Uttröttad

Det har nog blivit lite för mycket på sistone. De senaste dagarna har gått i ett, med något att göra varje dag. Sen måste man slänga in en dusch och plocka in i diskmaskinen. Så jag har nog gjort för mycket. Generalkonferensen var underbar, men M kom hem och sa saker som jag inte ens hade hört, så jag tror att två timmars koncentrerat lyssnande varken lyckades eller rekommenderas. Och det blev ju flera såna sittningar (liggningar i soffan visserligen) på raken. Och i två nätter har jag vaknat efter typ halva natten. Igår kunde jag somna om efter en timme, även om sån där morgonsömn med jättekonstiga drömmar inte är så kvalitativ sömn. Men imorse vaknade jag också för tidigt, cirka 8. Då hade jag sovit ungefär sen tre (och försökt somna sen tolv). Behöver minst det dubbla, lite mer nu när jag är "efter". Och nu är jag alldeles ... uppskruvad är nog bästa ordet. Av vad vet jag inte. Försökte ligga i sängen och läsa, men det gick inte. Gick upp och tog en lakritsfisk, superäckligt, satte på datorn och satt i en kvart medan den låste sig och fick startas om. Och jag är liksom inte bara i varv utan på högvarv, längst inne i mig, fast utsidan är helt slut och bara vill sova. Och med sömnbristen kommer deppigheten som ett brev på posten. Man vill ju inget annat än att sova. Dels blir det så jobbigt med alla symptomförvärrningar om jag inte får sova mina 10 timmar. Dels är det så tortyrartat att ha ett starkt kroppsligt behov som man inte får tillgodosett. Och ovanpå det vet jag att om jag inte somnar nu så kommer det att bli ännu värre i eftermiddag. Jag kommer att må pestdåligt, ha ont, vara febrig osv, och dessutom vara sur, ledsen och gråta. Och vara absolut utmattad. Och det här att veta att jag kommer att må ännu sämre senare idag, och kanske må så dåligt att sömnen blir ännu mer störd, känns som tortyr. Men det finns ingen kidnappad person nånstans som jag får sälja lägenheten för att lösa ut, och så skulle jag bli frisk. Jag måste ha det såhär, helt utan vettig anledning och helt utan att kunna göra nåt åt det. (Förutom att "rätta munnen efter matsäcken" och aldrig göra mer än jag orkar. Och det förmår jag inte förlika mig med just nu.)

Fast nu orkar jag inte med att höra mitt eget gnäll längre. Tar mig en sömntablett och en kopp varm o'boy (varmt är bra, dessutom är lagom sockrigt bra, för efter att blodsockret åker upp åker det ner rätt hastigt och då bli man pömsig). Och så är rutiner bra. Typ att kroppen känner igen sig i ett förlopp som slutar med att jag somnar.

Jaja, nu lipar jag lite igen. Behöver inte gå in på det, för då blir det några hundra ord till. Det räcker nu. Ska andas lite med magen och ta huvudvärksmedicin också, så kanske jag kan sova lite mer.

Hittade bilden på en tonårings blogg, och det stod ingen källa. Sorry!!! (Men vad är det för argument -- att om hon snor så snor jag??? En annan diskusison, dock!)

P.S. Monnah, jag tigger ingen bok! Jag bara ventilerar lite känslor och rädslor. För min egen skull.