Vilken semester!

M fixade en timme extra så jag sov till 12.15. Jag hade trott att jag skulle försöka duscha då men det var ju bara att glömma. Jag fick på mig kläder och slet ihop mina grejer och tog mediciner. Det var nog.

Men sen tog vi den norra vägen hem och gjorde en avstickare till Mikaels mamma på Vreta kaningård. Där var också Mikaels syster och det var så roligt att träffa dem! Vi satt och drack isvatten i hammocken och jag blev helt hammockfrälst. Sen plockade Sussi några blommor från trädgården som vi fick med oss hem. De ska flytta därifrån till ett enplanshus och inte ha kvar kaninverksamheten.

Sen mindes jag att det finns en godisaffär med oerhört många sorter i Enköping. Man vill ju inte ha alla 1000 sorters godis som finns men det var jättekul att gå och välja. Vi tog varsin påse och de var stadiga bruna papperspåsar som grönsakshandlarna använder, typ som potatispåsar. Och det behövdes, Mikael köpte ett kilo och jag 1 1/2. Mina favoritgodisar köpte jag kanske tio av och en del andra bara en enda. Men det blev väldigt mycket godis ändå! Lakritsdumle var den bästa överraskningen, det brukar vara svårt att få tag på. Ovanligaste godiset var nog tre små mini-Ritter sport. Söta som bara den.

Sen när vi kommit till Stockholm behövde vi tanka och då närmade sig klockan fem och jag började bli hungrig. Jag hade visserligen fått en köttbullemacka av Mikaelr till frukosten den var inte kvar i magen längre. Så jag föreslog att vi skulle tanka på Circle-K för de lär ha Pizza hut-pizzor. Men eftersom vi hade pratat om KFC härom dagen så åkte vi dit, det ligger i Bromma. Det har jag ju inte ätit sen jag var i London, så det var riktigt roligt också. Och när vi satt parkerade och åt med dörrarna öppna luktade det natur. Så hela dagen idag blev en utflyktsdag med många roliga delar.

Vi var hemma vid halv sju. Klockan sju fick jag ett paket med bud och på samma gång feber. Måste komma ihåg att ladda min klocka för att jag har tappat väckarklockan på golvet och hittar den inte, och om klockan på armen också är död vet jag inte när jag somnar och vaknar. Annars kan jag låta allting ligga kvar i väskan och bara vila.

Jag är väldigt glad att vara hemma. Det har varit tufft med feber fyra gånger på tre dagar. Är alldeles slut men är smockfull av intryck. Det har varit fantastiskt och jag hoppas bara jag hämtar mig. En del blir permanent försämrade av även relativt små ansträngningar (minns att nån sa att de aldrig blev "normala" igen efter en cykeltur) så jag hoppas det går bra men är lite orolig.

Jag har ställt godispåsen så långt bort att jag inte når den utan att resa mig upp. Och det gör jag inte i onödan nu. Det är bra, godis är inte nyttigt när man ska kurera sig.

Men jag är så lycklig. I botten. Ska tänka på att gå dit i sinnet istället för till de känslor som kommer när man är överansträngd och orolig.

Det här har i alla fall varit alldeles underbara dagar!

Sån fin dag

Mikael var på nåt bilmuseum medan jag sov.

Sen åkte vi till Köpings stadsbibliotek. De hade utförsäljning av böcker för 5:-/styck. Google Maps visade en väg men vägskyltarna en annan. Jag var kartläsare (ett av mina mest förhatliga jobb, för att jag är så dålig på det. Och för att Google Maps inte funkar som jag önskar mig. I flera mil igår det stod det att vi skulle svänga av motorvägen vid Kungsgatan. Det syntes inte vad vägen hade för nummer eller vad det skulle stå att vägen gick mot. Det kom upp på skärmen nästan i realtid.) Men vi kom fram, både igår hit och idag till biblioteket.

På väg dit började det regna. Men vem bryr sig, vi ska till biblioteket! Det var så längesen och jag var uppspelt som en bildåre som ska på bilmuseum.

Tyvärr luktade det inte så mycket bibliotek som jag hade förväntat mig. Men jag har några böcker att snusa på i alla fall.


Jag köpte två romaner, en möjligtvis verklighetsbaserad berättelse om cancer. Den andra minns jag inte, nåt med agenter som hoppar av. Sen en Totte-bok som jag längtar efter att läsa med barnbarn. Visst kan Lotta cykla. En barnbok som var tysk från början, kanske är det någon som är känd där. Det var ont om mellanböcker så förutom de tre blev det inget förrän jag kom till de där Lasse-Majas detektivbyrå nånting. Köpte två böcker som jag ska försöka läsa själv. Om de inte är för barnsliga.

Sen köpte Mikael en bok med andliga sånger. De fyra av Lona Sandell var två helt okända och Tryggare kan ingen vara och Blott en dag. Jag köpte en notbok med lätta pianoarrangemang av Stevie Wonder-låtar. Sen köpte jag en pianobok som jag inte ska spela utan använda sidorna om jag gör kort till nån nån gång.

Fick en DVD för en femma också, kommer inte ihåg vad filmen hette men om ni zoomar bilden så ser ni. Den verkar lovande.

Vilket nöje det var! Att välja ut böckerna och glädjas åt dem. Att sen fota dem på sängen är sen gammalt. Man måste visa allt man köpt.

Sen regnade det så vi blev pricklkga. Bara det är ju ett äventyr för mig.

Och sen blev det middag. Så gott! Först delade vi på en skaldjursceviche (som är ett sydamerikanskt ord för skaldjur i limejuice) med avokado och jordgubbar. Sen valde båda entrecôte med grillade körsbärstomater och krossad potatis. De är inte helkrossade utan bara tryckta på. Små, grillade. Grönpepparsås. Vi orkade inte sitta så länge att det blev efterrätt, annars hade de både panna cotta och chokladtårta.

Men faktiskt har vi ätit efterätt redan. Mikael var på promenad och kom hem med lite grejer från Ica, bland annat två bitar passionsfruktstårta. Jag åt det till frukost tillsammans med en pucko. 😂Men han åt hotellfrukost. Tårtan var jättegod. Har man inte bröd får man äta tårta.

