Jag är inte feminist. Jag är inte maskulinist heller, utan humanist. Tror att det finns ett oändligt långt spann där män och kvinnor kan hitta sig själva. Man får vara känslig kille och vild tjej. Det är inte heller nåt fel på män som är verbalt klumpiga och tjejer som bryr sig om nagellack. De två sista är Mikael och jag, fast vi är oerhört mycket mer än de där stereotyperna.
Men eftersom det idag är Internationella kvinnodagen vill jag säga att jag är glad att jag är kvinna. Jag trivs som det. Jag har alltid lärt mig hemma att man och hustru är eniga och likvärdiga. Så är det också i mitt eget äktenskap.
Det jag brinner för lite extra inom området män och kvinnor är för det första kvinnors bemötande i vården. Innan man kom på vad MS var så trodde man att det var en sjukdom som bara drabbade män. När kvinnor kom med samma symptom trodde man nämligen att det var hysteri. Och det är fortfarande så i vården. Inte alltid, men en gång är en gång för mycket. Kvinnors symptom avfärdas mycket oftare som stress eller något annat psykiskt medan män utreds. Det är förfärligt tycker jag.
Det andra är ojämlikhet i yrkeslivet. Och allt det där om att bli klappade i baken och att det får man tåla. Says who?! Här är en fin symbol för att kvinnor kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar