Dagens mat och lite till

Jag åt Vitlök och Citron Marinerade Tandoorikyckling med grönsksnudlor, chaat Masala, lök, lime, olivolja och Koriander (saffransris, naan bröd, mangochutney).

Det var riktigt, riktigt gott! Många smaker men allt passade ihop men var ändå nog olika för att skapa spänning. Det kändes också genuint, även om jag tror att det var svensk indisk mat, så som vi har svensk kinamat.

Mikael åt kalvrullader med å, vad heter det, polenta! Jag har aldrig ätit det förr, men il commissario Brunetti i Venedig (bokhjälten) äter ofta det. Först tyckte jag det såg ut som nån potatiskaka men när jag smakade en tugga var det gryn, inte skivor. Så jag tror att det var polenta. Kul att äta det men det var inte jätteimponerande kanske. Kalven var dock fin sa han. Min mat var helt perfekt, smakrik men verkligen inte stark. Jag är ju supermesig vad gäller stark mat. Detta var helt perfekt.

Egentligen är jag mer en hängmörad ryggbiff med potatisgratäng-kind of girl, men 360:- var för mycket. Djärvt att de vågar ta så mycket betalt i en källare som inte ens är i centrum. Dagtid serverar de visst husmanskost till lunch och det låter potentiellt som en bra idé. Men jag kan ju aldrig gå och äta klockan 13.

Jag kommer ihåg när Mikael fyllde 50. Då fick :-Phan i present av P och IN biljetter till lunchkonsert på operan. Så det var operakällarens mat fast i en lokal som var operan. Och vi tyckte så mycket om det att vi gjorde om det många gånger. De har ett program med vilken musik som spelas och vilken sallad som serverades, så vi valde ibland efter kompositör och ibland efter instrument, och det var ju operans musiker så väldigt bra klass. Och även om det bara var sallad att äta så märktes det att det inte var vilka som helst som hade gjort dem. Riktig, riktig klass på mat och musik, och så perfekt lagom, kanske en halvtimme att äta och en halvtimmes konsert. Det var för 10 år sen när jag kunde vara uppe och framme redan klockan 12. Det var tider, det, när man hade frihet att göra saker i dagsljus! Och Mikaels jobb gjorde att han kunde styra sin tid själv, det var en väldig fördel och välsignelse för oss. Och väldigt goda minnen från många underbara konserter. 

Blir lite sentimental idag, men det kan man väl ha råd med. Vi pratade om våra dejter och jag tror att min bästa var på Rkverdance på Cirkus och så åt vi där f?de. Maten var helt enastående, Vi åt efterrätt i lausen, och Rkverdance var så bra att jag blir alldeles upphetsad när jag tänker på det. Det var så blandat, inte bara en lång rad med dansare som aorötte med benen, utan historier som berättades. Ed dans, sång och musik. Och den dör könda, shnkoperade musiken ör så hypnotisk. Den liksom suger in en och man blir ett med rytmen, fiolerna, dansarna som rör sig som en.

Sen älskade jag en dejt när vi gick på julkonsert med Real Group. Då är jag pepparbiff före och sen hittade vi knappt tillbaka till bilen för det hade blivit mörkt.

Sen hade vi en underbar dejt på Pressbyrån på SöS när jag tittade på alla tidningar och sen åt en nybakad toscabulle som var värd varenda krona. Det går att ha dejt på provtagning också, även om det inte är en självklar dejtmiljö.

Och igår när jag sitter i väntrummet på Sköndal och kämpar mot gröten, så kommer han in precis när läkaren ropar upp mig. Det var ju inte en dejt, men en kärleksgärning av högsta rang. Sen hade hans arbetskamrater frågat hur jag mådde idag. Gulligt.

Om jag dog i natt skulle jag vara nöjd med mitt liv. Jag vill verkligen fortsätta leva, även om jag ibland får desperata ickesovartankar. Men jag har så många människor jag vill fortsätta träffa. Det är den största rikedomen.

Världens navel

Jag kan ju vara riktigt självcentrerad ibland. Här kommer den senaste bekännelsen. Mikael är sjuk. Han hostar och kraxar och säger att han börjar svettas av att bara sitta i fåtöljen. Det är såklart synd om honom, och inte ironiskt utan på riktigt. Har hört honom somna bara för att vakna tre minuter senare av hostan. Och så tar det en timme till att somna. Ikväll har han nog somnat och vaknat ett dussin gånger på några timmar och legat vaken mesta tiden. Det har jag all empati för, även det där med att svettas av att sitta upp. Själv blev jag andfådd av att ta av mig strumporna idag. Men härom dagen när han sa hur trött han var på att bli matt av att sitta upp och inte orka nånting, så sa jag faktiskt att det var synd honom osv, men så på jag till att Det är så jag mår jämt. Och när jag hade sagt det tyckte jag delvis lite illa om att jag inte kunde låta det handla om honom, men också slogs jag av medlidande med mig själv. Jag kände när jag sa det att jag nog är rätt stark ändå som klarar av det. Och lika väl som man ska vara lagom stolt över sig själv när man gjort nåt bra, så ska man känna empati med sig själv också, när det behövs. Man ska inte behandla sig själv sämre än nån annan.

Jag är annars på rätt så gott humör idag. Fast jag hade nattsvettningar och vaknade tre timmar för tidigt, och inte kunde ta sömnpiller igen för jag skulle gå upp. Men dels var det att jag slapp värmen, men också för att det gick så bra hos doktorn idag. Allt var klart på ett kick och det var inte lika obehagligt som förra gången, då kände jag hur läkaren liksom ryckte i huden när han sydde. Jag har väntat på att bedövningen ska släppa och jag ska börja få ont, han har ju skurit i mig och sytt igen med fyra stygn, det måste väl ändå kännas, men jag har i princip inte känt nånting. Jag försöker röra mig lite varsamt så jag inte drar åt olika håll, för det är säkert glipandet som gör ont. Jag känner igen attää jag rör mig som mamma när jag försöker att inte röra på ryggen. Men det gick så bra och jag tror såklart inte att det är nåt farligt.

Däremot var det inte en bra dag att åka på utflykt, för jag har sovit dåligt tre nätter i rad. Tack och lov dock att jag har kortare hår igen, annars hade jag fått fortsätta gå med min blöta tofs. Jag var dock slut redan när vi bara kommit fram. Träffade f?rresten Alina, som ger mig Botox, och hon hajade till och Undra de vem vi skulle till, för hon hade inte mig på schemat och läkaren var inte dör. Blev glad att se henne, hon ör min favoritvårdperson. Men hur som helst. Kirurgen tog i hand och presenterade sig och jag visste att jag skulle svara med mitt namn. Men jag var så förvirrad att jag bara kom på mitt förnamn och sen bara hävde ur mig nåt. Jag har ju bara hetat Olergård i 10 år... Men jag tänkte när jag sa det att om det var fel kunde jag skratta bort det. Men det är lite obehagligt att bli så slut redan innan man ens har varit på läkarbesöket. Har ju velat ha med mig Mikael för att jag alltid glömmer av besöken efteråt och hur mycket jag än antecknar så faller saker ändå undan. Speciellt om vad jag själv har berättat, det skriver jag ju aldrig ner. Det var ju en anledning till att jag tyckte det var så jobbigt när den där läkaren jag inte tycker om men inte vill ge plats ville träffa mig utan Mikael. Plötsligt blev jag så sårbar, eftersom jag inte är en hel människa i hjärnan. Kan inte tala för mig, kan inte reagera på information (fast jag som väl var reagerade på en felaktighet), kan inte dra slutsatser, kan inte redigera min berättelse i realtid, kan inte minnas mötet efteråt. Men nu är det över, hon slutar dessutom om ett par dagar. Sen frågade de om jag hade somnat, för jag var visst inte så pratsam på britsen. Nej, jag har bara ME och är så trött att jag inte orkar säga nåt i onödan. Så sen svarade jag snällt med jaha, okej och tack. Det fick duga. Jag var andfådd hela tiden för att jag först hade fått resa mig upp och sätta mig ner i läkarens rum, sen tillbaka ut i väntrummet, gå, sitta ner, stå upp, gå in i själva operationssalen och dessutom då upp på en brits och så gjorde knölen i armen ont och artrostummen så jag hade fullt sjå. Men det var väl bra, jag brydde mig knappt när jag kom rullande fet och naken på överkroppen och tog mig upp på britsen med en vals grace. Skulle skämtat när läkaren frågade om det gick bra att jag låg på mage: Nej, då spricker mina implantat. Men det ser folk att det inte är några implantat där. Men förutom att jag inte kände igen mitt eget efternamn när jag sa det så gick det ju utmärkt. Och inte var det varmt i bilen heller! Hjärta på det!

Och sen åt vi tacos.

Så trots en del dåliga grejer var det ändå andra som vann, avgjorde mitt humör. Jag sa till Mikael när han gick upp och hostade och bad om en Alvedon, att om man bara har en positiv attityd så ordnar sig allt. Det kändes rätt skönt att säga det till nån som förstår hur dumt det är att skylla allt på attityden. Jag umgicks mycket med en dansk tjej Sanne förut när vi var 20-something singles. Hon hade en whiplashskada och vi sa alltid till varandra, nej, det har jag glömt, men hon sa Just pull yourself together woman, och då svarade jag nåt lika dumt. Jag kommer ihåg när hon dejtade en kille och han tog med henne på en skogspromenad och hon blev jättedålig dels av att marken var så ojämn så det blev automatiskt för mycket rörelser i kroppen och nacken som hon inte hann parera, och också att hon var tvungen att titta neråt hela tiden för att undvika att snubbla på grenar. Så vi hade olika fel på oss men ändå förstod vi varandra väldigt mycket bättre än friska människor. Hon älskade också språk och litteratur och underligt nog har vi också haft samma pojkvän. DET är lite knäppt. Men hon var underbar att ha som vän de svåra åren när man försökte hantera sjukdomen och skaffa sig en plats i sitt eget omarrangerade liv. Men nu har jag helt glömt bort vad jag skulle säga. Att den nya religionen positiv attityd är inte bara IRRITERANDE utan också felaktig. Man kan inte bli vad man vill, oavsett hur mycket man anstränger sig. Inte ens om man lägger, vad var det, 60 000 timmar på det. Om jag lägger 200 000 timmar på fotboll blir jag ändå inte bättre på fotboll än Zlatan för framgång handlar inte bara om svett och tårar utan också om fallenhet. Och jag har t ex väldigt dålig fallenhet för att bli USA:s första kvinnliga president, som dessutom inte själv skulle ha rösträtt och de skulle få ändra grundlagen. Men allt du vill kan du. Ja, PÅ NATTEN när man drömmer om det, ja! Men däremellan inträffar livet! Visst kan och bör man ha drömmar att sträva efter, men dels får man inte på allvar tro att alla kan uppnå allt, och dels ska man inte förkasta det liv man har till förmån för det liv man drömmer om. Så snopet att dö och känna att man inte levt i sitt liv utan längtat efter nån annans.

Nu har jag inga mer varken plattityder eller äkta visdomsord (obs självironi!) att erbjuda. Det har blött på mitt plåster, men jag vet sen tidigare att jag blöder lätt och mycket, det säger botox-Alina och hon vet hur mycket mediciner jag tar. Vet inte om det bara är Alvedon och Ipren, det tar jag ju dagligen.

Men igår hade jag görrejäl huvudvärk. Tog först Naprkxen och Alvedon, tyckte inte det hjälpte alls, så efter 1-2 timmar tog jag en triptan, som inte hjälpte heller (tur! Då funkar sprutan!!!), men då hade det gått 2 eller 3 timmar sen jag tog Naproxen och jag har förr reagerat på att den kan ta lång tid på sig att verka. Den håller å andra sidan i 12 timmar. Kanske bättre för smärtor som är lite mer långvariga. Visserligen tar jag ju nåt varje dag, men jag inbillar mig att det är bättre att känna efter först och skriva upp vad det slutligen är som får mig att ta smärtstillande. Feber, benont, artros, ryggskott, nackont, huvudvärk, det ska in på olika konton liksom.

Men nu säger jag verkligen godnatt! Så här länge har Mikael inte sovit på hela kvällen. Jag håller tummarna för att det håller sig.

Jag läste att det ska bli mera regn. Underbart! 24,6° i sovrummet. Det räcker gott. Peace!

Utflykt mm

Vi åkte på utflykt idag. Jag skulle lämna ett skriftligt meddelande till min läkare på vårdcentralen och sen föreslog Mikael att vi kunde åka och äta utomhus. Han vet att jag älskar det, dels kombinerar man äta, som ju ändå måste göras och som man nu slipper pula med hemma, och dels är det så härligt för mig att komma ut och se natur. Jag hade g!ömt min nackkudde idag så vi åkte bara till andra sidan motorvägen och där är det verkligen landet. Mötte två hästar på vägen och såg många fler i sina hagar. Vägen var inte asfalterad och full med hästbajs, och det luktade natur. Ja, jag försöker inte vara lustig och säga att det luktade hästbajs, utan träd, gräs, luft. Och himlen var knallblå. Jag sa till Mikael Sånt här väder har vi inte i Göteborg, och han kontrade med Jo, en dag. Han har gjort lumpen i Frölunda så han vet lite. Vi åt varsin baguette med kycklingsallad, småpratade, och jag satt och luktade på naturen tills det blev för kallt för att ha fönstret öppet. Och husen vi såg, hjälp. Två som var lite större och flera som var mer som stora stugor men så charmiga att jag blev alldeles till mig. Och sen Österhaninge kyrka. Gruvligt vacker. Och jag tror att spiran är sned, men nu såg vi den bara rakt nerifrån och sen glömde jag att titta. Jag älskar verkligen Österhaninge. Naturen är så vacker att jag blir andlös. Höll på att skriva andfådd. Det med kanske. Nu är vårt område inbyggt av 3-4 nya områden så vi har inte landet bredvid oss som vi hade när vi flyttade hit. Då kunde man se älvorna dansa på fälten från ytterdörren. Det saknar jag lite. Men idag fick jag verkligen mitt lystmäte av natur och hus, två favoritteman.

På väg ut till bilen noterade Mikael att jag inte ens var andfådd (jag hade bara klätt på mig och hade hängig vardagsbehå på mig, så inga finesser), och på hemvägen kom jag knappt ur bilen och gick och släpade mig till dörren. Och allt jag hade gjort då var sitta i bilen och inte ens särskilt länge. Vi åkte bara fem minuter bort och tog sen några småvägar (som dock inte skumpade för fem öre!!!) och satt och åt. Så det var en liten, enkel utflykt som ändå tog kål på mig. Mikael gick in till vårdcentralen för mig så jag satt bara. Men det vet jag ju att jag inte kan, sitta alltså. Det är ju inte för inte som jag har ändrat min aktivitetsnivå från att jag är sängliggande 23h till 23 1/2h numera. Fast jag har varit sjuk 25 år i september så har jag fortfarande inte vant mig vid att jag är så begränsad som jag är. Jag är ju överoptimistisk i många fall och även när det gäller vad jag orkar. Eller kanske att jag underskattar saker, som hur lång tid det tar att sminka sig. För normala människor som inte sminkar sig på YouTube och berättar om produkterna under tiden så tar det väl 5 minuter? Jag vet inte, jag gör det så sällan, och nu tror jag att jag gör det på en minut men det förstår jag är en glädjekalkyl. Men jag tror att allt går så fort. Jag fattar inte hur det kan ta mer än en kvart att laga mat, men det är fler moment än man tror. Om jag klarar det imorgon ska jag laga fiskpudding. Det älskar jag! Den imorgon blir Sten-Sture Skaldemans recept. För er som inte är insatta är han en ursprungsfigur i LCHF-rörelsen i Sverige och har många fina recept med mycket fett i. Nu när jag har ätit mindre kolhydrater men inte slutat tvärt, så klarar jag omställningen bättre och känner själv att man blir gott mätt på den maten och inte så sugen. En halv portion makaroner gjorde att jag låg och tänkte på kolhydrater resten av kvällen. Men fiskpuddingen imorgon innehåller ägg, grädde, keso, majonnäs och fisk såklart. Men den smakar inte fettslisk utan bara väldigt gott och så blir man inte hungrig på länge. Ska eventuellt krydda den med rejält med pepparrot. Nej, hellre göra vit sås att ha till med pepparrot, för jag vill inte gärna smaka på rå fisk för att se om den är lagom kryddad. Mmm! Alla tål ju inte fett, men jag äter faktiskt hellre fett än frukt. Jag blir till och med allergisk av lite äppelsaft.

Men faktiskt sa jag till Mikael att jag för första gången på de här 25 åren har blivit bättre under en period istället för sämre. Jag vet inte om järnet i höstas gjorde nytta, men folk säger ju hur trött man kan bli av anemi, så kanske. Det hjälpte inte med en gång men kanske gjorde det nytta på sikt. Sen är den nya sömnmedicinen så bra. Om jag skärper mig och inte tittar på skor för länge så kan jag få 11-12 timmars sömn oftare än förr, och även om jag inte får så mycket extra ork så gör det ändå skillnad. Jag känner mig bättre även om jag måste ligga ner. Huvudvärken är fortfarande ett problem, men jag har inte nått vägs ände när det gäller specialistvård, så vi får se. Fick nytt uppslag igår.

På det hela taget en bra dag. Men jag gör ut osminkad, i kläder som ingen borde se, har blåa strumpor i mina blåa ballerina som ser sådär tyska, bekväma ut, och håret i en utvuxen tofs och sån jag sa hängig, bekväm hemmabehå. Håret sprayat med lite torrschampo, inga örhängen eller tingel tangel. Nu är jag verkligen sån jag hade fördomar om för 20 år sen. En som ser ut som om hon inte bryr sig om sitt utseende alls. Men jag bryr mig, men kan inte bättre än såhär när det är en vanlig dag och jag bara ska sitta i bilen. Skulle jag sminka mig varje dag skulle jag aldrig kunna göra nåt med maten, och vilket är viktigast, läppstift eller middag?

Så imorgon serveras fiskpudding, förmodligen med pepparrotssås och kokt potatis, kanske några frysgrönsaker så vi inte äter så mycket potatis, och sen obligatorisk sallad med färdigskuren sallad, tomat, feta och italiensk dressing. Vad hungrig jag är. Ja, just det, jag har bara ätit en baguette, 5 köttbullar med rödbetssallad och två chokladbollar. Och ca 1 dl yoghurt till pillren. Vatten och 1l svartvinbärsdricka. Jag har svårt att få i mig vatten så nu dricker jag hellre lättdryck än att inte få i mig tillräckligt med vatten. Jag vet.

Jag kanske borde gå upp och dricka en liten kopp pepparmyntsté. Fast jag vet att kommer jag nära den där burken med chokladbollar så tar jag en. Det är faktiskt så att jag låtsas att jag ska gå upp och dricka en kopp te, medan allt jag vill ha är en chokladboll och går jag upp gör jag nog inget te kl 2:44. Och jag som ska sluta skriva kl 02.

Hejhej!

Feber? Ha!

Jag har feber idag, ikväll, för att jag följde med Mikael och köpte en takfläkt till sovrummet. Vi hade valt ut en på nätet så det mesta var gjort. Men sitta upp i bil går inte så bra ju. Och eftersom jag har koll på tempen inför att jag inte är nöjd med min sköldkörtelbehandling så tänkte jag att det skulle bli intressant att se vad den var ikväll. Jag har redan haft feber i flera timmar och jag är helt knallröd och kokhet på kinderna. 36.1.

Men det går alltså att ge FK objektiva fynd. Om man övertrasserar jättemycket så kan de få komma och känna på ens kinder ett par timmar efteråt.

Annars har både Mikael och jag försökt leta på polisens hemsida idag, för det var kö när vi skulle åka över nån bro, och det stod en visserligen omärkt mc precis i början av bron och han betedde sig inte som en som stod och väntade på en kompis. Man såg att han tittade in i bilarna och var alert. Först tänkte jag om det var nån kändis som skulle till Bromma eller så. Hela bron kröp fram och ungefär på krönet kom en annan mc-kille och ställde sig i cykelfilen och tittade noggrant. Då kändes det som om det var polis snarare än livvakter och Mikael skämtade om att vi skulle försöka låtsas som om vi gömde oss precis när vi åkte förbi. Men så fastnade skrattet lite i halsen när vi tänkte att det säkert finns länder där man hade fått betala 5 000:- för att komma förbi, eller där polisen eller maffian eller gerillan hade kunnat kidnappa/skjuta en, eller [insert valfri hemskhet].

Sen, vid foten av bron står det massvis med polisbilar och ett dussin poliser. Jag möter den första polismannens blick och känner mig nöjd med att skatt och försäkring är betalda, att vi inte är efterlysta eller att Mikael kör utan körkort. Och vi har bälten på oss bägge två, det kostar annars 3 000;- som jag vet av bitter erfarenhet. Enda gången i hela mitt liv som jag har glömt bältet, för att Mikael råkade ta fel väg från parkeringsplatsen (man behöver inte ha bälte på parkeringsplatser), får vi böter på tretusen spänn. Och klockan var typ nio på morgonen, jag hade haft gallstensanfall hela påsken, tillbringat 6h på akuten kvällen innan men inte fått träffa läkare kl 22.00 så fick åka hem för ME:n kunde inte ligga i korridoren och vänta längre, vilket personalen verkade ta som en personlig förolämpning. Och detta var morgonen efter det, efter ett besök på vc angående gallan vid åtta. Så jag var bokstavligen mer färdigstekt än mör. Jag började lipa när vi fick varsin bot tre meter från parkeringsplatsen. Så ibland drabbar omständigheterna även de goda. Även de finaste människorna blir sjuka och änkor och arbetslösa. Och blter för ju alla som inte gör rött k trafiken. Om man inte får böter när man gör fel är det tur. Att få böter när man gör fel är inte otur. Egentligen.

Men hur som helst, det kändes skönt att kunna se polismannen i ögonen och bli viftad vidare. Några meter efter stod de och genomsökte en bils bagageutrymme. Stressen man måste känna i den situationen om man har knark eller vapen i bagaget är nog rätt stor! Eller så är de vana, jag vet inte om kriminella får så dåligt samvete för en småsak som att äga vapen. Det kanske inte är förrän nån skjuter en som man blir nervös. Annars skulle de väl gå omkring och må fruktansvärt hela tiden, som maffiakillen i den där filmen Analysera mera. Vi har hur som helst inte hittat nån information om vad de gjorde på bron. Det kan ju ha varit allt från en rutinkontroll eller en specifik jakt på någon/något speciellt. Jag som inte är ute mycket tyckte i alla fall att det var spännande till tusen.

Jag har inte heller sett att träden har slagit ut. Har ju sett bilder på Kungsträdgården i vårskrud, och man kan se ett körsbärsträd från vår ytterdörr, men jag har inte kopplat. Så det var väldigt grönt ute och det var fint att se. Och så åkte vi förbi nån sjö med en badstrand och jag blev lite knäpp, så vackert var det.

Det är jobbigt att utflykter kostar så mycket för mig, för det betyder mycket att inte bara se taket i sin lägenhet. Men nu har vi en takfläkt. Den skulle göra att det känns som 4° lägre temperatur. Vi får se.

Nu skrattar jag, eller gråter, vilket som är lämpligast. Är det du som låter, säger Mikael sluddrande, han sover. Nej, säger jag, fast vänder sen på mobilen, som larmar att klockan är 02 och att jag ska sluta göra saker på plattan. Hur är man funtad om man hör vibrationerna från en telefon i sömnen men jag som är vaken och har satt larmet fattar inget?

Förresten var jag jättekorkad angående en me-artikel. Fattade fel på två personer så det blev helt ologiskt men ändå fattade jag inte att jag hade fattat fel utan opponerade mig mot den som hade klistrat in information som stödde det jag hade fattat fel. Då blev jag ledsen, på mig alltså, inte henne. Jag vill inte vara så bakom flötet att jag missar sånt. Jag är egentligen en intelligent människa. Men jag kunde ju inte ens lämna fram rätt antal sedlar när vi köpte ny mobil till mig för en vecka sen, så han i kassan fick fråga efter en tjuga till. Jag såg inte ens på kroppsspråket att han väntade på mer pengar, det var Mikael som såg det fast han plockade in varor. Det är inte kul att inte kunna lita på sig själv. För hur ska jag veta när jag inte vet?

Men nu säger min mobil att jag bara ska göra tråkiga, sövande saker och jag ska lyda.

Jag spår inte väder

Härom dagen sa jag till Mikael att vi är nånstans mitt emellan Bereden väg för Herran och I denna ljuva sommartid. Jag har inte varit hemifrån på hela mars, om jag inte har glömt nåt. Så idag blev jag faktiskt förvånad för vädret. Vi skulle förresten ta prover bägge två. Och det tog dubbelt så lång tid för mig för att de aldrig hittar var de ska sticka. Men när hon väl hade klämt på alla de vanliga ställena och några extra som jag pekade ut satte hon det på första försöket. Och Mikael sa att de är så trevliga på Handens närsjukhus. Jag håller med! Vi åker dit för att de har större flexibilitet med tiderna för sina provtagningar jämfört med vår vårdcentral och jag har inte råd att slösa min energi på att gå dit och sen har de redan skickat iväg proverna den dagen. Men nu är jag alldeles borta, vad var det? Jo, vädret. Jag tog min vanliga vinterjacka men den var lite för varm! Och jag hade inte ens handskarna på mig! Så nu är det nog vår! Luften var underbar, och vi åkte den vackra vägen hem, samt tog en scenic detour dessutom. Hittade ett drömhus, rött med vita knutar, bara ett trappsteg till ytterdörren, lagom nytt dvs jämfört med ett mycket mer rustikt hus i närheten som såg ut som att det skulle falla ihop om ett år snarare än om 50. Och utsikten. Jag var nära att ropa som pappa alltid gör när det är för vackert: Ungar, jag blir galen! Den här utsikten var så vacker att jag inte vet hur jag ska återgå till det normala livet efter detta. Jag har ju ett favoritställe precis före vår motorvägsavfart, där det är så böljande och vackert att man förväntar sig att se några får. Detta var precis så, fast längre vy. Alltså, nu måste vi flytta! Och ändå bara ca 10 min från både Västerhaninge och Handen. Kanske en glädjekalkyl, men jag säger vad som helst för den utsikten. En normal människa hade ju tagit ett foto, men jag har provat en gång att ta foto med min telefon och den har så få pixlar att det blev dåligt foto fast det var armlängds avstånd. Jag har ju inte nån smartphone just nu utan använder plattan till sånt. Men ni får annars bara tänka er nåt makalöst vackert! Och då kan vi ha getter!!!

Men då så, nu är det vår. Fast jag såg faktiskt två snöhögar ute i skogen. Små, men ändå.

Och jag har blivit kär i Apotea. Om man beställer nåt sent på torsdag kväll, alltså natt, så får man varorna med gratis hemkörning nästa kväll! Leverans mellan 19-22 och till oss verkar de komma runt 20, jag beställde nämligen en medicin till som jag inte hade recept på när jag beställde härom dagen. Har så lite kvar till högkostnadsskyddet att jag betalade strax under 6:- för medicinen och får den levererad till dörren nästa dag och på en tid när jag är vaken. Gratis! Helt makalöst. Fattar inte hur det kan bära sig. Och jag är ändå lojal mot Apoteket, för det är viktigt att det finns apotekare i verkligheten om man vill fråga om nåt, så jag vill stötta vårt lokala apotek också, men det här är ju så frestande service! Nu står det på hemsidan att han kommer om 26 minuter. Wow!

Jag vill ha fest!

Dels vill jag ha adventsparty med blindad julmustprovning och snittar med jultema.

Dels vill jag ha White Party på Lucia med guidad tur till stadens finaste utomhusljus.

Sen vill jag ha släktmiddag för min familj med det där spelet där man pratar, på Annandan typ.

Sen vill jag orka gå på två julfiranden, ett på julafton med vuxna, det borde jag orka, och ett några dagar senare med barnbarn. Och jag vill träffa min familj på jul också. Mikaels barn är ju min familj, men jag vet inte vad jag ska kalla dem annars. Det blir familjen och min familj.

Sen vill jag ha Smörgåstårtetävling, gärna på påsk.

Och sen vill jag bjuda på italiensk buffé.

Och nästa år vill jag bjuda på rungande 10-årsjubileumsbröllopsfest.

Och så vill jag ha teparty med klänning och hatt för tjejer.

Och så vill jag ha en bokklubb, det är inte precis fest, men nästan.

Och så vill jag åka kryssning med mina bästa me-vänner, rullstolsmaffian.

Och så vill jag åka till Sicilien med Ellen.

Och så vill jag åka vart som helst med Mikael.

Det blev visst inte bara middag och fest utan resa också. Ja, och då vill jag för sjutton gubbar åka på Liseberg! Och äta räkmacka på Gothia Towers.

Och åka till London med min kusin. Och hälsa på min brors familj, det känns visserligen nästan lika långt till Huddinge som till Amherst. Min syrra hade jag flygbiljetter till i höstas men jag var för dålig.

Det är lite begränsande för ens festliv om man får feber av att sitta på en stol i mer än en halvtimme. Men jag har såååååå mycket drömmar.

Ja, jag har faktiskt sovit 10h i natt i ett sträck, fast det var riktigt psykiskt pressande igår. Migrän och feber gör det inte precis lättare att somna, och jag hade haft jobbiga nötter innan. Men nu är allt bra. Jag är som väl så positiv av naturen att det dåliga blir som bortblåst väldigt lätt. Av en okej natt. Men tack för det.

Vansinnigt spännande!

Mikael var på Spionvandring på Östermalm igår kväll, anordnad av Civilförsvarsförbundet. Hjälp, vad spännande! Det var en välklädd herre, med paraply i form av ett gevär och som har arbetat länge i försvaret, som höll en historisk vandring. Det byggde på vittnesmål och fakta om var och hur spionverksamheten gick till under 2:a världskriget. Jag är inte jättefrälst på historia, men ett av mina drömyrken som barn var franska motståndsrörelsen under andra världskriget. Minns inte vad jag läst som satte såna starka spår, men jag slukade ju böcker. Och att jag inte hade fattat det där med att det förflutna inte finns tillgängligt längre säger kanske mest av allt hur liten jag var, och hur optimistisk alt naiv jag var. Mikael kom i a f hem och berättade så mycket han kunde komma ihåg. Bland annat var platsen Östermalm viktig eftersom det finns gott om stora våningar där man kunde ha stora operationer med många människor. I början av kriget fanns en handfull utländska aktörer i Stockholm, motsvarigheten till ambassadörer, i slutet många tusen. Och de spionerade på varann hela bunten. Om Mikaels hemkomna version var av minnesbrist urvattnad, så märker jag att jag själv har silat hela kvällen genom en mycket stormaskig sil och knappt nåt är kvar att återge.

