Lärdom

Psykologen sa nåt idag om vad man gör på vakentid som påverkar sömnen. Jag brukar aldrig vara rädd för sömnen på dagen, men när jag ska lägga mig börjar det gnaga en liten oro och sen när jag väl släcker så kan det vara så hemskt att jag bara störtgråter.

Mikael och jag pratade om det i bilen på vägen hem. Jag hade tolkat det på ett sätt och han ett annat, och bägge var bra idéer. Men fick jag dessutom tanken att rädslan är ju som värst precis när man möter den. Och kanske kan jag tänka på insomningen flera gånger om dagen, så att jag tar lite rädsla i taget? Jag vet inte om det är en psykologiskt vettig metod, och det kanske inte ens är huvudsaken. Utan det viktiga är att jag äntligen har fått komma till nån som kan hjälpa mig med det här och att mitt förtroende för honom gör att jag börjar tänka i termer av saker att göra för att minska min sömnångest. Fattar ni vad hoppfullt det är!

Jag förminskar inte den roll Mikael har som samtalspartner, men om jag har brutit benet så låter jag inte Mikael titta på det och är nöjd sen. Det är inte fel att ta hjälp av professionella, även om budskapet pumpas ut just nu att vi inte ska söka vård om vi inte behöver det. Men det är en annan sak. Det känns lite ovant i början med psykologen för allt han gör är pratar, och lyssnar, men han gör ju det på ett helt annat plan än samtal mellan vanliga människor. Han använder samtalet som läkedom. Och jag är rädd för att försöka somna idag som vanligt, men jag känner mig starkare och att rädslan är lite svagare för att vi är tre mot den nu, inte bara Mikael och jag.