Å, vad svårt. Eller, inte att svara på men att känna!
Jag är på samma gång väldigt nöjd och väldigt missnöjd. Jag är sjuk och det blir värre. Det måste jag få vara missnöjd med. Ingen sån där militant positivitet. Saknar ibland ihjäl mig efter små och stora saker. Målade på Emmis födelsedagskort med färgpennor och blev plötsligt alldeles genomledsen för allt jag inte kan. Ibland slår det en helt till marken, ibland är det bara en svag viskning men som aldrig försvinner och kostar massa energi i alla fall.
Förutom energi önskar jag att vi hade mer pengar. Jag vill ha en större lägenhet och vill kunna köpa ny soffa efter smak, inte efter vilka som finns på Blocket. Mikael sliter ju som ett djur och jag har inga lyxhustrukrav, men det vore trevligt att inte vara under EU:s fattigdomsgräns. Nu är vi ju två och Mikael har ju lön, inte bidrag, så det går ingen nöd på oss. Men att ha ett arbetsrum vore en dröm, om jag nu inte får bo med rum i fil och takrosett och serveringsgång. Då kanske jag skulle kunna göra saker som jag nu inte orkar för att det är för svårt att ta fram allt, symaskin och hobbygrejer till exempel. Det önskar jag verkligen. Och att ha piano så jag kan spela en kort trudelutt.
Men samtidigt är jag väldigt nöjd. Mikaels och mina problem kunde ha med varandra att göra och det vore värre. Vi har kanske avsaknad av vissa sakar vi önskar men inte närvaron av något hemskt.
Så jag är nöjd. Det är dessutom dumt att inte vara det. Man mår så mycket bättre av att vara nöjd, även om man är i koncentrationsläger. Det är ju en märkvärdig sak med människan, att man kan välja själv om man ska vara bitter eller förnöjsam.
Inte för att det är lätt. Men det går. Tacka för tre saker så går det ännu lättare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar