Men igår fick jag den bästa coronakramen nånsin av Belle, som ringde och frågade om Anja var vaken. Finns det några vackrare ord?
Jag börjar faktiskt gråta när jag tänker på det. Att hon älskar mig, trots att jag inte orkar vara med lika mycket som alla andra. Trots att jag skrev mitt olyckliga inlägg om min svaghet nyss, så känns det som att jag kan dö lycklig efter Belles samtal.
Kanske är jag nåt på spåren, det där att kunna vara fullkomligt lycklig och fullkomligt olycklig på samma gång. Lycka är nog inte frånvaron av problem, för då skulle ingen nånsin kunna vara lycklig, utan förmågan att kunna se det fina och känna glädje och tacksamhet över det, trots att livet kanske smakar beskt.
Å, smakar beskt, nu fick jag flashback till MasterChef. De pratar ofta om att balansera smaker och texturer. Mamma sa dessutom att de hade minskat sockret i årets flädersaft. Och inte är det så med nåt enda recept att ju mer sötma man har desto godare är det! Kycklinggryta med 4 dl socker i. Ha! Vad oätligt!! Lagom är bäst.
Okej. Och ja, Belles omtanke blir kanske ännu betydelsefullare för att inte allt är solsken.
Men vilken bra uppfinning det är att kunna se den man pratar med. Jag var inte fullt påklädd men jag tror jag höll telefonen så att ingen blev traumatiserad.
Apropå det, härom veckan skulle Mikael gå hemifrån först på kvällen så han fick jättebråttom att duscha innan min hemtjänst skulle komma och duscha mig. Så han blev precis färdig när hon kom och medan hon står och tar på sig de där blåa skoskydden ser hon nåt bakom mig som chockerar henne, på skämt sådär, inte traumatiserade chockat. Jag hade på fullt allvar trott att Mikael gick ut från badrummet naken (jag har ju hört hans nudisthistorier om hur hans pappas hud blev så förbättrad i solen) men han hade haft handduk på sig. Då var det väl inget. 😜
Men jag börjar oftare nu på sommaren öppna ytterdörren för min hemtjänstperson med badrocken bara framför mig, inte påklädd i den. För att det är varmt och för att det är jobbigt att klä på sig en tung morgonrock om man ändå ska ta av den tre minuter senare. Vi har ju dock spegeln ganska dåligt placerad, ty i spegeln kan man från utsidan av ytterdörren, som har ett runt fönster i ögonhöjd, se nån som är i badrummet med öppen dörr. Är man ensam hemma stänger i alla fall inte jag dörren varje gång. Nu vet jag inte alls vad jag pratade om, det är nog sömnpullren som kickar in. Just det, jag får ju inte skriva blogginlägg när jag är påverkad.
Apropå påverkad så har Mikael alltid svårare med sockret på somrarna för han är svettig jämt och kan inte använda termostatskillnaden i kroppen för att lägga märke till sockret. Igår hade han haft lågt socker och när jag skulle värma min middag förstod jag varför, för där stod hans lunchsoppa. Egentligen ska man ta sprutan lite innan man äter för att maten går fortare än insulinet, men då får ju telefonen aldrig ringa så man glömmer av att man hann ta sprutan men inte äta. Det hade hänt igår. Men som tur är har han ju den där dutten på armen som mäter sockret i blodet hela tiden och han behöver bara öppna appen och lägga telefonen mot dutten så får han svar, vad värdet är och om det går uppåt eller neråt eller rakt fram, och om det går långsamt eller snabbt neråt eller uppåt. Det gör sån ofantligt skillnad. Förr om åren om jag märkte på honom när han sov att han var konstig stack jag honom oftast inte alls ändå, för jag märkte ju själv att han hade lågt socker. Så då gav jag honom så många sockerbitar som han fick i sig, väntade en halvtimme och kollade hur han mådde. Men det är ju stor skillnad på hur akut åtgärden är om värdet är 2,5 men det sjunker snabbt, sjunker långsamt, inte rör sig alls, höjs långsamt eller höjs snabbt. Mer kunskap gör mig mindre orolig och mer benägen att fatta kloka beslut om hans vård. Han har heller aldrig haft lika lågt socker med dutten som före den. Dels tror jag han kollar den innan han blir så dålig, så han vänder situationen innan den har blommat ut i medvetslöshet. Nu tycker jag han kan vara lite långsam eller lite småunderlig, men det där att stirra med blicken, krampa och kallsvettas, dit kommer han inte så ofta. Så jag känner ju oerhörd glädje för att han fick dem. De är svindyra, som min migränspruta. Fast hans duttar funkar bara i två veckor, min spruta i en månad. För några dagar bytte han sin dutt men den reagerade inte på nio timmar, så han reklamerade den. Då får han ett returkuvert och så tar de in och kollar manicken och han får en ny. Hur bra kan man ha det? Tänk att leva i Västra Bortistanien, ett land med diktator, svältande befolkning och inga lyxhjälpmedel till diabetikerna.
Hans söner var så underbara härom veckan. Han pratade med den ene, som märkte att han hade lågt socker. Det märkte han själv också, så han tog druvsockerbitar och bredde macka. Men då ringer den andra på dörren och ska kolla om det går bra. "Den andre" bor visserligen på cykelavstånd, men att släppa allt sådär, det är fint. Hans barn är så fantastiska, och vilka barnbarn de har sen!
Läste idag om en kvinna på 39 som pratade om sin 10-åriga längtan efter barn. Jag har längtat efter barn sen innan jag blev könsmogen, fem ville jag ha. Rent teoretiskt kunde Mikael och jag fått barn när jag var 40 och han 50. Men jag visste sen många år vid det laget att jag inte skulle kunna få några barn för att jag var för sjuk. Om man börjar gråta av smärta om man hostar för häftigt så verkar sömnbrist och barnskrik inte vara kombatibelt. Kan man inte ta hand om sig själv borde man inte ansvara för ett annat liv, som dessutom kräver mer än man själv gör.
Men det fina i kråksången är att redan på Mikaels och mitt bröllop låg den vackraste presenten redan i Linas mage. Att få barnbarn när man inte haft barn är nog det mest ME-anpassande som finns.
Jag är i alla fall superkär i mina barnbarn. De är bäst i världen.
Bäst i världen är också mina sex syskonbarn. Dem delar jag ju gener med så de är intressanta även ur ett vetenskapligt perspektiv.
Och nån satte in ett foto på Johans svärmor som satt på en båt och ömt kramade vad jag kunde ha svurit var Ellen. Men jag såg på kortets sammansättning att det inte kunde vara Ellen, och det var ju Mia, vår lilla (viking length) svensk. Hon är lik Ellen.
Mikael hittade ett foto av Ellen som han manipulerade lite och jag trodde det var jag.
Kanske också bra att minnas. Vi är alla lika. Beroende på hur noga man tittar.
