som modeller, även om de är plus size. Såna som jag får aldrig vara modeller för då skulle inga vilja köpa det vi gjorde reklam för. Det är surt. Men egentligen vill jag såklart inte vara modell, men jag vill vara så snygg och smal att de skulle vilja ha mig. Thanks, but no thanks skulle jag kunna säga då. I don't get out of bed for that sort of money.

Nej, det finns inte på min Bucket List att ha den konversationen.

Däremot vill jag fortfarande säga: Follow that car!

Nån gång vill jag också skaka hand med nån och lämna en sedel. Kanske. Jag vill ju hellre avstå än tappa sedeln på golvet. Så kanske bara.

Lycklig

Jag svarade på frågor för nån studie jag är med i härom dagen. Man skulle ange på en skala från 1-10 hur lycklig man var. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade men idag känner jag mig som en åtta.

Men det beror nog mer på vad jag har för inställning än hur mitt liv faktiskt ser ut.

Och jag tycker fortfarande att jag egentligen bara har ett problem i mitt liv, ME. Och att allt annat är bra. Men det är ju en lätt överdrift eftersom min ME påverkar så vitt skilda saker som mitt psykiska och emotionella välmående hela vägen till min ekonomi. Så det är väl egentligen inte _ett_ problem utan hundra, på samma tema.

Men bristen på övriga problem i mitt liv gör också mycket. Vi har inte egentligen några problem med ekonomin och jag har egentligen inte svåra psykiska problem. Fast jag just ikväll känner mig ganska uttröttad och inte alls är i fas med John Blund. Och det största av allt är ju att jag har Mikael bredvid mig i vårt och torrt. Vi har haft lite vått i år redan men det är bättre nu.

Och jag har så mycket problem med att jag tycker jag säger dumma saker när jag är för trött. Men med Mikael känner jag att även om han inte alltid vet hur trött jag verkligen är, så kan han läsa mig bra och jag måste lita på det. Jag måste inte, jag gör det. Jag tror kanske att jag är bättre på att läsa honom än vad han är på att läsa mig, men å andra sidan så tänker han bättre än jag så det kan jämna ut sig ändå på nåt vis. Och det gör att jag känner mig så trygg med Mikael. Han förstår om jag brister, han tycker inte att det gör mig sämre. Det gör jag ju själv så bra. Jag vill på ett sätt se mig själv mer så som han ser mig. Han kan säga vilka fel jag har men ändå älska mig ovillkorligt. Och jag känner mig inte dömd av honom. Bara väldigt teoretiskt förstådd både vad gäller mina fel och mina företräden.

Idag sa han till exempel när vi pratade om gången vi var på Sicilien och jag mindes att alla på stranden i Cefalù var till vänster om oss förutom ett par längre bort där kvinnan var topless. Det är inte vanligt i Italien så jag minns det därför. Men då svarade Mikael att det märkte han inte. Jag var väl så förblindad av dig. För en megafet person med självkänsleproblem så är ju en sån kommentar värd ungefär 40 000:-.

Så ja, jag är lycklig. Mina problem är stora på ett sätt men okomplicerade på andra sätt. 

Och jag har inte bara Mikael, jag har familj och vänner. Jag känner mig älskad. Och jag har Gud. Det var nåt som hände härom dagen som jag tänkte att jag skulle komma ihåg. Jo, det var när jag var så övertrött inför psykologsamtalet att jag bad att hon skulle vara sjuk. Intensivt. Och sen när hon ringde blev det ett fantastiskt samtal. Då kände jag att Gud hörde min bön men svarade mig på ett bättre sätt än jag hade tänkt ut själv.

Och att det med Gud inte är självklart för alla och att jag har ynnesten att tro. Jag tror ju att Gud står och väntar på precis alla med öppna armar, men jag känner ändå att det är en ynnest. Dessutom är det lätt att tappa tron när man inte kan gå i kyrkan mer än enstaka gånger på 10 år. Så det är jag också tacksam för. Jag vet att inte alla som läser här känner samma, och jag brukar försöka att inte skapa distans genom att pracka på nån min tro, men nu kunde jag inte låta bli att nämna den. För att vad hjärtat är fullt av talar munnen.

Konstigt nog är jag mycket sorgsen för saker idag men ändå så lycklig. Och jag brukar känna att det är en av sakerna som jag inte avundas Gud, att han har så många barn som gör honom olycklig. Om han nu känner så. Kanske blir han inte olycklig av att ha barn som Hitler och Putin, kanske sörjer han deras livsval men älskar dem med fullkomlig kärlek ändå. Gud kan ju säkerligen älska mer och bättre än jag. Men idag är jag sorgsen för vissa saker men ändå lycklig. Fint så.




Bra psykolog!

Jag vet inte om jag skrev det redan men jag är inte jätteglad åt Bragée. Och nu hade jag tid hos psykolog som jag bara pratat med en gång och skrev inga anteckningar så jag minns inte. Däremot sa hon stress så många gånger att jag undrade om hon hade psykosocial syn på ME. Det känns väldigt otryggt i så fall och jag vet ju att de har den synen på Bragée, parallelt med den biomedicinska. Det är ju för övrigt som att vara både kommunist och moderat, jude och nazist, man kan inte stötta två motpoler som dessutom i ME-fallet utesluter varandra. Men de gör det.

Så jag var rädd inför mötet. Jag vet att jag behöver öppna mig för att processen ska fungera och om jag öppnar mig och det sen inte hjälper så har jag använt energi för att få hjälp men inte fått nån, så då hamnar jag på minus. Så saker hänger på såna här samtal.

Och när jag inte fick kontakt med nån en stund efter tiden hade börjat bad jag att det inte skulle bli nåt.

Men sen ringde hon på telefonen. Hon kunde inte se mig i det digitala väntrummet. Men jag föredrar ju ett telefonsamtal framför ett videosamtal! Man slipper visa att man inte har tvättat håret och behöver bara fokusera öronen på att höra, inte ögonen på att se. Det är ju en microvårdskada att tvinga mig till videosamtal istället för telefonsamtal, men systemet tar inte med sånt i beräkningen.

Det blev i alla fall ett fantastiskt samtal! Så lagom blandning av att jag fick säga några jobbiga saker och sen få hjälp specifikt med dem.

Hon var klok, lyhörd, insatt. Jag är så fantastiskt lättad!

Hon sa dock ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja precis som dr Anna men inte fullt lika snabbt, annars hade jag nog blivit triggad i PTSD:n. När jag hörde henne på tv var det de där alla ja:na som satte igång reaktionerna.

Jag ska fundera på vad jag skulle vilja höra i sovsituationen om jag var ett barn och nån skulle natta mig. Tänka ut vad jag vill höra och sen säga det.

Och när jag sjunger vaggvisor för mig själv ska jag prova att göra det ljudligt, inte bara i huvudet, eftersom vibrerande, hummande ljud används i ångestlindrande syfte.

Det var väl fantastiska tips? 

Så när Gud inte besvarade min bön om att det inte skulle bli nåt, så besvarade han hellre den outsagda bönen att jag ville ha hjälp.

Ska se när jag får nästa tid hos psykologen och sen ska jag boka Monnah igen. Har haft uppehåll med all vård sen innan jul, men det som är bra vård är ju bra att komma igång med.

Tala om riktad reklam

Får reklam från ikea i Expressen. För påslakan som jag tyckte var rätt snygga men inte köpte.


Och sen på raken efter det en lampa vi inte köpte, och en till, och en till.


Vet inte om det är nån som har köpt det jag la på önskelistan på ikea men det är läskigt att de sakerna jag fick reklam för var de sakerna jag inte köpte. Kanske har nån köpt kvittot också och jämfört det med önskelistan, det fick jag på gmail efteråt.

Läskigt, som sagt.

Men det är inte första gången jag får reklam precis om de saker jag tittat på för några dagar, eller timmar, sedan.

Förresten får Mikael fortfarande reklam för nåt som har med bröllop att göra och är sen jag använde hans mailadress ihop med min i nån tävling när vi skulle gifta oss. 2009. 

Och här skriver jag ut helt frivillig information om mitt privatliv inklusive mediciner och vårdkontakter. Nästan så jag kan skriva min skostorlek också och min vikt. Men nåt ska vi väl spara tills imorgon.

Nästa år firar jag 30 år med ME. Jag kom på det förut medan jag satt på toa. Blev ledsen. Så nu vet ni det också.


Fel person

Jag har ringt 112 för några dagar sen. Har gjort det fyra gånger på 16 år, tror jag. Vet att jag är smått hysterisk av mig, som månniska, till exempel var det en person som svimmat av blodförlust och var likblek i ansiktet, så då reste jag upp henne igen, så hon vaknade och svimmade igen. Så jag vet ju att jag kan reagera känslomässigt på saker.

Men när jag har ringt ambulansen för Mikaels socker har jag alltid varit lugn. Jag har ju sett en hel del program på tv där folk ringer ambulansen och vet att jag inte varit hysterisk i telefon jämfört med dem. Det hjälper ingen så jag brukar vara lugn tills Mikael fått hjälp och istället bli gråtfärdig efteråt. Men under tiden måste jag vara stark för Mikael.

Till och med den värsta gången för många år sen var jag ganska lugn. Då hade jag pratat med en kompis i vardagsrummet halva natten och inte hört att han krampat ganska länge i sovrummet. Så dålig har han aldrig varit. Han hade glömt av sina barn och barnbarn, hälsade på ambulanspersonalen som om de nyss kommit kanske 20 gånger. Den gången hade hans hjärna verkligen tagit skada. Det brukar ta bara en halvtimme men den gången tog det flera timmar tills han var sig själv.

Och när jag ringde ambulansen så hade han tuggat fradga och var blå om läpparna och andades inte. Och krampade fruktansvärt. Och slutade. Och ambulansen skulle dröja 20 minuter. Jag visste inte på allvar om han skulle klara sig. Det går aldrig så långt med honom annars eftersom jag märker det. Och nu hade dörren varit stängd i timtal och om han skulle dö så var det lite mitt fel och visst grät jag men jag skulle inte säga att jag var hysterisk.

Med den bakgrunden vill jag ge er ett litet citat från den senaste händelsen. En person ställde helt irrelevanta frågor inklusive om personen blödde och om hen hade typ 1 eller typ 2. Jag säger inte vem det gäller. Men man behöver inte ambulans om man har typ 2. Jag hade dessutom sagt typ 1 det första jag gjorde.

Hen talade dessutom för sluddrigt, jag hörde inte om hen sa att ambulansen kommer om tre eller tio minuter. Väldigt stor skillnad. Ibland hade hen talat med en sköterska och jag fattade inte att det inte var till mig. Efter en lång stund hade personen sagt nåt som gjorde att jag inte var säker ens på att hen hade skickat ambulans. Många av frågorna upprepades, kanske för att hålla mig lugn, men det funkar ju inte så. Man blir ju inte lugn av att en person i den ställningen ställer dumma frågor flera gånger 

Men det värsta var när hen sa Nu behöver jag att du lugnar ner dig.

Jag var inte hysterisk!
Och jag skiter väl i vad du behöver just nu.

Jag vill klaga till SOS alarm. Tror jag ska göra det faktiskt.

Så vad säger man om nån faktiskt behöver lugna ner sig? 

Kan vi ta ett par djupa andetag tillsammans?

Hur går det för dig?

Jag är med dig tills ambulansen kommer, det dröjer xx minuter. Du sköter dig fint!

Jag vet inte. Begär inte att de som svarar ska vara psykologer. Men psykologer har fått mig lugn efter att jag har varit hysterisk. Just sayin'.

Män och kvinnor och sånt

Såg en artikel, som jag dock inte läste, om nåt jag hört förr, att man har hittat celler från barnens kroppar i mammornas hjärnor sen de var gravida. Tror inte det är hela förklaringen till att kvinnor har känsla för sina barn.

Däremot är den känslan inte bara mellan mamma och barn. Faktiskt kan man känna så för en 62-årig gråskäggig man. Han har precis drömt väldigt levande och har gasat och bromsat mycket samt haft det allmänt obehagligt och vid ett tillfälle faktiskt skrikit i sömnen. Jag la min hand på honom men han kände det inte. Ville inte väcka honom, bara lugna honom, men nu har drömmen slutat. En del säger att man inte ska väcka barn som har mardrömmar utan låta dem drömma färdigt så de inte är rädda längre. Vet inte om det är sant och om det också gäller äldre makar.

Vi har fått rena lakan idag, men tyvärr kom jag inte ihåg att be om att de kuddar som hade blåa örngott skulle få det även i fortsättningen. Och jag hade inte varit inne i sovrummet och kollat om det var rätt. Jag har nämligen ganska många kuddar men Mikael har bara en. Jag har en ny julklappskudde som är väldigt underlig men hemskt bra. Den är lätt som en fjäder och hård som nåt annat än kuddmaterial, men den är formad helt perfekt och ligger kvar och behåller formen. Hur som helst också en dunkudde för nacken och två ikeakuddar för ryggen. Jag vet skillnad på alla våra fem, sex kuddar och använder dem till olika saker. Men Mikael känner inte igen alla våra kuddar (gör män nånsin det?), inte heller sin egen faktiskt, så nu har han tagit en av de urvaskade knölbullarna till ikeakudde och vikt den till oigenkännlighet. Men att han inte kan känna igen sin kudde bland fyra andra.

Vi har apropå Ikea köpt nya luckor till badrummet. De har spruckit i färgen och ser rätt hemska ut. Egentligen är deras köksluckor inte till för badrum men vi är för snåla för att köpa äkta badrumsskåp. Så nu har vi fått köpa nya luckor istället. 299:- styck.

Det är faktiskt en riktig fullträff. För skåpsstommarna är från Ikeas gamla köksmärke Faktum. Den är ersatt av Metod. Men det är inte samma storlek på dem så nya luckor passar inte till gamla kök. Och vi har kollat lite håglöst genom åren på såna där som gör grejer till ikeasaker till exempel, men det är så dyrt. Men nu härom kvällen när Mikael inte hade kunnat somna så räknade han ut att Ikea faktiskt säljer dörrar, lådfronter och gångjärn till de gamla köken! Men de gör väldigt lite reklam för dem och man måste veta att de gamla stommarna hette Faktum. Men då finns luckorna kvar och vi köpte helt sonika fyra nya luckor som ska komma till utlämningsställe nästa vecka. Jättebra. Slipa och måla om är inte min mans drömsysselsättning.

Fast jag är så sugen på att slipa om vårt matbord. Det är fortfarande så stabilt och är bara slitet på bordsytan. Och stabila bord kostar multum så jag vill slipa och måla om hela bordet. Det låter väl jättetroligt att jag orkar det? Det ena du vill, det andra du skall. Jag är en människa som inte kan måla om sitt bord.

Men jag är också en människa som blöder från hjärtat när hennes man har mardrömmar.

Om pengar

Har nyss svarat på en Sifo-undersökning. Hur mycket dyrare har ditt liv blivit, tänker du sälja din bil, har du sålt nån av dina julklappar.

Frågan om jag hade köpt färre julklappar än förra året var helt omöjlig. Nej, jag har fortfarande samma antal personer i min familj så jag har inte köpt färre julklappar. Men kanske har vi tänkt lite mer på pengarna det här året. Men vi köpte ju inte julklappar som galna förr om åren heller. Vi är ju helt enkelt inte vana vid att spendera tills vi somnar. Det betyder inte att man inte märker på vardagsekonomin att maten är dyrare, elen, drivmedlet, bolånet, hyran. Men det betyder inte att man köper _färre_ julklappar. I år får inte alla barn ett paket?

Och jo, jag vet att inte "alla" barn fick ett paket. Läste igår om en ung tjej som samlade in till presenter åt barn som annars inte skulle få en present. Inser mycket väl att om nån levde på marginalerna förut så är marginalerna borta nu.

Men jag läste också att vi faktiskt inte lägger så stor procent av vår lön nu som förr på mat. Vi är nog helt enkelt vanare vid att ha det bra, att inte vända på slantarna. Mormor hade skämts över vissa av oss som inte ens kan laga skafferimiddag för de vet inte hur man tänker.

Sen har jag faktiskt tänkt mycket på mormor på sistone. Jag kände alltid verkligen att hon älskade en. Och hon hade inte ett stort leksaksförråd till barnbarnen. Faktum är att jag kommer ihåg två gamla handväskor, en brun och en svart, som man fick leka med, och en burk med knappar. Man fick äta den maten hon hade planerat. De gav barnbarnen en hundralapp var när vi fyllde år. Men hon och morfar stod på balkongen och vinkade åt en när man gick. Den känslan är ju det jag mest av allt vill ge barnen i mitt liv. Men det är lättare att dras med i shoppingkarusellen. Mormor blev lite sur på mig en gång när jag skulle slänga några handväskor jag hade tröttnat på. Billiga väskor för en hundring och gjorda för att räcka under ett par år medan de var moderna. Den världen var inte hennes. Nu är den allas.

Sug på den, Sifo.

Snurrig

Vi ska ju ha bröllop i familjen i år. Jag har kollat på tusen klänningar hittills och hittat en jag verkligen vill ha. Men den är By Malina och finns inte i plusstorlekar. 

Sen har jag köpt två varav jag verkligen ville ha den ena. Men den fanns inte i min storlek och den jag hade fått hem var för stor. Inte bara lite för stor utan den såg bara komplett tältig ut. Så det skulle inte hjälpa att sy in ett par sömmar. Så det blev retur.

Nu har jag köpt en annan. Som var sänkt  med 1000:- så jag kände mig såååå nöjd. Kom till och med ihåg att prova längden med ett måttband för att se så den inte var gjord för korta människor.

Men midjan är fyra centimeter mindre än min. Jag vet inte hur jag tänkte där.

Så nu måste jag köpa en fleskepress, som det kallas. Jag köpte en från Miss Mary för ett år sen eller två och den satt bra och gjorde ett bra jobb, men den var inte lätt att ta på sig. Så jag tänkte att om jag inte ens orkar ta på mig strumpbyxor så kommer jag aldrig orka klä på mig en smalande body. Så jag skickade tillbaka den. Det borde jag inte ha gjort.

Jag har i alla fall sett ungefär 20 st likadana håll in-byxor från H&M på Sellpy. Så då vet man att folk blev missnöjda med dem.

Vill kanske helst ha en riktig korsett med boning, vad det nu heter. Brudklänningen var bara att dra och dra så blev midjan mindre.

Jag är så lättad att bröllopet inte handlar om mig men det hindrar inte mig från att vara ledsen för att jag kommer att vara fetast på bröllopet.

Så jag ska kolla på snygga tjocka tjejer på nätet. Melissa McCarthy är den enda jag kommer på. Nåde henne om hon har gått ner i vikt!

Det hade hon såklart.

Good for her. Nu måste jag hitta nån annan som är tjock och snygg och inspirerande. Det är inte det lättaste.

Perpetuum mobile

Har nyss skrivit till min vc igen om mina sömnpiller. Jag tar ju bara en på natten, av den sorten det gäller, men ibland somnar jag och vaknar igen och kan inte somna om, och behöver ta ett piller till. Idag vaknade jag t ex av att jag hade astmahosta, jag tror Mikael hade varit i badrummet innan han gick in i sovrummet för att hämta kläder och då räckte nysprayad deodorant för att jag skulle hosta så mycket att jag vaknade. Så då fick jag ta ett piller till. Men eftersom jag redan sovit i sex timmar och eftersom det också gått sex timmar under inverkan av de andra medicinerna, så är det svårare att somna om än att somna. Så idag fick jag gå upp och ta ett piller till efter cirka två timmar. 

Så det här är ju med närmast kirurgisk precision som jag vet vad som funkar och bad jag måste göra för att sova. Har haft väldigt lite ångest de senaste månaderna och det är en stor fördel, men jag borde också ha haft terapisamtal med Monnah, vilket jag bara inte har förmått för att det har varit julklappar hit och dit och var är lådan och nu är migränsprutan slut igen och tusen saker. Jag har egentligen behövt ett samtal, för att känna mig starkare och som att jag vågar prova tuffare saker, men den här gången syns det på antalet piller att jag inte har haft någon terapi. Men jag har gjort mitt bästa även nu. Dessutom finns det inget som är så sömnstoppande och ångestframkallande som att veta att återigen är det en vårdperson som träffat mig en gång och som jag inte vet om hen tror på me eller vet nåt om det, och att det hen då vet troligtvis är fel och 20 år efter. Den vc är inte uppdaterad på sina åsikter om man säger så. Så återigen får jag oroa mig nu, hela kvällen, när jag försökte räkna ut vad jag behöver säga för att de ska tro på mig, vilja hjälpa mig, förstå att det är bråttom, ha lust att skriva ut nåt lite oortodoxt. Jag vet flera andra med ME som får två Stilnoct om dagen sen i många år. Så det går ju. Sitta och göra uträkningar av det ena och det andra. Precis vad man behöver göra nu i postjulkoman, och särskilt nu så att de får morgondagen på sig och inte bara fredag, för det lär inte gå då.

