Vad är kärlek?

Inför att jag skulle införa kärleksmånad på bloggen gluttade jag omkring på nätet efter kärleksbilder. Jag ville hitta en symbolbild. Det var inte så lätt. Här får ni några och mina resonemang kring dem:

Übercoolt brudpar som skippar alla måsten och är personliga. Men på min blogg? Ifall jag kände dem, kanske.

Men är det verkligen brudpar som är kärlek?

Hur man än gör så blir det så klichéartat med bröllopsbilder.

Nu börjar vi närma oss nåt. Ett inte helt purungt par som njuter av varandras sällskap. Som har varandra hos sig i livet, i vardagen såväl som på semestern. Men kärlek är inte vila. Kärlek är arbete.

Gillar tanken!!! Gillar också att bilden är osentimental i all sin skönhet och bröllopsyra.

Då är på ett sätt den här bättre, som visar ett par som är beslutsamma i sin gemenskap och som rör sig framåt.

Fast måste man vara så verklig? Varför får inte kärleken symboliseras av det smöriga? På nåt sätt kan jag inte bestämma mig. Fast att fotot är uppgjort är inte kul. Vill ha riktiga folk som inte spelar kärlek.

Det här är väl kärlek när den är som bäst? Att man är naken i sig själv, och ger nån sitt hjärta? Men jag gillar inte att bägge ser ledsna ut. Förstår ni nån eventuell vits med det som jag har missat?

Smör, smör, smör. Men på ett sätt skulle jag använda en bild av Mikaels och min hand som symbol för vår kärlek. (Detta är alltså inte vi.) Älskar att hålla honom i handen.

Ett beseglingsrum i ett tempel fungerar som bra symbol för mig, men det räcker liksom inte. Ett vigselrum täcker inte in allt jag vill säga med kärlek.

Även om det här är ack så stage:at så gillar jag det ändå. Det ser lite äkta ut. Och i mångt och mycket bär ju Mikael mig genom mina svårigheter.

En prinsessdröm är väl detta. Men jag vill samtidigt inte överromantisera äktenskapet, som inte alltid är som en dröm.

Det är inte lätt att hitta nåt som ska vara en symbol för kärleken och äktenskapet och som duger till att beskriva mina känslor och det jag vill förmedla under den kommande månaden eller så. (Ni som vet med er att ni har lovat gästblogga får gärna börja tänka på att höra av er med era bidrag.)

En bild säger mer än tusen ord, men jag tyckte inte jag hittade nån bild som sa det jag vill, så jag försöker ändå med några ord:

Jag tycker att kärlek är underbart. Särskilt när jag hittade den lite sent, lite plötsligt och inte alls som jag väntat mig. Hade på ett sätt förlikat mig med att vara singel och det gjorde mig inte så mycket. Jag är rätt bra på att vara lycklig ensam också. Så jag vill inte att man ska se kärleken som det allena saliggörande. Som att man inte kan bli lycklig utan den. Om man känner så är det fel på ekvationen, för man kan aldrig bli riktigt lycklig om lyckan bara ska komma utifrån en själv. Att nån annan ska göra en lycklig är livsfarligt att tro och alldeles för mycket att kräva av en annan människa.

Fast ändå gör ju Mikael mig lycklig, utan att han behöver göra nåt särskilt förutom att finnas.

Men han har sina fel. Det är nästan ett skämt så lik min pappa han är. Men på ett sätt känns det också tryggt, för jag har sett mamma leva med pappas fel hela livet, och de är ju lyckliga. Dessutom har jag en hel uppsättning med fel själv, och de har också försvårat vårt förhållande några gånger. Som nån klok vän sa: Alla har bagage. Jag trodde man bara fick bagage av förhållanden och att Mikael därför skulle vara tyngre packad än jag. Men jag har andra sorters väskor och nojor.

Äktenskapet är underbart, fantastiskt, alla ljuvliga ord som går att hitta på. Liksom allt annat i livet har äktenskapet dock en egen riktning, om man inte "motarbetar" den, och det är down south. Som vatten, som rinner neråt. Ett äktenskap kan lätt dra sig dit solen inte skiner om man inte motverkar den där rörelsen, förslappandet, nedbrytandet. Det har ni väl sett på TV, att man behöver en ny formula för att slippa rynkorna. Ett äktenskap som har fått omtanke och grönsaker ser bättre ut än ett som har fått för mycket hårda ord:

Från "10 years younger", bildkälla

Jag tycker om såna där gör-om-mig-program. Till viss del i alla fall -- inte där man opererar dem till oigenkännlighet. De visar den inneboende skönheten hos alla människor, om man lär sig några tricks för kläder, frisyr och smink.

På samma sätt behöver äktenskapet några tricks. Jag har inte lurat färdigt på vad tricksen behöver vara i just vårt äktenskap, men än ligger vi på plus, så det klarar sig nog. Och vi arbetar både med oss själva och med varandra. Att lära sig massa knep för hur man gör sin partner lycklig, det är trevligt arbete!

Ja, undrar om det var vad jag ville säga inför den här kärleksmånaden. Jag vet inte riktigt. Det känns som om det finns mer. Men då återkommer jag i ett senare inlägg. Vi hörs -- om kärlek!