Upp å ner

Jag hade en förfärlig natt. Jag somnade inte förrän vid nio på morgonen. Mindre dos av en sömnmedicin och då brakar allt ihop. Om jag inte har nog med basmedicin och inte somnar, så hjälper det inte att jag har mer toppmedicin. Men man vill inte vräka på med dubbelt av allt om det räcker med hälften. Men man vill inte ta sömnmedel som inte räcker för att somna och så märker man det först efter två timmar, för då har jag ätit sömnpiller utan att somna och det är hemskt onödigt och dåligt på sikt. Så det är en balansgång mellan dos och effekt. När nåt förändras blir det lätt fel med allt annat också.

Men jag hade det ändå hemskt trevligt. Jag läste en inredningstidning jag fått av Ellen och det var roligt att hålla i en verklig tidning, jag som bara läser tidningar på plattan på Readly numera. Jag rev ut särskilt fina sidor som jag tänkte höra kuvert av och skicka inbjudningar till min 50-årsfest, som antingen ska vara en bokklubbsträff, en italiensk buffé eller en fimmiddag på Sundby gård, eller alla tre med olika folk. Jag hade jättetrevligt när jag låg och fantiserade om saker och var frustrerad över sömnen men jag har lärt mig att inte bli hysterisk. Tiden går.

Men idag. Dels passade vi Emmi igår och det blev jag både fysiskt och emotionellt överansträngd av, och så en kort och dålig nattsömn på det. Jag grät fyra gånger mellan att jag gick upp och hade tagit piller men inte ens klätt på mig. Det är som att något stort monster plötsligt, på en bråkdels sekund, växer inom mig och gör att jag bara störtgråter. Jag har inte tänkt nåt ledsamt utan står kanske bara helt fredligt och smörjer in ansiktet eller sväljer piller och så börjar jag inte bara bli blöt i ögonen utan gråta från botten av tårna hela vägen upp till huvudsvålen. Det är en sorg som kommer över mig och som är så stor att det är som att få en smocka i magen och man tappar helt andan.

Jag undrar om jag har den känslan jämt, och lyckas skjuta tillbaka den för det mesta, men när jag är kraschad så har jag inget över att gömma sånt. Eller så är den där bottenlösa tröttheten som en bebis som gråter när de är övertrötta. Och då kanske jag bara ska låta det vara tills det går över av sig själv, för det gör det ju. Observera, acceptera, samexistera.

Jag har massa roliga saker att göra i natt men för roligt får det inte bli för då har jag inte lust att somna. Och jag är rädd att gå och lägga mig och det är därför jag ser på Law & Order nu fast jag redan tagit sömnpiller.