Kär i Simon

Mamma har myntat uttrycket Man blir lite kär i den som har botat en. Min första sån crush var Christian Carlström som gav mig botox för tio år sen och tog bort 75% av min migränsmärta. Sen är jag lite kär i Joachim Tedroff också för att han lät mig prova dyra Aimovig (trots att jag inte har ett jobb att gå tillbaka till utan bara får ökad livskvalitet) som tar bort 100% av mina migränanfall. Jag är bara lite kär i honom för han gillar inte ME. Men man kan inte få allt.

Och idag blev jag kär för tredje gången. Träffade psykolog Simon på Sköndal. Och hjälp, vad han var underbar. Så respektfull, så kunnig om både ME (redan?!) och människors beteende i allmänhet, så vettig, så lyssnande och inkännande, förstod precis allt jag sa. Jag har ju blivit traumatiserad på Sköndal och det sa han att han visste om, så jag behövde inte berätta om det. Det vill jag ju inte heller, så det var fantastiskt att han kunde begripa att jag gärna ville att han skulle veta om det men inte tvingas berätta om det. Anna tvingade ju mig att berätta massor som jag inte kände mig bekväm att säga till henne och som jag inte visste om hon skulle använda emot mig, så det här var helt makalöst. Hon är ju läkare, inte psykolog, så den distinktionen måste jag ju göra, men alltså, vilken människokännedom han hade! Och så omtänksam, han skrapade inte med stolen när han lyfte den, han släckte i korridoren när jag skulle gå. Han var så fantastisk så jag är överväldigad. En av dem jag har haft kontakt med angående att den förra psykologen på Sköndal var rätt kass och fick fler än mig att gråta pga hennes beteende hade varit hos Simon före mig och sagt att han var jättebra, så jag var inte onödigt nervös heller, vilket var jätteskönt. Å, vad glad jag är. Och det var i rättan tid, senaste veckan har jag varit så förfärligt rädd för att lägga mig och somna och jag förstör för mig själv för att jag inte vågar. Och börjar shöetgeäga när jag lägger bort plattan. Har blivit som OCD med vissa saker som att jag måste gå upp ur sängen innan jag ska somna och måste äta och dricka nåt. Från början var det ett knep för att driva bort oron, och att man inte får vara så hungrig att man inte kan somna för det, men nu måste jag gå upp vare sig jag är hungrig eller inte och stoppa nåt i munnen för annars känns det som om världen ska gå under. Och när jag tänker på det så har det varit så länge, men vad som började som ett frivilligt hjälpmedel har nu blivit ett ångestframkallande tvång. Så att få hjälp med detta nu känns så värdefullt. Å, vad bra han var!