"Hur ska man göra för att inte dö?" Ingen människa behöver oroa sig för det. Det enda som är riktigt säkert på hela jordklotet är att Människorna. Kommer. Att. Dö. En efter en, eller tusen på ett bräde om det är en bomb inblandad, och på vissa platser är det ju det var och varannan dag. Folk kommer tyvärr också svälta ihjäl och dö av hemska sjukdomar. Men de flesta dör inte under förfärliga plågor så det är ingen fara, generellt.
Jag är inte rädd för döden. Jag tror det kommer att bli livets mest spännande resa! Och jag längtar efter att träffa mormor, morfar, farfar, farmor, kusin Madlen och Rob! Det kommer nog märkas var han är för där blir folk prankade. Är intresserad av att möta Mikaels pappa också. Och en vän, Carla, som precis gick i pension och hennes bror började bygga en utbyggnad på sitt hus åt henne. Så fick hon nåt fel på sköldkörteln och sen var det nåt dåligt och då skickade Ellen och jag blommor, men innan de kom fram hade hon redan dött. Från levande och frisk till död på typ en månad. Helt chockerande. Vi reste ihop en gång. SLC några veckor i december. Ljuvligt.
Men jag hade velat göra den resan med Mikael. Det är som att åka på Liseberg ensam. Visst är det roligt men roligare att dela upplevelsen. Men som sagt, jag tror man blir väl mottagen och inte känner sig ensam även om man lämnar nån efter sig. Jag tror helt enkelt inte att döden är plågsam, eller som ett straff. Jag tror det är som att komma hem efter en lång resa. Solbränd och med massvis med foton och minnen, men mätt av upplevelsen och Borta bra men hemma bäst.
3 kommentarer:
Jag älskar dessa "writing prompts" och hur du filosoferar runt dem. Tack!
Tack, snälla! ❤️❤️❤️
Borta bra men hemma bäst. Den satt som en smäck! Här på jorden är de flesta av oss helt inriktade på att detta är hemma. Men jag tänker på när president Nelson höll på att bli skjuten tillsammans med sin fru. Han fick en pistol mot pannan och skurken tryckte av, men pistolen klickade. Mannen blev så arg att han slog president Nelson i ansiktet så hårt att han föll till marken. När han låg där tänkte han: "Det här ska bli intressant." Både han och hans fru var helt lugna. De visste med säkerhet vad som är hemma och borta.
Livet är inget att förtvivlat klamra sig fast vid. Den saker är säker.
Skicka en kommentar