All skillnad i världen!

Läser en diabetesblogg (https://www.livetochdiabetes.se). Eftersom diabetiker är så olika så är det vettigare att jag lär mig specifikt om hur Mikaels diabetes beter sig än helt andras, men jag brukar ändå få nåt att tänka på när jag läser så jag fortsätter.

Idag var det nån sportare som beskriver maten under en dag. Läs och häpna:

Mellanmål (innan träning)	Banan/smoothie/juice
Frukost (efter träning)	Gröt med banan/nötter/honung + 2 smörgåsar med pålägg (t.ex. jordnötssmör)
Mellanmål	Nötter/frukt
Lunch	Ris, falafel, hummus, grönsaker + knäckebröd
Mellanmål	Smörgås/frukt/smoothie/nötter
Under träning/direkt efter träning	Sportdryck/dextro/russin/frukt
Middag	Pasta med vegetarisk currygryta och grönsaker
Mellanmål	Smörgåsar/frukt/gröt

Om vi då jämför med min dagsranson av kost:

Frukost

Massa piller svalda i 0.5 dl yoghurt och 15 ml medicin i olja svalt i 0.5 dl Troccadero light, samt två andra mediciner sväljes med 33 cl oftast lättdryck svart vinbär.

Middag

Idag, tack mamma och pappa!!!!!!, en rejäl portion potatis och kålpudding och sås och lingonsylt, samt en sallad med dressing och smulad fetaost (jag pimpade deras sallad). När jag säger rejäl portion menar jag verkligen det. 33cl dryck till maten.

Kvällsmat

Ikväll hade jag bakat, jippi, så vi åt varsin smal bit kladdkaka med cocostoska. Jag drack under dagen ett par 33 cl-glas till så mitt totala dryckesintag blir förhoppningsvis 1,5 l. Jag dricker massor när jag är törstig, vilket tyvärr är sällan, och därför har jag färdig svartvinbärsdricka för det kan jag tvinga i mig lättare och framförallt mer av än vatten. Vatten duger bra till törst, mindre bra till tvång. Och så svalde jag mediciner med max 0.5 dl yoghurt, samoa idag, 15 ml olja med två munnar trocca.

Jag vet att det är extra viktigt att dricka när man har lågblodvolym, då ska man också salta extra tror jag. Jag har aldrig varit en stordrickare, men ska försöka bli bättre nu när jag har såna problem med ögonen. Det ska i a f inte vara för att jag dricker för lite.

Det är allt. Jag äter alltid mediciner och dricker yoghurt och något mer till det. Oftast minst 33 cl. Och så dricker jag under kvällen, 33-66 cl. Och så äter jag en rejäl middag. På kvällen äter jag oftast bara medicin och vätska. Har vi färdigkokta ägg kan jag ta ett, annars dricker jag lite varm oboy för att dra blodet bort från huvudet till magen, att det söta ska göra en pigg men sen trött, plus att varm mjölk har nåt i sig som man somnar av.

Men låter den dieten som nåt man går upp i vikt av? Det är orättvist! Just nu kämpar jag med en växt mage som jag är sur på. Men jag äter mat till största delen, god, hemmalagad mat, och kanske nåt nyttigt till kvällsmat, ibland ett par sillbitar eller tre köttbullar med rödbetssallad, eller 2 dl O'boy. Jag äter en variant av 16:8 som nog mer är 18:6. Men sporadisk fasta som inte förknippas med svält ska snarare göra gott, man blir bl a mer insulinkänslig.

Men vi borde ta tag i vår kost igen och ta bort potatis och i mitt fall pasta, och bröd som vi har ätit av och till i december och januari. Det är så enkelt och så gott med en ostmacka till kvällsmat, men man kan äta bara ost och gurka. Jag håller mig mätt längre på LCHF-mat. Och det är ju nyttigare för både Mikael och mig. Så får det bli. Potatisen får nog vara halvt kvar förresten, för jag blir allergisk av alla ersättningsgrönsaker som blomkål, broccoli och svamp och även ägg. Men man kan äta en liten potet istället för två stora.

Magkänsla for the win!

Vi skulle äta middag igår, mamma och pappa hade gett oss dillkött och jag var jättetrött efter min födelsedag och orkade värma min mat själv när Mikael var och hade mattelektion med nån tror jag. Och just det, när jag hade min mat i mikron kom han hem så vi skulle äta tillsammans. Han mätte sockret före middagen för att se hur mycket insulin han skulle ta. Och jag är såååå glad att när jag behöver bestämma om jag orkar saker så är det inga siffror inblandade, som det är när han ska avgöra hur mycket insulin han ska ta. Men mätaren visade ca 25. Det är jättejättehögt. Jag vet inte om han haft det mer än möjligtvis, teoretiskt, nån enstaka gång. Han mätte då med min mätare och den visade samma. Han mäter ju normalt med telefonen och jag har en liten dosa som jag mäter med, även om jag brukar mäta med hans telefon också eftersom dosan bara säger att värdet är lågt men ingen siffra, och att det var lågt visste man ju nästan, annars hade man inte misstänkt att man borde möta. Och då vill man veta om det är lite lågt eller jättelågt och om det är på väg neråt eller uppåt. Men hursomhelst. Vi gick igenom de senaste timmarna för att komma på om han ätit nåt som han glömt (som två pajer!), men det fanns inga tomma påsar, godisfodral osv och jag hade inte sett att han ätit nåt. Och 25 är så högt att det blir det inte av fem kolor som man glömmer ta insulin till. Så han hade inte ätit och glömt ta insulin, och han kände sig inte som om han hade 25, man blir typiskt törstig och kissnödig när man har högt socker, samt svettig (vilket kan vara svårt på sommaren för man är inte säker på om det är vädersvett eller sockersvett. Men om jag ligger i soffan med filt så förstår han att det inte är varmare än normalt hemma.) Men igår kände han sig inte som om han hade högt socker. Så han gick och hämtade den manuella mätaren som tar i fingret. Och då hade han nåt på 5, dvs det kunde inte bli mer perfekt. Och dessutom var det ett hack i kurvan på mätaren, som om signalen hade förlorats när han hade perfekt socker och sen kommit tillbaka när han hade 25. Det var ju också skumt. Så han lyssnade på sin magkänsla och trodde inte bara på tekniken när kroppen sa emot tekniken.

Sen fick han mäta sig varje kvart, med telefonen, min dosa och stick i fingret, och skriva ner värdena för att reklamera dutten till tillverkaren. Man får nämligen inte bara en ny hur som helst, de kostar kanske 1000:- i månaden och om man pajar den själv genom slarv så får man vara utan resten av perioden som är två veckor. Det är ju inte enda sättet att mäta blodsockret, bara det bekvämaste, så man riskerar ingens hälsa så som man kanske gör om nån inte får sin hjärtmedicin i två veckor. Men om man kan bevisa under en viss period att den helt säkert mäter väldigt fel så får man en ny. Så det gjorde han, och idag hade det löst sig med firman.

Men jag tänkte på Mikaels diabetes när han satt där och gjorde rörelserna jag känner så väl igen, ladda mätaren med mätsticka och med rätt sida utåt, utan att ta på den, sticka sig i fingret, på sidan av fingertoppen, klämma så det kommer nog med blod, mäta, torka blod, slänga mätstickan. Jag har sett honom göra det så många gånger och har gjort det själv ett antal gånger på natten innan jag blev så pass trygg i min bedömning av hans symptom att jag visste vad jag behövde göra utan att sticka honom. Det kan ju ta en stund att få fram grejerna och få blod, jag kommer ihåg ibland hur jag tryckt hårt och det inte ens har synts ett rött nålsstick. Jag är coolare nu, ger honom en sockerbit och ser hur det går. Behöver han en till, antagligen, och vid det laget har jag mätt och vet hur läget är. Men jag brukar bara ge honom så mycket socker att han fattar själv, så behöver jag inte stå bredvid honom i köket och kollar att han äter, t ex. Men det tog ju ett tag att bli trygg med det, dels kan det ju faktiskt gå så illa att han behöver hjälp av ambulanspersonal, så man ska inte rycka på axlarna heller.

Men vi behöver inte hålla på med det längre. Han kan mäta sockret 100 ggr om dagen utan stick (som faktiskt inte är bra för fingertopparna) och utan att det gör ont, och utan att ha tillgång till andra apparater än sin egen telefon. Det är så smidigt och jag tar så mycket mindre ansvar för hans diabetes numera, för att jag inte behöver. Den visar ju inte bara värdet utan visar vilket håll sockret är på väg, så det är mycket enklare för Mikael att förstå hur och vad han eventuellt måste äta eller vänta eller om han kan lägga sig. Den har verkligen varit till stor nytta för både mig och Mikael.

Men som sagt, igår fick den totalt spel. Jag frågade Mikael vad som hade hänt om han tog insulin som motsvarade att han hade 25. Han hade blivit medvetslös. Det var det jag trodde. Har man lite för högt, typ 12, när man ska äta middag, då tar man för maten och lite extra för att det är lite för högt. Men 25 är så högt att det hade krävts högre doser insulin för att sänka det än bara "lite extra". Och tack vare att han tänkte efter, reagerade, misstänkte, lyssnade på magkänslan, så hade han, istället för medvetslöshet och kramper och ett trauma för mig, fortsatt perfekt socker och ska få en ny mätare. Och jag fick bara en teoretisk scare, ingen riktig! Jag vet inte om det här har hänt nån gång förr, att den plötsligt börjar visa helt fel, men han har ju haft dem i flera år, så vanligt är det inte precis.

Men det bekräftar nån syn jag har på precis allt. På universitetet blev det ofta att jag letade efter två extremer i texten och såg vad författaren tyckte man skulle göra för att undvika extremerna och hitta var lagom var. Att hitta var lagom är är ju inte en siffra, det är en magkänsla. Det är samlad erfarenhet, samlad kunskap och kunskapsanalys. Och även om Mikael nu har ett fantastiskt tekniskt hjälpmedel bevisade detta att man faktiskt hellre ska tro på sin magkänsla om de två krockar. Fortsätt att utreda tills du blivit övertygad. Åt ena eller andra hållet.

Tacksam!

Jag glömmer ju i princip av nuförtiden att Mikael har diabetes, för hans armmätare är så bra. Däremot visar den nästan alltid lägre än vad sticka i fingret visar. Men jag har lärt om och när det står 2 så tror jag snarare att det är 3. Siffran spelar inte så stor roll, jag märker ju på honom hur lågt socker han har. Men det är fantastiskt bekvämt att kunna få facit, om jag t ex nån gång tycker han andas konstigt när han sover så behöver jag inte ligga och lyssna i en halvtimme, fatta beslut om jag ska sticka och eller väcka honom osv. Plus att han kan se en pil som visar vilket håll sockret är på väg åt, ner eller upp, snabbt eller långsamt, eller bara stabilt. Det är ju precis lika viktig information som själva siffran.

Jag tror han har haft sina mätare i kanske två år. Varje enskild räcker i två veckor och sen sätter han en ny på andra armen. Ofta vet jag inte ens vilken arm han har den på, så lite behöver jag bry mig. Det är så stor skillnad, både för honom men också för mig. Hade jag inte haft ME hade jag inte tyckt att det var nåt, men det är inte jättesmidigt att kanske behöva engagera mig mycket, både mentalt och fysiskt och även emotionellt, utan förvarning eller möjlighet att planera. Och är det riktigt lågt socker så tar det minst en timme från början till slut, och sen ska jag försöka lugna mig så jag somnar.

Jag märkte hur avvand jag är när Mikael sa igår, efter byte tidigare på kvällen, att det gjorde ont i armen och att värdet sa 1. Jag förstod att 1 inte var rätt, då kan han inte prata utan är medvetskös. Han har läst om apparaten att det ibland har kommit blod när de sätter på grejen på armen. Grejen som går in i kroppen är bara typ 2 mm lång men ibland kan de träffa en blodåder. Jag vet inte riktigt hur den mäter om den inte sitter i blodet, för när man mäter på fingret möter man ju i blod, som man sticker sig så det kommer ram. Men den här grejen ska bara sitta i "kroppen", inte i själva blodet. Det kan ju inte icke vårdkunniga sticka rätt i, stkckgrejen är ju för kort dessutom. Det har aldrig hänt honom förut att det har kommit blod när han satte på sig mätaren. Men jag rusade upp när han sa att han hade 1, han visste ju också att det inte stämde, men jag blev ändå uppjagad. Tänkte efter hur han betett sig tidigare, lät han inte lite trött när en person ringde förut. Jo, men det kan ha varit för att hen faktiskt väckte honom. Jag frågade honom några mattetal och han kunde svara på dem snabbare änq jag, så det var bara falskt alarm. Hjälp, vad länge sen det var jag fick fråga honom om matte för att kolla sockret! Jag kom på mitt knep, att han kanske inte behöver tänka så mycket på mattetal men om jag frågar om minuter på klockan blir det inte som matte längre och han måste tänka med en mindre automatiserad del av hjärnan. Jag hittar bara på, men det är så jag upplever det. Han klarade att plussa på 36 minuter på klockan lite snabbare än jag så jag tog tillbaka chokladbiten jag kom in med.

Men jag tycker det var talande hur stressad jag blev av bara tanken på lågt socker, nu när jag inte konfronteras med det längre. Om jag dessutom inte kan använda mätaren för att få en hint om sockret utan behöver analysera beteende, värden från stick i fingret och hur mycket av natten som är kvar, eftersom sockret går upp när man sover, eller möjligtvis när man vaknar. I alla fall blir det lite högre av sig själv. Så om han bara har pyttelågt socker så behöver han sömnen mer än sockret.

Vilket värdefullt hjälpmedel den där mätaren har varit för oss! Faktiskt är den lika viktig för mig som mina egna hjälpmedel. Heja Sverige!

Att veta själv

Mikaels mätdutt på armen är fantastisk och jag älskar den. Den har hjälpt mitt liv så mycket och också gjort det lättare för Mikael. Sockret studsar mycket mer än han trodde, men han har också fått insikter om hur födoämnen och aktiviteter påverkar sockret. Och jag har kunnat sluta bry mig. Behöver inte dubbelkolla att han är normal, inte lyssna hur han låter när han sover. Ibland glömmer jag bort det och lyssnar ändå, och sen stoppar jag mig själv med ett leende. Han mäter ju sockret massa gånger om dagen genom att bara hålla mobilen mot armen, så han hinner märka tendensen innan det blir lågt. Så skönt för mig!

Fast härom veckan sa dutten att han hade 0,9. Jag har lärt mig ungefär vilken grad av nedsättning vilket sockervärde representerar, även om han inte reagerar likadant varje gång han har lågt socker. Och 0,9 är lågt, då kan han inte mäta själv, än mindre gå eller ens röra sig i sängen och kanske inte ens svälja. Antagligen är han så borta att han krampar eller är medvetslös. Så han hade verkligen inte 0,9 utan jag skulle ha satsat på 4, dvs om man känner honom så skulle man möjligtvis ha märkt det på talet men inget annat. Men då kom han på att han inte kalibrerat dutten. Varje dutt räcker i två veckor och för att mätvärdena ska bli ett snäpp tillförlitligare kan man kalibrera den. Då mäter man sockret med stick i fingret och för in de värdena i appen, som justerar duttens mätvärden. Det är dock inte så lätt som det låter, för blod i fingertopparna och blod i överarmen är olika aktuella, eller hur man ska säga. Blodet i fingrarna är mer aktuellt och blodet i armen ligger ca en kvart efter. Om jag nu minns saken rätt. Men när han kalibrerar dutten visade det sig att den hade visat 3 för lågt, dvs att sockret inte var 0,9 utan 4, som jag tyckte han betedde sig som. Då fick han också förklaringen till varför han vaknat och varit sockerkissnödig men dutten visat 10. Men då hade han ju i själva verket haft 13, vilket är när han brukar börja känna fysiska symptom på högt socker.

Så vi hade båda rätt i vår intuition fast en högteknologisk apparat sa nåt annat. Visst är jag oerhört tacksam för dutten, men jag är också oerhört tacksam att jag lärt mig ett och annat om diabetes och hur det visar sig hos Mikael. Jag kan lita på mig själv.

Och det är också därför jag inte väcker honom nu. Min mätdutt (min och min, vi kallar den för det eftersom han mäter med telefonen) går nämligen inte att kalibrera, så jag vet inte om han verkligen har lågt socker nu när apparaten säger LO. Men jag vet hur han låter i sömnen när han har lågt socker, hur han rör sig osv, och min magkänsla säger att han inte har så lågt socker att jag behöver väcka honom för att ge honom druvsocker. Han uppför sig helt som han brukar när han sover. Skönt, eftersom han var så trött idag. Inte roligt att väcka nån för att äta socker så det kanske tar timmar att somna om. Och så skönt att jag kan lita på mig själv. Jag ligger inte här och är rädd. Dutten har gjort mig mer självsäker. Men det är irriterande att apparaten ibland bara säger low (=under 5) istället för att ge mig en siffra. Det är ju görstor skillnad på 4 och 1. 4 är ingen ko på isen, 1 är en allvarlig medicinsk incident som behöver ambulanshjälp. Men Mikael säger att eftersom diabeteskoma är allvarligt, så vill tillverkaren hellre att mätaren säger ifrån i onödan än att folk blir medvetslösa fast apparaten säger att det är ok. Så därför litar jag på min erfarenhet och min magkänsla nu. Så skönt att kunna det! Och så intressant att det är den högteknologiska prylen som gjort mig så självsäker att jag vågar ignorera den när jag tror den har fel.