Så nära, men så fel

Har läst flera inlägg igår och idag som bygger på att en collegeelev blir tillrättavisad av sin lärare, som allt som oftast kallas professor i USA utan att de behöver vara professorer i svensk bemärkelse. Och att kommentarsfälten då bubblar av ähem intellektuell diskussion.



Några av felen jag avskyr mest:

Att nån använder att de går på universitet som måttstock på att de är så smarta. Det är faktiskt inte särskilt märkvärdigt att gå på universitet, eller college. Lärarna är inte genier. Man tillhör inte per automatik samhällets intellektuella elit för att man gått på universitet. Att folk tror det om sig själva blir uppenbart fel när man läser deras argument.

Och den synen är vanligare i USA än här. Här kallar vi doktorn för förnamn och kan mycket väl tycka att hen inte är klassens ljus. Vi har inte så mycket respekt för titlar och det är jag så nöjd med! Jag dumpade faktiskt en kille en gång för att han hade skällt på en sekreterare som inte kallade honom Herr Doktor. Jag var inte intresserad av honom i alla fall, men att skälla på nån som inte använder titlar visar på en liten liten människa som bara är snäll mot dem hen tycker är jämlikar.

Och hur många gånger ska vi behöva ha diskussionen om hur man undviker att bli våldtagen? Det finns visst en tjej som har uppfunnit typ ett sugrör som ändrar färg om drinken innehåller en date rape drug. Hon prisas såklart för det. Varför får hon inte skäll för att hon perpetuate den felaktiga synen att det är offret som ska akta sig för att bli våldtagen?

Självklart ska folk akta sig för att bli våldtagna! Man ska också akta sig för att bli rånad. Bankerna har regler för vad man får göra med sina kort. Man får inte ersättning om man varit oaktsam. Man ska inte lämna sin plånbok på bordet och man ska låsa dörren till både bilen och huset. Man kan vara oaktsam med sig själv också. Och det är smart att låta bli! Men det betyder inte att kvinnor har ansvar för att de blev överfallna. Det betyder inte att den som haft inbrott behöver ha gjort nåt oaktsamt. Men varför är det så svart och vitt? Självklart spelar nåns trosor inte nån roll för om hon har förtjänat att bli våldtagen. Ingen förtjänar det. Ingen förtjänar inbrott. Men det finns faktiskt inbrott där man har varit oaktsam och dem där man inte har varit det. Men skulden är alltid bara på den som gjort fel och brutit sig in. Även om dörren faktiskt var öppen.

Men man är dum om man inte låser. 

4 kommentarer:

Monica sa...

Min kognitiva förmåga är rätt okej och jag har läst hur mycket som helst i mina dar. Detta ger mig inte rätten att klappa mig själv på axeln och jag grinar illa när andra tar till detta fula knep. Mitt minne hade aldrig tillåtit mig vinna i något "intellektualism-quiz", men ge mig fritt spelrum så kan jag vid det här laget punktera nära nog vilket känslomässigt baserat argument som helst. Tyvärr så uppskattas inte den typen av talang särdeles i dagens samhälle.

modren sa...

Talar du om vårt inbrott eller? Hur tjyven/tjyvarna kom in är oss en gåta, för balkongdörren var låst och kunde bara öppnas inifrån med en speciell nyckel. Ändå kom de in och stal min förlovnings- och vigselring. Skickligt gjort, men så in i bomben fel. Fy för att ta det som är andras.
Angående det första du skrev om, så glömmer jag aldrig när jag jobbade som biträde på Lillahagens sjukhus, mentalsjukhus i Göteborg och saligt i minne, på sommarloven de sista två åren i gymnasiet. På den tiden var läkarna höga och mäktiga och såg inte åt ett litet biträde. En dag hörde en av dem att jag pratade franska med en patient som hade glömt svenskan helt och återgått till sin barndoms språk. Han hajade till och i fortsättningen hälsade han på mig varje gång han såg mig. Jag blev lika full i skratt varje gång. Plötsligt fanns jag.
Men nu hade jag inte kunnat prata med en enda människa längre på franska. Men jag tycker nog att jag finns ändå.
Och din talang låter sannerligen intressant, Monnah. Kan du inte ge något exempel ur verkliga livet?
modren

Monica sa...

Ett vanligt knep är att komma dragandes med "tänk på baaaaarnen". Under pandemin var det istället "di gamle" man skulle tänka på. När jag ringde till hematologen på Karolinska för att få svar på mina frågor gällande vaccinationen var det mitt ansvar att tänka på "alla andra", alltså att vaccinera mig trots att jag är proppbildare. (Jag lät bli att vaccinera mig och höll mig isolerad istället. Mycket nöjd med beslutet.) Så fort någon bygger sin argumentation på denna typen av känslor, "tänk på...", gäller det att dra öronen till sig. Ibland bör man definitivt ta beslut för någon annans skull, men att bygga ett argument på känslomässig utpressning är helt enkelt lågt.

modren sa...

Hmmm. Jag förstår. När jag var barn sa föräldrarna "tänk på alla svältande barn i världen" när jag för en gångs skull inte ville äta upp.
Manipulativa personer tar ofta till liknande argument som ger en dåligt samvete.
Jag minns t ex en person som bad mig vara barnvakt vid ett tillfälle när jag verkligen inte kunde, och jag fick då reaktionen: Jaha, då kan jag inte gå till doktorn.
Jag tillhör dem som lätt får dåligt samvete, och har svårt att freda mig mot sånt.
modren