Dagens skratt

Det var inget bra på tv, jag brukar inte bry mig då utan läsa menyer eller kolla Pinterest eller diskutera ME-frågor, men Mikael hade jobbat vid datorn precis hela dagen och ville verkligen vila genom att kolla på nåt. Vi kollade på några Friends-bloopers och nåt annat som vi såg på så halvhjärtat att jag inte ens minns vad det var.

Då säger han: Nu får du säga vad vi ska titta på, och jag är inte så snabbtänkt och kommer inte på nåt annat att säga än Toto. Han fnissar lite och kör Africa. 

Sen ser jag det här, skrattar görhögt och ÄLSKAR min man för att han bryr sig nog mycket om mig för att kunna skämta om Mr Darcy.

P.S. Jag har äntligen förstått varför han alltid säger om Kiera Knightley att hon badar i fontänen. Nej, säger jag, det är Mr Darcy och i en sjö och i en annan version än den här. Men han ger sig inte, och nästa gång hon är på TV (det var mycket Love Actually i jul såklart) säger han det igen och jag fattar verkligen inte.

Men det visar sig att Kiera Knightley har badat i en fontän (jag svär inte på att det var en fontän, det kan vara lite Sophia Loren eller Anita Ekberg eller vem det nu var som influerar det där med fontänen) i en helt annan film som jag inte sett som heter Atonement eller Försoning.

Och apropå Atonement och försoning så kan jag ju en ganska stor mängd både engelska och svenska ord som normala människor inte har den blekaste om, och det är kyrkord. Baptism har väl de flesta hört, funeral likaså, men Atonement som betyder försoning är inte alla som vet. Men jag har ju läst kristna böcker på svenska och engelska och har snappat upp en del. Så mycket att när jag sitter och har engelskaprov (fattar ni att autocorrect hade särskrivit engelskaprov och jag höll på att inte upptäcka det! Pinsamt.) i 2:an i gymnasiet står glosan förlossning och det stod helt, helt stilla i huvudet. Till slut kom jag inte på nåt bättre än Redemption. Läraren gav mig fel, men jag inbjöd henne att slå upp ordet i lexikon:

Redemption: försoning, förlossning.

Fick rätt på det.

Det är dags för:

...en lila bukett
en portion spaghetti Bolognese
Och
ett kul handarbetsskämt. 

Trevlig blandning va?


Men nu när jag tittar efter lite noggrannare ser det inte ut som spaghetti på matbilden utan vitkål! Så gör man inte!!!!!

Skönhetsångest

Hade skönhetsångest, sa jag till min man igår. Han fyller 60 om en vecka och är rätt tränad i vad man ska svara kvinnor på såna frågor: Har du ångest för att du är för vacker? Nej, sa jag, jag är för fet (har dessutom gått upp i vikt av att jag åt bröd hela december samt nästan hela årets ranson av godis och vetebröd, plus att jag har dosökat en medicin jag går upp i vikt av) och har inga kläder jag känner mig snygg i, och dessutom har jag klippt mig iförrgår och vet inte om jag är jättemissnöjd med klippningen eller bara är så grymt ovan, klippte ca 5 cm och jag hade bara precis så det nuddade axlarna). Och idag skulle vi fira Mikaels dotter som fyller 30. Och då är det inte kul att känna sig fet, ful i håret och inte snygg i sina kläder inför massa ungdomar med små smala perfekta figurer, till och med de nyblivna mammorna.

Apropå mammor träffade jag min kusins barnbarn som var där för att fira Jojo. Nej, min kusins barn var dänmed sin bebis för att fira Jojo. Festligt. Hennes bebis satt nöjt hos mig tills Andrea bad att få ta ett kort på mig och lilla A till sin mamma, min kusin, men just då började hon kinka sig. Hoppas det blev nöt bra som jag också kan få!

Det andra bebisbarnet på festen, vår egen Emmi, började först gråta när hon såg mig, sen hade Jonte haft henne (nöjd) ett tag men till slut stod jag inte ut och tog henne i famnen och då bröt hon ut i JAG VILL HA MIN MAMMA-gråt. Så min framgång som morsgestalt var ikväll sådär lagom. Men har man inga barn utan bara de tre yngre syskonen som man fick fostra så mycket man hade lust, häääääää, så blir man ingen specialist. Men jag bytte blöjor från 11 års ålder och blev även lämnad ensam korta stunder med en sovande bebis när jag var 8. Jag var ju ansvarsfull så det räckte för hela banaskaran.

Men det var ju skönhetsångest det handlade om. Min man är visserligen vältränad i komplimanger, men han är ändå man, så han löste problemet med några kvicka svar: Men de förväntar sig att du ska se ut som en tant (jag är 49 och har bonusbarnbarn, så jo, visserligen, så allt mindre än det är en fördel för dig. Hmmm... Dessutom -- och jag tycker du väljer dina kläder jättebra -- så är du ändå inte en stilförebild för ett gäng 30-åringar. (Som är smala, tjänar pengar och orkar gå i affärer, bara där är jag ju en kilometer efter. Ser aldrig ens folk och har ingen som helst aning om vilka kläder som är moderna för jag ser bara vårdpersonal och kungligheter på Pinterest.) Mmm. Och de kommer att vara glada om du bara kan komma. Ja, det har du rätt i. Så mysbyxor då? 😁 Fick underbara gammalrosa fleecebyxor i julklapp med tillhörande tofflor med rosetter. Nä. Och jag kommer ju inte orka vara jättemed. Men jag fick några väldigt handfasta "råd" som hjälpte mig i säkert fem timmar tills jag återigen börjar tänka på kläderna och ser mig i spegeln. Nackdelen med me, man kan inte ens ha den frisyr man har lust med för det tar för lång tid för hemtjänsten att föna torrt mitt hår och ska jag göra det själv nån gång tar orken slut mitt i sminkningen. Och så har jag fått eksem, eller psoriasis är det väl, av sömnbrist och stress, eller för att jag låtit bli att smörja fläckarna 2 ggr dagligen för att jag varit så dålig i några dagar och bara orkat äta. Eller så har jag ätit nåt jag reagerar direkt på för jag är så kass. Två päron kan vara boven. Och ska man vara fet, ful klippt, inte känna sig bekväm i några kläder och dessutom ha utslag i ansiktet, nej, då är jag inte nöjd. Och sen måste jag hämta mig för nästa vecka fyller mannen 60. Stressad?????? Nästa vecka blir nog dock enklare för då ska vi bara ut och äta med barn och respektive. Men fy. Ibland drömmer jag om burka, inte för att det är nåt särskilt välsmakande skämt. Eller att gå ner 50kg, då skulle jag inte bry mig om jag hade en bad hair day. Skit, skit, skit, det blir nog den auberginefärgade klänningen. Med bred midja...

P.S. Jag tog den auberginefärgade klänningen med omlottrynk, drog på mina strumpbyxor med högst midja (=världens bäste fleskepress), örhängen från Amstel diamonds, mitt favoritarmband nr 1 som Mikael har köpt och nr 2 som jag har köpt, mitt favorithalsband nr 1 som Mikael hade köpt och örhängena har jag också köpt själv, de är bara gjorda av Amstel och är inga diamanter. Nagellack hade jag sen igår och frisyren blev jättefin inne i badrummet men raknar ju så löjligt efter 5 minuter. Men när jag höll på med allt skönhetspysslande så tittade jag inte bedömande på mig i spegeln utan bara rent faktiskt, som blev ögonskugga jämn osv.

Och då fick jag en fantastisk insikt! Om man sminkar sig, fixar håret, tar nagellack och fullsmockat med juveler så känner man sig görsnygg! Om man tittar sig i spegeln ser man valkar och dubbelhakor och sånt man inte gillar. Vi är som targeted missilles när det gäller att hitta fel på oss själva. Så mitt råd är Känn efter hur snygg du är, titta inte i spegeln. Den säger inte hur snygg du är, bara att du har spenat mellan tänderna och annat som är fel. För när du känner efter (och håret i alla fall är tvättat) så känner du en känsla inifrån som säger att du är grym på alla möjliga vis och särskilt snygg också! Så jag ska aldrig lyssna på spegeln mer utan bara på min inre röst. Hon står lite hysteriskt och skriker att jag borde bli fotomodell, den nippran!? Men det finns faktiskt feta modeller, eller plus size. Jag tror jag är very very plus och den marknaden är nog inte jättestor. Men jag kan starta en YouTube-kanal där a very fat girl, jag menade middlaged lady, dresses her best. Man blir visst jätterik på att ha YouTube-kanal. Synd bara att jag inte riktigt vet vad det är. Vi fixar det imorgon, då är det jobbsökardag.

Lyssna på ditt hjärta, så får du veta hur enormt vacker och underbar du är!!!

Vilken kväll!

Mikael och jag skulle hjälpa några med att ta kort på en sak och när vi var ute och åkte passade vi på att titta lite på husen på väg hem, och så avslutade vi med "vår tomt" som ligger bakom skolan så fortfarande väldigt lokalt men med bara natur bredvid fram till ridskolan. Jag drömmer om att vi ska bygga ett enplanshus där eller ett hus med källare som kunde få vara Mikaela egna för jag klarar inga trappor. 

Men med ett stort sovrum till oss, som ska gå i marinblått och vitt, ett gästrum med dagbädd, utdragssäng och ett par madrasser. Har inte brytt mig om färgerna i det, kanske blått och rött så är det fint till både pojkar och flickor. Kanske skulle vi kalla det vårt bibliotek och ha en skön fåtölj med läslanpa, om man inte vill ligga i sängen och läsa. En garderob skulle hjälpa.

Sen varsitt arbetsrum till oss. Där inne får man hålla sig med sina prylar. Jag skulle ha ett vackert sirligt skrivbord eller en gammaldags sekretär för datorn och allt mitt författeri. Sekretären kan sluka mycket nyttigt dessutom. Och så ett sybord, en smal hylla med tyger och ett arbetsbord med massa förvaring där jag kunde göra kort. Jag vill verkligen orka göra det och kanske skulle jag kunna det om alla prylar var framme och organiserade och överblickbara.

Bakom köket skulle groventren ligga med tvättmaskin och torktumlare och kanske torkskåp också, samt linor i lårhöjd så jag kanske kan hänga tvätt. Och det ska vara en görsnygg tapet, man ska inte snåla med extravaganser, det blir himlen av värsta rummet om man väljer en underbar tapet. Och att byta ut en synlig plastmatta mot en fräsch gör underverk för liten yta = lite pengar.

Sen ett stort, lantligt kök i grönt kanske. Gillar Ikeas nya som heter Kungsbacka. Grått är så tråkigt annars gillar jag gråa kök också. Men gammaldags utan att vara för mesigt. Gammaldags med personlighet! Och helst bara en rund matplats för 4 personer. Ett bord med en "svampfot" istället för fyra ben är jag lockad av, eller ett gustavianskt möblemang. Kanske målat i gammalrosa eller vinrött för att bryta av mot det gråa.

Det ska inte vara en dörröppning bara till resten av ytorna, men kanske en halv bokhylla hög avskärmning mot finmatrummet. Där vill jag ha långbord för 8 pers och två karmstolar på varsin ända. Matrummet ska också gärna ha öppen planlösning mot vardagsrummet, men det kan vara L-format också. Där vill jag ha Ikeas teal-färgade howardsoffor, två stycken av den största modellen, samt de två tullsta vi har nu, eventuellt med ny klädsel, eller några nättare fåtöljer utan armstöd och en stor Mikael-fåtölj. Högt soffbord vill vi ha, alternativt höga brickbord som inte ramlar om man ställer ett glas på ena ändan. Färgerna ska vara teal och vinröd som i ett dubbelpåslakan jag köpte en gång fast vi har varsitt täcke men jag bara visste att det där pionmönstret och de färgerna tillsammans kommer jag aldrig att hitta nåt som talar mer till min själ. Så vinrött och teal och kanske vitt. Och gardinerna ska man sy på en typ 30 cm bred nederfåll i teal eller plommon sammet för lakanen är väl bara 2 m på längden. Vi gillar att äta framför teven och då är ett 40 cm högt soffbord inget ergonomiskt underverk. Men om soffbordet är normalhögt och vi har nåt högre hörnbord för våra tallrikar kan det funka bra.

Sen har jag en idé om att ha en gustavianskinspirerad hall i svart, vitt och gult. Med byrå och skoskåp och garderob, kanske ett tyg framför jackorna.

I gången jag tänker mig utanför sov- och arbetsrummen skulle jag ha den marinblå William Morris med rosa stora blommor. Tapetserar man sovrummet med den måste man ha enfärgade påslakan och jag älskar att ha lite olika stilar även om färgskalan är samma.

Master bedroom ska ha en stor walk-in closet med mjuk matta och en "köksö" för väskor med smycken i utdragbara lådor överst. Långa halsband och scarfar får också förvaras klokt.

I vårt master bathroom kan jag på fullt allvar tänka mig helvitt. Men då med amerikanskt fluffiga handdukar och hotellkänsla och kristallkrona i taket. Golvvärme. En dusch där duachstolen är lätt att flytta in och bort, gärna med duschväggar istället för duschdraperi, och för hälsans skull ett stort hörnbadkar med massageströmmar.

Det saknas rött. Jag kan tänka mig att gästrummet är rött och blått om det ligger i den blåa korridoren, annars kan det röda komma från gästtoan i hallen, som ska ha en superhäftig tapet och bara ett handfat med glashylla och spegel. Kan tänka mig en magnoliablomma i storleken 2 m eller nån sån tapet. Och så har vi vinröda accenter både i köket och vardagsrummet.

I vardagsrummet ska också finnas en flygel. Och stängda vitrinskåp med våra vackraste böcker och noter i vackra pärmar eller tidskriftssamlare, bägge kan kläs med kontaktplats, matmor verkar bra här. Våra fula böcker, samt pärmar, eller de böcker vi läser får vi ha i våra arbetsrum respektive biblioteket.

Detta hus ska ligga på marken. Noll trappor till ytterdörren. En glasveranda med vackert möblemang och pelargoner i alla fönster. Där kan det lätt vara lite smårödrutigt och beigerött storblommigt tyg från Laura Ashley.

Ute finns en sturdy och pålitlig gunga som håller för mig. Det finns också en hammock med ett snöre som är bundet vid nåt som står stilla, så att man kan gunga sig i hammocken genom att dra i snöret. Och ett myggnät över hela hammocken.

Givetvis ska alla fönster och dörrar ha som tavlor som man kan fästa med kardborre och där ramen av trä spänner upp muggnät som sen kan ställas i fönsterramen medan man har fönstret öppet men INGA djur kan komma in. Vi har också en plaskpool för Emmi och en större pool för andra barnbarn och syskonbarn. Och som jag kan ligga och terapiflyta i när som helst. Och tomten har fullvuxna träd, helst naturtomt och bergknallar, samt en robotgräsklippare. Och ingen insyn och absolut ingen "inhörsel". Och en granne som vi byter tjänster med, Mikael har läxhjälp med barnen mot att nån rensar våra rabatter. Det finns också en vit liten parkbänk i det vackraste hörnet av trädgården. Och ett stort altangolv med en rejäl sittgrupp och matgrupp. Vet inte vem som ska laga denna mat dock. Mikael vill väl ha en grill. Rätt mysigt med litet utekök också, så han grillar medan jag gör sallad. Det orkar jag då, när vi har flyttat. Grr.

Men for now drömmer jag om att få en anslagstavla med marinblått elefanttyg från svenskt tenn. Jag använder kalendern och Keep resp Docs på telefonen och plattan men den gamla hederliga metoden att sätta upp en lapp funkar ibland mycket bättre.

Jag har noll tryck över bröstet. Skönt att det var vad jag trodde. Skulle inte legat och haft ont i sex timmar dock. Men man gör så gott man kan men den hjärnkapacitet man äger för dagen.

Haha. Nu när jag skulle trycka på publicera inser jag att jag fastnade på mitt drömhus och glömde berätta om vårt äventyr! Vägen framför det som är "vår tomt" går över en åker fram till hästskolan Blåkulla, och där ska Mikael vända men åkte helt omärkligt ner i diket och kunde inte ta sig upp själv. Han ringde en från kyrkan som är vår stödperson och han kom med världens bästa pannlampa och fast det tog en lång stund att hitta grejen man skulle ta bort för att komma åt hålet där man ska skruva i dragkroken, och fast de först inte fick i kroken, för den var gängad åt fel håll (det var en Volkswagen och M vet att fram till andra världskriget gängade tyska skruvar åt andra hållet. Men en VW från 2000-talet borde vara gängad som resten av världen gör det). Men när han väl var fastkrokad gick det på 20 sekunder att få upp bilen. Och det gick inte att se att det var ett dike bredvid vägen för de var igenvuxna och såg ut som om det var platt mark. Men nu vet vi det. Och tusen tack till vår fantastiske stödperson Eric.

Så glad

Jag var så rädd när jag fick hemtjänst för att det är så konstigt att en främmande människa duschar och tvättar håret på en. Som väl är har jag den bästa hemtjänstpersonen som finns och kan sitta där med rumpan bar och hon kammar håret och det är det mest normala i världen.

Jag vet inte om det ligger något bakom med att man inte vill ha hjälp, vill vara oberoende och duktig och gärna lite mer duglig än alla andra. Jag tror det är nåt sånt för mig.

Jag har i alla fall fått utökad hemtjänst så jag ska få hjälp med att föna håret och såna hygiengrejor men även kan få annan hjälp i hemmet. Det är inte helt lätt att få men mitt argument var att jag är inte bara en normal sambo till Mikael utan han gör massor för att vårda mig, och det ingår inte i det ansvar gifta har för varandra. Dessutom har han diabetes och jag vill hellre att han motionerar än att få problem med diabetesen och behöva dialys eller andra följder som är hemskare och som jag inte vågar tänka på. Då skulle han må fysiskt dåligt och jag behöva jättemycket mer hjälp, så det är en bra idé att stämma i bäcken, kommunen. Och det köpte de. Idag ligger jag i rena lakan. De är egentligen jullakanen (inte julmönster men julfärger) och jag ville prova det en gång innan vi lägger undan dem till nästa jul. Jag har bytt mina egna lakan i kanske 44 år och det är svårt att lära gamla hundar sitta. Men jag tränar mig. Faktum är att jag minns när jag var liten och drömde om att bli så lång att jag kunde hålla upp ett påslakan utan att det nuddade mark. 

Med 12 timmars sömn under bältet idag kände jag mig oövervinnerlig. Tills jag gick upp.

Ska klippa mig nästa vecka. Hoppas så det blir bra!

Sen är det om jag räknar rätt 6 födelsedagar i familjen i januari. Några ska vi inte fira, några bor i USA, men det är två jämna här hemma! Men måste sluta. Jag kan inte somna när jag skriver, varför "glömmer" jag det jämt?

Jag är ju lite galen, för på samma gång som jag är elated, vad det nu heter på svenska, över att ha rena lakan utan påverkan på min hälsa, så är det också så konstigt. Allting skriker att jag är dålig och att vi borde klara detta själva. Men nu råkar vi vara två medelålders sjuka. Visserligen är hon som hjälper oss ännu äldre och har också sjukdomar och fel, men det tål jag inte tänka på för då blir jag gale. Det var inte länge sen jag sa till Mikael att jag har blivit bättre på att ta emot hjälp och att jag blir genuint glad när nån är snäll mot mig snarare än obehaglig till mods och generad. Om folk nånsin ska få känna känslan att vara snäll, att göra skillnad i människors eller brända australienska djurs liv, så måste det finnas nån som tar emot hjälpen. Och vilka av kängrurna skulle tacka nej för att de kände sig generade att ta emot hjälp för det betydde ju att de var mindre värda som behövde hjälpas. Så sjukt tänkt!!!

Så jag sätter in ett fint foto av mina fötter under Ikeas lakan Knodden (tar jag ur minnet så chansen är 50/50 att det heter nåt helt annat) som kostar 179:- och kan torktumlas! Och jag är hemskt nöjd med mönstret. Det står att botten ska vara grå men den ser marinblå ut för mig, som jag föredrar. Det röda och färgglada ser juligt ut för mig och efter nu ska de vila till december!

Och om ni har problem med två bäddmadrasser, som vi, som har satt ihop en enkelsäng från Mio med en enkelsäng från Ikea i en sängram från medeltiden, då vet ni att det är svårt för en del människor att inte flytta på sin bäddmadrass på natten. Vi har hittat ett 180-lakan som har hela 36 cm resår/invik och så pass brett invik ligger man på och bäddmadrassen ligger relativt stilla. Det är i, tror jag, bomullspercale och kostar 349:- på Ikea och det kan vi rekommendera. Det här är det andra sånt vi köper för att de var så bra. Lite lite glatt utan att kännas som draglakan.

Jag sov 12h inatt och orkade göra tacos. Skar knappt nåt, salladen ligger färdig i påse, skar en tomat och en paprika, rev lite ost med en osthyveln som river strimlor. Käckt när man bara är två. Sen bara steka och öppna tacosåsburken och gräddfilen. Gurkan dog igår så vi klarade oss bra utan. Majs har vi aldrig för att det är så sött att vi triggas av det. Och guacamole orkar vi aldrig göra. Så detta är väldigt svenska tacos, så som vår spaghetti är svensk och vår kinamat. Ellen berättade för sin bästis Samantha, italiensk 7-barnsmor och mästerkock, att i Sverige finns det folk som har champinjoner i köttfärssåsen. Barnen blev uppriktigt förskräckta, gulligt. Funghi?!?!?🤔😕🥺😲

Apropå mat såg jag på Gordon Ramsey goes Junior eller nåt. Mattävlarna var 9-13 åt och lagade bättre mat än jag nånsin har kunnat. Wow!!! Impressive och inspirerande.

Så sorgligt

Oavsett varför vi mister någon så är det en tragedi. Att bli av med nån som är förskräckligt dålig är oftast inte fallet, och även i situationer där man delar på sig frivilligt är det inget enkelt val och inte fritt från sorg för alla inblandade.

Jag önskar verkligen att barn skulle få ha bägge sina föräldrar hos sig. Jag tror det är bäst, i allmänhet. Men ibland går det inte. Går verkligen inte.

Dessutom är ju mitt eget lyckliga äktenskap följden av att ett annat äktenskap sprack, så jag är ju glad för det. Men allt är inte svart eller vitt. Bara på begravningar.

Svart och vitt

Hörde en jätterolig sak idag och en jättetråkig. För att visa att livet inte är svart ELLER vitt utan BÅDE svart och vitt tar jag härmed till mitt trognaste argument, mode. Varsågoda.

Australien

Min kyrka gick ut med att alla medlemmar skulle be för regn i Australien i helgen och idag har det regnat. Jag såg en bild på en genomblöt brandman och det var en rörande bild.

En fin ME-vän har startat en svensk grupp för att virka/sticka/sy till djur som blivit skadade. Det är visst en världsvid rörelse.

Men så har jag fått reda på att bränderna till stor del varit anlagda! Ett femtiotal personer är misstänkta. Hur är man funtad när man sätter eld under torka, värmebölja och med de stora avstånd som finns i Australien? Jag blir så arg så jag kokar! Är det roligt att skada djur, att folk mister sina hem, att folk som äger mark nu bara äger aska? Jag vet att Jesus sa att det inte längre ska vara öga för öga, men jag tycker att fängelse låter för snällt som straff. De borde få känna på vad de har orsakat andra. Hur kan det kännas att bara en känguru som försöker hoppa bort från branden, men vet inte vart den ska ta vägen, och för varje hopp så sveder branden pälsen. Vilken smärta, vilken oro. Och att mista sitt hem och alla ägodelar är nåt som man inte vill vara med om. Många saker kan ersättas men många är oersättliga. Och det är ett trauma att kanske behöva lämna sitt hem barfota. Att med vilje utsätta andra för sånt är förfärligt. Jag blir så arg och ledsen. Den som satte eld skulle betala brandkårens insatser, ersätta förlorade hem och marker, betala skadestånd till skadade djur. Och sen sitta i fängelse.

Tack och lov för regnet. Men jag vet inte hur mycket det fortfarande brinner och om det bara har regnat på ett litet område.

Tänk vad naturen är farlig. Eld har vi ju respekt för, men även vatten och vind kan orsaka stora skador i form av tsunamis och orkaner. Det var fler som dog i tsunamin för 10 år sen än vad som dog i nine eleven. Och en droppe vatten som är så liten. Men den kan urholka sten och rädda liv och släcka bränder. Jag blir lite berörd av allt det här.


Måndagsbuketten

Nu var det ett tag sen vi hade blommor. Och i takt med att julblommorna dör och julprydnaderna plockas bort kan vi drömma om till exempel den här buketten.

Vilken tragik!

Expressen säger att en 80-årig man har vådaskjutit sin jaktkompis svårt i ryggen vid tvåtiden på natten när han skulle lägga tillbaka geväret i bilen efter vildsvinsjakten.

80-åringar ute på jakt? Det tycker jag låter lite ovist. Man märker kanske inte när man blir äldre men jag tycker inte 80-åringar i allmänhet ska hantera varken vapen eller bilar långt efter midnatt.

Och för det andra, är det inte så med vapen att de måste osäkras innan man skjuter med dem? Automatvapen kan man bara peppra på med, men annars är det väl ett skott i taget som gäller. Och det är väl ett väldigt nybörjarmisstag att hantera ett laddat vapen som om det vore oladdat? 

Jag blir i alla fall upprörd. Tycker inte det låter som en oskyldig olycka utan som slarv och ålderdom och dåligt omdöme i sällsynt hemsk kombination. Det är fruktansvärt tragiskt och borde aldrig ha hänt.


Källa: https://www.expressen.se/kvallsposten/man-skjuten-efter-jakt-nar-vapen-lades-in-i-bil-/

Det börjar bra, året alltså

Igår fick jag för mig att det här med jul och nyår gick hur bra som helst. Bara det borde ju utlösa röda blinkande, tjutande alarm, men nej. Jag tyckte jag mådde rätt bra när jag gick ur sängen, så jag plockade i och ur diskmaskinen. Det gör jag nästan aldrig, i alla fall så sällan att jag inte minns precis hur trött och snurrig jag blir efteråt. Men såhär gick det.

Kokade färsk pasta. Tänkte att jag kunde klara att stå upp i 3 minuter. Satte först på fel platta, där osthyveln låg, men jag hann märka det i sista sekunden innan den började smälta. Skulle öppna en liten tetra med svartvinbärsdricka men var lite ranglig i nävarna och svepte ut i ett vackert mönster på diskbänken och kaklet. Såg ut som blod på CSI.  Minns att jag hann tänka då att jag verkligen måste passa mig för det verkar vara en dålig dag idag. Så var pastan färdig, rättare sagt trodde jag det för trots att jag tittade tre gånger vad klockan var när den började koka kunde jag inte komma ihåg när 3 minuter efter det var. Så jag skulle kolla först så pastan faktiskt var klar och höll på allvar på att sticka ner fingrarna i det kokande vattnet för att plocka upp en tagliatelle!

Och idag fick jag feber för att jag satt ner och blev duschad och sen värmde frysmat medan Mikael jobbade (han hade ätit ute med barn och barnbarn (som jag inte orkade följa med på, buhu!!!) Kraschad? Nejdå, det går strålande. Med humöret i alla fall.

Ska ni höra en så god nyhet att jag nästan lipar när jag tänker på den? Jag har börjat sjunga igen, eller nynna. På toa, när jag häller upp vatten, ni vet. Men det orkar man inte göra om livet är alltför dåligt. Så jag kanske har det bra, trots duschfebern!

Årets bästa

Vi har en oerhört smart och vältalig medlem i ME-communityt som har rättat många lögner och påhitt genom åren. Nu har han skrivit en kommentar till personerna bakom pace-studien, som är en studie på me, men i själva verket på alla möjliga sorters allmänt trötta personer med ett smörgåsbord av diagnoser, och som fick fantastiska resultat för att man flyttade gränsen för vad som behövdes för att räknas som frisk lägre ner än gränsen man ursprungligen behövde komma under för att räknas som sjuk. Dvs de friserade statistiken så att även de som fick ett försämrat mående av behandlingen ansågs recovered. Och det här är det bästa ME-skämt jag nånsin sett.

Selfie

Jag känner några som har lagt in en bild om dagen på Insta hela förra året. Jag är superimponerad och det har dessutom varit så kul att se folks verklighet, inte bara de där specialfotona när man är nog snygg (de har nog bara såna dagar!) och som jag som sätter in ett per fem år. Jag blir inspirerad och vill göra samma, men vet att det är alldeles orimligt att jag ska klara ett om dagen. Så jag försöker inte ens.

Men jag SKA försöka ta fler kort. Tänka lite som de yngre som har mobilen på sig, inte med sig i väskan som man inte minns var man ställt. Det var så trevligt att få ett kort på mig och Mikael också som är aktuellt, det vi tog på julafton och som jag satte in här. Väl? Jag har känt nästan ända sen min systers man dog att om Mikael dog vill jag inte ha bara våra bröllopsfoton och sen ett kort som togs på ett nyår när jag fortfarande hade det långa håret dvs säkert för fem år sen, jag vill ha bevis på oss, nu. Och det har jag nu. Och så ska jag fortsätta. Om vi ska nånstans ska jag ta kort på oss. Försöka i alla fall. Somliga brukar vara lite sena och då vill man inte försena det ytterligare med fotouppdrag.

Men helt i enlighet med min fotosträvan för det nya året lägger jag här in senaste selfien. Det är jag och två kompisar som skojar lite bara, helt normalt som vi brukar. Och bilden blev så bra så Dolce & Gabbana ville faktiskt använda den som reklam. Bara för att vi råkade ha julklännkngar på oss alla tre. Men jag vet, min syster var först med det i familjen, hon blev Ikea BoKloks ansikte utåt. Men jag kom i alla fall tvåa.

En gång för ca 15 år sen ringde min bror och sa att du är med på en jättestor plansch i musikaffären vid Viskan. Då hade de börjat sälja min körs CD och jag var med i fönstret. Jag tror jag var först i familjen att släppa en CD. Och nej, det handlar inte om att ha trevligt, det handlar om att vinna! Men som väl är kombinerar jag min tävlingslystnad med ett osedvanligt gott humör när jag förlorar. Tur är väl det.

Fast på allvar hade jag på mig en blus jag inte haft på länge och jag minns varför (den är så tunn så jag fryser ihjäl) och nu har medicinmagen blivit större. Fattas bara annat när jag äter 30 mg istället för 20 av den medicinen jag går upp i vikt av. Inte kul!!! Ska in och läsa på apoteken och se vad de har att säga om när man kan få ut 10 mg igen. De har skjutit upp det tre gånger redan! Jag vill inte bli fetare!

Men konstigt nog syns det inte så mycket på fotot. Alltid nåt!


Som en knarkhund

Kollade lite lojt på armband på Tradera. Det brukar vara gott om varor efter julafton så det är ett roligt tidsfördriv. Hittade fem jag gillade, två bijouterier och tre som kostade 20 000, 30 000 resp 70 000. Det för 70 var det näst dyraste på hela Tradera. Tydligen ser dyra saker bättre ut än billiga, för jag sniffar upp dem som en knarkhund. 

Har alltid önskat mig ett s k tennis bracelet. Det här kostar inte ens 20 laxar. Eller är det nollplural på det så man säger tjugo lax? Ska inte slänga mig med ord och använda dem fel, det är ju verkligen en giveaway. Jag vet inte om man ska ha dem just när man spelar tennis, det hade nog inte jag vågat (jag är till och med nervig när jag går på toa med bijouteriarmband för att jag tror att de ska paja och ramla ner i toan). Däremot blev jag rätt skrämd för jag stoppade telefonen i behån när jag gick till soffan med popcorn och ett glas. Då hade jag råkat trycka på Köp nu på bilden ovan, eller behån hade tryckt åt mig, men som väl är krävs det mer än ett klick för att råka köpa nåt. Men jag blev nervös när det stod mitt namn och adress på armbandet. Tänk om jag hade rört mig så den tryckte på bekräfta också!! Jag tror inte jag ska stoppa telefonen i behån om jag har några program öppna nån mer gång.

Det har ju kommit nyordslista för 2019 och heter det fickringning när man stoppar telefonen i fickan och den ringer nån? Mitt nyord i så fall är behåköp. Fast det låter ju bara som om man handlar en behå.

Jag tappade faktiskt ett armband jag fick av mamma och pappa när jag slutade nian i handfatet (och så rasslade det ner i rören fortare än kvickt) i Spanien. I Lloret de Mar strax utanför Barcelona.

Jag har i alla fall påmint mig själv om att jag har nog många ringar, örhängen, halsband, armband, hårspännen, smink, nagellack, skor, handväskor, scarfar, kläder, påslakan, kuddfodral. Men tapeter har vi inte nog mycket av. Och en flygel behöver vi. Men sen så.