Jag blir alldeles förtvivlad av det här tiggandet. För det första tvingas jag tigga på mina bara knän. Till dem som motarbetar mig på flera andra fronter. För det andra skulle jag kanske inte ens leva den 21 jan om jag inte skulle kunna sova tills dess, efter söndag. Och det må låta dramatiskt men det är min verklighet. 2-3 veckor tar det att bli suicidal. Och hur många månader tar det att läka det !! och att lära kroppen att sova igen och våga tro på sömnen och på min förmåga att styra nånting när det mest basala, basalare än sex och mat, inte är i min hand utan någon som kan tro att me är ju bara att vara lite trött. Jättekäckt att jag triggar upp mig nu. Jag har ju inga ångestlindrande mediciner, det har jag bara monnah till för.

Men jag tror jag vill gråta fram det nu, så kan jag kanske sova sen. Jag har ju suttit och fört bok över vart de senaste pillren har gått och det är helt normalt överallt. Lite sämre än förra motsvarande period, men jag har ju kämpat i höst med att hämta mig och då stryker sömnen också lite på foten.

Har tråkiga nyheter som inte rör mig men berör mig. Det är så synd om människorna. Hjärtat brister!

Incurvata-frågor

Monnah skrev svaren på denna lista på sin blogg, ursprunget var här.

fyra goda grejer i mitt kylskåp
♡ julskinka i tunna skivor. Bästa mackorna!
♡ risgrynsgröt 
♡ borde stå pepparkaksdeg men det har jag glömt i år!
♡ köttbullar och rödbetssallad, till andra lyxiga mackor 

fyra bra låtar att lyssna på idag
♡ Sissel -- Mitt hjerte alltid vanker
♡ Josh Groban & Brian McKnight -- Angels we have heard on high
♡ Real Group -- Glöms över sjö och stramd
♡ Bereden väg för Herran på brölig orgel 

fyra vardagliga glädjeämnen
♡ Mikael 
♡ Jesusbarnet och frid på jorden 
♡ första dagen med lite julmat (köttbullar, prinskorv, rödbetssallad, ägghalvor, gravad lax med hovmästarsås och potatismos) 
♡ Så många fina vänner

fyra maträtter jag vill laga
♡ Lasagne
♡ Spaghetti Bolognese fast med pappardelle
♡ kyckling med grönpepparsås
♡ trerätters nyårssupe

fyra bestyr jag borde göra klart
♡ Jag tror förresten inte jag ska svara på den här, för det blir bara kritik av mig själv
♡ 
♡ 

fyra ting på önskelistan
♡ blomstercheckar
♡ ville först haft en Fatboy saccosäck men de kostade flera tusen.
♡ har köpt en väska (h&m bara, har ingen stor svart shopper så Black Friday), två nagellack och två jeggins så jag känner mig nöjd på shopping
♡ inför nästa år önskar jag mig både ett soffbord och ett matbord. Eller att vi lackar om soffbordet och slipar och målar om matbordet utom benen. Egentligen vill jag köpa ny säng också.

fyra saker som inte är gott
♡ lever
♡ torrt och segt kött
♡ när bakverk eller pannkakor är för bruna 
♡ mer än de första tuggorna på vilken godispåse som helst, men särskilt Bilar

fyra drömmar jag när
♡ bli bjuden på Nobelfesten, antingen som partiledare eller som nobelpristagare i litteratur. Bägge är väl ungefär lika troliga.
♡ åka skidor
♡ åka till Italien 
♡ fyra timmars uppetid. Baka, sy, åka på ärenden. Oändliga möjligheter!

Snålheten och visheten

Jag beställer så mycket jag kan från vårt lokala apotek. Ibland köper jag receptfria saker på Apotea för att de är billigare. Tycker det är viktigt att stödja lokala apotek för annars finns bara nätapoteken kvar med ingen personal att fråga. Men det är också väldigt smidigt att få saker hem med bud.

Nu hade jag beställt tre mediciner från Apoteket med leverans dit. T ex migränsprutan som förra året skulle hämtas ut under julveckan och som tog två personer tre besök innan jag faktiskt fick hem sprutan. Som hade varit där hela tiden. Nu försökte jag beställa den lite i förväg så det inte skulle bli så i år också. Egentligen får man inte hämta ut saker förrän en viss tid har gått men jag förklarade som det var och så vitt jag vet har de skickat sprutan. De da bara att de har delat på leveransen och det gör de alltid om det är kylvara med, sol migeänsprutan. Så jag kände mig så nöjd över hur bra det hade gått. Hittills.

Hade triptaner på recept som inte gick stt hämta på Apoteket så jag beställde dem på Apotea ihop med nån deo, ansiktskräm (CeraVe är såååå bra!!!) och en ny sorts intimtvål. Det var inte värt så mycket pengar att jag skulle få det med bud men det skulle ändå levereras hem. Med PostNord. Där borde jag ha dragit öronen åt mig. Jag har så mycket dåliga erfarenheter av dem, men jag lät snålheten bedra visheten.

För visst har de levererat paketet idag, 10.58 tror jag det var, men har jag fått nåt paket? Nejdå. Och trots att jag fått både mail och sms om detta paket, vi ska leverera det, vi ska leverera det på lördag, nu har chauffören åkt, nu kommer det snart, nu är det framme!!!!! så finns ingen mailadress att svara på. Så där sitter jag och slår på nätet och hittar till slut ett telefonnummer. Hatar verkligen att ringa på telefon. Man måste vara beredd att svara på frågor som jag inte hinner tänka ut, så det tar så mycket energi. Till slut fattar jag att jag pratar med en robot och svarar på frågorna. Nej, det fanns ingen mer information att ge och kundtjänst öppnar på måndag.

Tack och lov att det inte var julklappar i paketet. Men jag vet inte hur man gör när man reklamerar en försändelse med receptbelagd medicin som nu står som expedierad hos Apoteket men som jag inte har fått.

Fast. Nu kommer jag på. Både Mikael och jag har kollat utanför dörren. Han har gått ut och kollat noggrannare än jag, men inte så långt bort som hos grannen. Men om nån annan har tagit emot paketet så skulle de väl ha gått hit med det på hela dagen. Så jag tänker att nån har snott paketet. Eller så har chauffören levererat det fel.

Men. Jag kommer ju på nåt. Det står att det ska levereras till dörren, men tänk om det ligger i brevlådan. I så fall är det ju mer än lovligt korkat, så många gånger som de har talat om att de ska lämna det utanför dörren. Men klockan är ett på natten och jag måste gå upp, ta på mig skor och jacka och kolla i brevlådan. Jag som inte kan gå upp mer än max tre gånger om dagen, och jag har redan gått upp tre gånger idag. Men jag måste kolla.

Jag ska inte låta snålheten bedra visheten nån annan gång.

Det märkliga är att jag har fått två andra försändelser levererade utanför dörren den här veckan. På nån av dem fick jag ett foto av paketet utanför dörren inklusive vår Badenstol. Så man såg verkligen att de hade levererat det till rätt ställe. Jag fick en DHL-grej en gång och då svär jag på att de bara hade sagt att de hade försökt leverera paketet för det låg ingen lapp i brevlådan eller på ytterdörren med Vi har försökt att nå dig. Så jag tror att de fuskat och bara kör det till utlämningsställe för de "vet" att privatpersoner inte är hemma utan på jobbet på dagarna. Grr.

Ja, jag måste gå upp.

TUR VAR VÄL DET! 

Ibland kan ens instinkter vara rätt.

Såååååå skönt att inte behöva jaga posten om försvunna varor.

Och gissa om jag ska lusläsa all deras kommunikation och se om det står utanför dörren eller i brevlådan. Jag vet inte om jag tycker det är hugget som stucket. Jag kollar.

Snart halv två och jag är uppe i varv. Om man gör nåt man inte orkar slungar kroppen ut adrenalin som den sen tyvärr inte kan metabolisera ordentligt, så en adrenalinrusch kan ofta vara i fyra timmar. Jag är rätt ivrig att lägga mig så jag ska ta till alla mina knep. Första blir lägga bort telefonen. Jag ska bara... Två saker, som jag måste. Men sen så blir det analog läsning. Ett tal av Neal Maxwell från 1991 som festligt nog en vän från en annan kyrkan tipsade mig om. Hon hade googlat på en viss vers i King James version och eftersom vi kanske är en av få kyrkor som fortfarande använder den, så hittade hon ett tal om precis det hon ville säga och det var från gc 1991. Festligt.

Men så härligt att det slutade på ett positivt sätt ikväll.

Känner ingen där

Okänt nummer hade ringt mig när jag sov. Utländsk landskod som jag inte kände igen.

Kongo Brazzaville säger Google.
Allvar.

Är det verkligen nån som ringer tillbaka när nån från Kongo har ringt en?

Stackars om det är några gamla som inte fattar hur en internationell landskod ser ut och att man kan slå upp det.

Bli liksom arg och ledsen på samma gång. Ingen har goda avsikter om man ringer mig från Kongo.

(För den som undrar så har Kongo +242.)