Jag vet precis vilket foto jag vill sätta in här, men man får inte dela andras barn. Ögonen jag vill visa er är Graces, den på allvar gladaste unge jag nånsin sett. Hon är så generös med skratt att man känner sig oerhört duktig på småbarnsflirt när hon nästan omedelbart reagerar med hela ansiktet. Det räcker nästan att man säger Hej och ler så slår ansiktet ut i blom. Igår fick jag ett foto när hon bara såg alldeles underbar ut. Skrattade så mycket att ögonen blev smala springor och så der där vidöppna gapet med fina pärltänder. Glada Grace. Swedish Grace kallar vi henne också, efter servisen. Hon har de gladaste ögon jag nånsin sett. Alla lösögonfransprydda sminkögon har inget mot ett par glada barnögon. Det vackraste som finns.
Det där med Palmemordets upplösning blev ju lite av ett magplask. Mycket väsen för ingenting.
Så ser jag att det kan finnas en mördare till 3-åriga Madeleine McCann som försvann i Portugal 2007.
Han är ny misstänkt i fallet med försvunna Madeleine, 3
Madeleine McCann försvann spårlöst i Portugal 2007.Nu kan tysk polis vara nära en lösning på fallet.
Jag hoppas såååååå att det ska visa sig fel såklart, men annars att de äntligen ska ha fått svaret. Och bättre att hon dog då än att hon ska ha varit sexslav det senaste decenniet. Ett barn är värt ett svar.
Men Olof Palmes familj håller nog inte med. Han är också värd ett svar. Och visst är han det.
Vad var det de sa i George Orwells Djurfarmen? Alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra.
Jag kan inte beskyllas för att ha koll, men nu har jag missat följande: Annie Lööf säger i augusti 2019 att hon ska ha barn i början av 2020, men tydligen fick hon en dotter redan den 4 december och som fortfarande vårdas på neonatal avdelning.
Inte för att jag följer några politikers Insta-konton, men det känns så konstigt att helt ha missat ett helt barn.
Jag har i alla fall inte missat att det är Förintelsens 75-årsdag imorgon. Mina syskonbarn går i judisk skola i staten New York. Inte för att konvertera, men bara för att skolan är bra. Såg nyss ett kulhål i en lyktstolpe utanför en judisk skola och filmer av folk som slog judar och putte dem så hårt att de ramlade rätt på näsan i gatan. Jag har alltid tyckt om judar, för att vår granne när jag var barn var judisk rabbi. Jag var ofta inne hos dem och såg på när han bad och gjorde sina ritualer, jag minns inte vad det kallas så jag säger ritualer. Jag kommer ihåg det väl fast jag bara var sex år. Folk som har en tro och försöker vara goda människor på grund av den respekterar jag oavsett vilken religionen är. Och jag tycker också illa om folk som hatar andra bara på grund av deras religion. Det är mycket av det nu i världen. Har varit länge, visserligen.
En god vän till mig och jag diskuterade kort hur våra olika religioner så ofta var helt felaktigt beskrivna i religionsböckerna vi hade i skolan. Eftersom det stod så underligt om min förstod jag att det som stod om hennes var lika tokigt. Och det är ju först när man vet en hel del själv om ett ämne, som jag och ME, som man kan känna igen när en tidningsartikel är korrekt eller skev så ända in i bänken.
Och trots att man läser tidningen kan man alltså helt missa en graviditet och en födsel.
Träffade min kusins barn och barnbarn förra helgen. På min bonusdotters 30-årsfest. Världen är liten, men stor också.
Såg på teve i veckan en man som bar ett spädbarn över magen med babyns ansikte framåt. När mannen gick dinglade bebins ben. Jag tänkte vad skönt det måste vara att ha en sön lealös och avslappnad kropp!
Sen såg jag den här bilden och tänker att för att bara ena lealösa krabater är de ändå rätt starka! Jag längtar verkligen efter en bebis! Ska bli faster om ett par veckor och den ungen vill jag så gärna träffa!
Folk som är jättefriska och normalviktiga och motionerar nästan religiöst kan ändå dö innan de fyllt 70. Och andra kan leva tills de är 95, 100. Man vet ju inte. Min farfar dog när han var 69 och farmor 95. Det är väldigt många års skillnad. Jag har tänkt på det, undrat vem jag har ärvt, undrat vem pappa har ärvt. Inte för att ens föräldrars ålder bestämmer om man dör fort eller tidigt, men det påverkar ju.
Och så har man det här med sjukdomar. Nu var jag för gammal och för sjuk för att få barn, men tänk om Mikael och jag mötts tidigare. Bägge har autoimmuna sjukdomar, hade man låtit arv påverka besluten om barn? Har man en extrem, genetisk sjukdom som i 100% av fallen leder till lidande och för tidig död, så kanske, som en sömnsjukdom jag läste om i SvD där alla dör inom 10 månader. Vill man göra sina barn föräldralösa, eller klarar de sig ändå? Inget av det här är ju nåt som det går att svara på, nånsin. Alla Mikaels barn har kommit förbi åldern där det är troligast att man får diabetes och de tycks ha klarat sig. Det är ju fantastiskt.
Jag minns ett bra citat lite halvdant, det var om man fick barn som var som ens pojkvän, skulle man bli glad då. Nu har ju Mikael barn, som är lika honom, och lika sin mamma, och det är fascinerande. Men sen är ju barn mer än summan av sina föräldrar, och samma blandning kan bli väldigt olika. Ingen vet, fast de säger att man ärver sin pappas utseende och sin mammas intelligens. Men det köper jag inte, fast det i mitt fall är 100% korrekt. Haha, jag minns en gång när pappa stod inne på Centralen i Borås och pratade med en kollega, och Ellen och jag gick fram till honom, och kollegan fick syn på oss och nästan fnissade Dem kan du inte svära dig fri ifrån.
Eller när jag står på Köpenhamns flygplats och 2-3 helt okända personer hejar på mig. Det var min systers arbetskompisar som såg likheten. De fnissade också. Ibland har jag sett kompisars barn som är väldigt lika en moster osv. Vi hänger ju ihop. Och snart kommer fyra små älsklingar, som är en blandning av en svensk bror och en halvitaliensk amerikanska. Det är som lille Johannes, man liksom identifierar sig automatiskt med de sidor hos honom som man känner igen från sin egen familj. Det går helt av sig själv. Det är nåt med generna, med blodet, nåt. Jag har ju älskat många barn men det var en särskild upplevelse att bli faster och också att lära känna Mikaels barn, som ju inte har med mig att göra på det viset, men med den jag älskar mest här i världen. Det är också en väldigt speciell kärlek som jag är glad att jag får uppleva. Jag är så fantastiskt stolt över dem, så mycket att jag misstänker att jag är partisk i frågan.
När jag var liten drömde jag om att adoptera barn. Helst syskon som via min gärning skulle slippa skiljas åt. Jag drömde visserligen om att ha en tvilling också, så jag var inte alltid realistisk. Men visst kan man låta moderskärleken växa i hjärtat istället för i livmodern. Och barn som kanske är adopterade eller fosterbarn kan vara hemskt lika sina nya föräldrar. Så lika att man faktiskt inte kan se vem som födde dem. Eller så ser man, och vad gör det!
Den här! Charlotte av England, jag vet inte vad hon heter för titel, de heter inte prinsessa där om de inte är gifta med den som är nästa kung. Tror jag. Fast heter inte Beatrice och Eugenie prinsessor? Äsch, vem bryr sig. Hon här är i alla fall söt som socker och om hon är hälften så charmig som hon ser ut så kommer hon att klara livet i kamerablixtarna bra. Får man hoppas.
Mikael brukar vara nummer ett, men nu i ve kan meddelade jag honom att min solfjäder var nummer ett. Den fläktar skönt. Om man bara kunde uppfinna en självfläktande solfjäder.
Men Mikael kom snabbt tillbaka till första plats, han brukar vara ohotad där, även om jag snabbt fick 40-årsfödelsedagsbarnet på plats ett när han blev firad ikväll.
För att inte tala om den absolut oemotståndlige Johannes! När vi kom var han fullt upptagen med att plocka tomburkar ur en papperskasse, ge dem en och en till någon som snabbt blev jag, och sen plocka tillbaka dem. I och ur, med litet avbrott med att pilla på öppningsdutten som dock kan skäras. Sen åt han. Jordgubbarna var han helt besatt av, åt dem så fort att han knappt hann svälja en förrän han tog nästa. Han kunde äta fint med sked, men det var såklart lättare att plocka några riskorn med pekfingergreppet och tappa de flesta på hakan, tröjan, mammas klänning, bordet, golvet och kanske också sin egen mage.
Vid ett tillfälle hade han skrattat åt nåt, nej, så var det inte, jag tror han hostade och det kanske lät lite roligt så vi gullskrattade åt honom. Och dum är han intenflr han försökte genast hosta sådär gulligt att de ska skratta igen, men han kunde inte och skrattet blev ett hysteriskt roligt klämhost men vi skrattade ju ändå och det var vad han ville. Han tyckte mycket om att sopa. Lekte med mammas sån där greptång om hon tappar nåt på golvet. Och han såg ju att köksluckorna dolde skatter av leksaker, så han inriktade sig på en, öppnade luckan och sa oj,oj! om innehållet. Mamma stoppade honom innan han hade rivit ner några glasburkar. Han behöver inga leksaker, allt i ett hem kan man leka med. Han var i alla fall så ljuvlig! Vred sig som om han försökte undkomma en boaorm när det byttes blöja. Inte många barn ligger artigt och väntar. Det gjorde Elsa, hon var mitt änglabarn. Hon kramade mig frön innan hon var ett år. Ett barn som kan ge kärlek på det viset är oerhört speciell. Fast nu pratar vi om Johannes. Han vinkade till slut sin Ria Wägner-vink och när jag kastade slängkyssar till honom var han faktiskt rätt trollbunden. Han sa inte så många ord, men det han sa var välvalt och kommunikativt. I am totally smitten. Han är 1 1/2 och jag har träffat honom 4 ggr. Fattar ni vad jag hatar att vara sjuk?!
Blev lurad som vanligt idag när jag såg reklam för en skvallertidning. Trodde på fullt allvar att Sofia och Carl-Philip ska ha barn. Så jag läste tidningen på Readly, men hon är inte ens med barn utan de har råkat hitta en bild där hon andas in lite mycket och ser gravid ut och drämt till med nåt citat om att de vill ha många barn och alla som har två pojkar samt vill ha fler hoppas ju på att få en flicka också. När ska jag lära mig att de inte säger sanningen utan lurar lösare som är naiva som jag att lösa en tidning tom på fakta? Inget ont om de som försörjer sig på att jobba med de tidningarna, men som läsare måste man ju vara medveten om skillnaden i trovärdighet mellan SvD och Hänt i veckan.
Note to self: När någon i kungahuset är med barn kommer det inte att stå först i Hänt utan på Kungahuset.se eller vad det heter.
Jag hoppas annars på att både Victoria och Sofia får fler barn. Madeleine är väl välförsedd just nu. Men jag är så förtjust i Victoria, önskar för hennes skull att hon känner att hon inte är skyldig kungariket att bara jobba för Sverige om hon faktiskt vill ha fler barn. Jag ville ha fem barn. Så gick det med det.
Men det är faktiskt inte jättesvårt längre att vara ofrivilligt barnlös. Mina jämnåriga får ju inte barn längre så nu känns saknaden mindre. Men jag tycker att alla som vi är släkt med ska bo här på Ribby Allé. Går det bra?
Tänk om vi ägde hela bostadsrättsföreningen och fick flytta hit alla vi ville! Nu har jag ett nytt ämne att tänka på när jag inte kan somna. Annars gillar jag våra grannar, de är bra. Igår var Mikael ute med en granne som provkörde Marve och idag var han med en annan till veterinären. Vi har bra grannar för att Mikael pratar med dem :-)
Mikael och jag pratade igår, i samband med filmen Berättelsen om Pi faktiskt, om att jag är så fascinerad av ord, både i form av litteratur och språk. Jag tycker också att ordlös kommunikation är spännande, både människors gester och symboler i text, men också hur djur har ett så tydligt språk. Även jag som inte vet i princip nåt om djur kan ju se på ett djur vad de vill. De är som bebisar, de visar med kroppen om de är uppmärksamma på nåt eller vill ha nåt, eller inte vill. Och en gång när Vanna skakade för att hon var så rädd för ljudet av glassbilen höll jag henne uppe i famnen, som en bebis, och klappade och vaggade henne så som man klappar en bebis som behöver lugna ner sig. Ibland önskar jag att vi vuxna också var så enkla att hantera. Men vi har ju den där väldigt avancerade oron som förstör så mycket för oss tänkande varelser. Vi behöver alla, av och till, nån som vaggar oss och påminner oss om att allt blir bra.
