Beröm såklart. Beröm, tack eller framgång. Säger inget om att det kan vara ett falsarium av känslodoping.
Men på ett annat plan? Jag blir hemskt uppmuntrad när jag säger att nåt vore gott och så köper Mikael det nästa gång han handlar. Jag säger det inte för att han ska köpa det, jag hatar såna där manipulativa metoder utan vill jag ha nåt så säger jag det rätt ut. Men ibland drömmer man bara högt, och att han så ofta försöker skaffa det åt mig är verkligen hjärtevärmande. Att han vill att jag ska ha det bra. Då känner jag mig så älskad och så omhuldad. Uppmuntrad.
Och kramar. Mikaels, familjens, barns, alla möjliga. Det är verkligen de små sakerna som är stora.
Sen generellt att ta på en människa. Ibland måste jag hålla i Mikael. När han låg på sjukhus saknade jag honom mest bredvid mig på natten. Och ja, jag har luktat på hans kudde, i förrgår faktiskt när jag hade lite jobbig ångest.
Och jag märker att jag dras tillbaka till tack, komplimanger och framgång. Klart man blir uppmuntrad av det. Och måste det vara fel sorts uppmuntran? Mikael ger mig så ofta komplimanger för när jag lagar mat. Säger att det är gott. Och då blir man ju jätteuppmuntrad. Fast det var löjligt enkelt och få ingredienser och inte alls som jag hade velat. Men det är ju som det är, och så tackar han ändå fast det bara var pepparrotssås. Det är klart att tack och komplimanger från andra uppmuntrar en.
Men kanske är det ännu viktigare att man ger sig själv tack och komplimanger. ju mer godhjärtad jag är mot mig själv, desto bättre fostrar jag mig faktiskt! Eller som allas vår Astrid sa, att man skulle ge ungar kärlek, kärlek och kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.
På samma vis tror jag att mina egna känslor inför vem jag är kan uppmuntra mig. Att vara förlåtande, förstående, medkännande. Även om man blir glad av komplimanger från andra är nog det allra viktigaste hur mycket man tycker om sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar