Jag höll på att skämta med min kusin igår när han ironiskt undrade nåt i stil med hur länge vi skulle stå ut med att vara hemma med våra familjer. Men jag sa inget om att inte mörda sina barn.
Men på allvar är folk inte vana vid att ha alla hemma. Min bror i USA jobbar hemma, hans fru också, och deras fyra barn håller skola med sig själva. Så är det ju också i många andra länder, i Norge t ex är ju skolorna också stängda. Inte lätt att jobba själv och samtidigt ha vård över barn.
Motsatsen, att man inte har nåt jobb längre, är ett seriöst problem både för individen och samhället. Och ekonomisk oro ska man inte ignorera. Det sätter press på folk. Och jag är först att erkänna att jag har en ständig oro för att Mikael ska bli sjuk, eller jag, eller att nån man älskar ska dö. Det kan bli mycket för vem som helst.
Dessutom fortsätter ju folks vanliga problem.
Tror man får lov att känna sig lite liten nu.
Men man bryter ihop och kommer igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar