Den första vännen jag kommer ihåg är Katja Johannisson. Vi gick på lekis ihop när jag var fem år. De hade en stuga i typ Onsala eller Särö där jag var nån gång, och sen kände igen platsen när jag åkte förbi där flera år senare. De bodde längre ner på gatan från oss i Krokslätt i Mölndal och hennes mamma var läkare. Minns en gång när vi lekte i nån sorts hydda bland buskar och jag hade med mig en nagelklippare och klippte mig i fingret. Det är mitt första minne av min första vän. Kommer på nu att jag är rädd för att klippa bebisars naglar. Kanske därför. 😅
Min andra vän, Amy Oscarsson, var jag sex år när jag träffade. Hennes pappa var missionspresident (ansvarig för missionärsverksamheten i min kyrka) och pappa arbetade ihop med honom. Jag minns hur våra pappor pratade och vi gömde oss bakom deras ben när vi träffades första gången på en avsats i deras trappa. Hon lärde mig engelska, vi lekte ofta skola. Hon blev lärare som vuxen och jag blev engelskstudent som vuxen. Go figure. Tack vare fb vet jag hur hennes barn ser ut och allting. Vi träffades för kanske sju år sen också när de hälsade på sina föräldrar som var tempelpresident här
På Amys födelsedag, vet inte vilken, de bodde här i tre år, hade hennes mamma sytt små barnförkläden med broderade bamn på och allt. För vi skulle baka på kalaset. Men jag var sjuk och fick inte gå. Jag minns att jag som liten inte alls gjorde kopplingen mellan sjuk och får inte gå på kalas.
Idag gjorde jag den kopplingen även om det inte är "sjuk" jag är när jag har me. Är ju likadan jämt och värre ibland. Men jag vaknade med astma som det tog sex doser bricanyl och en halvtimme att få under kontroll. Och sen fick jag så förfärlig hjärtklappning, ca. 20 slag snabbare, och jag skakade som ett asplöv, och känslan i kroppen var så otrevlig att jag fick ångest i en timme. Så när vi skulle umgås med barnbarn så fick jag stanna hemma. Nu finns det ingen förälder att vara arg på utan saker är som de är. Men jag är så arg och allra mest förtvivlad. Mikael är alltid jättesnäll och berättar allt han kommer ihåg att de sagt och gjort. Men å, att måsta stanna hemma suger.
Och tänk om jag kunde se min kropp som en vän. Som en del av mig som jag behöver visa omtanke om och medkänsla med. Och inte vara arg på för att hon är värdelös och förstör mitt liv och som jag ingalunda uppskattar.
Det kanske blev dagens tänkvärdhet angående ens tidigaste vän. Tänk om det vore man själv. Man kan i alla fall försöka göra sig till bästa vän med sin kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar