Är det så det är nu?

Jag hade missat att skriva in ett vårdbesök som bokades i höstas till nån gång snart, och så ser jag att det är på tisdag om en vecka. På tisdag eftermiddag har Mikael ett av sina jobb och kan inte köra mig. Men pappa brukar kunna hjälpa mig. Fast då får jag inte med Mikael in hos läkaren.

"Det är ok, henne är jag inte rädd för", sa jag till Mikael.

Det är vad som har blivit av mig. Snart 50 och vågar inte gå till doktorn själv. Det är inte mitt fel i första hand vill jag också påpeka. Det är 25 års nedbrytande kommentarer och sen inte ett halmstrå som välte lasset utan ett järnrör. Då blev jag rädd för sånt jag aldrig blivit rädd för. Dels för att hon i en situation där hon hade utövat orättfärdig makt över mig och inte hade min tillit tvingade fram ytterst personliga information som jag inte visste om hon dessutom tänkte använda emot mig. Hon hade använt en annan sak emot mig under samma besök, och då var argumenten inte ens byggda på sanningen. Men under det läkarbesöket fick jag släppa in massa mål för att ö h t komma till det jag behövde prata om. Som blev en tumvante. Fast sen fick jag hjälp av den läkaren jag ska träffa här ovan och som jag inte är rädd för. För det mesta.