Han köpte ett spel på Ica som vi har spelat ikväll. Det var en frågesport om olika naturfenomen och var de kom ifrån. Sen har vi legat och lyssnat på musik och slösurfat. 

Jag vaknade av att jag fick astma idag också. Tog en Stilnoct till och somnade om. Men kände mig ändå rätt ok jämfört med igår. Satt i Marve på restaurangen och fast den inte är superskön satt jag bättre än i stolarna. Det gjorde också skillnad.

Hade ambitioner att parkera Marve i ett hörn men hörnet var så litet att man fick precisionsparkera och det orkade jag bara inte. Så blev den kombinerad staty/behåhållare. 


Packningen imorgon kommer ju att bli väldigt mycket enklare än den där hemma. Nu är det bara att ösa ner allt i väskan. Vi får se om vi lyckas få stanna på rummet längre eller om det är 12 som gäller. Mikael ska se imorgon på frukosten om städaren kan vänta med vårt rum.

Sängarna är enligt uppgift Hästens-sängar. Hästens har huvudkontor i Köping. Jag sov inte dåligt. Men de känns inte helt nya. Kuddarna var knöliga men inte så Ulla att det störde sömnen. Allt lugnt hittills. Mätt och belåten. Och än så länge har jag inte fått feber heller. Hör har vi redan legat på sängarna och väskorna i förgrunden gör väl inte rummet rättvisa.


Det är verkligen trevligt att vara på semester. Men skönt också att vi inte har en flera timmar lång flygresa hem, om fem dagar! Detta med minisemester i närområdet funkar faktiskt! Att detta inte är ett femstjärniga gotell, tror detta har tre, betyder ju att man kan komma undan med att inte klä om till middagen osv. Vi hade bara ett annat par i restaurangen igår och idag bara en man som drack nåt. Jag restaurangen är större men det var en dörr in till oss så allt vi hörde var våra egna röster och skvalmysiken. Det lät som om de hade hittat en Spellista för gråhåriga. You're in the army now och sånt. Sommaren i city 1990. Det var en bra infam låt.

Nu har M på en spellista med älskade musikallåtar. Riktigt bra underhållning. Vilken underbar semester vi har. Och bilen har AC så jag fruktar inte ens morgondagen. Så särskilt.

P.S. Fast där kom febern. Jaja.


Lagom?

De hade 20 grader i Alice springs igår. Inte så farligt, kan tyckas. Men det är ju vinter!

Vi hade väl också 20° igår. Eller ja, det måste ha varit mer för det var skönt med klänning och sandaler.

Men sen var det 13°. Men det må väl vara hänt, klockan 01:11. Jag har kört fläkten rätt på mig en stund för jag blev supervarm av att ta fram mediciner. Det fanns ingen yta som var hög så jag stod och ömsom böjde mig ner och ömsom pillade med saker i luften. Vill inte spilla ut sömnpillren på golvet och krypa och leta osv. Och en medicin tar jag i olja, det är lite pyssel med att få med det. Jag har i alla fall diskat dosmåttet med flytande tvål.

Men jag tänkte inte på att sprita händerna när vi kom in på rummet, och kom inte på det förrän jag hade varit halvvägs ner i påsen med kinapuffar. 

Såg ett avsnitt med Vera. Älskar henne!

Åt förresten en tagliatelle med svampsås som var utomordentlig. Hade gärna tagit en panna cotta till efterrätt men vem orkar sitta upp i onödan! 

Elrullstolen är annars skillnaden på husbunden och inte. Fast hjääälp vad det har varit jobbigt idag. Har haft feber två gånger, det har nog aldrig hänt. Men tack och lov börjar det lägga sig nu, så jag får en bättre chans att sova. Jag har glömt regnjacka men det ska väl inte regna. Då får vi hitta en klädaffär och gömma oss i. Fatta, jag har inte köpt ett klädesplagg i en affär på så många år att jag inte ens kommer ihåg det. Kanske 5-8 år? Bara Tradera, och ibland några behåar från Ellos, och ibland köper jag nya jeans på H&M. De passar mig bättre så jag behöver bara köpa typ två st, förra gången jag köpte jeans på Ellos hade jag nog 20 att och det är ju ett fruktlöst jobb att ta av och på 20 jeans och bedöma dem som nej, kanske, absolut, men vänta, vad kostade de? Senast jag köpte grejer på Ellos köpte jag även 20 behåar och behöll tre eller fyra. Ganska lite utdelning. En var min favorit men den är så hård att jag inte orkar knäppa den själv. Idag höll jag på att ta den men orkade inte, då reste sig Mikael upp och skulle knäppa den åt mig, men då hade jag redan fått på mig en hemmabehå, dvs en som inte har padding utan där är brösten fria att spreta åt det håll de vill. När jag sitter där i rullstol och är så fet att det inte liknar nåt, med hemmabehå på restaurang, minsta möjliga makeup, inte ens några smycken, rouge och läppstift visserligen, men håret ser sorgligare och sorgligare ju längre dagen går... men det är jag. Jag är inte 90-70-90 längre (jag vet att man ska vara 90-60-90 men jag har alltid haft bred midja) men 125-125-125 med hemmabehå, krum rygg, hjärnan har checkat ut och jag hade gärna lagt mig rätt på golvet. Om jag inte gillar den jag blivit, tough love. Det här är given jag fått. Det är mitt nya jag. Och jag ska älska, acceptera och beundra den jag blir för jag är förvånansvärt trevlig fortfarande. Jag skriker inte och hatar världen. Men när nån sätter in en kortkurs de ska läsa på universitetet så blir jag avundsjuk och ledsen och arg. Men jag tror på en Gud som har lovat att såna som jag, som har gått miste om mycket i livet, barn och karriär och hälsa i mitt fall, kommer att belönas mer än det man fick ge upp. Och det tror jag på. Så jag är inte förtvivlad, det har ändå blivit ett rätt så bra liv av det jag har, fast jag aldrig hade valt det om jag trodde jag hade nåt val.

Mikael har haft körlektklner i sömnen. "Så försöker du köra så långt fram det går" säger han i sömnen. Men i ärlighetens namn pratade han om vinklar också. Fast det kan kanske också vara körlektioner. Men han pratade om en rät vinkel och en rak vinkel. Vet inte vad en rak vinkel är, om det inte är 180° förstås.

När jag åt min pasta pratade vi om hur fruktansvärt det hade varit att åka till Gardasjön. Då hade man ju inte ens kommit ur landet på fem, sex timmar. Det är nog slut med utlandsresor för mig. Tills vetenskapen uppfinner trans... Vad heter det när man blinkar och så är man framme?

Blir sned

Pinterest tyckte jag skulle se massa bilder på shabby chic matrum och det gick rätt fort att ta bort det meddelandet.

Men den här bilden förtjänar ju ett inlägg.

Är det nån som inte blir GALEN på mattan?

Purjolökssoppa

Jag lagade soppa idag. Stensoppa! Eller potatis- och purjolökssoppa. Förra gången jag gjorde det orkade jag inte skala potatisarna och det blev lite konstigt. Så idag slet jag med potatisskalningen. Morötterna verkade så små och färska att jag struntade i att skala dem. Och vi hade två gamla purjolökar som sett bättre dagar. Så jag var så nöjd att jag tog vara på nåt gammalt i kylen och skapade äkta mat av det.

Men som sagt så blev det stensoppa, eller soppa med sand. Först blev det ingenting för plattan blev inte varm. Trodde det hade gått en propp men det lyste i fläkten. Sen såg jag att det stod typ noll på ett vred på spisen som jag aldrig brukar röra och men visst kunde man stänga av hela spisen med den knappen. Jag har bara bott här i 13 år eller nåt men visste inte om det. Och eftersom jag sedan fokuserade på att skala potatisarna så kom jag inte ihåg hur man beter sig med purjolökar. Jag rev av de yttersta torra bladen och synade purjolöken. Den ena. Och den hade ingen jord på sig. Som jag såg. Den andra som var lite använd kom jag nog ärligt talat inte ihåg att titta på. Men jag kände ju ingen jord när jag skar den, så jag trodde jag var oskyldig. Men Mikael var så artig. Han kommenterade den grusiga konsistensen och först då insåg jag att det bara varit okulär besiktning i bästa fall. Men sen sa han att det var jättegott och att han älskar soppa. Sen saltade han men det bryr jag mig inte om längre. Jag hade nämligen varit en sekund från att bara hälla upp soppan när jag kom på att man ju ska smaka av också. Så det gjorde jag. Utan att registrera om det var lagom kryddat. Jag smakade bokstavligen bara. Och soppan smakade ärligt talat mer peppar än salt. Jag kryddar alltid väldigt mycket mer än jag tror att det behövs men sen smakar det aldrig som om jag ens haft nog.

Men om jag ska jämföra soppa med skal eller soppa med jord så var smaken idag bättre. Men skalen hade också rätt jordig smak. Men det är löjligt hur lite osynlig jord kan knastra så i munnen.

Fortfarande


Ifall det händelsevis var nån som tror att med alla bevis vi har på att ME är en fysisk sjukdom så kan läkare inte vara så okunniga att de inte tror på ME? Jo, det kan de. 17 juli 2022. ME har under rubriken i ICD-10 (g93.3) även titeln "trötthetssyndrom efter virussjukdom". Precis samma som långcovid, bara olika virus. 

The fight must go on.

En bal på slottet!

Min un-der-ba-ra syster har tagit mig ut på galej ikväll! Vi var i Kungens kurva och såg Downton Abbey-filmen! Inte nog med det, vi satt i vip-lokal med fällbara fåtöljer med fotstöd. 

Tar man bara med sig egna öronproppar (jäpp, så gammal är jag. Eller ljudkänslig) så går det finfint för en ME-sjuk! Nåja, jag har inte somnat än, fast jag la mig för fem och en halv timme sen. Jag ska försöka igen nu om tre minuter. Heter det damage control, det man gör för att minska negativa följder? Men skit i det! Det var en alldeles fantastisk kväll. Ibland är det värt att betala lite dyrare än annars.

Filmen var fantastisk, inte alls som de två recensioner jag läst som typ sågade den. Den var visserligen lite tillrättalagd, vissa saker var inte i tiden och allt gick för lätt. Den flöt på som ett antal staplade self contained femminutersuniversum. Men det var också fantastiska kläder, stunning naturbilder, och framförallt alla de älskade karaktärerna. En hel del skratt. Mysig stämning. Visserligen är det lite tunt att Mary återigen räddar alla, men det har vi ju kommit att förvänta oss vid det här laget. Vissa karaktärer har utvecklats och Mary är inte fullt lika ful mot sin syster (och vice versa) och Thomas Barrow inte en elak, intrigerande typ. De man hoppas ska få nån får det. I princip alla är hitched i varierande grad, men det är väl fint så. Kärlek är vad vi alla söker antar jag, vare sig vi är herrskap eller tjänstefolk.

Jag skulle inte säga att boken som detta bygger på är stor litteratur. Det är som en tjejigare version av Dan Brown. Men jag erkänner att jag inte alltid måste vara high brow. Och jag älskar Downton Abbey!

Förresten var det nog 50/50 killar och tjejer där. Bredvid oss satt ett sällskap med tre killar. Undrar vad de gjorde där faktiskt.

Men vilken makalös kväll! Lillan är snäll. Känner mig så firad.


Sån nörd!

Jag ska antagligen köpa ett par svarta kostymbyxor på Tradera. Och en eller två saker till. Men för att vara säker på att det inte är nåt mer jag "behöver" så kollade jag igenom skor i min storlek och kläder i min storlek. Förutom sportskor, det är cultural appropriation. Hittade ett par saker till. Men ska låta det gå tid mellan vill ha och ska ha.

Däremot behövs ingen betänketid för att komma fram till att den här titeln för ynka 10:- absolut vill hem till mig!


Tyvärr orkar jag inte läsa böcker längre (har försökt mig på noveller nu senast men jag orkade 1 1/2 på en månad, och en halv är ju bara bortslösad energi för nu måste jag ändå läsa om den) så denna skulle bara bli bläddrad i. Så jag kommer inte att köpa den. Men åååååå! Tanken på att vara frisk och läsa nåt på Stockholms universitet som jag inte redan har examen i är så lockande att jag tyvärr måste använda klichén berusande om känslan. Jag skulle vilja ha minst en termin i fonetik, en master i litteraturvetenskap och såklart så mycket praktisk skrivning som det går.

Men de här skorna är väl bedåååårande!

P.S. Vill ni göra er vänner med storfotade kvinnor, kalla inte ert skomärke för king size skor. Tur att man inte ser det när den sitter på.

Lite borta

Har sovit "delad tur" ett par gånger de senaste dagarna så min grunshjärna är värre än vanligt. Och igår pratade jag med sömnpsykologen och det blev jag för trött i huvudet av. Men hade bestämt mig för att jag måste ta de där proverna som har varit på tapeten i två månader. Om jag väntar tills jag orkar kommer jag aldrig att orka. Så fast hemtjänsten hade varit här idag (en ny tjej) så tog jag kometen till vc. Jag borde ha tolkat ledtrådarna bättre, eftersom jag stod och väntade på en dörr som jag inte hade tryckt på öppnaren för. Det borde ha blivit en stor neonfärgad varningslampa med blinkande ljus. Men ens liv är inte en tv-bild.

Men eftersom det var sommarväder så ville jag "bara" köpa en glass. Vilket jag gjorde, och det var en Magnum-nåt med kola och den var för söt. Men ändå. Jag köpte också några bitar lösgodis och en drickaflaska till när jag ska på bio på torsdag.

Mikael säger att det har pratats i radio och på tv om att man inte får ha med sig eget godis till bion längre. Och godis behöver jag kanske egentligen inte, även om det hör till att mumsa på något under filmen. Men dricka kan de väl inte hindra en från att ta med? För att man behöver ta medicin mitt i filmen? De är ju inte flygplatssäkerhet. Men ska dubbelkolla. Det är faktiskt sant att jag måste ta medicin när filmen har börjat, jag säger inte bara det.

Ska gå på Downton Abbey med Ellen! Är så excited att jag smäller av! (Jag vägrar säga taggad. Det finns inte i min ordbok!)

Men så idag då, så var jag inte så smart. Och inte blev det bättre när jag kom hem. Jag satt ute i Baden-Baden men var för lat för att fälla bak den (den är lite gammal och funkar so-so) så det var för jobbigt att sitta upp. Så jag gick in och la mig på soffan. Fel nummer "har tappat räkningen", skulle lagt mig i sängen för annars tror jag att jag kan vara uppe. Sängen ligger man kvar i, soffan går man i och ur på toa och hämtar mat och dricka. Så i soffan började jag tänka som att jag redan hade tråkvilat i sängen efter dagens många aktiviteter.

Så jo, jag fick världens snedtändning när jag chattade med Sara. Plötsligt kom jag på att vi har en karrébit som jag borde gå upp och bryna. Så jag pausade chatten och brynte steken. Och stoppade in den i ugnen. Och sen slog det helt slint för jag fortsatte laga resten av middagen också. Inte nog med att vi inte alls måste äta karrén idag, så gör jag resten av middagen också, "när jag ändå var uppe" (vilket är det absolut dummaste en ME-sjuk kan säga, efter "jag ska bara"), när jag redan har gjort en sak igår och två idag???? Just därför, i och för sig. Om jag inte har gjort nåt på en vecka kan jag tänka betydligt bättre än idag.

Men det blev god mat i alla fall, helstekt fläskkarré med rostade potatisar, bea och sallad. Det är så sällan nån av oss lagar riktig mat så det var helt märkvärdigt.

Och ja, det borde det också för sen fick jag minnesluckor eller munnesbortfall. Visste att hemtjänsten var här men hade tappat bort hela timmen. Jag tror inte jag somnade men om man gör för mycket efteråt så kommer man inte ihåg det första, antar jag. Kom inte heller ihåg vad jag betalade. Om de säger 780:- för nåt som kostar femti spänn så vet jag inte om jag ens reagerar. Jag är bara glad om jag lyckas sätta kortet mot rätt ände på rätt apparat.

Och vilken tur då att jag var så disciplinerad med att lägga mig i tid. För att väga upp för all extraaltivitwt. Hm.

Apropå H&M. De varnar för att jag kommer att mista minabpoäng om jag inte skaffar sig och så många före slutet av juli. Fat chance.

Apropå kläder så så jag lite på Uppdrag granskning om ligor från Östeuropa som stjäl kläder ur såna där erikshjälpenkontainrar och säljer i t ex Lettland. Hemskt. Har några grejer jag inte vill ha och jag är så sugen på att faktiskt sälja dem vidare. I vanliga fall brukar M lägga mina avlagda grejer på ett ställe på återvinningscentralen i Jordbro. Där finns det ett ställe för kläder där det går till en second hand-affär i handen som drivs av funktionshindrade. Det stödjer man gärna, men om allt är påhitt kanske jag ska sälja grejerna själv och inte tro att jag är så rik att jag har råd att ge bort felköp.

Förresten så är jag helt omöjlig nu. Mikael frågade vad jag önskar mig i födelsedagspresent och jag börjar prata om att jag trodde min eltandborste började ge upp men det var nog falskt alarm och jag vill inte få en ny om den gamla fungerar (för så kul är det inte att få en tandborste i födelsedagspresent) men han frågade om det fanns nåt som jag inte INTE önskade mig? Nä, suckade jag, det gör nog inte det. Jag vill bara gå ut och äta om jag orkar det. (Men jag tror inte vi har varit ute på julklappsmiddagen än.)

Men då är det bara blommor och barnbesök som jag önskar mig. Har jag blivit så gammal? Ja. Presenter känns ansträngande och meningslöst. Man köper ju det man vill ha. Ge mig bara en blomstercheck eller en bukett och några barnkinder att pussa på så är jag mer än nöjd.

Vi får väl se om jag hämtar mig i natt. Känns svårt att lyckas bli ännu dummare än idag. Men man vet aldrig. God jul!

Slit och släng

Jag kommer ihåg hur jag hade rensat bland mina handväskor nån gång på 90-talet och mormor nästan blev arg på mig för att jag skulle slänga några fullt användbara handväskor. Hon ville inte att jag skulle skänka bort dem utan ha kvar dem tills nästa gång de blev moderna. Att det var billiga skitväskor spelade ingen roll. Man slänger inte nåt som går att använda.

När jag flyttade från Borås slängde jag en del handväskor också, eller återvann, jag minns inte. En av dem saknar jag väldigt mycket nu. 

Är det en väska för några tusen förstår jag att man inte slänger den. Men om den kostade 79:- på H&M för trettio år sen blir ingen lycklig av att ha den i garderoben. Man har skaffat nya och snyggare sen dess.

Men väskor är väskor. Och mormor är uppvuxen på ett helt annat sätt än jag.

Så döm om min förvåning när jag läser en sån där fråga-spalt i nån tidning. Kvinnan är 60+ och berättar om deras goda vänner som har skilt sig:

"Jag tror att en anledning till att hon valde att lämna honom är att han förfallit ganska mycket på senare år. Han har åldrats snabbt och är ganska gubbig och gaggig. Han berättar till exempel samma historia om och om igen. Sådana saker har nog medverkat till att hon bestämde sig för att gå."

Allvar, en 60+ börjar bli gammal, berättar samma historia om igen, och då skiljer man sig?

Har alltså ingen rätt att bli älskad för den man är och för det liv man har delat? Vid första tecknet på irriterande gubbighet så är det rätt att bryta upp?

Om gubben kostade 79:- på H&M 1990 så varsågod och byt. Men det är en människa av kött och blod! En som hon har älskat i åratal och delat sitt liv med? Billiga väskor räknar man livslängd i säsonger med, människor räknar man i liv.

Om jag ska göra likadant borde jag ju skilja mig från Mikael. Han förstod inte ett av mina spel på telefonen (han är för gubbig för spel), han har grått skägg och överviktsmage. Och för att inte tala om pacemakern! Den är riktigt gubbig! Han sa också att det var väldigt hög volym när han såg på Top gun 2 på bio härom dagen. Typiskt gubbigt!

Inte bara blir jag upprörd för att en människa anses förbrukad om hon berättar samma historia två gånger. Då är ju jag också förbrukad, och Mikael som jag redan nämnt, och mina föräldrar och alla mina underbara funktionsnedsatta ME-vänner, och varför inte varenda människa som har ett irriterande fel på sig. För det har nämligen alla. 

En make/maka är inte en billig skitväska. Fy vad ledsen och upprörd jag blir. Vad hände med i nöd och lust???

Wow alltså!

Jag har haft två vårdbesök idag. Det ena var med en kurator på Mind. Jag hade fått uppfattningen att det skulle vara en timme men det var 20 minuter. Jag har inget dåligt att säga om personen jag pratade med men inte heller direkt något bra. Jag inser att jag måste vara mer specifik och säga ett begränsat problem som jag vill ha hjälp med. Annars kan jag lika gärna be Mikael svara "mindfulness" på allt jag berättar och vill ha hjälp med. Och så kommer jag att få 10 besök om 20 minuter vardera. Är inte säker på om jag vill använda upp det som landstinget vill ge mig på just henne. Om det är så det fungerar.

Sen hade jag ett halvtimmeslångt videosamtal med en Christina på Learning to Sleep. De erbjuder specifikt sömn-kbt. Jag var lite orolig innan eftersom vissa metoder som ingår i sömn-kbt inte passar ihop med att man har fysiologiska sömnproblem. Det jag var bekymrad för var om personen inte skulle vara lyhörd för ME och förvänta sig att jag skulle göra saker som inte fungerar för mig och få mig att känna mig överdrivet orolig och "vill inte få hjälp" om jag inte ville testa allt.

Men hjälp vilken fantastisk människa jag kom till! Hon ställde så kloka frågor. De var ganska enkla men så specifika att det var lätt för mig att svara, och hon fick en bra bild av både min ME och mina egna sömnproblem ovanpå det.

Hon sa att deras metod nog inte passade mig. För insomni är det sömnrestriktion eller sömnkomprimering som gäller, och det har jag provat och det fungerar inte. Men hon kan erbjuda mig några stödjande samtal där vi kan prata om idéer och förslag, och på vilka sätt jag vill förändra min situation. Jag är så lycklig! Jag började gråta för jag berättade för henne att jag har vårdorsakat PTSD och var bekymrad för hur det skulle gå. Men att jag fått fantastiskt fint bemötande av henne, kunnigt och insiktsfullt. 

Å vad glad och lättad jag är.

Nu när jag tänker efter tror jag inte att jag vill gå till den första personen mer. Om tio besök är vad landstinget ger mig (eller rättare sagt låter mig betala för) så kan jag använda dem bättre. Och det var ingen specifik sak som hon kunde hjälpa mig med. Så det känns inte värdefullt för mig att fortsätta där. Jag har ju redan min favoritterapeut Monnah.

Bragée har ingen psykolog anställd för närvarande. De har en kurator som jag står på väntelista för att få hembesök av. Men psykolog kan man inte få hembesök av så jag vet inte om jag skulle kunna få gå till nån om de hade nån, om det är fysiska besök inne i stan så går det ju inte.

Och vårdcentralens kurator har jag redan varit hos och det ledde ingen vart.

Men så det känns bra med de här alternativen. Jag har sonderat terrängen, sökt hjälp via de vägar jag känner till. Kommit fram till nåt, får bra hjälp. Vill egentligen fortfarande allra helst ha kvar Simon från Sköndal, men mottagningen finns ju inte kvar. Och det är inte nödvändigt att den som hjälper mig med sömn är en specifik ME-specialist, bara de fattar att ME är en avsevärd del i problemet.

Jag har ju två gånger idag blivit ombedd att berätta. Bara det är väldigt värdefullt. Att samla tankarna och säga saker högt är bra. Och jag inser att jag behöver hjälp med två specifika saker: 

1) Sömnångest. Inte KBT för att ändra min sömnhygien eller liknande, utan ångestlindring. Även om bättre rutiner gör att jag sover bättre och ju tryggare jag är med sömnen desto mindre ångest får jag, men det är inte per automatik så att min ångest blir mindre om jag börjar sömnbegränsa mig, tvärtom. Hon frågade om jag kan sova. Och jag kan ju det. Det är en kamp men jag kan sova. Kanske önskar jag mig att ha kontroll, att bli däckad. Men så är det inte med sömn. Det kanske jag måste acceptera. 

2) Självmedkänsla. Acceptans. Egenvärde. Förmåga att kunna välja det rätta i många små dagliga beslut. Jag tycker att jag är värdelös som ligger här och inte bidrar, vilket gör det svårare för mig att utöva pacing. Jag sprätter ofta upp när Mikael kommer hem, fast jag kan ha bestämt mig för att jag inte orkar och ska ligga kvar. Men så går jag upp ändå för att jag väljer "fel". Så att bli så trygg i mitt värde att jag kan tåla att inte göra storverk eller småverk. Och inte se på mig själv som att "jag tål att inte göra storverk", för redan där har jag ju nedvärderat mig. Jag behöver känna mig värdefull för att fatta rätt beslut.

Igår såg jag på nån film med Tom Cruise, just det, Jack Reacher hette den. Vid ett tillfälle pratar han med en tjej som är van vid att nedvärdera sig själv. Jag reagerade på det och tänkte att det ju bara är hon själv som bestämmer om hon vill bete sig som att män bara vill ha en sak av henne. Men det är lätt att se det hos andra, svårt att förändra när det handlar om en själv.

Men bara det att jag arbetar med saken gör att jag känner mig bättre till mods. Att jag lägger energi och ansträngning på mig själv betyder att jag tycker att jag är värd det. Fint så.

Bra deal, hopppppas jag!

Jag köper de flesta av mina kläder på Tradera. Så nu är det ute i det fria. Dels orkar jag inte gå till affärer och prova, har inte orkat det på många år, och på Tradera köper jag mest från märken där jag litar på att storleken stämmer och där jag vet sen länge hur plaggen sitter. XL på Zizzi brukar vara lagom och är 54/56, likaså 3XL på H&M. H&M är generellt mer min kroppsform än t ex Lindex som är den mogna kvinnans mindre midja men vänlig rumpa och lår.

Jag har en s k kortisolfigur, dvs enorm mage som faktiskt är den mest omfångsrika delen på min kropp, jämfört med hur det borde vara, och sen den nedre magen är inte jättestor och låren är nästan som en vanlig persons. Det är lite svårt att klä denna kropp, eftersom jag har samma bystmått som midjemått, 124. Och då bör stussmåttet vara nåt på 139 men det är nog faktiskt bara 121. Min äpplemage är min medicinmage och den är där den är bara.

Det är lite pinsamt att erkänna att jag ibland använder andras avlagda kläder. Men jag tvättar dem emellan såklart och om plagget har kostat 1-200:- istället för 500:- så har man råd att ge det vidare om det inte satt som det skulle. Ibland köper jag ett gäng saker från Ellos eller H&M och tar en vecka eller två på mig att prova. En gång hade jag tio behåar och en annan tio par jeans och det är ju hårt arbete att analysera passform mot pris på så många plagg. Jag har ett post-it-syatem.

Idag hade jag på mig en intensivt och ganska mörk ljusblå luftig top från Zizzi med ett par blommiga korta marinblå byxor som kronprinsessan har haft typ likadana. Dem har jag fått av mamma. Och sen sandaler från Tradera, fast de var oanvända. Jag är ju jättenöjd egentligen, för dels går jag fortfarande upp i vikt och jag har inte samma storlek om två år. Och fast jag inte sliter ut några skor så är det ändå så att de kan gå sönder eller behöva bytas ut. Och en kvinna behöver sina skor. Och så skäms jag inte för att köpa ett par skor med Primark textat på innersulan. (Det motsvarar Ica.) Men när jag väl har dem på foten är de fina och då syns inte tillverkaren och WHO CARES???

Men idag har jag lite ruelse. Har jag gjort rätt? Jag har nämligen köpt en kapitalvara, höll jag på att säga. Det är en vinterjacka! Men den är lång och bra, har kapuschong och är för de kommande typ fem åren. Nu har jag en cerise vinterjacka från Ahkka som dock är mer höst/vår och inte tvärvinter. Saknar också luva. Sen har jag en kometjacka som är en jacka från typ Jula. En mans jacka egentligen, så ärmarna är långa och bra för när jag ska åka komet och hålla fram armarna, men där den är tajt över bysten, midjan och höfterna. Så jag vet inte hur länge den håller. Den suger dock inte till något annat än åka komet, för yttertyget är som baksidan av regntyg, dvs lufttätt. Och man kan inte gå runt i en liten Ica supermarket utan att bli lite vinglig av svetten. Så detta var ett nödvändigt köp, nån gång. Sen har jag en rutig ullkappa men den var för liten redan för många år sen när jag hade den på Annes begravning. Sen har jag visserligen också min fa-vo-rit-jac-ka som är en svart i skinn för vår/höst med ståkrage och inte det vanliga mc-stuket. Men alldeles lagom tuff utan att vara klichéartad. Men den börjar tappa material på insidan av kragen så det fastnar i nacken. Vet inte om det finns skinntejp som man bara kan tejpa över och klippa bort resterna. Det önskar jag i alla fall.

Men nu har jag köpt en ny jacka, dvs aldrig använd. Och från ett bra märke, Zizzi. Och jag är glad. Den hade gärna fått vara vinröd istället men grå är näst bäst. Och den kostade kanske det dubbla och ändå är den här nu. Jag hoppas jag gjort en bra affär för är det nån gång på året som man ska köpa en vinterkappa är det 1 juli.

Grattis igen, mamma!!


Litterär nesa med mera

Jag minns hur min lärare i mellanstadiet, Kerstin Wahlgren, läste en dödstråkig bok om en fattig familj som satt och åt en soppa och nån hade fått en eftertraktad fettpärla i soppan.

Så när saken kom på tal tio-femton år senare hävdade jag bestämt att jag "läst" boken Fettpärlan, som jag hade för mig var skriven av Anton Tjechov.

Som väl var sa jag bara detta till mina föräldrar och syskon, så skadan blev begränsad. Men nej, novellen skrevs av Guy de Maupassant och Fettpärlan är ett smeknamn på en prostituerad.

Än idag har jag svårt att tro det. Jag minns ju den där vanvettiga högläsningen om soppan.

Kanske finns det en kort passus i början av boken om hur Fettpärlan fick sitt namn, men det är troligare att hon fick namnet pga sin figur än en mager soppa. Och man läser antagligen inte en novell om en prostituerad för mellanstadiebarn. Så jag överbrygger det här på nåt sätt i mitt sinne.

Det blir förreaten som den gången jag ville slå mina syskon i frågesport och sa att Klockan klämtar för dig var skriven av Harry Martinsson. Men han skrev Vägen till klockrike och Ernest Hemingway den andra. Så det blev fel med klockorna. Men det var ändå ett lite roligt misstag och jag visste ju så fort jag sagt det hur fel det var. Men Fettpärlan är ett helt annat sorts fel.

Och egentligen kan man ju lura i barn vad som helst. Jag hörde på mellanstadiet talas om apartheid och hur vi bojkottade Sydafrika genom att inte köpa saker därifrån. Jag förstod verkligen inte resonemanget fast det är ganska klart. Men jag minns förvirringen på så många plan. Vad elaka vi är om vi inte köper nåt, hur ska de då klara sig?

Jag minns också när jag var missionär för min kyrka. Först var jag i England, där jag blev sjuk. Sen var jag hemma och vilade mig och trodde jag blev frisk. Sen fortsatte jag i Sverige. En månad var jag kollega med Tauna Thomander. Som uttalade sitt namn 'Tomander istället för Tom'ander för hon påstod att det var mer svenskt så. Sen var jag kollega med en annan tjej, Kim Klomp i två månader, och sen min fjärde månad kom Cynthia Clark, som i mellantiden hade varit kollega med just syster Thomander. Vid flera tillfällem sa Cynthia olika mer eller mindre skumma saker på svenska, som jag ibland men inte alltid rättade. Ofta sa hon Men syster Thomander sa att du säger så. Tja, det är ju helt orimligt att jag skulle säga fel på mitt eget språk (och som en som hade varit i Sverige en månad påstod att jag hade lärt henne) när jag dessutom är språknörd och grammatiknörd och inte tål när saker är fel. (Numera är det ME:n som gör alls felskrivningar. Jag har inte stavat fel förr i mitt liv. På hedersord.) Så nej, så säger inte jag.

Men tydligen kan man "lära" sig saker av andra fast de är helt fel.

Man kan gå omkring och tro att man har fattat en massa saker när man i själva verket kan ha fattat det mesta helt fel. Det märks ju inte minst i röstningstider (men jag ska försöka hålla mig ifrån såna nedriga kommentarer annars är jag inte bättre än de politiker jag kritiserar).

Minns den gode mannen som frågade mig vad jag läste på universitetet. Engelska. "Men jag trodde du redan kunde engelska."

Det där vad man vet och kan ska man inte vara så säker på.

Okunnigheten kan drabba en när som helst.

Jag är ju inte så förtjust i självhävdelse men jag tror att lagom ligger nånstans mellan självhävdelse och självutplåning. Vet om att du kan ha fel i det du tror att du vet, men tro för allt del ändå lagom mycket på dig själv. 


Besviken kund!

En av mina vardagalyxer är att köpa nya lakan. Jag hade sett några fina på Mio för flera månader sen som skulle passa perfekt på sommaren och de kostade bara 149:- styck. 

Jag tänkte att med så lågt pris är de kanske lite skrovliga eller så. Vi behövde också nya/extra örngott. De hade också en drive med att man som medlem fick 250:- rabatt om man handlade för 500:- och jag skickade Mikael med en inköpslista sista dagen på rabatten.

Han kommer hem med påslakanen och örngotten men säger att det inte stämde med priserna. Så han köpte tre andra örngott också som jag hade satt som alternativ 2 bara, plus att Jonte som var med köpte nåt för 200:- för att komma upp i beloppet. Jag räknade igen och det skulle kosta lite över 500:- med bara två påslakan och tre extra vita örngott. Så jag fattade inte vad som inte har stämt.

Men så kollar jag kvittot lite noggrannare och då har de sänkt påslakanen till halva priset. Tänkte inte mer på det. Det var ju mitt fel nummer ett.

På Mio kommer grejerna i fina tygpåsar. Bra för miljön och jag älskar ju påsar, även om jag inte vet vad man ska använda dem till. Så idag står jag upp en stund vid bänken och tar ut alla sakerna ur sina påsar för att tvätta dem.

Sagt och gjort. Lakanen känns väldigt konstiga.

Det var dock inget mot hur de kändes när de kom ur tvättmaskinen. Allt låg inuti ett av påslakanen och tyget kändes som en läskig skjorta från 70-talet. Tänkte inte mer än så på saken. Det var mitt fel nummer två.

Hade torktumlat dem på kallt och bara i 40 min så jag kollade hur torra de var när jag hade toapaus. Nästan torra. I alla fall det yttersta påslakanet, allt som _återigen_ hade samlats inuti var lite fuktigt. När jag försökte dra isär allting för andra gången så flög ett örngott bokstavligen ner i toaletten. Det var inte Mios fel men hjälp vad sur jag blev. Har aldrig sprätt iväg saker på det viset.

Körde örngottet på snabbtvätt. Tog ut påslakanen ur torktumlaren. De hade återigen, på ynka 8 minuter, lagt sig med alla saker inuti det ena påslakanset. 

Sen var det så mycket ludd. Så mycket att jag 1) tänkte att jag hoppas att detta inte har gjort stopp i rören, samt 2) fick astma pga alla små partiklar som flög omkring i luften. Så det var inte som första gången man tvättsr en ny morgonrock, utan partiklarna i luddet var så lätta att de flög omkring i luften när man rörde dem.

Lakanen känns fruktansvärda. Nästan som en vindanorak. Eller som sagt, en billig 70-talsskjorta. Materialet var så glatt att det inte gick att vika ihop dem. Jag är lite av en vikningsnazist men det här var som att vika ihop en fallskärm. Tyget fångar luften och det går inte att få ihop det till räta vinklar. Dessutom var det givetvis sneda sömmar men det kan man väl förvänta sig med det priset.

Men alltså, lakanen är helt oanvändbara. Man kan inte tvätta dem, inte torka dem, inte vika dem, säkerligen inte ligga tryggt kvar i sängen. Lakanen är så fina men det äckligaste material jag nånsin stött på. 

Sur som bara den går jag in på Mios hemsida. Där står det nu mycket riktigt att de kostar 74:-. Jag LOVAR att de har fått så mycket klagomål och returer på de där lakanen att de inte kan bli av med dem. Men vad är det för stil? Varenda människa som har fått hem lakanen gör samma erfarenhet och det måste Mio veta, och de fortsätter att sälja dem? 

Jag vet inte hur supply chainen ser ut, men får man inte ett prov på nåt innan man tar hem det? Ingen människa kan ha godkänt de lakanen mer än visuellt. De är jättevackra men fullkomligt oanvändbara. De få egenskaper ett påslakan ska ha har de inte. Man kan inte ens riva sönder tyget och använda det som trasor. Snarare duschdraperi då.

Och ja, jag ser att det står nu att materialet är 100% polyester. Men ärligt talat så har jag inte i mitt 50-åriga liv varit med om att lakan har det materialet. Jag känner inte till vad polyester har för egenskaper jämfört med bomull. Jag tror ju att påslakan som säljs av Mio ska vara bättre än påslakan från Ikea. Ikea har ibland rea på hemska påslakan i grovt tyg för 19:-. Även de hade varit bättre än dessa. De duger bara att titta på, inget annat.

Och inte kan vi reklamera dem heller utan att behöva ge dem pengar för mellanskillnaden som vi nu fick rabatt på.

Men jag tänker faktiskt maila dem. Det här var så uselt att jag aldrig har varit med om liknande.

Lakanen finns även I grönt och beige, tror jag det var. 

A K T A   E R !

Och skäms på Mio!

Fredagskvällslek

Vi kollade på några videosamlingar på YouTube igår efter middagen. Vi började med top 100 från 60-talet. Nån kallade sig för Chubby (och alla andra var verkligen tunna!) och även de vildare banden hade ofta kostym på sig. Vi kände igen ungefär de förväntade låtarna. Samma med 70-talet.

Mikael är ju född på 60-talet och jag på 70-talet. Men de låtar som överlevt tills nu har man ju hört oavsett när man är född. Ja, kanske inte om man är född på 2020-talet.

Men sen kom 80-talet. Då satt ju jag med kassettbandspelare och spelade in låtar från Trackslistan varje lördag. Mikael gifte sig och fick barn. Så vi levde verkligen olika liv då. Och det märktes väl.

Man klarade av 100 låtar på 13 minuter så snuttarna var oftast alldeles lagom korta.

90-talet! Då var jag verkligen med! Jag tyckte vi behövde göra uppteckningar över poängen.  Mikael fick hela 59 poäng. Personligen tror jag att det var att han hörde mycket musik om nån hade radio på på jobbet. Själv fick jag det närmast rekordartade resultatet 93/100! Det kanske var nåt Judas Priest eller så som hade slunkit förbi.

Blodad tand! Vi kör 2000-talet också. Vi visste båda att det skulle bli rätt svårt. Mikael kände igen 17 låtar och jag hela 43. Fast jag inte aktivt lyssnat på modern musik på hela 2000-talet fanns det ju en del låtar som Halo och Umbrella som man liksom inte kan ha missat. Eller Ketchup song. Jag kände dock i efterhand att jag också kände igen ungefär 17 låtar men tydligen var det fler. Men vi behövde inte känna igen vad låten hette eller vem som sjöng den, då hade det blivit betydligt färre poäng.

Sen tog vi oss helt vatten över huvudet med 2010-talet. Vi orkade inte med mer än typ 10 låter, vi kände varken igen låtarna, titlarna eller knappt ens artisterna. Jag har hört Nicki Minaj men hade nog inte kunnat säga att hon var sångerska utan hade lika gärna kunnat gissa på dokusåpadeltagare.

Jag satt och sa under 80-talet att jag var besviken att Toto inte var med. Men Africa kom som nummer 7 på listan eller så. Och precis när jag sa Det blev nog inget Toto så kom de. Jippi.

De ska spela på Grönan i sommar. Jag vill ju så gärna gå så det liknar inget! Men jag kan inte se några omständigheter där jag skulle klara det. 

Men jag låtsas fortfarande att jag sitter där i publiken och diggar. 50+ och elrullstol. Men det får de ju räkna med. De är ju pensionärer allihopa, antar jag. Ska genast googla.

Wow. Steve Lukather är född i oktober 1957. Kudos att de ger sig ut på turné.


Det hjälper!

Jag ansökte ju om att få hjälp med solfilm på fönstren för att sänka innertemperatur en, som på sommaren kan bli över 28. För en som inte hanterar värme och kyla bra är det rätt outhärdligt. Speciellt som jag varken kan fly till nån strand eller ens till en solstol i skuggan, eftersom jag inte kan gå upp och gå ut/hemifrån/till ett annat rum utan planering och ibland har jag använt upp mina turer för dagen för att jag druckit mig kissnödig en extra gång eller så.

Det var Mirejlle som tipsade mig om detta hon har gjort det själv hemma hos sig. Inte HON såklart.

Men kommunen avslog. Det gjorde de ju inte rätt i, visste jag, men nu var jag tvungen att hitta bevis på det inlsgtexger och tolkningar och sen skriva ihop det. Det gör sig inte lätt om man säger så. Så jag tror att det gick rätt lång tid, ett år, och när det sen nästan var sommar den andra gången brydde jag mig inte, men blev färdig så att processen skulle hinna gås igenom före nästa sommar, den som är nu. Kommunen var fantastiska. Inte ajra för att jag sagt att de hade fel, och smidiga att ha att göra med. Eftersom det kostar en del pengar har de t o m en rutin för att ge mig pengarna så att jag kan använda dem för att betala firman istället för att ligga ute med pengarna. Jag är så nöjd och tacksam.

Vi har inte haft dem länge, jag gissar en vecka. De kom när Mikael låg på sjukhuset, så Jo, en vecka har vi haft dem. Nu har det varit lite ruggigt väder men även de riktigt varma dagarna var inte så illa som de brukar vara. Jag tror att det har sänkt temperaturen med 2°. Det gör stor skillnad om det är 25 eller 27.

Jag har bara försmäktat lite i sommar och då hade jag inte ens kommit på att öppna fönstren, så det får jag väl ta på mig själv.

Men det vore väl roligt om det inte blev 12° på midsommar utan 22° (gärna inte heller 32°)!