Inte döden men vikten

Astrid Lindgren och hennes systrar lär ska ha börjat sina diskussioner med Döden, döden, döden, för då var de färdiga med det ämnet.

Jag känner likadant för Vikten, vikten, vikten.

Jag är inte säker på vad jag väger längre, senaste gången jag kommer ihåg det vägde jag nog 112, kanske 114, och sen efter det vägde jag mig en gång till och jag blev så chockad att jag inte ens kommer ihåg det längre.

Minns också när jag var det tjockaste jag nånsin varit, 93 kg, och Mikael och jag började med LCHF och jag hade ett diagram i badrummet. Det gick så fint neråt men jag tror jag fick gallsten då, och klarade inte av att undvika både det som gav gallsten och det med kolhydrater. Typ allt grönt gav mig gallstensanfall. Sen har jag börjat äta LCHF lite halvhjärtat en gång till men då blev jag så dålig att jag inte orkade fullfölja. De två första veckorna när kroppen ställer om från glukosdrift till fettdrift är jobbigare för mig ju sjukare jag är. Känns som om jag svälter, bokstavligen, och är så matt att jag knappt kan resa på mig. Och huvudvärk är väl abstinens av socker. 

Men så ja, jag är tjockare än nånsin. Och nu är det dessutom två mediciner jag går upp i vikt av. Och om jag inte tar dem sover jag inte. Så jag har att välja mellan att inte sova eller vara fet.

Mikael har gått ner 12 kg. Först gick han upp två kilo, som säkert var svullnad för hans mage var enorm då. Men nu väger han alltså hela tolv kilo mindre. Så nu väger jag helt bestämt mest i det här hushållet. Grattis till det. 

Det var en sån söt tjej som duschade mig i torsdags. Vi pratade om kroppar och om samhället och om att orka visa sig i bikini. Hon var bara 21 men sa att hon inte orkar lägga energi på att tycka massa saker om hur hon ser ut. Jag skämdes för att jag är 53 och inte har kommit dithän.

Men vikten, vikten, vikten.

Vilket alltigenom ointressant ämne egentligen! 

Hjälp, hur kan man lägga sån energi på det? 

Masspsykos, nån?

Småbarnstips

Såg följande bild hos dottern till min goda vän Ulrika:

Spännande fråga

Vad är det finaste nån kan göra för dig? Vad är det värsta?

Tänk på det en stund.

Jag tror att det just nu är ge mig blommor eller mat. Det är så väldigt stora tjänster. Men det visar också på att jag har kommit en bit på väg som kan vara föremål för tjänster som jag inte kan betala tillbaka och det är ok. Jag vet ju själv hur det känns att göra nån glad, och enligt matematiken måste folk som vill hjälpa ha någon att hjälpa. Så det får vara jag.

Mikael sa nåt roligt idag, men jag har glömt det. Men jag minns att jag svarade att så känner jag för att duscha. Typ Tänk vad jag ska okynnesduscha precis när jag känner för det när jag blir frisk. Han är faktiskt sämre än jag nu. Jag är ju rätt van att bedöma vilka saker som ligger på gränsen för att jag ska klara dem och vad följden blir om jag gör dem, och Mikael får mina överansträngningssymptom av mycket mindre aktiviteter än jag. Han kan låta pigg och vanlig och sig själv på rösten, precis efter att han har sovit. Men så varar det en minut eller två. Skillnaden är väl att han inte måste leva resten av sitt liv på detta sättet. Självklart hoppas vi att han blir bättre och även helt frisk så småningom. Men det kan man aldrig veta.

Men sen är också en av mina favoritgrejer att göra bara att höra av sig lite kort. Säga nåt om livet och hur det går och att de tänker på mig. Det blir jag så fantastiskt lycklig av.

Men vad är då det värsta man kan göra mot mig? Skada nån jag älskar. Då blir jag inte snäll. Jag var på väg flera gånger att ringa sjukhuset och skälla ut nån. Nu är jag inte en person som lätt skäller ut folk, men jag är en person som lätt blir känslomässigt berörd om det inte går bra för nån jag älskar. Och då vill min känsla för rättvisa jämna ut saker.

Men det värsta man kan göra mot mig? Vara elak såklart. Säga nåt som är sant men sätter mig i dålig dager. Manipulera mig blir jag arg om man försöker. Tycker det är ett så osunt och självförhärligande sätt att kommunicera att jag snarare säger vad som helst snarare än det de försöker lura ur mig. Jag respekterar om man säger Jag känner mig osäker på mig själv just nu och skulle behöva en komplimang. Om man istället beräknande och spelat osäkert sänker blicken och säger Hur ser jag ut? så är det som att tända smällare i baken på mig. Jag svarar hellre Vad tycker du själv? För de vill ju uppenbarligen att jag ska svara precis vad de själva nämligen tycker. Men nope.

Det är ju inte så allvarligt, det är bara en stark reaktion från min sida. Folk sårar mig inte när de manipulerar, men de sårar min intelligens och vår vänskap, om vi hade nån.

Vad sårar mig verkligen? När folk som borde veta inte har en aning. Inte vet nåt om mina symptom men ändå vet precis hur jag ska hantera symptomen. Men det är också mer irriterande än sårande. Men om det är nån nära som gör det då skulle jag bli sårad, inte så mycket av kommentarerna utan av att de inte vet nåt om hur jag känner och att de borde veta det. Jag kräver inte att många ska veta hur jag har det men om nån vet men inte vet, då har de medvetet valt bort att lägga viktiga saker angående mig på minnet. Rent generellt blir jag mer arg än sårad när folk säger dumma saker om ME, men det är inte många av dem som sårar mig, de irriterar mig mer.

Vad svårt det är att hitta sätt man kan spara mig på. Jag tror det värsta är att påpeka nåt negativt jag gjort. Typ Det var inte smart eller Det var elakt. Om det också är sant är det riktigt illa. Så kanske är den värsta sårande repliken en som jag själv måste hålls med om, annars blir jag inte sårad. Nej, så är det nog. Om nån säger att enligt hennes erfarenhet är människor med ME psykiskt sjuka, lata och uppmärksamhetstörstande, då blir jag inte sårad för att personen helt enkelt har fel. Jag gillar inte att hon tror det om mig men jag tänker ju inte det om mig själv. Men är det nåt om mig själv som jag håller med om och skäms för, då vore det hemskt att få höra det av nån annan. Mikael säger aldrig nåt annat än att jag är snygg, men om han nån gång skulle klaga på mina valkar så hade det varit fruktansvärt.

Men ju krångligare det blir att navigera i mitt känsloliv, desto bättre styregenskaper behöver man in

fattar ni?

Jag har tydligen en privat florist som har glatt mitt hjärta på sistone. Det här är dagens bukett. Den går inte att fånga och ge rättvisa och jag vet verkligen inte hur man tar foton på blommor. Men så maffig och vacker!

Waco, Texas

Det går ett program som kan heta Fixer Upper och som handlar om ett gift par som driver en firma som renoverar hus, nåt med Magnolia heter firman. Jag känner inte igen hur små eller stora diverse städer är i USA men stället där de renoverar heter Waco i Texas och priserna där gör mig fullkomligt knäsvag. Härom dagen hade de köpt ett ruckel för 100 000:- och renoverat det för en miljon. Huset var på 230 kvm. En miljon här får man inte ens en enrumslägenhet för. Jag har kollat på två hus idag, ett ruckel där halva huset var en byggarbetsplats för 4,5 miljoner och ca 110 kvm samt ett ungefär lika stort med vansinnig planlösning för 6,5. 

Lägenheten ovanför vår är till salu tillsammans med en annan tvåa i området, bägge för 1,45 miljoner. Det är en tvåa på 53 kvm. De var nyligen värderade till 1,65 men räntan gör väl sitt till också. Men att man kan få ett jättestort, nyrenoverat hus i Waco för de pengarna. Otroligt. 

Jag har kollat vad det står om Waco på Wikipedia. Det är känt för att FBI och ATF stormade högkvarteret för en sekt på 90-talet och dödade ca 80 personer. Dr Pepper uppfanns där 1885. De har ett universitet. Befolkningen är ca 120 000 (2007) jämfört med Haninge kommun som har knappt 100 000 (2023). Ytan i Haninge är 455 kvkm (bara land, mer än 3ggr så mycket hav också) och Waco 218 kvkm. Vi ligger 3 mil från en miljonstad men Texas har 28 miljoner invånare och 1/2-1 dussin miljonstäder.

Jag är i alla fall amazed över prisnivån där. Men vi vill inte bo där så man får väl äta kakan eller ha den kvar, inget annat.

Pay it forward

Som alla vet så har den här veckan och förra varit ganska hemska faktiskt för att Mikael har varit så dålig efter operationen. Jag hoppas att jag satt in foto av några av de buketter jag fått från Maria K-m, men jag har säkerligen glömt att tacka de som stöttat verbalt, t ex Sara O. Barnen med partners har slutit upp som en mur kring sin pappa och har varit där och stöttat och hjälpt honom på alla möjliga vis. Min familj har stöttat mig när det har känts övermäktigt, vilket är nästan hela tiden faktiskt, och Patric B har skrivit meddelande till Mikael vilket han blev oerhört glad över för att det var så oväntat. Jobbigheten i Mikaels mående och oron från min sida har faktiskt matchats av omtanken hos de personer som stått runt mig hela tiden. Idag fick jag ännu ett kärleksbevis, som jag ska skriva om i ett eget inlägg (det förstår ni varför sen när jag gör det). Mikael har också flera gånger blivit rörd av de kärleksbevis han mött. 

Och återigen, man ska inte döma en tjänst efter hur stor den är för den som gör den utan efter hur stor den är för personen som får den. Och den här tiden har jag verkligen haft som en pläd av omtanke på mig. Människor kan hjälpa så mycket!

Därför bestämde jag mig för att Pay it forward idag. Jag har i princip varit missnöjd med flera aspekter av min vårdcentral de senaste 15 åren, med några undantag. Men idag mötte jag tre personer där som hjälpte mig så jättefint. En var läkaren som ganska smärtsamt men effektivt gav mig hörseln tilbaka genom att suga bort klägg som satt fast på min trumhinna. En sköterska kom och gav mig ett plåster när jag hade klämt fingret i rullstolen. Hon i receptionen var så trevlig. De tre såg inte på mig vad jag har känt av oro de här dagarna men deras bemötande gjorde att jag kände mig glad och stärkt. Och hjälpt. Man ska aldrig känna sig dum för att man tackar nån. Jag ska inte tycka att det är nåt så litet, för den här veckan har jag ju känt att mänsklig stöttning inte är litet utan ENORMT. Jag såg en dokumentär om Penélope Cruz ikväll, eller delar av den i alla fall. Hur hon tyckte mänskligt beteende var intressant och att hon studerade det för att bli en bättre skådespelerska. På ett sätt känner jag att jag är intresserad av medmänsklighet, och att jag vill studera det för att bli en bättre medmänniska.

💜

P.S. Mamma, det är en sak jag är osäker på i svenska språket och det är de och dem. Så skulle det varit "tacka dem som" i första stycket? Om du kan förklara skillnaden och hur man vet vilket det ska vara så blir nog inte bara jag glad utan kommentarsfältet.

P.S. Det är bra att erkänna svagheter offentligt, det gör en ödmjuk, men ändå så är det en övning i att känna att det faktiskt inte förändrar ens värde på nåt som helst vis. Och jag är inte lärare i svenska och får ha ett grammatiskt svart hål.

Sifo, äntligen

Äntligen var Sifo frågat mig nåt jag dels orkar svara på och som jag känner till. En gång ringde Sifo och undrade om mina shoppingvanor i Stockholms centrum. Jag har bott här i ca 15 år och har aldrig handlat nåt i centrum utom biobiljett, lösgodis inför sagda bio, mat på restaurang. Jag tror jag var inne i en kontorsbutik på Söder efter botox en gång men jag tror inte jag köpte nåt. Kan man shoppa mindre i stan än så, nej knappt.

Men den här gången frågade de om hur många fysiska varor jag köpt de senaste 30 dagarna och jag var lite sur för att det inte var 60 dagar för då hade jag fått med lite mer intressanta grejer. Men de frågade vilken nätbutik jag hade köpt flest varor från och då var jag tvungen att svara Apotea. Det är ju inte ett så väldigt hippt och creddigt favvohak typ.

Men jag har handlat på Ginza, Adlibris, Tidningskungen, Tradera såklart, Zizzi, H&M, kanske ännu mer som jag glömt nu. Amazon såklart, förmodligen både .se, .de och t o m .co.uk. eller om Amazon uk var ebay.co.uk istället. Jag minns inte vad jag köpt där. Har nog också köpt saker från Amazon.com men det var inte den senaste månaden. Det var flera månader sen. Pappas och mammas respektive födelsedagspresenter.

Usch, sicka bovar till föräldra jag har. De siktar på att leva 4 år till. Jag tycker 15 låter bättre! Jag är inte redo att bli föräldralös. Men jag sa till dem att ni dör inte förrän jag har gift mig så att jag har nån att älska istället för att ens närmaste är mamma och pappa och så dör de.

Fast de är 78 och borde teoretiskt sett snart bli gamla. Vet inte om gränsen går vid 80. Inte alltid. Men om fyra år är de bara 82. Det tycker jag är lite snålt att ge upp andan då. Jag tror jag siktar på 84 för dem men gärna 85. Men det finns ju 90-åringar som springer och handlar på egna ben och har mer ork än jag.

Vilken dröm!

Den här stod utanför min dörr idag. Det är Maria K-m som gjort den av grejer i trädgården. Jag är helt, vad heter det, mållös. Har aldrig varit såhär nära att vilja gifta mig igen, för att jag vill ha den som brudbukett. Hon spottar ur sig konstverk som om det var det naturligaste i världen. Makalöst. Gud har fått order (nja) av mig att rulla ut röda mattan åt henne. Hon har också tvättat mina fötter en gång. Ja, mållös.