Men jag vet inte om man får säga detta, men Mikael hade frågat guiden vad han jobbade med i försvaret när han gick i pension, och det kunde han inte säga! Bara en sån sak! Det har jag alltid velat säga, det och Follow that car! Tror Mikael och jag måste ha en dejt där vi följer efter en bil och så får vi se vart vi hamnar. Han är möjligtvis inte lika road av det som jag, som älskar allt vad kriminalhistorier heter, men han brukar vara fantastisk på att humor me!

Nästa vecka, tror jag det är, friade han för tio år sen och vi ska åka tillbaka till restaurangen på Timmermansgatan. Dagen hade vi bland annat tillbringat på Grand Hotel, först skulle vi bara in genom nån sidodörr men sen blev det ett äventyr i korridorerna när vi letade efter en frisör och jag till slut öppnade en omarkerad dörr som gick rakt in i köket! Det var samma känsla som när jag var barn och smög på mina kusiner Sofie och David i vårt hus på Gårdskullavägen.

Men om nån frågar mig vad jag jobbar med så är det ju inte en lögn att mystiskt svara Det kan jag tyvärr inte säga! Ska kanske prova det om jag typ byter frisör. Hjälp, vad kul! Men jag är urdålig på att ljuga så jag skulle inte kunna hålla ett pokeransikte. Har jätteproblem hela december och januari för att jag inte ska råka berätta för Mikael vad jag har köpt till honom, först i julklapp och sen i födelsedagspresent en månad senare. Det är lite för kort startsträcka på det där med födelsedagen! Får kanske börja tänka redan nu.

Såg förresten världens bästa present till pappa på tradera, det var ett Märklintåg märkt Kosta Boda. Pappa älskar modelljärnvägar, och säger att han ska börja bygga sig en tågbana när mamma dör. Och Kosta Boda är speciellt för hans pappa hade en glasaffär på Aschebergsgatan när han dog och vi har en hel del glas och kristall därifrån.

Jag har t ex en uppsättning supervackra glas som vi dock är dåliga på att använda för att vi är lata och alltid bara plockar ur köksskåpet i sista sekunden innan barnen kommer. Men det vore trevligt att använda dem! Och ju äldre jag blir, desto mer galen i glas och kristall blir jag! Har ju några Iittalaljusstakar som jag kommer ihåg från min barndom och som jag avskydde då, men nu älskar jag dem! Så de hos mig är inte från farfar, de är från tradera, och två av dem är dessutom oäkta, men det tog mig en stund att upptäcka det och nu är jag för snål för att köpa två till som ersättning. Det får bli nån annan gång.

Förresten, apropå glas, så har mamma och pappa alltid haft en speciell adventsljusstake i form av snöbollar i glas, från Kosta Boda. En enskild snöboll är ganska vanligt. Det finns säkert 10 st på tradera just nu. Men att ha fyra som sitter ihop som en adventsljusstake är mycket ovanligt. Det finns faktiskt en till salu på tradera, första gången jag ser en. För 2 000:-! Vi har ingen adventsljusstake alls, sen jag gjorde mig av med den vi hade och som bestod av blockljus med plåtsiffror. Den var för shabby chic. Jag gillar flera ljusstakar men ingen är så perfekt att jag köper den. Vill inte heller ha en rund, så där åker ju silverstakar från både Georg Jensen och Svensk Tenn. Gillar Nordic light, men den är egentligen inte min stil. Jag vet inte helt vad det är jag gillar för den är för nordisk för mig. Men om de där snöbollarna inte kostade 2 000:- så hade jag lätt köpt dem!

Ja, men nu är det ju oktober och snart dags att julpynta. Min hemtjänstperson sa i måndags att de har börjat julpynta i vissa affärer i stan. Då så.

Utflykt

Vi var med Mikaels barn idag och det senaste tillskottet Miriam, på picknick i slottspark som kan ha hetat Täby slott? Det var en flik av Östersjön där och pojkarna tittade gärna upp från tallrikarna för att se på båtarna. Vädret var faktiskt alldeles perfekt, inte för varmt, ingen sol i ögonen men bakom träden, och bara några promenerande som gick förbi annars var stället vårt. T har fått igång Toyotan som var vår och före det mammas och pappas. Många timmars hårt arbete och mycket mekaniska kunskaper låg bakom. Inga getingar plågade oss, förutom en som satte sig på T:s krage men jag blev bara lite hysterisk över det. Ett jätteroligt tyskt spel som jag ska se om jag kan köpa från Amazon. En god kladdkaka! Vilken härlig utflykt! Sol, vind och vatten i lagom kombination!

Världens bästa födelsedag!

Jag har längtat efter att bada i flera år, sen senaste gången jag badade. Oftast har jag bara inte orkat den utflykten det blir om man inte har en pool i trädgården, ibland har det inte varit fint väder när jag har orkat.

Nu har det varit värmerekord. Det känns som om vi hade 20 grader i maj, 25 i juni och 30 i juli. Jag har varit rätt dålig pga värmen, blir ännu mattare än vanligt. Jag har haft svårt att orka äta, och för några dagar sen tänkte jag att det nog inte kommer att gå. Både bilresan, badandet och klädbyte. Igår kändes det lite bättre på dan, säkert för att det är skönt att få duscha, men sen blev det olidligt frampå natten. Så jag hade inte jättehöga förhoppningar. Men jag klarade det!!!!!! Vi åkte till handikappbadet som ligger bredvid min ME-klinik, en stor utomhuspool med omklädningsrum, utedushar, trappor med handtag, picknickbord. Och vattnet var så varmt! När man går ner brukar man ju komma till en punkt, ungefär vid midjan, när det börjar kännas kallt. Men det var så varmt att det bara möjligtvis var lite svalt på huvudet när det blåste i det blöta håret. Jag simmade kanske totalt tio simtag för att stretcha ut kroppen, och sen låg jag bara och flöt. Det är så fantastiskt underbart att bara ligga och flyta och vara avslappnad. Älskar, älskar, älskar det! Det är inte snack om saken att jag skulle vilja ha pool hemma. För det här var inte en psemesteraktivitet, sånt som man gör för att vila, ta det lugnt, slappa vid poolen. Det var en jobbig aktivitet som jag har laddat för i flera veckor och egentligen borde vila efter i flera dagar.

Sen ville jag gärna äta utomhus så Mikael hade köpt med sig varsin sallad, sen fick vi varsin bakelse av SusPet, som är min nya stödsyster i kyrkan. Väl hemma kom min bror förbi med massa smaskigheter som lakrits, blåbär och mascarpone, lila blommor och ett kort som jag började lipa när jag läste.

Sen har jag fått så många hälsningar via sociala medier från familj, släkt och vänner. Jag känner mig överväldigad över hur underbar den här dagen har varit och hur älskad jag har känt mig.

Och Mikael fick lågt socker och det var väldigt segt att få upp, men jag känner att vi ju har gift oss för att hålla ihop både i vått och torrt, så om det nån enda gång är jag som får hjälpa honom med hans sjukdom så känns det bara lite mindre orättvist å Mikaels vägnar som gör massor för mig varje dag. Han fick dessutom dåliga nyheter idag.

Men idag är jag för lycklig för att dåliga nyheter ska beröra mig på riktigt. Vi får prata mer om det imorgon. Idag har varit uuuuuuuunderbar!

Amo

Jag tänkte tillbaka på vårt bröllop idag (kanske för att jag träffade T&M idag som gifter sig om några veckor, och kanske för att M och jag tittade på brudklänningsörogram i två minuter och klänningen kostade över $14 000) och minns att jag Hade våra initialer A och M O i sån där gammaldags snirklig anfangstil och att ordet AMO är latin för jag älskar.

Sen är jag stolt över mig själv också, jag gjorde två saker jag inte gillar idag. Det ena var att pionerna jag köpte för en vecka sen fortfarande inte har öppnat sig, så vi åkte till centrum och "deklarerade" dem. Jag tycker inte om sånt, men när man inte är otrevlig utan bara ger folk en chans att rätta till saker som blir fel, så att man vill fortsätta vara deras kund, så är det ju en bra sak. Jag fick tre nya pioner som gick från lite mer utslagna än de jag haft hemma till i princip fullt utslagna på sex timmar. Så jag hade inte gjort fel, de var bara som tomater man skördar innan de är mogna, och i lastbilen blir de inte likna mogna som i solen i Italien. Vet ni att jag tål tomater mycket bättre i Italien än i Sverige? Det är ju meningen att grönsaker, och rödsaker, ska få sol. Även människor, fast det går sådär med dessa blåvita ben som tillhör undertecknad.

Det andra som jag inte gillade men gjorde ändå är att jag ringde och försökte beställa ett recept på Apoteket. Jag är så trögtänkt och känner ofta att jag inte fattar saker i telefon och känner mig dum, och med mindre övning så blir min telefonrädsla starkare. Jag fick flest samtal av alla (50?) på firman jag jobbade för innan jag blev sjuk, just det, då kunde folk be att få tala med Ronja Klorin och växeltelefonisten didn't miss a beat. Jag hette alltså Anja Klarin då, om nån inte förstår det "roliga". Det var väldigt avancerat med att knappa in sitt personnummer med 12 siffror (hur många siffror har mitt personnummer? Är 12 det normala eller det långa??) och sen logga in med mobilt bankid och sen säga vad man vill. Jag har verkligen minskad kognitiv förmåga för allt det gör mig alldeles matt och skakig. Hur som helst så fick jag inte beställa medicinen, för den måste tas emot av en farmaceut och fast det är en timme kvar på öppettiderna så har farmaceuterna gått hem. Dagen innan hade jag trott att de hade öppet till 19, men det var själva Apoteket i centrum, telefonapoteket stänger 18, och farmaceuterna går hem 16.00. Hjälp, sicket pyssel för lite kosttillskott som tillverkas i högdoskapslar, man kunde ju tro att det gällde nationens säkerhet och trippelstarkt morfin med tillsatt sprängdeg. Men då provar vi igen på måndag.

Sen ska jag eventuellt. Haha, jag vände mig mot Mikael i två sekunder och då swipades allt innehåll i hjärnan bort. Jag ska eventuellt åka på utflykt i veckan, nej, veckan efter det ska vi kanske bada efter mitt besök på Sköndal. För en gångs skull hoppas jag på fortsatt varmt väder, ute, men om det kunde hålla sig på 25 inne i sovrummet så vore det bra.

Imorgon önskar jag mig varma mackor med ost och skinka samt lite ketchup och oregano, i min smörgåspress. Så heter det säkerligen inte, men ni är ju smarta människor och kan räkna ut vad grejen heter som ser nästan ut som ett våffeljärn fast utan piggar och med plats för två dubbelsmörgåsar bredvid varandra. Men, det blir gott!! Idag åt vi hamburgare och jag är inte hungrig än. Kanske migrän... igår var vi så trötta så M stoppade några bake-off frallor i ugnen och gjorde havregrynsgröt som jag åt med äppelmos och han med lingonsylt. Vi var jättenöjda. Och så nöjda också med att vi inte har några att stila för ellernågra hundratusen följare som måste se sexiga charkisar på fredagsmyset.

Dessutom kan ni, om ni vill ha en snabb tur av vår lägenhet, se på svt1 på play, 29/5 kl 08.08. Då intervjuas Mikael i vårt kök om hemberedskap, som han undervisar i för Civilförsvaret, och som det har delats ut en krig och kris-broschyr om till 4,7 miljoner hushåll i veckan. Jag ber lite om ursäkt för Mikaels bokhylla. Den är inte helt i ordning. Skulle man ha nån energi skulle jag fixa den på noll-tid. Sånt tyckte jag var jättekul förr, älskade att sortera konserver och florsocker och olika pastasorter i skafferiet, men nu har jag på håret energi till påkläning och ätning och inte jättemycket mer, viker inte underkläder utan stoppar dem bara i hyllor, knökar kan man säga. Jag har alltid velat arbeta med kontorsarbete. Att sitta och skriva en avhandling skulle duga, det skulle även författarlivet, och kanske till och med översätta. Ha böcker att slå i, kolla saker med den älskade Akademin... ähum.

Jag måste skvallra, jag kan ju inte hålla tyst (såvida det inte gäller nåt som på allvar skulle få mig att skämmas över nåt jag gjort, eller kanske snarare nåt jag redan skäms över och därför absolut håller hemligt att jag gjort) om tre saker jag hoppas på.
1. Sköldkörteln. Jag ska försöka få läkaren att tro att han själv kommer på att det bästa vore att jag provade ndt tror jag det heter, äkta grishormon, och om inte det går så åtminstone den aktiva formen sköldkörtelhormon Liothyronin, för att min kropp är urdålig på att tillverka, omvandla, och ta upp saker ur blodet. Om jag blir 5% piggare så är det ändå mycket! En timme till per dygn, mer eller mindre. Har haft problem med sköldkörtelmedicin som inte funkar i 15 år, mer faktiskt.
2. Jag har sen minst 10 år haft dåliga ferritinvärden, järndepå. Jag har inte haft mens på minst 15 år, och nu har även mitt annars så utmärkta hb gått ner under vad det ska vara, utan att det finns anledning i o m mens. Har också gjort gastroskopi och koloskopi och det finns inga tecken på nånting, inflammationer eller blödningar. Så då får de väl åtgärda problemet eftersom det inte går att hitta och fixa orsaken. Att gå med subidealiska nivåer av saker som gör en trött ska man ju inte kombinera med ME, det är ju onödigt.
3. Jo, och så har jag läst i nån amerikansk konsensusbehandlingsplan att en del blir bättre av q10. Jag tror man ger q10 vid mitokondriella sjukdomar och jag har tyckt att det är en sak som kan vara kompromissat hos ME-sjuka, så jag har köpt själv i flera år. Men så fick jag testa en starkare sort som var blandad i olja (olivolja, som jag avskyr), men den smakade så pestigt att jag bara förmådde mig ta den 1 gg/d, inte 2 som det stod på flaskan. Pest. Jag märkte ändå ingen effekt. Men så tänkte jag att det är väldigt dumt att avfärda ett kosttillskott som man ännu inte har tagit i korrekt dosering. Och när jag började ta 2gg/dag så började jag faktiskt känna mig bättre. Det vore ju helt fantastiskt om jag kunde få några timmar till och om några symptom försvann som hörde till underbehandlad hypotyreos. Självklart önskar jag mig att bli frisk, men att få 2-3 timmar om dagen skulle innebära att jag kunde åka på semester och ligga lite i poolen, äta middag sittande och inte må så dåligt att jag ligger på sängen och gråter efter halva veckan, och resten av veckan pratar som Kalle Anka på uppåttjack, full med kodein och koffein och adrenalin. Orka gå på date med Mikael, gå på bio nån gång, äta ute, träffa kompisar, läsa nån bok, vara med barnbarn och brorsbarn, kanske bjuda folk på middag, åka och bada, äta picknick, nej, jag blir helt bortkollrad bara jag tänker på det!!!!!!!

Nä, nu har jag skrivit längre än jag får. 02.00 betyder bara tråkig, långsam, oengagerande läsning, eventuellt ingen platta alls utan sudokuboken.

Hejsvejs!

Proppfull dag

Idag hade vi oturen att ha missförstått min läkartid, så när vi kom hade den varit för 25 minuter sen och vi fick gå igen.

Då skulle vi bara köpa varsin glass (första för sommaren) och då kom jag på att jag hade tre ärenden i centrum. Så Mikael plockade ut Marve ur bagageluckan och så åkte vi på äventyr.
Först var vi in på Apoteket och fick bara uträttat ett av två ärenden, så vi får gå tillbaka. Eller Mikael... Sen en runda på Hemköp och det var så spännande att se massa matvaror! Jag fick välja mellan saker och det var görsvårt! Valmöjligheterna gjorde mig alldeles matt, och körningen var inte heller enkel. Jag var ganska dålig idag efter dusch och läkarbesök igår och en dålig nattsömn, så det var en utmaning att kryssa mellan raderna, men bra övning eftersom jag oftare än inte bad Mikael säga vad jag ska göra nu, typ backa, svänga, ta ut svängen osv. Kometen är väldigt mycket mer lättkörd, men den är å andra sidan dubbelt så stor också. Jag tror inte jag kommer att köra Marve till centrum om det inte är kris, kometen är mer gjord för sånt.

Sen trodde jag att vi var färdiga men jag hade glömt att posta en grej och att använda mitt presentkort på Interflora. Jag har räknat ut länge, länge att jag vill köpa pioner, och nu är de i säsong och dessutom tänkte jag att floristerna har högsäsong inför Mors dag. Och det var helt rätt, för jag fick tre pioner för 99:-! Superbra pris och är så ohemult glad för dem. Jag har väntat så länge på att använd den fina presenten jag fick av gammal kvinna i församlingen som Mikael hjälper. Jag tror jag fick den i julas och har längtat pioner i ett halvår. De har varit som pingisbollar ikväll och jag är hemskt spänd på att se om de har börjat slå ut till imorgon. Vet inte hur fort sånt går.

Apropå växter kan jag avslöja hur det går i vår hemmathriller Persiljeplantorna. Mikael köpte dem till mig på Plantagen som tack från den gamla damen som han körde dit. Men de var för hydroponisk odling, vilket först låter som en bra idé men som har varit mer avancerat än vi trodde. De har spirat små gröna spröt men inga rötter, och nu är spröten borta, så eventuellt är detta allt vad det blev. Jag är ju inte trädgårdsmästare precis, dagens understatement. Om man fick vårda blommor på Högskoleprovet skulle jag ha 0 av 20 rätt. Och den som rättar skulle fråga sig om eleven med mening kunde alla svaren och medvetet har svarat fel, för med slumpen så borde hen ha gissat rätt i alla fall ibland. Min mormor hade så gröna fingrar och hade fönsterbrädorna fulla av blommor, mycket pelargoner. Det har inte gått i arv. När jag var i lägenheten när hon hade dött och hjälpte till så hittade jag några terrakottakrukskärvor under diskhon och blev helt gobsmacked över att hon hade sparat trasiga krukbitar. Men sen dess har jag lärt mig att om man planterar om nånting i en kruka med hål i botten är det bra att lägga en trasig krukskärva över hålet och sen fylla på med jord, och att det var det hon hade krukskärvorna för. Nu har jag glömt vad skärvan ska vara bra för, nåt med hur växten suger åt sig vatten förstår jag. Jag ska inte starta en odlingsblogg.

Å vad skönt!!!!

Jag mådde ju så dåligt igår efter utflykten i fredags, och var så sur och arg och ledsen. Men idag mår jag nästan som vanligt och det är en sån lättnad! Det vanliga kan jag stå ut med!

Och så lever jag på minnet av picknicken. Jag var ju lite bakom till att börja med, så jag missade massa chanser att prata och fråga, men jag måste strunta i det. Får vara nöjd med att jag kunde vara där och titta på de käraste människorna. Och fick världens underbaraste picknickmat, lasagne (min favoritmat) och nygrillade kycklingspett som smakade så rökigt och gott!

Och det var så underbart att se barnbarnen. Jag såg att Belle hade samma tyg i sin kjol som jag hade i min topp (vit med smala, svarta ränder) så jag visade henne det och hon reagerade så gulligt med att vilja berätta det för mamma. "Anja sin genser" och hennes skört sa hon, det är inte lätt med de norska glosorna! Jag blir lite rörd av att hon blev glad för att vi var lika.

Och så fick jag foton från J som hade sett ME-demonstrationen vid Slottet igår. Det berörde mig att hon hade tänkt på mig.

Och så är det inte kokhett heller. Bryr mig inte om att klä på mig, igår orkade jag inte och idag bryr jag mig inte. Bra att spara på krafterna så jag hämtar mig.

Och pillren igår hjälpte lite mot migränet så jag kände att det gick från outhärdligt till uthärdligt. Det är en stor skillnad och idag har det varit uthärdligt hela dagen, även om det börjar tuppa upp sig nu.

Och så kommer, hoppas jag!, två avsnitt av Downton Abbey ikväll. Kan man ha det bättre? Arg på livet ena dagen, lycklig nästa.

Och Mikael berättade söta saker om barnen i kyrkan. Han har blivit lärare för en klass med ett dussin barn i 8-årsåldern. Han har nog aldrig haft en så utmanande uppgift i kyrkan och jag är så stolt över honom! En kille sprang fram till honom och gav honom en kram och sa Du är min lärare! Det är inte en enkel klass med bara typ "tre väluppfostrade, nyflätade flickor", utan många barn och många barn med särskilda behov. Men jag är så stolt över honom att han vågade säga ja och vågar ge sig på det! Han har ju ingen kunskap om hur man behandlar barn med särskilda behov och han vill inte att bara de "svåra" barnen ska få all uppmärksamhet heller. Men att undervisa 100 vuxna hade varit lättare och som sagt, jag är stolt! Och jag vill gärna lära mig namnen på alla barnen och be för dem.

Happy day!

Jag var hemifrån igår. Med min elrulle första gången och varför inte börja med en folksamling. Och nej, jag har inte ens körkort! Började gråta för jag kände mig så ointelligent när vi övningskörde hemma i lägenheten och jag körde som en blind 90-åring! Alltså långsamt, tvekande, men inte över nåns tår i alla fall. Men Mikael, som inte är sådär fantastisk på att trösta bara emotionellt sa på sitt faktiska vis att jag inte borde vara särskilt bra när jag bara har kört i en minut. Men du är ju det, snyftade jag, och syftade på att han räddade mig ur en knivig situation mellan diskmaskinen och matbordet. Han kan stå och köra rullstolen bättre spegelvänt än vad jag kan åt rätt håll när jag sitter i den. Men då sa han Det här är en maskin. Jag har kört maskiner hela mitt liv. Och jag tror till och med att man använder joystick i grävmaskiner, och det har han ju också körkort för. Det som jag inte klarar av är om framhjulen står åt ett håll, jag för joysticken åt det håll jag vill åka, men den åker inte dit utan ännu mer åt fel håll. Då får jag panik och tror det är nåt med att jag måste tänka tvärtom eller så. Men han säger att om hjulen pekar åt nån riktning när jag för joysticken åt ett annat håll, så måste hjulen först vrida sig dit jag vill, och under tiden rör den sig "fel". Så om jag ger den 2-3 sekunder och har låg fart så går den sen åt rätt håll! Och om jag ska svänga så ska jag liksom komma så nära utsidan av svängplatsen som möjligt, för då kan stolen svänga på plats. Det är ett bra tips. När jag skulle parkera mig bredvid Mikael på ett kyrkmöte vi var på fick han säga precis hur jag skulle göra, han pekade snett höger och sa kör hit, sen backa rakt bakåt. Gick hur bra som helst. Men det var emotionellt att känna sig så dum, och läskigt att åka bland folk, dels att folk tittar och om de var i vägen. Men jag körde inte på en enda människa, och folk var så gulliga och öppnade dubbeldörrar åt mig. Det var jätteskönt att Mikael gav mig lite order nu första gången för det är ju jobbigt att tänka. Jag tolkar verkligen inte det som att han tycker att jag inte kan, utan han vill underlätta för mig så jag kan använda hjärnan till att lyssna på talen istället för tänka på att styra en ny elrullstol bland folk.

Och mötet vi var på var underbart. I vår kyrka har vi en profet som leder kyrkan med myndighet från Jesus Kristus själv, samt 12 apostlar, så som han organiserade sin kyrka när han var på jorden. En av de nyare apostlarna heter Dale Renlund och har svenska föräldrar. Han har dessutom bott några år i Göteborg när hans far var byggnadsmissionär och byggde vårt stora fina möteshus i Västra Frölunda. Han gick i kyrkan i mina föräldrars församling på Victoriagatan. Och sen var han här som missionär i två år som 19-20-åring. Alla som har hört amerikanska mormonmissionärer (alla är verkligen inte amerikanska, men det är de som hörs mest) vet att de oftast har en rätt bred brytning. Det märktes att äldste Renlund lärt sig svenska som barn för han lät som en som kunde svenska för 50 år sen, inte en vuxen person som försökte prata ett utrikes språk. Han sa till och med tjex på göteborgska, inte käx. Men nu fastnade jag. Man sände ut mötet till alla församlingar i Sverige, men jag satt alltså på första raden bredvid Mikael och de andra tolkarna. Mikael översatte all svenska under mötet till engelska till folk som inte förstår svenska och lyssnar i lurar, som apostelns fru Ruth, missionspresidentens fru m fl. Mycket koncentrationskrävande för Mikael, och jag hjälpte honom med ett par ord som satt för långt inne. Underbart att jag kunde köra dit rullstolen och sitta bredvid min man i kyrkan. Det är så ovanligt att bara det gjorde mig rörd. Sen var inledningspsalmen Tryggare kan ingen vara, och då började jag nästan gråta igen, för att det är nåt jag saknar mycket, att sjunga psalmer med andra.

Det var ett jättebra möte och helt fantastiskt att det var på kvällen så jag kunde komma. Igår mådde jag helt ok senare på kvällen, idag har jag varit helt normalt trött och lite extra ont i nacken, men jag mår absolut inte som jag "borde". Ju värre man har övertrasserat aktivitetskontot, desto senare kommer kraschen. Så antingen kommer den imorgon eller så har jag klarat mig. Teoretiskt sett kan det komma 72h efteråt, men det brukar aldrig vara mer än 48 för mig, eller max 54 dvs 48 h plus några timmar till som motsvarar tiden då aktiviteten var. Effekten börjar ju inte räknas när man går hemifrån utan när man lägger sig ner efteråt, hemma. Då kan det ta 1-4 h, eller en dag till, eller två dagar till. Och har jag inte fått symptom imorgon vid ett-tiden på natten har jag nog klarat mig för första och enda gången! Kanske Gud ville ge det till mig i gåva -- en apostlavälsignelse. Jag ropar inte hej.

Ruth Renlund, advokat, talade om en dröm i Mormons bok som brukar kallas Lehis dröm. Han ser ett underbart träd, vara frukt är godare än allt de smakat, och trädet representerar Jesus och frukten representerar Jesu Kristi försoning. Men det finns ett stort hus där folk pekar finger och hånar dem som går längs med stigen mot trädet. Hon sa Om ni inte har blivit hånade för er tro så har ni inte varit medlemmar nog länge. Men bry er inte om det. Ni vill till trädet, det vill inte de, så ok. Sen fortsatte hon att tala och kom fram till att vi i kyrkan inte heller är några perfekta varelser och kan också såra varandra. Har du inte blivit förnärmad av någon i kyrkan har du inte varit medlem nog länge. Kloka mellanmänskliga råd. Men det är inte din kyrka, utan lika mycket min, kan man tänka. Jag har lika mycket rätt att gå i kyrkan som folk som fäller dumma kommentarer, så varför låta såna driva iväg en?

Äldste Renlund talade om förhållandet mellan frågor, tvivel och tro. Han sa att frågor har sin plats i kyrkan, men om ens avsikt är att finna fel, då kommer tron att växa sig svagare och tvivlet starkare. Tvivel leder inte till tro. Tvivel är inte fint och eftersträvansvärt, som vi blir uppfostrade i denna tid av att man ska ifrågasätta allt från nyheter till källor till rena citat. Att fråga är bra, att gödsla sina tvivel kommer att leda till att de växer och överskuggar ens tro. För tro är ett val. Det finns inte nån hemlig kunskap, och när man hör den, som en magisk formel i stil med Abrakadbra, så dör alla tvivel och man blir en robot som bara kan tro vare sig man vill eller inte. Nej, tro är ett val. Vill man tro så kan man, vill man inte så låter man bli. Jag citerar inte honom här, det där med robot och abrakadabra var mina utläggningar.

Han rådde oss att tänka efter och komma ihåg var vi kom till insikt, var vi så att säga lärde känna Kristus. Detta är vad vi ska hålla fast vid, minnas och ta fram om vi får frågor som känns svåra.

Ja, det var jättebra i a f och jag var oerhört glad att jag kunde gå och oerhört glad att jag kunde sitta bredvid min man i kyrkan. Och sjunga psalmer tillsammans. Och att jag kunde komma på några ord till hjälp. Jag är lycklig för att jag har haft en normal dag idag och inte en outhärdlig dag!

Hade tänkt ta kometen, som jag ju ska bli av med för att jag fått en mindre elrullstol, och kolla på brasan. Den är ju på tomten bredvid vår, mer eller mindre. Men jag var för trött, så jag tittade på röken genom fönstret, glodde på några folk som redan gick hem 19.20, och öppnade sen balkongdörren för att lukta på röken. Och valborgsfirandet från Vallda Sandö (hur många gånger har jag varit där? Fler än jag minns) gav inte precis mersmak. Så jag nöjde mig med att umgås med Mikael och se sista Homeland, där jag faktiskt fick himla med ögonen ett tag åt det överamerikanska sliskiga. Och hemskt att Carrie inte fick sin medicin på 7 månader. Det är riktigt hemskt.

Hoppas ni hade en trevlig Valborg! Min var precis som jag hade velat.

Världens bästa utflykt

Mikael skulle ha haft ett möte ikväll men som blev flyttat. Så då började jag längta mycket efter att ha middagsutflykt i naturen. Och dra på trissor, vilken utflykt det blev!!! Vi köpte varsin kycklingsallad från vårt pizzaställe. Sen åkte vi the scenic route söderut och hamnade på Östnora camping. Vi åkte upp en liten grusväg till några sommarstugor, men tyckte det var intrång att äta på nåns veranda fast det stod stolar framme. Så då stannade vi mellan marinan och campingen och gick ut på en enorm, nyklippt gräsplan där det fanns picknickbord. Det luktade helt ljuvligt av nyklippt gräs, fåglarna kvittrade i 40 dB och maten var grymt god. Temperaturen var lagom faktiskt och jag tror jag klarade solen också, hade skugga mesta tiden. Det var så underbart att jag kallar utflykten för supercalifragilisticexpialidocious. Vi kan också kalla det för dagens glosa. Köp två, betala för en. Så jobbar jag.

Första dagen!

Ikväll var första gången på en vecka som jag inte var orolig eller rädd för det här med sömnpiller, jag bara tog dem, skar av min flisa och svalde. Och först när jag ligger i sängen kommer jag på vad som är annorlunda. Jag känner mig lugn! Kanske inte glad, men, jo, faktiskt glad.

Två skäl, minst. Det första var att jag gjorde en rolig utflykt. Jag tänkte att vi skulle titta in på Ica Maxi och köpa lite påskdekorationer. Mikael köpte påskliljor med lökar för en vecka sen men de är inte gulliga längre. Jag kan döda allt, fast jag verkligen försöker vårda och vattna fast inte för mycket. Ja, en väldigt rolig utflykt blev det, men jag fick smällfeber efteråt och hade två jobbiga timmar i soffan. Men före det hade vi ätit smörgåstårta med lax och räkor. Och det var så gott så jag ville applådera! Och så köpte vi två kuddar till vardagsrummet. Vi har två vita som jag avskyr, och det kändes väldigt roligt att få några ersättare. Och Mikael fick en sladd han var nöjd med, och så köpte vi godis till påskkärringar. Så jag ska sprida det på hela Södertörn att vi har så det räcker till alla som vill komma. Måste kolla på nätet, om inte nån här har lust att svara, vilken dag det är meningen att man ska hålla sig beredd. Det brukar komma barn både på påsk och halloween faktiskt. Förra året hade våra grannbarn (som vi har varit släkt med!) gjort ett påskkort som vi fick, och så väluppfostrade barn vill man gärna stödja med lite hälsovådligt sockerknark. Värdelöst, extra billigt påskgodis utan papper om. Men ändå.

Jo, men en rolig utflykt, soffkuddar, smörgåstårta. Men jag vet inte hur jag tänkte när jag trodde vi skulle kunna "titta förbi"...

Och det andra var detta. Igår natt var jag labil och ledsen och grät, och jag skrev i en ME-grupp på Facebook att jag har det jobbigt med sömnpiller och migrän och att nån gärna får kommentera med ett hjärta, så klarar jag mig. En tjej skrev med en gång, fast det var mitt i natten, och nästa dag, idag, när jag vaknade hade jag fått 27 kommentarer! Fattar ni?! Så många vänner som man bara kan vädja till och så kommer de med lindring med en gång. Och jag känner absolut inte alla de där 27, och de känner inte mig heller, så en del av dem bara kommenterar för att de tycker synd om en när man har det jobbigt och vill hjälpa en. Det är underbart och fullkomligt rörande. Ska berätta om det här för mina tjejer i kyrkan också. Det är ju påsk och påsk handlar egentligen inte om ägg utan om att Jesus dog och uppstod. Så mina me-vänner är just nu det närmaste kristuslik kärlek man kan komma. Det de gjorde för mig gör att jag är lugn istället för rädd och ledsen nu. Och blir jag orolig igen så kan jag läsa kommentarerna, en gång och tio gånger. Jag ska gå dit just nu faktiskt. Hur kan man tacka någon nog för att de gör sån skillnad i ens liv? [Suckar lyckligt.]

Vilken megautflykt!!!!!

Jag är så glad för vår "lokala" biograf. Den ligger tio minuter bort med bil istället för 30 till stan. Och parkering vid bion är inte så lätt i stan heller; även om man har handikappparkeringstillstånd är det inte säkert att det ens finns nånstans att ställa sig. Nu står vi alldeles utanför, Mikael kör mig i rullstolen, och har jag öronproppar och nackkudde med mig så kan jag se på bio som vem som helst! Nån gång om året. Ni fattar att jag är glad och uppspelt. Inte bara för att bion finns, utan att jag kunde gå!

Bidragande orsak till att det gick är också att jag läst halva boken filmen bygger på, som var Inferno av Dan Brown. Han är ju närmast kiosklitteratur och lite pinsam numera, men eftersom jag hade fått med mig så pass mycket av boken så visste jag att det inte skulle krävas mycket för att förstå filmen. Och det stämde ju. Man vet ju att Robert Langdon ska lösa alla koderna och att världen inte går under, fast det ska verka vara på håret.

Felicity Jones som var hans unga, snygga medhjälpare (jo, böckerna följer ett tydligt schema inte bara på det viset) har spelat huvudrollen i nån Jane Austen-film tror jag, men vet inte vilken för jag kände inte igen henne. Men jag har några osedda som har kommit de senaste åren.

Mikael och jag hade inte ett ord att säga till varandra efter filmen. Om filmen, menar jag. Även om man förstår att Dan Brown kanske siktar på att få läsarna att känna och tänka, så är det enda man känner akut blandvändningssyndrom. När man inte kan läsa fort nog för att få vända blad. Men boken var som sagt den senaste jag läste (förutom en som jag känner författaren till) och jag orkade bara halva. Orkade i betydelsen iddes, inte saknade energi. Visst saknade jag energi, har som sagt inte läst en bok på tre år och det är förfärligt tråkigt, jag som varit bokmal hela mitt liv. Men den var så trist att jag som sagt inte iddes läsa färdigt den. Ett så typiskt exempel på nån som vill upprepa en succé och gör allt rätt, dvs likadant, men tillför inte så mycket nytt att det överhuvudtaget känns lockande. Men visst, vi har nu köpt en bok och två biobiljetter, och Dan Brown visslar hela vägen till banken.

Det hade varit verkligt intressant om filmen, eller boken, sporrade en diskussion om kärnfrågan, om man nu kan kalla den det. Spänningen är kärnfrågan, men ni får vara lite generösa. Teorin bakom det som ställer till fara i filmen, och mer än det berättar jag inte, filmen hade nyss premiär och ni kanske vill se den. Var var jag? Jo, en excentrisk miljardär hävdar att människan lever över sina tillgångar, att vi förstör naturen, att vi inte kontrollerar vår spridning/ökning, och att nästa världskrig inte kommer att handla om olja utan mat. Det med världskrig la jag till själv. Mänskligheten växer explosionsartat tvärtemot vad han smarte svensken som pratar fattigdom och är rakt på sak, you know who I mean? Tvärtom vad han säger så kan jorden inte föda oss. Den femte befolkningsdecimeraren var digerdöden och folk dog som flugor, och sen kom Upplysningen. Om jag har rätt om både digerdöden och upplysningen, jag avskyr historia. Browns protagonist drar några orsak-verkan-växlar och säger att vi behöver en sjätte utrensning och sen kommer mänskligheten att blomstra. Det hade väl varit intressant att diskutera det med nån som faktiskt vet nåt om digerdöden, upplysningen, fattigdom och mänsklighetens tillväxtfaktor. Men vi orkade inte ens häva ur oss en stavelse om det.

Men, FÖR ALL DEL, se hemskt gärna filmen och kommentera här om ni har nåt klokt att säga.

Jag fick en riktig hålla Mikael i handen-dejt.

Innan vi gick på bio så tråkvilade jag i en halvtimme. I sängen, utan ljus och bara ligga still och blunda. Tråkvila eller tvångsvila, det är samma sak. Tvångs- för att man måste ha sig en sorts hutt innan man ger sig i väg. En hutt av vila.

Ytterligare spänning. Mikael hade blivit betagen i nån tjej som sålde Bingolotter för sitt fotbollslag och köpte två. Där satt vi som två kretiner och visste inte vilken ände vi skulle börja i. Jag har ruggig tävlingslusta, dvs hur troligt det än inte är att jag faktiskt ska vinna, så tror jag alltid det ändå. Jag måste vara född sån, för livet har sannerligen inte lärt mig det. Så jag ska kolla alla nummer på våra lotter imorgon på hemsidan. Min tävlingsinstinkt är redan krossad, och jag har inte ens tävlat än. 

På torsdag ska jag nämligen fotograferas av Må Bra. FY BUBBELIBUSKEN!!!!! Jag vill verkligen inte behöva vara i tidningen med typ 50 kg övervikt. Jag nojar över vilka kläder jag ska ha, nojar mig inför hur mycket jag ska sminka mig, de vill kanske att jag faktiskt ser lite sjuklig ut. Jag tänker ju bara att detta ska vara det snyggaste foto som tagits på mig sen till och med strl 36. Och jag veeet att det inte kommer att gå.

Jag får träna mig. Sätta in fula kort som träning. Även de som kommer sist har ju också tränat. För jag kommer att se skitfet ut och så är det bara. Övervikten sitter inte på nåt ställe där man kan låta bli att fota ju. Jag får ju bara noja och istället vänja mig vid fula bilder på mig, så kanske detta inte blir så förfärligt. I sammanhanget.

Tre sommarsaker

Jag hade tre önskningar inför den här sommaren. -- Jag pratar visst om den som om den vore slut.

1) Jag ville sitta ute och äta, och det gjorde vi när vi åt favoritsalladen på en bänk vid kyrkogården. Jag älskade den utflykten! Och det finns inget som hindrar att vi gör om det heller!

2) Sen ville jag bada, och det har inte hänt. Det har väl varit riktigt varmt två gånger eller så, men jag har inte trott att vattnet har varit nog varmt. Jag är en förfärlig badkruka, och inte blev jag botad i Västindien. Efter det är allt badvatten kallt ju! Så vi får se om det blir nåt bad. Blir det inte det kan det hellre få vara en rosig dröm som aldrig uppfylldes än ett iskallt dopp. Jag tycker inte huttra och klappra med tänderna låter som en bra idé nånstans.

3) Det tredje jag ville var att åka nånstans. Jag förstår, efter förra sommarens italienresa, att jag inte orkar åka till Medelhavet. Så jag önskade mig Åland, Gotland eller Trosa. Trosa har jag i bakfickan (nej men så tokigt det blev. Det här är inte en sådan blogg, hähä!) men Åland blir verklighet! Jag räknar inte med att se Åland eller ens stiga av båten, utan bara åka i en lyxig hytt med dubbelsäng (ingen trång fyrbäddshytt under vattenlinjen), äta god mat, titta på utsikten genom hyttfönstret, lukta på parfymer i taxfreen och köpa lakrits och choklad. Ligga i sängen och bläddra i inredningstidningar. Klä mig lite fin och sminka mig. Detta blir så spännande och roligt och jag är inte särskilt orolig över hur jag ska orka, för nu har jag rullstol och får sova ända till 15.00. Jag är superglad! Verkligen! Att vi kan göra nåt tillsammans.

Dessutom är jag så tacksam mot vädergudarna. Jag har inte orkat epilera benen mer än en gång i sommar, och det var längesen nu. Så att det är 20 grader istället för 30 gör det helt normalt att ha långbyxor. Typ allting är bra.

Så går det när man har lämnat en dålig vecka bakom sig, med tre migränanfall och den värsta sömnnatten i år som startade alltihop. Jag har nästan hämtat mig, måste bara vicka tillbaka sovtiden så jag blir mer normal tills vi ska resa bort. Hoppas jag klarar det.

Någon gång kanske jag också kan skriva ett helt blogginlägg utan att prata om min hälsa. Någon annan gång tydligen :)

Dan före dopparedan!

Mikael har kollat restauranger i Nynäshamn, men när jag kände efter orkade jag inte åka dit, vänta, serveras och äta, åka hem. Men det lät gott med fisk och räkor och sånt, så vi åkte till Ica maxi med rullstolen och jag fick kolla på massa grejer, som duschgel, läppsyl, pennor, alla tårtorna osv, och sen köpte vi en räkstubbe. Eller vad den hette, det var en fin smörgåstårtebit med räkor och lax på, precis som jag ville. Och med varannan vitt bröd, varannan kavring, så det var väldigt smakrikt och gott. Sen köpte vi en solbulle,  just in case, och ett paket brulépudding som jag ändå inte orkar göra ikväll, en påse lakrits, och sen var det finito med äventyret. Vi åkte vackra vägen hem och när vi kommer till Österhaninge känner jag mer än nånsin att jag vill bo så. Det är som det var hos oss innan de började bygga, kanske 500 lägenheter sammanlagt. Nu är det sjätte projektet på gång där det förut var ingenting. Jag vill gärna bo på kanten av nånting men med ingenting bredvid mig. Förut kunde jag stå i hallen och titta ut genom vårt runda ytterdörrsfönster och se dimmorna stiga från ängen som älvor nästan så långt bort som till motorvägen. Det var underbart, förutom att jag var sömnlös så sent på natten, men för övrigt var det fantastiska vyer. Nu är det inte mycket att titta på i nån riktning och jag känner mig mycket mer klaustrofobisk här jämfört med Borås eller ens Göteborg. I Frölunda bodde jag ju perfekt med gräs och ett skogsklätt berg som utsikt. Jag gick upp där ibland, med anteckningsbok, med middag eller med filt att sola på. Kors i taket, jag har solat. Fast kanske bara två gånger. Så skönt att inte bry sig längre. Rullstolen gör ju saken lättare. Vem bryr sig om att jag är blek och tjock när jag sitter i rullstol. En unge framför oss i kassan glodde ögonen ur sig. Hen kunde nog bara inte räkna ut varför jag satt där. Det är förståeligt.

Sen åkte vi hem och jag var jättetrött och glad att vi inte åkt till Nynäshamn. En annan gång. Maten var jättegod. Jag ska nog börja med det här att fira födelsedag i flera dagar i rad. Imorgon ska vi äta lax. Bara firande jämt. Mikael ska förbereda inför W-pojkens begravning, men jag kan inte tänka mig nåt bättre än att min man gör saker för andra på min födelsedag. Jag sover ju säkert ändå :) På kvällen kan jag få resterna av honom.

Men det var en underbar dejtkväll ikväll. Är helt slut och ligger redan i sängen. Godnatt!

Rekord

I måndags var vi nästan hela familjen på spansk fiesta. J och K hade lagat så fantastiskt god mat, i så fantastiska mängder, och upplagt så vackert. Och spansk flagga och en liten N som dansade på bordet, eller minns jag fel? Det var i alla fall en fantastisk kväll.

Sen hade jag jättesvårt att somna. Vi hade en sockerkncident som hetsade upp mig. Tänkte på familjen W och deras erfarenheter med tjockis grand mal per natt. När Mikael krampar _en gång_ så blir jag helt till mig och lipar lite efteråt för att det var så jobbigt att se honom. Han själv kommer ju inte ihåg nånting, men jag har sett honom sådär. Det är hemskt. Ja, jag tror jag somnade närmare sju på morgonen.

Och sen sov jag. Till 20.45 dagen efter. Mikael kollade ett par gånger att jag andades.

Och 14 timmars sömn är precis vad som behövs! Jag hade knte massa ont, och orkade utan problem gå upp och klä på mig. Fast jag har problem med minnet, saker har inte lagrats, så jag har svårt att minnas vad som hände, och blandar ihop måndag med tisdag.

Men jag har varit på party! Och träffat underbara familjen!!!

Och i bilen ville N berätta om midsommar när han och pappa gick upp på skidhoppsbacken och han fick höjdskräck. Att han vände sig till mig, sa mitt namn, och ville berätta för mig, det betydde så mycket. B å andra sidan kallar mig mormor, men det får vi tåla. Jag är gärna hennes mormor. Man kan ju ha flera av allt möjligt i dagens läge.

Jag har nagellack på mig, det är också underbart. En liten Essie bland de åtta jag köpte på tradera. Den ser rosa ut i burken men efter.två lager är den bara genomskinlig. Men jag har en rolig process framför mig att prova nagellack.

Kanske ska jag också blåsa upp ballonger åt mig själv när jag fyller år. Vi har inte haft särskilt mycket ballonger här på sistone.

N och B är i mina tankar hela tiden. Vilken mormor jag skulle vara om jag bara hade lite energi. Men, och slm Mikael och jag pratade om häromdagen, jag måste vara den jag är och inte vara ledsen för den jag inte är. Ingen är slm de vill, och kanske är mitt jag längre från drömmen än de flestas, men jag kan älska och älskas som jag är. Fast jag inte kan vara en lekmaskin.

Sen är jag väldigt imponerad av barnbarnen pappa, som fick göööööörmånga poäng i ett vokabulärtest på engelska. Jag fick flera tusen mindre. Jag har ju visserligen inte engelska slm modersmål, även om jag har det som andraspråk redan sedan barndomen. Men

Vilken dag!!

Dagen började med att jag blev sur för att jag hade drömt om ett dörrknackning och väckte mig själv. Sen fick jag migrän och visste inte om jag skulle ta en Treo och bli pigg och huvudvärksfri när jag ville sova fyra timmar till. Jag kommer inte ihåg hur jag gjorde, men tydligen var det inte att jag drömde om att nån knackade på dörren. I sms:et jag fick förklarades att pga en kommentar på IG av undertecknad om fläderblomssaft, så får jag härmed en sats blommor, citroner och socker. Koka upp vatten och låt dra. Det luktar så gott i köket, ni kan väl själva ana! Vilken gåva! Och att göra det själv betyder mer än att få färdig saft. Jag kunde göra nåt! Men, märk väl, citronerna var färdigskivade. Nån vet att hjälpa mig, på mitt sätt. Jag vet inte om jag vågar avslöja vem det var som var så änglalik att hon gjorde detta för mig, men hon har tvillingar. Och bor inte nära. (Bara en sån sak...)

Sen var jag på Sköndal. Det var roligt att klä på mig "fina kläder", dvs inte jättefina men såna man kan visa sig i bland folk. Det blir mycket mysbyxor och nu på sommaren bara underkläder. Ja, man kunde önska sig tio jerseyklännkngar att dra över huvudet, då hade jag kanske orkat klä på mig även på sommaren.

Sköndal, ja, idag var ingen höjdare. Dietist. Jag är fet. Jag vet hur jag kan gå ner i vikt (LCHF) men jag vill inte. Jag vill inte heller äta nötter som snacks, eller edamamebönor. Jag vill ha bullar, remi och apelsinchoklad. Kanske popcorn (majs är dock den sötaste grönsaken och den näst mest GMO-modifierade grödan). Jag vill inte äta halva tallriken grönsaker (broccoli nämndes särskilt, jo tack, det kunde jag räkna ut själv). Som ständig innehavare av sömnbrist (jag sover men blir inte utvilad, på testerna är jag gravt sömnbrusten, men inte på de som frågar om jag somnar framför tvn, i bilen, osv. Nej, jag har insomni! Men man kan ha sömnbrist utan att somna vid varje tillfälle man får. Danderyds värdelösa sömnfrågor. Men var var jag? Sömnbrist leder till fetma, plus sötsug. Alltså inte nödvändigtvis att det är sötsuget som ger fetman, utan några hormoner och sånt som blir skeva av sömnbristen. Sen äter jag för närvarande två mediciner jag går upp i vikt av. En jag provade förra året gick jag upp 9 kg på 3 månader av. Den var värst nånsin, viktuppgångsmässigt, så tur att den inte verkade, det hade inte varit kul att kämpa bort tre kilo i månaden som vill lägga sig runt min mittenpart. Och så har jag fel på sköldkörteln. Har en privat teori om att blodvärdena är bra men det är inte bra inne i kroppen.  Om kroppen inte tar upp medicinen kan det finnas hur mycket hormon som helst i blodet. Dyrt blod bara. Men det påverkar också vikten. Slutligen, två punkter. Jag kan inte motionera. Jag orkar inte gå och slänga sopor annat än i undantagsfall. 20 steg. Så jag har inte massa ork att göra saker. Ibland orkar jag inte bre mackor utan tar en Billys eller gorbys. Jag har ingen energi över till att komplicera mina matvanor. Och slutligen, jag är svårt sjuk. Alltså, det är svårt att vara såhär sjuk. När det blir nåt extra så blir jag deppig. Tröstätning funkar faktiskt. En hönökaka och ett glas oboy är faktiskt som medicin för mig. Det funkar inte att ersätta det med broccoli.

Sånt är läget. Läget är också sådant att jag inte vill vara fet. Jag vill väga 30 kg mindre, tror jag, jag vågar inte väga mig men vet att jag har gått upp på sistone (av en medicin) (och förmodligen också av bullar, remi och apelsinchoklad). Tanken på att nåt av barnen skulle gifta sig och jag skulle vara med på kort är repulsive. Jag kan nästan inte se på mig själv på kort. Det vänder sig i magen faktiskt.

Dessa två oförlikneliga fakta måste jag sätta i en ekvation och reda ut. Jag måste räkna ut (pun intended, om den nu får räknas som det) hur jag ska göra. x =/= broccoli, så mycket vet jag.

Men detta är inte allt. Vi fick en helt makalös bukett röda rosor också. Jag är helt hög!

Och så hade vi romantisk utflykt i naturen, med matsäck. I själva verket satt vi på en bänk bredvid kyrkogården och åt sallad från vårt hak. Men det räknar jag som natur och utflykt och romantiskt och matsäck. Deras sallader är så goda. Kunde leva på en sån alla varma dagar.

Mera då?

Jag är rengjord. Tacksam för det. Ska kanske måla naglarna.

Så, förutom vid tanken på gluten så är jag tacksam för mycket idag! En riktig pangdag har det varit.

Hoppas ni har så pass lite att göra att ni hinner märka när ni får en pangdag. Berätta gärna vad den pangdagen var. Kram!