Gamla saker

Jag är en hoarder som har nog mycket självdisciplin för att inte drunkna i mina saker. Men det är svårt. Härom dagen hittade Mikael en oanvänd bricka av Nadja Wedin ovanpå frysen. När jag sa att jag tänkte sälja den på tradera skrattade han som att det var värsta skämtet. Tänkt om jag hade fått en tio för varje gång jag sa att jag skulle sälja nåt på tradera. 

Jag är fäst vid en del saker, t ex min cello, medan andra saker inte är särskilt viktiga för mig och jag mycket väl skulle kunna tänka mig att börja om från ingenting. Nuförtiden finns ju alla foton på andra ställen än i svåråtkomliga fotoalbum. Jag saknar ofta kläder och skor som jag behövt göra mig av med. Just nu har jag massor med kläder till salu på sellpy som jag vuxit ur, inte heller det frivilligt utan pga mediciner. Klackskor funkar inte heller nu som förr och ibland kan jag komma ihåg vissa skor jag hade, vissa outfits, hur jag hade små och stora väskor i alla färger och stilar som kunde matcha allt. Brudklänningen är jag däremot 100% stolt över att jag sålde för 100% av inköpspriset. 

Sen kommer vi till ämnet böcker. Jag är osentimental och har slängt mina första matteböcker och sånt för många många år sen. Även mina första böcker, oftast också all skönlitteratur jag läst redan och under femtio år, och många som jag inte läst än men inte kommer att orka läsa, också ofrivilligt pga sjukdom. Har även gjort mig av med de flesta av mina universitetsböcker. Det var riktigt tråkigt. Vem är jag utan Oxford dictionary of literary terms. Den hade jag förresten bara köpt för skojs skull, den var aldrig kurslitteratur. Foyle's på Charing Cross Road. Jag har aldrig varit i någon affär så många timmar sammanlagt som på den bokhandeln, som närmast är en institution. 

Här ligger det på kartan. 

I högra änden där Oxford street slutar går Tottenham Court Road till vänster och där finns det elektronik. Till höger går Charing Cross Road, där det finns bokhandlar. Längst ner på bilden syns Shaftesbury Ave, där nån känd teater ligger, typ den där Les Mis gått/går. På andra sidan av Charing X Rd låg det förr massvis med små specialistbokhandlar eller secondhandbokhandlar. Jag tvivlar att de har överlevt Internets ankomst. Jag tror aldrig förresten att jag har varit i London när jag haft Internet. I alla fall har jag aldrig haft wifi. Har nog aldrig ens burit med mig en telefon i London. Hur stenålderslängesen måste det ha varit sen jag var där????? Det känns som nyss, men bevisligen inte. Så mina uppgifter om vad som finns eller inte är nog 20-40 år gamla. Men ska det hindra mig från att reminisce? Inte på min egen arena. 

Vi har haft problem med vattenläcka i förrådet så M har varit där ett par dagar. Igår tog han med sig en miniatyrbok hem med Emily Dickinsons dikter. Den ska jag verkligen läsa om. Sätter en spänn på att den är från Foyle's också. 

Den godaste nyheten är dock att jag har trott att jag i ett svagt ögonblick har gått med på att slänga alla mina Montalbano-filmer. Men de låg i förrådet! Och det senaste halvåret när jag har trott att jag har slängt dem, har jag saknat dem så förfärligt mycket. Så nu ska jag verkligen titta på dem.

Google maps är annars verkligen en sak för oss som är sentimentala över platser. Härom dagen tänkte jag på när det skulle vara familjebröllop en timme från där jag bott i Schweiz, och den helt makalösa tour jag fick av Pratteln, BL, Schweiz, med bilder. På hus  och gator och där var spårvagnshållplatsen och allt sånt.

Nyss tittade jag på Charing Cross Road på Google maps. Saknar verkligen London. Jag hittar bättre i London än i Stockholm. Så många fina minnen.

Kläder har jag dock inte direkt åkt till London för att handla på väldigt många år. Dels är jag längre än medelbritten så alla ärmar och alla ben blir för korta. Och eftersom jag sedan bott i tyg- och postordermeckat Borås så gick det alltid att konkurrera ut ett dyrt pund med Borås alla outlets. Köpte på fullt allvar en marinblå skepparkavaj i ull för 69,90:- istället för 699:-. H&M:s outletbutik innan man ens kallade saker för outlet. Näst sista hållplatsen för Hulta-bussen. Min danska kompis Sanne var med mig en gång där, hon var helt hög. Det var där min syster lärde mig att syna ett plagg med kritiska ögon innan man tar med sig det till provrummet. Kjolar/klänningar som är skurna på diagonalen ser alltid fruktansvärt oklädsamt ut på mig, så varför ens prova en sån kjol bara för att den kostar mindre än vad knapparna kostar på sybehörsaffären? Jag är inte alltid styrd av logik, det är min syster bättre på, men man kan alltid träna sig. 

