Fynd

Minns så väl hur jag och mormor gick och tittade i tygaffärer i Göteborg efter fynd som kunde bli avslutningsklänning osv. Min mintgröna trevolangerskjol i sexan var en favorit som jag inte kan glömma. Och hon var alltid så noga med att fynda. Hon kunde köpa en stuv för 10:- och sy sig en kjol. Hon kombinerade alltid mode med prismedvetenhet och det har jag kvar. När jag har köpt nåt och visar upp det för Mikael visar jag inte bara plagget utan också vad det kostade. Till mormors ära. Här är hon i sin ungdoms glans dagar.

Nu köper jag ju inte saker i affärer utan på nätet. Och det mesta jag köper är begagnat, eller kanske oanvänt men köpt av privatperson. Det gillar jag också.

Mina senaste fynd är faktiskt på skofronten. Har inte köpt sko i affär på ca 10 år men det här är vad jag fyndat mer eller mindre nyligen. Har blivit kallad Imelda men numera är jag ganska modest.

Sköna gympaskor i min favoritfärg, 200:-

Handgjorda skor från Portugal med skinn inne och ute. Sitter som en handske på foten. Liten för stor rosett för min smak men det är bra att gå utanför sina bekväma ramar ibland. En hundring gick de på.

Sen ett par skor, också skinn även på insidan och som nog är tre år vid det här laget. Så sköna så det liknar ingenting. Minns inte vad de kostade, en hundring eller två, och skinnet är fint som snus!

Har faktiskt likadana eccostövletter som min syster. Men jag köpte mina för ca 300:- på tradera. Kommer inte ihåg om de var oanvända eller minimalt använda. Tänker att det inte är läskigt att ha min systers skor på mig och främlingars fötter behöver inte skrämmas. De flesta människor är ju faktiskt rätt fräsha. Och det är helt klart värt en tusenlapp att nån har haft skorna på sig ett par gånger men inte trivts med storleken eller dyligt. Men dessa har jag haft i två säsonger så slitet är mitt. Ser att de skulle behöva en omgång skokräm. Det har jag inte tänkt på på många år. Jag vet inte ens om vi har nån skokräm och var den i så fall är. 

Men detta var lite av min hobby. Måste väl kalla det så, att shoppa och fynda.

Bästa semestern

Jag kommer ihåg när min familj kom och hälsade på när jag hade bott i Schweiz och vi åkte till Italien tillsammans. Jag minns att vi var på stranden och i staden ihop och att jag översatte åt en familj som inte kunde prata med receptionen. Och sen minns jag hur alla var i samma rum och läste varsin bok. När vi var klara bytte vi och så fick man läsa fem böcker på fem dagar. (Johan bodde i England och var inte med.) Jag minns att nån hade en Mrs Pollifax-bok med sig.

En annan gång när Ellen och jag var två veckor på Gran Canaria hade vi med oss en fantastisk hög med böcker av Alistair MacLean (uttalas MacLäjn, inte MacLin, se även hur Reagan uttalar sitt namn) och vi läste en per dag. Nu är det ju böcker, inte litteratur, men i avkopplingssyfte är jag inte kräsen.

Böcker är absolut den bästa semestern. Man hinner självklart göra annat också, som vara på stranden, turista, äta gott. Men det finns inte mycket som är så avkopplande och påfyllande för mig som att läsa böcker.

Pengar är inte smak

Någon av dessa heter Delphine och är prinsessa. Bilden är från nåt nyligen. Jag tycker bägge ser helt förskräckliga ut. Pengar kan inte köpa smak. 

Nu kan jag dö

Keanu Reeves har ju kontaktat mig vid ett par tillfällen, helt legitimt förståss, och det är ju trovärdigt eftersom han är så sympatisk. Skulle säkert stöta på en svensk kvinna. Men jag har mitt på det torra och Keanu Reeves som back-up om nåt skulle hända.

Mina andra män är Gilbert Blythe i Anne på Grönkulla. Och Mr Darcy i Pride & Prejudice såklart. Colin Firth ÄR Mr Darcy.

Så när det var en som la in badscenen från P&P kunde jag inte låta bli att kommentera

Och ni kommer inte att tro vem som helt legitimt och trovärdigt svarade:

Pm jag dör efter detta så älskar jag er alla och ni har bidragit till att mitt liv har blivit fantastiskt! Tack, alla. Thank you, Colin.

 

Annat mått

Har kollat på friidrott ikväll. Älskar det! Och vissa får det att se ut som om det är så enkelt. Det var några långdistanslöpare som sprang bredvid en kvinna som hoppade tresteg. De sprang nästan lika fort. Jag gissar att långdistanslöparna kan springa 500m fortare än jag springer 100m. De får det att se så enkelt ut! När Jakob Ingebrigtsen hade vunnit var kamerorna på honom när han interagerade med publiken osv. Jag såg att han fick dra så djupa andetag. Han hade verkligen kört slut på sig själv.

När det är männens 100 meter så erkänner jag att det är som att titta på ett musikaliskt underbarn. Man fattar inte att vanliga människor kan bli så fantastiskt bra. De har också så explosiva kroppar, jämfört med Ingwbrigtsen somär lång och smal. Deras kropp formas efter vad de gör. Och tvärtom såklart. En kort tjej blir inte höjdhoppare, om hon inte heter Stefan Holm då.

En tjej stötte kila och hon var verkligen tjock. Ursäkta. Men det är visst inte en nackdel i den typen av sport. Jag blir glad att det är lite kroppspositivism bland alla de där kropparna som verkligen ser ut som Gud avsåg på sin bästa dag.

Vid nåt tillfälle var det två funktionärer som sprang bredvid banan. Vilka klåpare de såg ut som. Men det var ju för att de andra inte bara var bra löpare utan fantastiska. Så vanliga såg ut som om Mikael skulle ha lågt socker och försöka spela schack mot en världsmästare.

Det var en ganska duktig journalist som intervjuade många av vinnarna. Frågor som hur de ser på loppet, sin största utveckling under säsongen, planer för framtiden på mång sikt och nu. Den tjeckiska spjutvinnaren var så söt, han hade väntat på att säsongen skulle vara över så han får vila. Vila, vila, vila.

Givetvis började jag ju tänka på det. När friidrottssäsongen är över så antar jag att de kanske blir lite sämre på sina sporter. De kan inte kasta eller hoppa så långt när de är inne i en annan typ av period, en viloperiod. De slår inte sina rekord då. Och ingen tycker det är konstigt!

Men jag tycker ändå att det är oacceptabelt att jag inte gör personbästa fastän jag verkligen är inne i en viloperiod. Här blir inga barn gjorda, fast jag menar att här blir inga rekord slagna.

Men det är inte fel. Perioden av vila är nödvändig efter en tuff säsong. Och i vilopausen är det återhämtning som gäller. I ett senare skede börjar de hålla på med fysträning och finslipning tekniskt och börjar pressa sig själva igen. Men inte nu.

Jag vet ärligt talat inte varför jag tycker att regler gäller alla människor på jorden utom mig. Så speciell är jag inte!

Jag ska verkligen tänka på guldmedaljören som ser fram emot att bara vila. Det är ok att göra det i perioder. Att min sån period har varit i 29 år hör inte till saken. Man vilar så länge det är nödvändigt. Och den som vilar är inte en sämre idrottare. Det är bara så cykler fungerar.

Inte döden men vikten

Astrid Lindgren och hennes systrar lär ska ha börjat sina diskussioner med Döden, döden, döden, för då var de färdiga med det ämnet.

Jag känner likadant för Vikten, vikten, vikten.

Jag är inte säker på vad jag väger längre, senaste gången jag kommer ihåg det vägde jag nog 112, kanske 114, och sen efter det vägde jag mig en gång till och jag blev så chockad att jag inte ens kommer ihåg det längre.

Minns också när jag var det tjockaste jag nånsin varit, 93 kg, och Mikael och jag började med LCHF och jag hade ett diagram i badrummet. Det gick så fint neråt men jag tror jag fick gallsten då, och klarade inte av att undvika både det som gav gallsten och det med kolhydrater. Typ allt grönt gav mig gallstensanfall. Sen har jag börjat äta LCHF lite halvhjärtat en gång till men då blev jag så dålig att jag inte orkade fullfölja. De två första veckorna när kroppen ställer om från glukosdrift till fettdrift är jobbigare för mig ju sjukare jag är. Känns som om jag svälter, bokstavligen, och är så matt att jag knappt kan resa på mig. Och huvudvärk är väl abstinens av socker. 

Men så ja, jag är tjockare än nånsin. Och nu är det dessutom två mediciner jag går upp i vikt av. Och om jag inte tar dem sover jag inte. Så jag har att välja mellan att inte sova eller vara fet.

Mikael har gått ner 12 kg. Först gick han upp två kilo, som säkert var svullnad för hans mage var enorm då. Men nu väger han alltså hela tolv kilo mindre. Så nu väger jag helt bestämt mest i det här hushållet. Grattis till det. 

Det var en sån söt tjej som duschade mig i torsdags. Vi pratade om kroppar och om samhället och om att orka visa sig i bikini. Hon var bara 21 men sa att hon inte orkar lägga energi på att tycka massa saker om hur hon ser ut. Jag skämdes för att jag är 53 och inte har kommit dithän.

Men vikten, vikten, vikten.

Vilket alltigenom ointressant ämne egentligen! 

Hjälp, hur kan man lägga sån energi på det? 

Masspsykos, nån?

Småbarnstips

Såg följande bild hos dottern till min goda vän Ulrika:

Spännande fråga

Vad är det finaste nån kan göra för dig? Vad är det värsta?

Tänk på det en stund.

Jag tror att det just nu är ge mig blommor eller mat. Det är så väldigt stora tjänster. Men det visar också på att jag har kommit en bit på väg som kan vara föremål för tjänster som jag inte kan betala tillbaka och det är ok. Jag vet ju själv hur det känns att göra nån glad, och enligt matematiken måste folk som vill hjälpa ha någon att hjälpa. Så det får vara jag.

Mikael sa nåt roligt idag, men jag har glömt det. Men jag minns att jag svarade att så känner jag för att duscha. Typ Tänk vad jag ska okynnesduscha precis när jag känner för det när jag blir frisk. Han är faktiskt sämre än jag nu. Jag är ju rätt van att bedöma vilka saker som ligger på gränsen för att jag ska klara dem och vad följden blir om jag gör dem, och Mikael får mina överansträngningssymptom av mycket mindre aktiviteter än jag. Han kan låta pigg och vanlig och sig själv på rösten, precis efter att han har sovit. Men så varar det en minut eller två. Skillnaden är väl att han inte måste leva resten av sitt liv på detta sättet. Självklart hoppas vi att han blir bättre och även helt frisk så småningom. Men det kan man aldrig veta.

Men sen är också en av mina favoritgrejer att göra bara att höra av sig lite kort. Säga nåt om livet och hur det går och att de tänker på mig. Det blir jag så fantastiskt lycklig av.

Men vad är då det värsta man kan göra mot mig? Skada nån jag älskar. Då blir jag inte snäll. Jag var på väg flera gånger att ringa sjukhuset och skälla ut nån. Nu är jag inte en person som lätt skäller ut folk, men jag är en person som lätt blir känslomässigt berörd om det inte går bra för nån jag älskar. Och då vill min känsla för rättvisa jämna ut saker.

Men det värsta man kan göra mot mig? Vara elak såklart. Säga nåt som är sant men sätter mig i dålig dager. Manipulera mig blir jag arg om man försöker. Tycker det är ett så osunt och självförhärligande sätt att kommunicera att jag snarare säger vad som helst snarare än det de försöker lura ur mig. Jag respekterar om man säger Jag känner mig osäker på mig själv just nu och skulle behöva en komplimang. Om man istället beräknande och spelat osäkert sänker blicken och säger Hur ser jag ut? så är det som att tända smällare i baken på mig. Jag svarar hellre Vad tycker du själv? För de vill ju uppenbarligen att jag ska svara precis vad de själva nämligen tycker. Men nope.

Det är ju inte så allvarligt, det är bara en stark reaktion från min sida. Folk sårar mig inte när de manipulerar, men de sårar min intelligens och vår vänskap, om vi hade nån.

Vad sårar mig verkligen? När folk som borde veta inte har en aning. Inte vet nåt om mina symptom men ändå vet precis hur jag ska hantera symptomen. Men det är också mer irriterande än sårande. Men om det är nån nära som gör det då skulle jag bli sårad, inte så mycket av kommentarerna utan av att de inte vet nåt om hur jag känner och att de borde veta det. Jag kräver inte att många ska veta hur jag har det men om nån vet men inte vet, då har de medvetet valt bort att lägga viktiga saker angående mig på minnet. Rent generellt blir jag mer arg än sårad när folk säger dumma saker om ME, men det är inte många av dem som sårar mig, de irriterar mig mer.

Vad svårt det är att hitta sätt man kan spara mig på. Jag tror det värsta är att påpeka nåt negativt jag gjort. Typ Det var inte smart eller Det var elakt. Om det också är sant är det riktigt illa. Så kanske är den värsta sårande repliken en som jag själv måste hålls med om, annars blir jag inte sårad. Nej, så är det nog. Om nån säger att enligt hennes erfarenhet är människor med ME psykiskt sjuka, lata och uppmärksamhetstörstande, då blir jag inte sårad för att personen helt enkelt har fel. Jag gillar inte att hon tror det om mig men jag tänker ju inte det om mig själv. Men är det nåt om mig själv som jag håller med om och skäms för, då vore det hemskt att få höra det av nån annan. Mikael säger aldrig nåt annat än att jag är snygg, men om han nån gång skulle klaga på mina valkar så hade det varit fruktansvärt.

Men ju krångligare det blir att navigera i mitt känsloliv, desto bättre styregenskaper behöver man in

fattar ni?

Jag har tydligen en privat florist som har glatt mitt hjärta på sistone. Det här är dagens bukett. Den går inte att fånga och ge rättvisa och jag vet verkligen inte hur man tar foton på blommor. Men så maffig och vacker!

Waco, Texas

Det går ett program som kan heta Fixer Upper och som handlar om ett gift par som driver en firma som renoverar hus, nåt med Magnolia heter firman. Jag känner inte igen hur små eller stora diverse städer är i USA men stället där de renoverar heter Waco i Texas och priserna där gör mig fullkomligt knäsvag. Härom dagen hade de köpt ett ruckel för 100 000:- och renoverat det för en miljon. Huset var på 230 kvm. En miljon här får man inte ens en enrumslägenhet för. Jag har kollat på två hus idag, ett ruckel där halva huset var en byggarbetsplats för 4,5 miljoner och ca 110 kvm samt ett ungefär lika stort med vansinnig planlösning för 6,5. 

Lägenheten ovanför vår är till salu tillsammans med en annan tvåa i området, bägge för 1,45 miljoner. Det är en tvåa på 53 kvm. De var nyligen värderade till 1,65 men räntan gör väl sitt till också. Men att man kan få ett jättestort, nyrenoverat hus i Waco för de pengarna. Otroligt. 

Jag har kollat vad det står om Waco på Wikipedia. Det är känt för att FBI och ATF stormade högkvarteret för en sekt på 90-talet och dödade ca 80 personer. Dr Pepper uppfanns där 1885. De har ett universitet. Befolkningen är ca 120 000 (2007) jämfört med Haninge kommun som har knappt 100 000 (2023). Ytan i Haninge är 455 kvkm (bara land, mer än 3ggr så mycket hav också) och Waco 218 kvkm. Vi ligger 3 mil från en miljonstad men Texas har 28 miljoner invånare och 1/2-1 dussin miljonstäder.

Jag är i alla fall amazed över prisnivån där. Men vi vill inte bo där så man får väl äta kakan eller ha den kvar, inget annat.

Pay it forward

Som alla vet så har den här veckan och förra varit ganska hemska faktiskt för att Mikael har varit så dålig efter operationen. Jag hoppas att jag satt in foto av några av de buketter jag fått från Maria K-m, men jag har säkerligen glömt att tacka de som stöttat verbalt, t ex Sara O. Barnen med partners har slutit upp som en mur kring sin pappa och har varit där och stöttat och hjälpt honom på alla möjliga vis. Min familj har stöttat mig när det har känts övermäktigt, vilket är nästan hela tiden faktiskt, och Patric B har skrivit meddelande till Mikael vilket han blev oerhört glad över för att det var så oväntat. Jobbigheten i Mikaels mående och oron från min sida har faktiskt matchats av omtanken hos de personer som stått runt mig hela tiden. Idag fick jag ännu ett kärleksbevis, som jag ska skriva om i ett eget inlägg (det förstår ni varför sen när jag gör det). Mikael har också flera gånger blivit rörd av de kärleksbevis han mött. 

Och återigen, man ska inte döma en tjänst efter hur stor den är för den som gör den utan efter hur stor den är för personen som får den. Och den här tiden har jag verkligen haft som en pläd av omtanke på mig. Människor kan hjälpa så mycket!

Därför bestämde jag mig för att Pay it forward idag. Jag har i princip varit missnöjd med flera aspekter av min vårdcentral de senaste 15 åren, med några undantag. Men idag mötte jag tre personer där som hjälpte mig så jättefint. En var läkaren som ganska smärtsamt men effektivt gav mig hörseln tilbaka genom att suga bort klägg som satt fast på min trumhinna. En sköterska kom och gav mig ett plåster när jag hade klämt fingret i rullstolen. Hon i receptionen var så trevlig. De tre såg inte på mig vad jag har känt av oro de här dagarna men deras bemötande gjorde att jag kände mig glad och stärkt. Och hjälpt. Man ska aldrig känna sig dum för att man tackar nån. Jag ska inte tycka att det är nåt så litet, för den här veckan har jag ju känt att mänsklig stöttning inte är litet utan ENORMT. Jag såg en dokumentär om Penélope Cruz ikväll, eller delar av den i alla fall. Hur hon tyckte mänskligt beteende var intressant och att hon studerade det för att bli en bättre skådespelerska. På ett sätt känner jag att jag är intresserad av medmänsklighet, och att jag vill studera det för att bli en bättre medmänniska.

💜

P.S. Mamma, det är en sak jag är osäker på i svenska språket och det är de och dem. Så skulle det varit "tacka dem som" i första stycket? Om du kan förklara skillnaden och hur man vet vilket det ska vara så blir nog inte bara jag glad utan kommentarsfältet.

P.S. Det är bra att erkänna svagheter offentligt, det gör en ödmjuk, men ändå så är det en övning i att känna att det faktiskt inte förändrar ens värde på nåt som helst vis. Och jag är inte lärare i svenska och får ha ett grammatiskt svart hål.

Sifo, äntligen

Äntligen var Sifo frågat mig nåt jag dels orkar svara på och som jag känner till. En gång ringde Sifo och undrade om mina shoppingvanor i Stockholms centrum. Jag har bott här i ca 15 år och har aldrig handlat nåt i centrum utom biobiljett, lösgodis inför sagda bio, mat på restaurang. Jag tror jag var inne i en kontorsbutik på Söder efter botox en gång men jag tror inte jag köpte nåt. Kan man shoppa mindre i stan än så, nej knappt.

Men den här gången frågade de om hur många fysiska varor jag köpt de senaste 30 dagarna och jag var lite sur för att det inte var 60 dagar för då hade jag fått med lite mer intressanta grejer. Men de frågade vilken nätbutik jag hade köpt flest varor från och då var jag tvungen att svara Apotea. Det är ju inte ett så väldigt hippt och creddigt favvohak typ.

Men jag har handlat på Ginza, Adlibris, Tidningskungen, Tradera såklart, Zizzi, H&M, kanske ännu mer som jag glömt nu. Amazon såklart, förmodligen både .se, .de och t o m .co.uk. eller om Amazon uk var ebay.co.uk istället. Jag minns inte vad jag köpt där. Har nog också köpt saker från Amazon.com men det var inte den senaste månaden. Det var flera månader sen. Pappas och mammas respektive födelsedagspresenter.

Usch, sicka bovar till föräldra jag har. De siktar på att leva 4 år till. Jag tycker 15 låter bättre! Jag är inte redo att bli föräldralös. Men jag sa till dem att ni dör inte förrän jag har gift mig så att jag har nån att älska istället för att ens närmaste är mamma och pappa och så dör de.

Fast de är 78 och borde teoretiskt sett snart bli gamla. Vet inte om gränsen går vid 80. Inte alltid. Men om fyra år är de bara 82. Det tycker jag är lite snålt att ge upp andan då. Jag tror jag siktar på 84 för dem men gärna 85. Men det finns ju 90-åringar som springer och handlar på egna ben och har mer ork än jag.

Vilken dröm!

Den här stod utanför min dörr idag. Det är Maria K-m som gjort den av grejer i trädgården. Jag är helt, vad heter det, mållös. Har aldrig varit såhär nära att vilja gifta mig igen, för att jag vill ha den som brudbukett. Hon spottar ur sig konstverk som om det var det naturligaste i världen. Makalöst. Gud har fått order (nja) av mig att rulla ut röda mattan åt henne. Hon har också tvättat mina fötter en gång. Ja, mållös.

Rätt tänkt

Såg på nåt avsnitt av en sjukhusserie. En läkare är fd narkoman och pratade med en annan fd narkoman som skulle föda barn. Hon sa att varje gång hon slutat för någon annans skull, som sin mamma eller syster, så höll det i ett år och sen föll hon tillbaka. Men när hon slutade för sin egen skull så är hon fortfarande ren åratal efter.

Jag tänker en del på det. Jag är ganska duktig på självkritik. Och att döma mig själv. Jag vet inte riktigt än vad jag för ut av det, men jag funderar på olika situationer som kommer upp och vad som triggar en viss grej i just den situationen. Och så kanske jag börjar hitta saker, det är ju faktiskt mitt gebit, förutom att jag läser. Men jag analyserar, ser mönster, hittar teman i skeenden och händelser.

Alldeles nyss har jag varit uppe och rotat i kyl och skafferi efter nåt litet att äta eftersom jag har lite överansträngningsångest och inte vågar försöka somna. Då går jag upp och äter nåt och det ger mig kraft att våga ta itu med det igen på riktigt sen i sängen.

Men när jag la mig tog jag bara fram telefonen för att släcka lampan i fönstret. När jag gjort det skulle jag lägga ifrån mig mobilen men fick en impuls att spela bara ett spel.

Jag ville verkligen det. Och att måsta förmena sig det man vill är ju inte en win-win situation.

Men så kom nästa tanke: Det är inte bra för mig. Och nej, det är det verkligen inte. Jag fastnar uppe och gör allt annat än lägga mig, vilket ju precis är vad jag gör nu, men det var för att jag inte kommer ihåg det här senare och jag ville skriva ner det.

Jag har ju börjat tänka ibland på vad som är rätt för oss istället för Mikael och mig som individer. Bara att man skiftar fokus från sig till oss gör skillnad. Det sandpapprat bort sånt som bara är bra för mig. Inte för att man inte får göra nåt som är bara bra för en själv, det kallas Att inte hamna på hispan för man inte har haft egentid på åtta år och att man inte vet hur tystnad låter eller hur det skulle vara om bara vuxna hade vettiga samtal med en hela dagarna istället för att nån ropar Mamma! ungefär 888 gånger i timmen.

Så nej, Vad är bra för oss?

Och lika viktigt

Vad är bra för mig?

Därför lägger jag mig utan att "ska bara spela ett spel". Och nu känner jag mig nöjd med beslutet och stolt över att jag gör det. På samma gång som jag får poäng hos mig själv för att jag fattar så bra beslut.

Godnatt!

Eller tvärtom

Mikael ska opereras i fingret. Det skulle behövas 2-3 stygn och operationen skulle ha 4-6 minuter. Eller om det var tvärtom. Haha. Men han skrek nyss till i sömnen för att han hade råkat försöka flytta på täcket med det onda fingret. Jag gör likadant fast för mig är det tummen. Jag har haft osedvanligt ont i den det senaste halvåret så jag ska fråga vad man kan göra åt det.

Jämfört med den andra operationen. Jag ska inte skriva om andra personers privatsaker på min blogg men förra veckan eller så gjorde de en endoskopk och han såg vävnaden. Den var nekrotiserad bredvid tumören men tumören själv var opåverkad och till synes mycket välmående trots strålningen. Det tog mig flera dagar innan jag kom på vad det är en liknelse för. Det är inte dåligt att vara svag. Ibland är det det starka som är dåligt, fel, oönskat, värdelöst.

No, sir

Jag skulle kolla lite vad som trendade på Amazon.

Och I beg to differ.

Jag köper det där med verktygen osv, men de där två skorna har INGENTING som helst att göra med mode. Gå inte på det! Kanske möjligtvis mode för såna som har köpt några av de andra produkterna på samma sida.

Allt å inget

Styra hjärnan i positiv riktning är väl vad KBT går ut på egentligen. Mikael är faktiskt väldigt bra på det. Jag är ju så van att vara självständig och dessutom att tänka så bra att jag inte behöver andras hjälp, men så ofta när jag har problem som jag inte kommer vidare i tankarna/känslorna med så har Mikael ett helt annat perspektiv. Jag börjar långsamt lära mig att två huvuden är bättre än ett. Jag har ju vetat det länge när det gäller vänner, familj, terapeuter. Men ens partner är inte som nåt av det utan som sig själv, fast tvärtom, och utanför kroppen.

Han sa idag, när jag grät, att han inte tycker att jag gråter ofta. En annan gång när han sa nåt som jag inte riktigt trodde på var sant sa han Är jag kände för att vara en som undviker att säga sanningen för att lindra för andra? Nej, verkligen inte. Så när han säger nåt av sig själv, dvs frivilligt och inte att jag frågar honom en omöjlig fråga som Ser min bak tjock ur i det där, så är det oerhört troligt att det är sant. Det var hemskt skönt att höra idag för jag tycker jag gråter jämt. Flera gånger i veckan. Fast kanske inte varje vecka.

Nu har det dock varit synd om mig på riktigt. I måndags för drygt en vecka sen hade jag feber på kvällen fast jag inte gjort nåt. Och nästa dag vaknade jag med halsont från underjorden. Då fattade jag att feberkänlam från dagen innan inte var överansträngning från ME utan faktiskt en smitta. Och det har varit förfärligt. Halsen har gjort svinont verkligen. Hemglassbilen räddade våra halsar. Men den har ändå inte varit mycket i jämförelse med hostan. Ont i diafragman, ont i ryggen, för att inte tala om ont i huvudet. Nu har jag t o m träningsvärk i lårmusklerna för att jag drar mig upp till sittande ofta för att klara hostan bättre än när jag ligger. Idag är första dagen som jag, peppar peppar, inte halvt drömmer om döden. Jag hade videomöte med nätläkare härom dagen och fick hostmedicin och när jag tog den första dosen blev hostan så mycket lättare och kortare. Jag blev överlycklig. Men tredje hostattacken var sen som vanligt. På eftermiddagen/kvällen har det varit ok men på natten har jag hostat sönder mig. Och har inte sovit i ett sträck på över en vecka, samt flera timmar för lite varje natt. Jag har käkat smärtstillande som bara den, jag har tagit astmaspray för att utvidga luftrören, jag har gjort slut på nästan en hel burk honung, jag har gurglat med ljummet saltvatten. Idag kanske det har vänt. Pu. Det var en förfärlig vecka

Men för att vara snäll mot hjärnan och kanske fira att jag kanske har börjat bli lite bättre idag så tänkte jag byta ämne och kanske också ha lite roligt. Så här kommer några alternativ som ska vara roliga:

Skulle du helst behöva nysa jämt men det blir inget, eller hicka fyra timmar om dagen?

Hicka tror jag. Då har man i alla fall 20 bra timmar.

Skulle du helst använda fel hand för att äta eller skriva?

Skriva såklart. För man skriver så lite nuförtiden. Inte för att det är så bra, men det är som det är. Men handstilen är viktig, började gråta när jag såg min kusin Madlèns gravsten med hennes namnteckning på.

Skulle du helst resa i tiden ett år tillbaka och prata med dig själv då, eller ett år in i framtiden och prata med ditt blivande jag?

Svårt. Jag tror jag skulle vara för feg för att se mig i framtiden. Om jag inte kan vända mig om i sängen själv skulle jag nog få ett sammanbrott.

Skulle du helst raka av dig allt hår eller tappa alla dina tänder?

En hel del ME-sjuka rakar av håret för att de inte orkar tvätta det. Där går min gräns. Jag är verkligen ingen Sinead O'Connor och skulle känna mig väldigt naken med rakat huvud. Och om jag tappade alla mina tänder så skulle jag väl få implantat antar jag. Få och få. Då kanske man skulle få snyggare tänder än nu. Så enkelt på den frågan.

Skulle du helst betala för allt i resten av ditt liv med mynt eller tusenkronorssedlar?

Tusenkronorssedlar tror jag. För fysiska pengar kommer nog snart vara ett minne blott. Säger inte heller något om vad jag tycker om det. Har haft typ en hundring och en tjuga i plånboken i flera år men jag rör dem aldrig. Försökte betala med dem en gång men de tog inte pengar.

Skulle du helst ha sneda tänder eller gula tänder?

Gula, för dem kan man bleka. Men jag antar att jag förstör leken när jag svarar så.

Skulle du helst vilja ha korta, stubbiga ben eller långa, gängliga armar?

Har redan långa, gängliga armar. Och ben. Såg nån på ett svenskt program som hade långa ärmar på sin morgonrock. Det har typ aldrig hänt i hela mitt liv att ärmar eller ben har varit långa, eller knappt ens tillräckliga. Hjälp vad jag har köpt byxor som är för stora i midjan så att de kan sitta på höften och bli längre. När det blev sånt där påklistrat mode så skulle ju jeansen ändå inte vara så långa så då gick det för första gången ok. T ex har jag ett par ankelbyxor som jag använder som 3/4-byxor.

Skulle du helst sitta eller stå? Du måste ta det ena resten av livet.

Tror stå. Inget av dem är särskilt ME-vänligt.

Skulle du helst slåss mot 20 zebror som var små som duvor, eller en duva stor som en zebra?

Inget stort djur tack! Men å andra sidan, om jag kunde gömma mig och se djuret på håll bara så väljer jag ett stort. För 20 fåglar som flyger i huvudet och kraxar och griper tag i håret med klorna skulle vara hemskt. Hitchcocks Fåglarna.

Skulle du helst vilja se färger som ingen annan såg eller känna lukter som ingen annan kände?

Jag känner redan lukter som ingen annan känner. Inte jämt såklart men med ojämna mellanrum. Minns en av de första gångerna. Då tog Mikael och jag en kort promenad i området. Det var vinter och snö och plötsligt luktar det vaniljsocker. I snön. Men tänk ändå att det fanns en tid när jag kunde gå på promenad helt frivilligt. Henne saknar jag.

Skulle du helst vilja äta blöt kattmat eller hundarna kan efter maten?

Fy vad vidrigt båda alternativen låter. Har inte smakat på någotdera. Så äckligt!!! En burk tonfisk klarar jag, men inte en kattkonserv. Blääää. Och hundgodisar, eller grisöron eller vad det är, luktar så illa. Som hundars andedräkt. Bläää. Omöjlig fråga.

Skulle du helst vilja få reda på att du är adopterad eller att alla dina syskon är adopterade?

Haha, det kommer aldrig hända. En kollega till pappa stod och pratade på stationen i Borås när Ellen cog jag kom fram till honom. Hon började skratta och sa Dem där svär du dig inte fri från. Så nej, det finns för mycket gener i oss för att vi ska vara adopterade.

Skulle du helst aldrig veta hur du själv ser ut eller aldrig veta hur ska familj såg ut?

Hellre inte mig själv. För det är lite så livet är. Jag lever väldigt många av mina timmar utan att se mig själv, varken i spegel eller ens i fönster, tavlor el dyl. Jag kan också gå omkring med en spenat mellan tänderna utan att veta om det. Men jag har ju ändå en rätt bra uppfattning om hur jag ser ut, generellt, och om man verkligen inte hade nån aning så vore det kanske jobbigt. Eller jätteskönt! Jag har förresten läst att inga blinda har fått schizofreni. Vet inte om det är sant. Men, och tydligen har Camilla Läckberg haft sommarprat om kvinnokroppar. Hon är ju ingen sylfid. På fullt allvar var det en oerhört underlig känsla inför bröllopet att veta att jag skulle vara fetast av alla gäster. Mikael väger mindre än jag nu, inte relativt sett utan i exakta kilon. Huvva. 

Skulle du helst vilja dricka ur en hink eller en pipmugg från och med nu?

Ha, vad svårt! Hade det varit nappflaska hade det varit svårt men en barnmugg med pip och handtag på sidorna verkar ju rätt smidig. Vi har några glas som rymer 5 dl och som jag inte klarar att använda liggande, för det rinner ur mungipan då. Jättesexigt. Några andra glas vi har är 33 cl och går inåt där man dricker. These are real problems.

Skulle du helst vilja ha på dig samma kläder varje dag eller att nån annan bestämde vad du skulle ha på dig?

Jag har en liten tanke. Om personen som skulle välja var Mikael, och garderoben han skulle välja från var min egen, så skulle jag hellre ta att han valde. För då skulle det kanske bli några olyckliga kombinationer på sin höjd. Men om han skulle välja fritt från typ internet, hjälp säger jag bara. Och att ha samma kläder jämt låter för fruktansvärt tråkigt. Nunna t ex. Eller för den delen busschaufför eller sjuksköterska. Men jag är absolut inte mot skoluniform. Men som fritidsklädsel ska man väl få välja själv. 

Det var det! Har nyss fått hostanfallm fick först tta mig upp helt i sängen med fötterna neråt, sen fick jag gå på toa och hosta så hårt jag kunde och då skickade jag en tanke till alla kvinnor som har det så jämt. Sen tog jag hostmedicin fast jag redan tagit för fem timmar sen, och gurglade saltvatten efteråt. Och snöt mig. Så jag hoppas verkligen att det är dags att stänga fabriken om tio minuter.

Imorgon är det begravning. Mikael hoppas hinna i tid från endoskopin.

Jag tänker inte tanken varje dag men nästan, på vilken skillnad det här med hans cancer hade varit om det var osäker utgång. Den är ju aldrig garanterad, men mer eller mindre trolig. Så tacksam för det.

Sånt matbord!

På nätterna ligger jag och inreder min tröstlägenhet, den lägenhet jag ska flytta till för att trösta mig när Mikael dör. Jag vet vilken den är och den har varit till salu en gång så jag vet hur den ser ut inuti. Att Mikael inte ska dö, att jag inte orkar flytta, samt att jag inte får köpa en dyrare lägenhet än denna utan Mikael, är bara småsaker.

Och jag ska ha ett sånt här matbord och stolar.

Men verkligen inte fåtöljerna och verkligen inte lampan.

Och egentligen ska det kanske vara karmstolar på kortsidan. Men ändå. Ni fattar. Gustavianskt bord är ett absolut måste. 

Min julblomma

Ni som minns allt jag skriver kommer ihåg min julblomma. Som jag först försökte döda i januari men när den inte självdog började jag vattna den lite. Och försökte få den att leva till påsk och sen nu till midsommar. Som ni ser är den ypperligt välmående! 

Så nu har jag slagit mitt rekord. Jag undrar vad jag ska ha som mål nu. Jag tror jag siktar på att den ska leva juli ut. Som ett dåligt Göteborgsskämt, jul och juli. Men jag drömmer redan om att de ska klara sig till skolstarten. Det är ett värdigt mål. Överleva sommaren.

Och eftersom det inte var mina plantskillz som har fått den att överleva hittills utan slumpen eller en särskilt stark överlevnadsgen hos växten, så kan den lika gärna leva en månad från nu som en månad från julafton. Vi säger väl det.

P.S. Who am I kidding, jag vill SÅKLART att den ska leva till jul! Men jag tar det en tugga i taget, sa han som åt upp elefanten.

En midsommarnattsdröm

Jag vet redan vem jag ska vara gift med så jag sover inte med blommor under kudden. Om jag nu nånsin gjort det, det tror jag inte.

Men ordet dröm är ju faktiskt vackert oavsett. Det finns mer man kan drömma om än ens make.

Drömmar är också läskiga, för de avslöjar nåt om en som man vill bli men inte är.

Så jag bestämmer mig för att fem drömmar ska möta årets ljusaste dag. 

1. Vinna nobelpris i litteratur 

2. Vinna en grammis med min sånggrupp

3. Fast egentligen bryr jag mig inte om priserna eller att bli ansedd, men jag vill nog gärna ha bevis på att jag är bra, inte bara säga det själv. Och att man tjänar pengar på det räknas inte för vi vet ju alla hur rika Dan Brown och Camilla Läckberg är. Hur som helst. Att vara med i Babel tror jag inte räknas heller. Men jag vet inte. Jag sätter upp gränser för mina egna tokdrömmar? 

4. Vara smal

5. Ha energi

Men egentligen vill jag bara leva med Mikael. 

Vi var varit ute en kort sväng idag. (Kortare sväng än den vita 60°-tvätten som M stoppade in innan vi åkte och som tar över fyra timmar!) Köpte med oss kycklingsallad från vårt lokala hak och cider från Hemköp. Åkte sen till andra sidan motorvägen, det heter Österhaninge och är en av mina favoritplatser. Sen var jag för fumlig för att våga äta i bilen på parkeringsplatsen till Österhaninge kyrka så vi åkte och letade efter ett bord vid några konstverk, men hittade det inte, så då åkte vi hem och satt på uteplatsen och åt. 

Jag hade örhängen, klänning, lite smink. Så roligt! 

Vill fortfarande vara smal och ha energi, men annars är jag nog så lycklig med den här dagen som man kan bli.

Bara farfar

E har ju fattat att farfar åker motorcykel. Men idag såg hon CarKry komma åkandes på sin motorcykel och då trodde hon att det också var farfar.

Så gulligt.

Annars fick vi en teckning av Emmi som de hade haft på Primär. Hon ger dem ofta till farfar. Men just den här var inte färglagd. Det hade hon dock berättat planeringen om i noga detalj för farfar. Och när han sa att vi skulle sätta upp den på kylskåpet sa hon Bara om ni målar den först. Så det får vi väl göra då.

Apropå kärlek till män. Elsa och Kajsa i Borås, som jag älskade med allt jag har och var, var ju bägge så förtjusta i Rob. Det var de visst inte ensamma om. En gång kom Ellen hem till dem och då frågade Elsa direkt Komme Lob? En annan gång proklamerade hon Ja älska baaaaala Lob. Okej då. När mammas och pappas video gick sönder sa hon Lob sixa. Fixa alltså. Och Kajsa som inte var "min" lika mycket som Elsa var, hade jag slitit med länge för att vinna hennes gunst. Men när Rob var i kyrkan en enda söndag somnade hon i hans famn. Det var kärlek, det.

Jag har en dålig egenskap som jag inte vill berätta om här. Men Rob var så väldigt mycket tvärtom på just den. Och fast han har varit död i 10 år så är det fortfarande honom jag tänker på när jag vill att det ska bli rättvisa åt dem som har förfördelad mig. Han släppte sånt på ett makalöst sätt. Jag är å andra sidan fortfarande arg på några som agerade elakt mot honom. Men vi tar en dag i sänder.

Så nära, men så fel

Har läst flera inlägg igår och idag som bygger på att en collegeelev blir tillrättavisad av sin lärare, som allt som oftast kallas professor i USA utan att de behöver vara professorer i svensk bemärkelse. Och att kommentarsfälten då bubblar av ähem intellektuell diskussion.

Några av felen jag avskyr mest:

Att nån använder att de går på universitet som måttstock på att de är så smarta. Det är faktiskt inte särskilt märkvärdigt att gå på universitet, eller college. Lärarna är inte genier. Man tillhör inte per automatik samhällets intellektuella elit för att man gått på universitet. Att folk tror det om sig själva blir uppenbart fel när man läser deras argument.

Och den synen är vanligare i USA än här. Här kallar vi doktorn för förnamn och kan mycket väl tycka att hen inte är klassens ljus. Vi har inte så mycket respekt för titlar och det är jag så nöjd med! Jag dumpade faktiskt en kille en gång för att han hade skällt på en sekreterare som inte kallade honom Herr Doktor. Jag var inte intresserad av honom i alla fall, men att skälla på nån som inte använder titlar visar på en liten liten människa som bara är snäll mot dem hen tycker är jämlikar.

Och hur många gånger ska vi behöva ha diskussionen om hur man undviker att bli våldtagen? Det finns visst en tjej som har uppfunnit typ ett sugrör som ändrar färg om drinken innehåller en date rape drug. Hon prisas såklart för det. Varför får hon inte skäll för att hon perpetuate den felaktiga synen att det är offret som ska akta sig för att bli våldtagen?

Självklart ska folk akta sig för att bli våldtagna! Man ska också akta sig för att bli rånad. Bankerna har regler för vad man får göra med sina kort. Man får inte ersättning om man varit oaktsam. Man ska inte lämna sin plånbok på bordet och man ska låsa dörren till både bilen och huset. Man kan vara oaktsam med sig själv också. Och det är smart att låta bli! Men det betyder inte att kvinnor har ansvar för att de blev överfallna. Det betyder inte att den som haft inbrott behöver ha gjort nåt oaktsamt. Men varför är det så svart och vitt? Självklart spelar nåns trosor inte nån roll för om hon har förtjänat att bli våldtagen. Ingen förtjänar det. Ingen förtjänar inbrott. Men det finns faktiskt inbrott där man har varit oaktsam och dem där man inte har varit det. Men skulden är alltid bara på den som gjort fel och brutit sig in. Även om dörren faktiskt var öppen.

Men man är dum om man inte låser. 

Artificiell intelligens

Jag stavar ju rätt men är ibland, ofta faktiskt, blind för fel som jag egentligen vet om. Men stavfel stör mig verkligen. (Jag hade stavat fel två gånger i ett tyskt ord härom dagen och hjälp vad det störde mig! Kanske trodde hon nu att min tyska inte var bättre än så och det är väldigt obehagligt...) Och jag har nog en oklädsam stolthet över att jag vet hur man stavar, precis som jag vet hur man håller gaffel och kniv men inte lever efter det längre. (Ja, jag slickar ofta på kniven för att jag har använt den och sen vill lägga den på bordet. Om man slickar av den behöver man inte torka av bordet efteråt. Lätt val.)

Nu finns det också en facebookgrupp för såna som jag, som sätter sig på höga hästar när folk är lite för dumma i huvudet. Den heter nåt med folk som rättar andra men har fel. Hejdlös, men absolut är det lyteskomik.

Därför började jag nyss fundera på om det kommer att bli bättre stavning när artificiell intelligens blir vanligare. Visserligen tror jag att de flesta fel hade kunnat undvikas om man tryckte på stavningskontrollera. Det händer mig inte jätteofta längre att telefonen själv byter ut det ord jag skrivit mot ett annat, och inte heller att det blir ett annat ord än det jag stavat fel.

Men det här var väl bara så onödigt.

skam på torra land och hen heter Wahlgren/Ingrosso

Okej, så för det första finns ju Biancas talkshow. Hennes mamma var med där för nån vecka sen. Man ser klipp på när hon säger till en skådis att hon vill vara hans dotter och ett annat klipp där hon ser chockad ut över att Björn/Benny har arbetat med hennes mamma. Jag avskydde den talkshowen innan den nånsin blev till och en gång tittade jag i säkert fem minuter för att jag inte skulle snacka skit om nåt jag inte visste nåt om och det var preciiiiiiis lika illa som jag trodde. 

Sen såg jag igår att det finns ett program som handlar om Pernilla Wahlgrens husbygge. Ett stort flådlgt hus i Lidingö, gissar jag. Allvar. Ett teveprogram om hennes husbygge. Jag dånar!

Och sen vet jag inte om det där gamla Wahlgrens värld finns kvar fortfarande. -- Det gör det. Var på tablån idag. Kan ha varit repris iofs. Men det var ju uselt redan för flera år sen.

Och nu finns det ett program som heter Benjamins, och det skulle hanfla om matlagning och nåt mer. Han har också gäster. Samma gamla kändisar som går omkring mellan programmen och skapar content.

Jag vet inte hur det hände, men en dag fanns det en video i mitt flöde på Instagram där en halvnaken Benjamin sitter vid sin mammas flygel och tar ut Piccadilly Circus. Han har sovit över hos mamma och hon tyckte det var så fint att han satt där. Okej. Men varför får jag se det?!?!?!

Jag vet inte vad jag ska ta vägen. Nu är jag väl inte målgruppen för nåt av de här programmen, men säkert för alla, egentligen. Men det här är så lågt att jag blir nipprig. 

En gång såg jag reklam för Biancas sminkmärke på fb. Höll på att skriva en sur kommentar men jag blev helt medvetslös av att läsa de kommentarer jag hann se innan jag vände bort blicken. Folk som tycker hon är så duktig som har skapat detta imperium osv. Hon var så clueless den enda gången jag tittade på Wahlgrens värld. Hon är inte en driven kvinna som har skapat ett imperium, hon är en medieintresserad (minst sagt) person som har omgett sig med folk som kan göra pengar av hennes tio minuter i rampljuset. Som kommer att vara betydligt längre än tio minuter dock, eftersom Wahlgrens redan varit i teve i typ fem år och det bara rullar på.

Mikael gillar inte Babel ibland för han tycker att det är navelskåderi när författare berättar om sin barndom i teve. Jag kan helt klart se hans poäng och jag tycker också det är navelskåderi ibland. Men problemet är ju att program som Babel finns det _ett_ av, och Wahlgrens ynglar ner sig på hela tevetablån. Det är skillnad på navelskåderiet. 

P.S. Det här inlägget hade fastnat i den breda håv jag har där inlägg som inte är värda att se dagens ljus hamnar. Men inte bara finns det de fyra Wahlgrensprogrammen jag nämner ovan utan ett femte. FEMTE?!?!?!?! Jag såg reklam idag för Imperiet Bianca. 

Vill passa på att varna känsliga tittare.

Listkärlek

Jag älskar listor. Monnah skrev en topp 10-lista över saker i trädgården. Saker å saker, hon skrev nog växter om man ska vara noga.

Så jag blev inspirerad av listan. Såklart.

1. Här ser ni julstjärnan som jag redan beskrivit tidigare i år. De tre helt nya delarna är så spädt gröna att jag inte har hjärta att göra annat än fortsätta vattna. Nu har det nästan blivit en sport att se hur länge jag kan få den att leva. Midsommar, är det för mastigt?

2. Bredvid den har vi en nånting nånting som tekniskt sett Mikael fick av sin ena son på Fars dag i fjol. Fredskalla tror jag den heter. Den fick några gulnade löv förra gången det var varmt men dem tog jag bort och kände mig huslig. 

3. Sen har vi en tredje levande växt hemma! Det är en blå hortensia, vilket har stått på handlingslistan länge och nu hade de en på Ica Maxi! Bilen har pajat igen och Mikael har varit så mycket på vårdbesök att han inte har handlat så mycket på stora Ica när han har åkt mc till affären bara. Så det var inte läge att åka runt på Plantagen och Blomsterlandet och sånt, så jag blev hemskt glad härom dagen när han kom hem med den! Jag har den i sovrumsfönstret som vetter åt öst. Jag vattnar lite morgon och kväll och hoppas att jag klarar livhanken, det har jag gjort förr med samma metod. En gång fick jag en blå hortensia av Mikaels dotter Lina men den dog på en vecka. En vecka!!!!! Fattar inte hur man kan bry sig om och ta hand om en blomma men ändå döda den på en vecka. Så nu vågar jag aldrig behandla dem annorlunda än vad som har funkat de senaste par gångerna. Jag har en vacker vinflaska (alkoholfritt, oroa er inte) i fönstersmygen så jag kan vattna två gånger om dagen i flera dagar utan att springa en extra gång till köket. Det är en förutsättning för både min och växternas överlevnad.

Sen kan jag berätta att vi har fyra växter i trädgården. Gräs räknas inte, antar jag. 4.-5. Först har vi två stora ogräs i rabatten. De är lite lika rabarber i bladen. 6. Sen har vi ett annat ogräs i samma rabatt som är ganska lik ros, vilket stod där förut. Det kan vara resterna av en ros, typ att nån har beskurit den så hårt att bara en enda gren klarade skg. Men det är alltså bara en enda lång stång, eller vad det heter. Stängel kanske. Mikael fick tag på trädgårdskillarna från HSB en gång när de var utanför och skulle fråga dem om den där långa saken var en ros (eller ett ogräs), men de var utländska och förstod inte. Inte ens när han improviserade frågan på tyska, som de sa att de kunde lite. Han var ju så snabbtänkt att han frågade Ist das ein Röslein (förstår ni att mannen kan hitta den glosan ur Goethes Röslein auf der Heide fast han inte läst tyska!) och pekade men de förstod inte. Så eventuellt är det en enda rosgren, eventuellt är det ett ogräs.

Har fått reklam om en app som är att man tar foto av en växt som man har problem med och så säger sajten vad felet är, typ vattna mer, vattna mindre, ge näring. Nu är det nån som har tänkt på hur man kan hjälpa folk!!

Resten av rabatten har dött. Det var vår granne som skötte om allt sånt på eget bevåg, han var den bästa trädgårdmästaren och bra mycket duktigare än HSB. Jag brukar få för mig varje sommar att jag ska dra upp bara två små ogräs. Men jag kan verkligen inte böja mig ner, stå böjd, och sen resa mig upp, två gånger. Härom sommaren fick jag puls på 135 av två ogräs så jag har tagit bort den idén ur huvudet inför kommande säsong. Liksom den där generella idén om att damma hemma, och hänga upp sina kläder, såna saker.

7. Sen har vi en självsådd sak på baksidan. Det var en liten gren första åren vi bodde här som växte bredvid verandatrappan. Faktiskt rätt ur gruset under balkongen. Förra sommaren hade den växt till sig och var mer en buske. Mikael använde den för att kolla om det var fel på hans hjärta när han började såga lite oskyldigt i den. Hans puls gick ändå inte över 38 och då fattade han att det var nåt fel på hjärtat. Men inte så mycket fel med grenen! Man kanske borde gå ut på baksidan och se om den är borta. Annars kanske man kan lägga den på majbrasan vi har på allmänningen här bredvid.

That's it. Det är the extent of mina blommor. Om inte gräs får räknas. Det får det väl inte, antar jag.

Min kusin här i vh har sån fantastiskt fin gräsmatta. Fin i färgen, tät och len. Inte som vår precis. 

Så jag kunde inte komma upp i tio levande saker inne och ute tillsammans. Men jag arbetar på att acceptera mig själv. Alla behöver inte vara bra på alla saker. Alla, eller jag, _behöver_ inte vara bra på nåt. (Vad säger ni om den, gott folk!)

P.S. Om det är nån som vill betta på hur länge julstjärnan klarar sig nu när jag faktiskt vill att den ska överleva, kan ni bara höra av er i kommentarsfältet. 

Rimligt, nej

Är inte säker på vad jag ska ha för smycken på bröllopet i maj så jag kollar runt lite på Tradera efter idéer.

Vem vill betala Sellpy 200:- för ett smyckesset som kostade 129:-?

Oh, the irony!!!

De som känner mig vet att jag är fullkomligt usel på växter. Jag älskar blommor och vill ha massor hemma, men det är verkligen att hälla pengar i en ficka med hål i. Vi har egentligen bara en levande blomma hemma och det är en stor fredskalla som Mikael fick i Fars dagspresent av sin son och flickvän. Fredskallor brukar jag klara av, eller, det brukar ta för mig relativt lång tid innan de dör.

Jag som inte minns saker minns fortfarande de blommor jag dödat de senaste par åren. En gång dödade jag en hortensia jag fick av Mikaels dotter Lina på EN VECKA. Min favoritblomma, och en present från nån, och så tar jag helt oåterkalleligt död på den på sju ynka dagar. Imponerade på mig själv. Sen dess har jag dock haft några hortensior i sovrumsfönstret och om jag vattnar dem två gånger dagligen kan de hålla sig ett tag. Men jag är inte en sån som vet vilkrn blomma som behöver vilken sorts sol och vattning. Oftast blandar jag drunkning och uttorkning.

Men i julas köpte Mikael två röda julstjärnor. Det var lite i senaste laget, bara några veckor före jul, men det var mitt fel för jag hade glömt att jag hade skrivit upp det på handlingslistan. Men jag dödar alltid blommor så jag kände mig storsinnig som lät de där julröda blommorna leva ända in i januari. De dör vilken dag som helst.

Och eftersom de inte hade dött än så vattnade jag dem, nån gång i veckan eller så. Och det ramlade ner förtorkade blad. De dör vilken dag som helst nu.

I mars fick de bara vatten tre gånger om jag minns rätt. Vilken dag som helst dör de.

Men trots att de borde varit döda och sen lite till, sen så börjar de ta sig! Bägge växterna har illgröna, färska nybildningar eller vad det heter. Men man ska inte ha julväxter i april! De borde ha dött för länge sen! Och alla blommor nånsin som jag har velat att de ska leva, de har dött. Och dessa som jag vanvärdat å det grövsta för att jag verkligen vill att de dör så jag får byta ut dem, de trivs!

Vad gör man? Vill så gärna köpa en hortensia på Plantagen. Kan tänka mig en orkidé också, dem tar jag också kål på.

Men allvar, ser ni skotten eller? Eller det heter det väl inte. Men, oh, the irony!

Fel om tid

Jag har alltid varit senfärdig av mig men inte ofta faktiskt kommit för sent. Det kanske jag är för fåfäng för. Och fattar att det är oartigt och att man sticker ut från mängden om man kommer efteråt. Mamma brukar berätta om hur hon fick sig själv och fyra barn redo för kyrkan snabbare än pappa fick sig själv redo. Men han ändrade sig, i vuxen ålder, vilket är väldigt imponerande.

Så jag inser att jag har en del arvegods att kämpa mot. Numera är jag en sån fantastisk tidsoptimist. Idag gick jag upp och tänkte att jag klarar att laga middag idag. Vi skulle nämligen äta två ännu ostekta fläskkarrébitar som Mikael rubbat igår. Sen fanns det klyftpotatis kvar från igår till mig och potatissallad till Mikael. Så jag skulle bokstavligen steka två köttbitar och slänga ihop sallad. Mikael brukar ta en näva från en sån där färdig salladslåse, och så kallar han det sallad. Men jag brukar tycka det smakar godare om man hugger ner lite annat också, idag var det som vanligt tomat och paprika och fetaost med dressing. Men tomat och paprika till två personer är alltså inte mycket jobb. Att smula fetaosten är inte heller särskilt arbetsamt. Det borde en ME-sjuk klara bra.

Men hjälp. Trots att jag vaktade köttet blev det torrt och tråkigt. Överstekt antar jag. På teve är det alltid så lätt att laga mat. Jag är också så förfärligt ovan numera. Idag glömde jag förresten bort vad man trycker på för knappar på makten till teven, medan jag höll den i handen. Putz weg! Jag satt med den i handen som en byfåne en stund och provade sedan att trycka på nåt av gammal vana och då kom jag på det. Men det är sådär med hjärnan numera, och vanan, av matlagning alltså.

Jag har faktiskt glömt vad jag skulle säga. Jo, att det var för svårt att räkna ut hur lång tid det enkla med maten skulle ta. Varje gång jag lagar mat tar det cirka tre gånger så lång tid som jag tror att det ska ta. Möjligtvis förutom den gången när jag bara stekte köttfärs, kokade snabbmakaroner, och hällde en burk dolmiosås över och called it a day.

P.S. Frågan om även det här årets senfärdiga ankomst av vår har stötts och blötts på de flesta ställen. Jag såg nån som sa att det var klockvridningens fel, nåt annat gick sönder i naturen den dagen. Haha. Men vi har fortfarande snö ute, dock inte sådär vintervitt som man blir glad av, utan bara de där tråkiga eviga drivhögarna. Bredvid folks parkeringsplatser och så, och med redigt med grus överst.

Det här har inte riktigt med nåt att göra, men idag sa jag ett sammansatt ord till Mikael i en mening, och det var helt uppenbart fel ord. Sen sa jag ett annat sammansatt ord på 8-9 bokstäver, för hjärnan är logisk på det viset, jag säger inte plötsligt godis när jag menar samarbete. Men när jag för tredje gången försökte hitta rätt sa Mikael bara Jag förstår vad du menar. Ain't luve grand!

P.S. Fick ta av mig täcket nu, det var lite otippat. 24.0° i sovrummet. Eller under lampan i alla fall. Då har vi väl tekniskt sett tropisk natt här i sovrummet? Jag menar inget fräckt, men det hade väl varit trevligt om jag hade orkat att faktiskt mena nåt fräckt.

Som morfar

Min morfar lär ha börjat varje morgon med att kolla om han fanns med i dödsannonserna. Och så räknade han baklänges för att se om hans hjärna fortfarande var "snivskarp".

Och jag är på många sätt min morfars ättling. Till exempel gör jag alltid högaboleproveta lrdlunskapsdel för att se om jag fortfarande har det. Har aldrig skrivit själva högskoleprovet och skulle inte klara vissa delar särskilt bra, men ordförråd har jag. När de har 40 ord med får jag i regel inte alla rätt, men när de bara har 20 så brukar jag det. Fast jag faktiskt har fått 18 nån gång också.

Men i år är jag alltså fredad igen. Vilken röta!

Tji på den våren

Vi har ju haft så varmt ett tag. Jag köpte en vår- och höstjacka när jag insåg att skinnjackan, _fusk_skinnjackan, som jag köpte på eBay för många år sen inte kan leva längre. Det var som sprickor och lösa bitar på hela kragen, insida och utsida, och på höger axel. Synd på resten av jackan men sånt är livet.

Nu köpte jag en jacka på Tradera för halva nypriset. Fortfarande ganska mycket pengar men denna var vind- och vattenavvisande med luva och ändå så fåfäng att den har prickar. Så ett bra köp. Och nu kan det bli vår på riktigt för jag har vårjacka.

Men å, om det blir vår så blir det ju varmt i sovrummet och då måste vi byta till sommartäcken. Jag har som minnesregel att vi gör det första helgen i april respektive oktober. Jag har dock inget minne av vad vi har för några sommartäcken längre och ingen aning om var de finns. Läste att Monnah hämtade påsklåda i ladan och jag får tipsa Mikael om att vi behöver en lada. Så man har ordentligt med utrymme och kan organisera saker efter kategorier, som födelsedag, påsk, jul. Min syster och jag är inga städfreak men vi är organisationsfreak. Vi har sorterat både på vinden/källaren och i matförrådet många gånger tillsammans, helt utan att bli ombedda utan för att vi tycker att såna ställen måste vara välorganiserade. Hennes stora matförråd i huset i Skåne var en dröm som jag fortfarande blir lite hög när jag tänker på.

Men sommartäcken, hjälp. Jag har inte varit inne i förrådet på flera år, har knappt sett in i förrådet på flera år, och det andra förrådet vi hyr ihop med mamma och pappa har jag aldrig sett. Tänker om både sommartäcken och julsaker att jag borde ha dem under sängen så jag vet var de är, men så himla stor säng har vi inte.

Så det var väl för min skull som det blev vinter igen. För att jag ska få anstånd med sommartäckena. Jag har ett svagt minne av att det lövtunna täcket för 25:- på Ikea har spelat ut sin roll vid det här laget. Kanske köpte vi nya sommartäcken inför förra sommaren på Jula. Jag tror faktiskt det. Nej, Jysk såklart.

Men så kommer jag snabbt på att jag måste byta löparen i köket till en gul. De löpare som inte ligger på bordet har legat på en av köksstolarna i väntan på bättre förvaringsställe i ett par år. Men den gula läkaren borde jag släpa fram. Köparen. Löparen. Hjälp.

P.S. Såg ett påskägg med tema från William Morris. Det borde jag ju köpa alltså. Så får det vara gult i köket och marinblått i vardagsrummet. Som alltid.

Men som väl var har de tagit slut. Känns lite tveksamt att köpa ett pappägg för nästan hundra spänn.

Annars läste jag ett bra påsktips för barnföräldrar: Säg till barnen att du har gömt 50 påskägg, men göm 48, så hinner du ta en tupplur också.

Förresten åt vi våfflor idag! 

Och jag är inte så käck som jag verkar. Har haft migrän i fyra dagar i rad. Ofta varar ett anfall 72h så jag hade hoppats att det skulle vara över idag när jag vaknade, men nej. Så nu vet jag inte om det tänker hålla på såhär tills jag ska ta sprutan på onsdag. Vi får se. Nu har min Treo comp gått ur kroppen. När jag tog en triptan för fyra dagar sen fick jag nästan de värsta biverkningarna jag fått i mitt liv. Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra, för det finns inte riktigt nåt jag kan ta. Tog en treo vid midnatt för tre dagar sen och då gick det ju inte strålande att somna. Såklart. Så är lite bakbunden. Antar att det håller mig ödmjuk att inte vara migränfri jämt.

Och det är faktiskt fortfarande mildare migrän än när jag var ung och inte hade något förebyggande. Men det är fortfarande migrän. Och jag blir alldeles slut av att försöka hantera smärtan och inte vara stingslig som ett bi. 

Men vad säger vi då som avslutning? För att end on a positive note? 

Mikael berättade gulliga saker om Emmi som han var ute med i skogen igår. Och alla barnen har satt in fina foton och videor av sina barn i helgen. Så jag har mycket puls i barnbarnshjärtat idag. Fint så.

Allvar

Det är faktiskt inget man skämtar om men vårt äktenskap höll på att gå åt pipan igår. Vi hade en portion köttfärssås kvar och en påse färsk pasta som jag tänkte göra till mig. Mikael avskyr pasta så jag tror han fick nån frysmat bara. Jag känner mig som en så fin fru när jag kan stoppa nåt åt honom i mikron.

De där påsarna är inte jättestora för att vara till två personer. Så jag åt nog drygt 1 1/2 portion och resten låg kvar i kastrullen. Färsk bandpasta alltså. Vilken middag. Eu-phooo-ri-a.

Senare på kvällen hör jag lite slammer från köket och börjar plötsligt tolka ljuden. Metall som nåt skrapar i, hjälp, kunde det vara pastan han slänger? Jag frågade Slänger du pastan? Är du galen????? 

Min kärlek var större men det var på håret. Pasta tramsar man inte med, det är sen gammalt. Färsk bandpasta dessutom, med smör på, är ju den godaste nattmaten som finns.

Puh, vilken tur att jag inte ville skiljas när han gjorde så. Men det var nära.

Sen när jag går upp två timmar senare ser jag att pastan ligger kvar i kastrullen! Han kanske bara har föst ihop den så den inte ska torka. Jag gråter nästan. Jag går in i sovrummet och klappar honom på foten och säger att jag verkligen trodde att han hade slängt pastan och att jag är så glad nu.

Det där med äktenskap alltså. Svårt, men värt det.

Slut på piller

Vid mitt årliga vårdbesök, får alltså bara ett besök till vårdcentralen per år, skrev läkaren intervall på en av mina sömnpiller som inte fungerade. Så varje gång jag har behövt nytt uttag har jag behövt be om ett nytt recept. Så även den här gången. Försökte först få ut den hos Apotea, eftersom jag var lite osäker på om vad som gällde när en del recept hade uttagsintervall och andra inte. Men så fort jag fick reda på av Apotea att det inte gick skrev jag till min vc på 1177 och bad om recept.

I torsdags kl 10 lämnades det över till läkare.

Idag så fort jag vaknat kollade jag och det finns fortfarande inget nytt recept. Så ringer jag Akka.

Då visar det sig att de har gett uppgiften till nån som inte är min husläkare. Vem är det frågade jag, för jag har ingen. Idag kl 13.30 säger den läkaren att hon inte vill ta hand om det här ärendet eftersom hon inte är min husläkare och också att om en läkare på min specialistmottagning håller på och ändrar i mina sömnmediciner så ska han sköta förskrivningen. Allt han gjort är dosändra en av medicinerna. Så han håller inte på med sömnmedkconerns. Även när jag fick ny sömnmedicin av We Mind har Akka fortsatt med förskrivningen av de andra sömnmedicinerna och när den nya har blivit ordentligt utprovad har de tagit över medicineringen av den också.

Jag sa att Akka skött alla mina mediciner de senaste 15 åren. De enda jag får av min ME-mottagning är de som bara skrivs ut vid me. Vc akriver ut blodtryck, depp, sömn mm.

Så nu ska sköterskan gå och fråga den som är min husläkare.

Men jag har ju slut på medicinen idag och har inte träff med läkaren förrän den 27 april. Ärligt, om jag inte får sömnmedicin mellan idag och 27 april blir jag så deprimerad att jag inte kan lova att jag ens lever.

Och intressant hur jag säger att det finns i dosetten för förra veckan, ändå tar det tre arbetsdagar för dem att säga att de inte vill ha ärendet. Och nu är de slut.

Himla marodörer.

Tror inte det

Insikt

Jag har insett härom dagen att jag brydde mig mest om att vara bäst när jag växte upp. Vissa saker var jag bäst i klassen på. Andra, som naturämnen och sport, var jag inte bäst på men det brydde jag mig bara inte om.

Minns hur min syster var företagsam i skolan och alltid ville göra sitt bästa. Med stor kapacitet blev det många sena nätter.

Men jag gjorde sällan mitt bästa. På universitetet gjorde jag det för det mesta, men inte alltid. Och före det verkligen inte. Jag skulle bara vara tillräckligt bra och det betydde ofta för mig att vara bäst.

Kanske inte bäst i klassen, det där inträdesprovet i tyska jag tror att jag berättade om behövde jag inte vara bäst i, men bättre än de flesta. Jag hade nån variant av bäst som jag satte upp som ribba för det mesta.

Jag har ju vetat länge att jag har en prestationsbasersd självkänsla. Men nu har jag fått en nyckel till.

Att jag alltid velat vara bäst har nämligen gjort att jag aldrig lärt mig att känna att jag kan vara nöjd med mig själv när jag gjort mitt bästa. Att det är en belöning i sig själv.

Och nu när jag inte kan vara bäst på nånting så ger jag mig aldrig en klapp på axeln för att jag har gjort mitt bästa. Mitt bästa har aldrig varit intressant.

Och så fel det blir!!!!!

Tyska

Jag har ju faktiskt varit riktigt duktig på tyska en gång i tiden. Innan jag ens hade läst nåt på universitetet hade jag så imponerade siffror på inträdesprovet att en smart kille som bott i Tyskland i två år hade betydligt sämre resultat, vilket chockade honom lite.

Och nu har vi ju barnbarn med ena foten i Tyskland. När Miri pratar tyska med barnen låter det så lätt, som att jag också kan prata tyska så.

Och nu har jag börjat träna mig. Jag säger ofta saker till Mikael på tyska. Ofta är nog att ta i, visserligen. Men emellanåt när jag kommer ihåg det. Böckerna som ska läsas när man nattar E blandar svenska och tyska hej vilt. Mikael har inte ens läst det i skolan så jag gör honom bara en tjänst.

Idag gick han och letade efter nåt så jag sa naturligtvis Suchst du etwas? Varpå han svarade, ja, vattenflaskan. Och ändrade sig och sa Ja, das wasserflasche. (Jag skriver medvetet substantivet med gemen för han vet nog inte om att det ska ha versal.) Då erbjöd jag honom en lektion i tyska som bara delvis var uppskattad. "Ord som slutar med vokaler är ofta femininum". Det blev en tyst sekund medan han tänkte efter vad det innebar. Jag gav honom sedan svaret Die Wasserflasche.

Han hakade upp sig lite på femininum och ifrågasatte varför en flaska är en tjej. Grammatiskt femininum gick inte riktigt in. Jag sa att det är samma på franska, och då sa han kvickt l'homme och la femme. 

Sen sa han slutledningen Die mädchen.

Njae, inte så mycket.

Det slutar med -n, sa jag. Så att han borde fatta själv att det inte är femininum. 

Men ni kan ju gissa hur det gick.

Men jag är så glad för våra lärostunder. Alltid kul att vara bäst i klassen.

Vilken mobbning, not!

I Sverige har kungen redan minskat kungahuset genom att barnbarn som inte är från det tronföljande barnet inte blir prinsar och prinsessor. Detta har hänt även i andra länder och ses som tämligen väntat. Men i Danmark har samma sak orsakat svallvågor och vissa är väldigt arga, främst såklart föräldrarna till de barn som "drabbas". Några hade visst sagt i skolan till 11-åriga Athena: Du som inte är prinsessa längre.

Prins Harry, eller vad han ska kallas, har skrivit en bok som han kallar spare, dvs reserv-. Som att det fanns en heir och en spare.

Men jag som blivit fråntagen massvis med epitet säger att en enda beskrivning, t ex ordet prins, inte ens börjar att säga vad den personen är. Och de människor som inte längre kan utöva sina yrken (inte som frivilligt hoppar av dem) t ex pga sjukdom är inte mindre värda. Tycker det är ganska magstarkt att vara en av typ de fem mest privilegierade i ett helt land och sen klaga på att vissa titlar tas bort. Som inte gör nån skillnad på nåt sätt som jag begriper mig på.

Epitet som gäller ens person, som redbar, lojal, tjänstvillig, empatisk, pålitlig, kärleksfull, är oändligt mycket viktigare att behålla.

Men visst, jag är ledsen för de epitet jag har mist och de jag aldrig fick uppleva. Men jag inser åtminstone att det är fåfängt att tro att prestationer påverkar mitt värde. Jag vill öva bort den feltron hos mig själv för att den inte är sann!

Och trots att jag äääääälskar att i alla fall titta på de kungligas kläder så är det ändå ganska ålderdomligt att bli styresman över ett helt land pga vilken spermie och ägg som träffades. Det är inte mer civiliserat att kunna betala sin väg till den posten som i USA, men jag har mer frågor än svar. Eller frågasättande.

Dagens dejt

Från början när vi gifte oss hade vi som sed att gå på dejt på fredagarna. Det har vi inte längre, inte för att det inte är en bra idé utan för min ork, såklart.

Men ibland säger vi att vi har en dejt för att vi gör nåt speciellt eller ovanligt. Inte äter middag medan vi tittar på Alla mot alla, även om jag älskar såna kvällar.

Härom dagen hade vi en Magnumdejt. Mikael hade för ett tag sen köpt en liten byta med Magnumglass. Först var det ett lager choklad överst som lät precis som Magnum när man kraschade den med skeden. Sen var det vanlijglass under med små svarta prickar som man känner igen från Magnumglassen.

Plötsligt tyckte jag att det fanns nåt på insidan av burken. Som att det finns mer choklad men jag tog inte en bit från toppen för den har jag koll på. Då visar det sig att de har klätt insidan av burken med choklad och att man ska krama burken från olika vinklar för att chokladen ska spricka. Det var den festligaste glass vi ätit på länge. Eller ja, jag vet inte om Mikael blir nog imponerad av mat för att kalla den festlig, men jag tyckte det var en väldigt rolig glass. Vi stoppar också varsin sked i samma bytta glass och är så glada över att vi får double dip i vår familj. När det bara är vi!

Det var den dejten. Och nu har vi en annan. När han hade jobbat färdigt idag skulle han åka och handla men fastnade framför teven då det var Brynolf och Ljung, som vi gillar mycket. Förra året höll jag på att köpa biljetter till deras show i födelsedagspresent till Mikael men förstod att jag inte skulle orka genomföra det.

När programmet var slut och vi hade ooo:at och aaa:at åt deras skicklighet och lurendrejeri, sa Mikael att jag skulle försöka tänka på nåt som kan ska handla men inte säga vad och försöka överföra det till hans hjärna. 😂

Så nu tänker jag jätteintenivt på släta kardemummabullar, ni vet semmelbullar utan semla i.

Morfar var ju synsk så nu får vi se om jag också är det. Eller om Mikael är det, snarare.

Jag är så naiv, lättlurad och överoptimistisk att jag är helt övertygad om att det kommer att gå vägen.

Mikael kan förstås köpa alla fredagsmysgrejer han vet att jag gillar och gardera sig, och har han mer än tre saker med sig hem som är fika så är det lite fusk. Men jag tror absolut på detta. Tron kan förflytta berg. 😂😂😂

Det var inte heller länge sen jag faktiskt bad honom köpa släta kardemummabullar och att jag sa mmm mycket när jag åt dem. Vi får se.

Vi har i alla fall en rolig dejt. Jag skulle kunna öka mina chanser genom att ringa nåt av barnen och be dem ringa honom och säga nåt med slät eller kardemumma för att manipulera honom. Men jag vill inte fuska. Fast det är ju så Brynolf och Ljung gör hela tiden. De planterar saker i folks hjärna så att de inte märker att de har blivit manipulerade.

Men, mmmmm, semmelbullar utan semla. Ni som läser kan också skicka den tanken till Mikael. 😂

P.S. Nu ska ni få facit!

Han fegade ur lite, om man nu kan kalla det för det när han köpte fyra av mina mest älskade snacks. ❤️ (Och ja, idag verkar vara emojidagen.)

1) En likadan burk Magnumglass som jag nämnt i inlägget. Lite synskt, visst?

2) En påse kinapuffar, de stora som jag tror är i röd påse, ej gul.

3) Chocolate chip cookies. Inte lika goda som Hannas hembakade för en vecka sen, men jag har längtat efter att baka cookies själv så det får vi räkna som mental överföring.

Samt, tro det eller ej:

4) Vaniljsemlor! Ännu närmare semla utan semla än vanliga semlor, så jag ger honom faktiskt rätt på den!

Jag skämtar lite om att morfar var synsk, men det var han faktiskt. Kunde förutsäga när folk skulle dö, inte alla men ibland fick han föraningar om folk. Det värsta för honom tror jag var en bebis i kyrkan som mycket riktigt dog i plötslig spädbarnsdöd. Och han hjälpte faktiskt polisen vid flera tillfällen. Polisen kanske inte gör sånt och det var lika sant som att han jagade lejon i Afrika. Men jag hade i alla fall trott på det tills nu. Ett fall var en eller två små pojkar som var försvunna och som han såg framför sig var de var. Men han visste ju inte var den platsen var, och till slut hittades pojkarna döda i en källare. Så som han sett. 

Fast morfar skarvade ju mycket. När jag var liten svalde jag allt med hull och hår. Jag kanske inte borde göra det som 52-åring. Morfar var i alla fall unik. Det är ju alla men han var lite mer speciell än de flesta.

Jag tror, angående folk som ska dö eller har dött, absolut på spöken. Kanske inte att de motas bort med vitlök (fast det var visst Dracula det gällde) eller de medium man ser i tv. Men eftersom jag tror på ett liv efter döden så tror jag att folks andar ibland har kommit vilse och att det är det som är spöken. Men att de inte har makt att skada oss, så jag är inte rädd för dem. Då är jag mer rädd för såna bokstavliga monster som Skilsmässa, Sjukdom, Död.

Ett extra P.S. När jag slängde semleasken i soporna för en stund sen såg jag en påklistrad bäst före-lapp. 23/02-23. Så svårt att veta att det är nytt år så månaden blir fel? Men fy vad läskigt med en månad gamla semlor. Sur grädde och mögligt bröd, och vaniljkrämen helt obefläckad, om den inte har färsk mjölk i sig vill säga. Förmodligen har den inte det, på Hemköp, utan bara mjölkpulver.

Jag har blivit mycket bättre på att äta nåt innan jag går och lägger mig. För det räcker inte med en middag klockan 18-19 om man är vaken till 04. Att äta mackor är inte världens bästa grej men å andra sidan så gör jag så gott jag kan och det är bättre med mackor än inget alls. Idag fick jag färsk pågenlimpa med prickig korv. Mmmm.

Men hjälp. Jag tappade den lilla plastmuggen som jag mäter upp q10 i olja med. Jag tappar jätteofta saker och särskilt i köket eftersom det oftast är där jag står upp. Den föll till golvet och snurrade sen och landade bredvid en stol. Plockade upp den och tänkte inte mer på det.

Sen höll det på att ta en ände med förskräckelse. Det var lite olja kvar i botten när jag tappade den, bara droppar. Men släpp några droppar olja på parketten och ställ dig sen på dem så får du se hur halt det blir! En liten balettövning senare och jag har bara förskräckelsen kvar. Och balansen då. Anja - Fallolycka 1-0.

Sov gott!

Utanför

När plusstorlekarna på turkiska Burda (som är den enda Burda jag hittar på Readly) går från 44-52. 52 var längesen jag var. Typ 13 år. Huvva.

Annars är klänningen fin. Men man kan ju inte ha fula folk som modeller, även om de är plus size. Såna som jag får aldrig vara modeller för då skulle inga vilja köpa det vi gjorde reklam för. Det är surt. Men egentligen vill jag såklart inte vara modell, men jag vill vara så snygg och smal att de skulle vilja ha mig. Thanks, but no thanks skulle jag kunna säga då. I don't get out of bed for that sort of money.

Nej, det finns inte på min Bucket List att ha den konversationen.

Däremot vill jag fortfarande säga: Follow that car!

Nån gång vill jag också skaka hand med nån och lämna en sedel. Kanske. Jag vill ju hellre avstå än tappa sedeln på golvet. Så kanske bara.

Lycklig

Jag svarade på frågor för nån studie jag är med i härom dagen. Man skulle ange på en skala från 1-10 hur lycklig man var. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade men idag känner jag mig som en åtta.

Men det beror nog mer på vad jag har för inställning än hur mitt liv faktiskt ser ut.

Och jag tycker fortfarande att jag egentligen bara har ett problem i mitt liv, ME. Och att allt annat är bra. Men det är ju en lätt överdrift eftersom min ME påverkar så vitt skilda saker som mitt psykiska och emotionella välmående hela vägen till min ekonomi. Så det är väl egentligen inte _ett_ problem utan hundra, på samma tema.

Men bristen på övriga problem i mitt liv gör också mycket. Vi har inte egentligen några problem med ekonomin och jag har egentligen inte svåra psykiska problem. Fast jag just ikväll känner mig ganska uttröttad och inte alls är i fas med John Blund. Och det största av allt är ju att jag har Mikael bredvid mig i vårt och torrt. Vi har haft lite vått i år redan men det är bättre nu.

Och jag har så mycket problem med att jag tycker jag säger dumma saker när jag är för trött. Men med Mikael känner jag att även om han inte alltid vet hur trött jag verkligen är, så kan han läsa mig bra och jag måste lita på det. Jag måste inte, jag gör det. Jag tror kanske att jag är bättre på att läsa honom än vad han är på att läsa mig, men å andra sidan så tänker han bättre än jag så det kan jämna ut sig ändå på nåt vis. Och det gör att jag känner mig så trygg med Mikael. Han förstår om jag brister, han tycker inte att det gör mig sämre. Det gör jag ju själv så bra. Jag vill på ett sätt se mig själv mer så som han ser mig. Han kan säga vilka fel jag har men ändå älska mig ovillkorligt. Och jag känner mig inte dömd av honom. Bara väldigt teoretiskt förstådd både vad gäller mina fel och mina företräden.

Idag sa han till exempel när vi pratade om gången vi var på Sicilien och jag mindes att alla på stranden i Cefalù var till vänster om oss förutom ett par längre bort där kvinnan var topless. Det är inte vanligt i Italien så jag minns det därför. Men då svarade Mikael att det märkte han inte. Jag var väl så förblindad av dig. För en megafet person med självkänsleproblem så är ju en sån kommentar värd ungefär 40 000:-.

Så ja, jag är lycklig. Mina problem är stora på ett sätt men okomplicerade på andra sätt. 

Och jag har inte bara Mikael, jag har familj och vänner. Jag känner mig älskad. Och jag har Gud. Det var nåt som hände härom dagen som jag tänkte att jag skulle komma ihåg. Jo, det var när jag var så övertrött inför psykologsamtalet att jag bad att hon skulle vara sjuk. Intensivt. Och sen när hon ringde blev det ett fantastiskt samtal. Då kände jag att Gud hörde min bön men svarade mig på ett bättre sätt än jag hade tänkt ut själv.

Och att det med Gud inte är självklart för alla och att jag har ynnesten att tro. Jag tror ju att Gud står och väntar på precis alla med öppna armar, men jag känner ändå att det är en ynnest. Dessutom är det lätt att tappa tron när man inte kan gå i kyrkan mer än enstaka gånger på 10 år. Så det är jag också tacksam för. Jag vet att inte alla som läser här känner samma, och jag brukar försöka att inte skapa distans genom att pracka på nån min tro, men nu kunde jag inte låta bli att nämna den. För att vad hjärtat är fullt av talar munnen.

Konstigt nog är jag mycket sorgsen för saker idag men ändå så lycklig. Och jag brukar känna att det är en av sakerna som jag inte avundas Gud, att han har så många barn som gör honom olycklig. Om han nu känner så. Kanske blir han inte olycklig av att ha barn som Hitler och Putin, kanske sörjer han deras livsval men älskar dem med fullkomlig kärlek ändå. Gud kan ju säkerligen älska mer och bättre än jag. Men idag är jag sorgsen för vissa saker men ändå lycklig. Fint så.