Jag har glömt vad jag tänkte säga. Nej, det var att jag blev så glad för mina Montalbanofilmer. Han är kommissarie på Sicilien, för er som inte känner till honom. 

Och dagens trevlighetstips, gå och kolla nåt ställe på Google maps. Jag ska titta på de adresser jag bodde på som barn nu! 

Allt på en gång

Vi har visst fått vattenläcka i förrådet, men pappa har slitit med det i två dar och säger att våra grejer verkar ha klarat sig. Vi delar förrådet med mamma och pappa. 

Men sen ikväll fick Mikael lågt socker och fick sen sitt vanliga magkaos så han fick rusa upp innan sockret var normalt och då ligger jag spänd och lyssnar så han inte ramlar. Han har bara ramlat en gång men det var en gång för mycket. 

Och bara för att en olycka sällan kommer ensam så har sängen gått sönder. När jag hade vattnat växten i sovrumsfönstret satte jag mig för att vila mig vid fotändan innan jag skulle lägga mig. Då brakade sängen ner en bit i ena hörnet och man såg var träet hade brustit. Och det var så obehagligt att jag tvingade M att kolla på skadan när han nu var så igång efter att ha ätit socker, och han drog upp rammadrassen lite och då gick brädan tillbaka lite. Men vi behöver köpa ny säng typ imorgon.

Men då kan jag kontra med underbara nyheter! Efter min konstiga (?) reaktion (som jag skrev på 1177 om, inför återkopplingssamtalet) på kortisoninjektionen är jag nu smärtfri! Har ont i en annan led i tummen som jag. LG inte har noterat förr r att rumbaswn gör ondare. Och det gör väldigt mycket mindre ont där än på det vanliga stället. Kan knappt fatta det. 

Såg dessutom en som säger att hennes kortisoninjektioner räcker ett år. Det har jag aldrig hört förr men om jag nu kan vara smärtfri en månad eller två så tar jag det. Nu får vi bara hoppas att reaktionen inte gör att de säger att det gör vi aldrig om.

Dessutom fick jag migrän i torsdags efter vårdbesöket men det var försiktigt migrän. Som det hjälpte med Alvedon och Ipren för. Då är det ju inte farligt. Och igår tog jag migränspruta och det brukar trigga migrän samma kväll men inte igår!

Dessutom sa A mitt namn för första gången förra helgen. Han brukar inte tycka sig behöva prata så mycket så det var underbart när han sa Hejdå Anja! E gav oss en teckning och den var till både farfar och mig.

Ja, men då kollar jag för säkerhets skull efter sängramar på Blocket. 

En djärv ide

Detta jag skriver på här är en inte ens en vecka gammal telefon. Jag har hittat en hel del funktioner och saknat en del lösenord. Somligt med hjälp av Mikael som också har en Samsung (detta är min första Samsung) och en del har jag upptäckt själv. Vad stolt man känner sig då.

En sak jag inte hittat är hur man gör accent. På min gamla telefon höll man inne bokstaven e till exempel och då gav den en alternativ att sätta ovanpå e:et. Men det gör man inte här, så ni får lita på att jag vet hur ide stavas. Inte verkar den rätta det heller. När jag skrev nåt på engelska för första gången på telefonen var det så lagom roligt. Faktiskt lite som det är på bloggen nu, när inga av mina felskrivningar rättas. Jo, där fixade den faktiskt "rättas" . Så ironiskt. Men inte annat i samma mening. 

Känner ni till Henrik Wahlström? Jag känner i princip bara till namnet men fick reklam från honom på Insta nyss. Om att han har gjort ett TED-talk som kommer ut snart. Han sa att när de påade honom hörde han inte riktigt vad de sa. Men nu hade han fått presentationen skriftligt. Och kände sig som att så djärv hade han aldrig varit i beskrivningen av sig själv men att det var trevligt att tänka att nån såg på honom så.

Jag försökte fota inlägget men det finns en handgest för det som jag inte aktiverat än. På min gamla telefon tryckte man med tre fingrar på skärmen och det saknar jag nu. Här ska man trycka på både volymknappen och påknappen på samma gång men jag får det inte att fungera. Men han heter alltså Henrik Wahlstroem om ni vill kolla inlägget. Tydligen är han en förespråkare för psykisk ohälsa. Eller, det är inte det han _förespråkar_ såklart, jag orkar inte formulera mig klart men ni fattar. Vem var det förresten som inte skulle blogga på sömnmedicin? 

Givetvis började jag tänka. Vad skulle folk presentera mig med för ord om jag skulle hålla ett TED-talk?

I vanliga fall är jag rätt allergisk mot folk som framhäver sig själva. Jag skulle inte ens kalla mig bloggare fast jag bokstavligen är det. Jag skulle inte heller kalla mig bagare fast jag har bakat kakor när Mikael skulle komma hem från sjukhuset. Så tanken att beskriva mig själv med superlativer är väldigt främmande för att jag avskyr det så mycket hos andra.

Men enligt denna killen Henrik så kände han att orden var lite väl stora för honom. Fast det för mig lät helt rimligt i beskrivningen. Så att beskriva sig så är kanske det minsta man borde göra?

Jag har inte kommit så långt att jag faktiskt gör det experimentet, varken här i bloggen eller ens i hemlighet. Men kanske kan tanken få växa och gro och bära frukt.

Tre gånger tre

1. Tre saker jag vill börja med
1. Läsa böcker istället för mindnumbing surfande. 
2. Vara lite lugn, lite avmätt, lite går det så går det. Låta folk vara. Inte tro att jag ska fixa allt. Hålla tyst. 
3. Vill steppa upp med syskonbarn och barnbarn men är inte säker på hur det ska gå till med tanke på min ork. 


2. Tre saker jag vill fortsätta med
1. Arbeta med min hälsa, min aktivitetsnivå, mina rädslor. 
2. Uttrycka och visa kärlek och tacksamhet för Mikael. 
3. Ge mig själv näring, andligt, fysiskt, emotionellt, socialt, intellektuellt. 


3. Tre saker jag vill sluta med
1. Läsa massa AI-genererad skit på Reddit om folk som är helt dumma i huvudet. 
2. Klaga så mycket på mig själv. 
3. Borde säga äta godis/socker/bullar. Borde också säga köpa saker på tradera. 

Reklam

Jag har anmält en annons till Facebook och fått svar idag att de inte tar bort den. Har de nånsin tagit bort nåt som kan vara provocerande om det inte handlar om vaccin? Eller folks övriga politiska åsikter.

Affären hette ungefär dildoshop. Fine. Det finns ju gulliga dildosar. Men reklamen jag såg var av en enorm och verklighetstrogen avbildning. Även om nu just detta exemplar kanske inte var genomsnittligt utan i kategorin monster-.  

Jag tycker ju amerikaner kan vara lite löjligt pryda när de pixlar en bebisrumpa. Och jag är själv mer pryd än exhibitionistisk. Men om man inte får se en bröstvårta på Facebook, hur kan det vara ok att se en erigerad penisattrapp? Nu har jag oftast inga småbarn bredvid mig när jag kollar på Facebook men porrfri barndom gäller även medelålders tanter tycker jag. Man ska få välja vilken porr man ser och när. En dildo tycker jag inte är provocerande i sig men detta var lika välkommet som en dickpic. Det var faktiskt en dickpic. Inte bra gjort, Facebook.

Svårt

Nåt jag tycker är riktigt svårt är att visa väldigt rudimentära utkast för Mikael. Jag gjorde det härom dagen och det var förfärligt. Jag funderade på vad det var. Först är jag rädd att han ska säga att jag är en idiot, pga det jag skrivit som var idiotiskt. Sen är jag rädd att han ska få reda på att det där är jag. Det dåligt tänkta, ologiska, långrandiga, det är jag. Inte bara det klartänkta, snabbtänkta och utsökta.

Sen kom jag ihåg en gammal känsla som jag hade när jag varit sjuk ett antal år och liksom inte orkade reagera så på saker som mitt friska jag. Att jag misslyckades mer på massa olika sorters plan. Och att det var jättejobbigt att konfronteras med den delen av mig själv som -- tyvärr säger jag -- är en äkta del av mig själv och som inte är värd applåder.

Det är kanske lika illa att låta nån man älskar se en när man inte är bildligt fullsminkad. När det bara är man själv som är det så kan man skämmas i ensamhet. Nu får jag skämmas inför den jag älskar mest.

Men kanske är det där skon klämmer. Jag ska inte skämmas alls. Varför skulle jag skämmas för att jag också börjar på låg nivå? Måste jag vara proffs på allt jag gör för att duga? Tydligen.

Men nu kommer jag i alla fall på det. Och tänker att jag vill ändra det.

Så därför skriver jag faktiskt det här inlägget, det första på länge sen det blev för mycket för mig att skriva också när Mikael låg på sjukhus.

Alltså, jag lägger medvetet in ett nytt inlägg utan att kräva att det ska vara mitt bästa nånsin. Bara ett helt vanligt inlägg. Välkomna tillbaka!