Lite egentligen

Jag har ju bara gått upp och gått upp, av mediciner allra mest men också för att jag inte tror att min ämnesomsättning har varit optimal vilket jag kämpat med vården om i åratal. Några bullkilon har jag också, och jag bantar ju inte precis. Men skriver jag upp allt jag äter varje dag så är det inte mycket och jag har koll på hur man ska banta. Blev bara sur för ena gången jag åt LCHF och hade gått ner en del så fick jag gallsten och orkade inte hålla koll på två dieter på samma gång, och andra gången fick jag prova Saroten mot nervsmärta och som jag gick upp 9 kg av och då orkade jag inte banta längre. Samma skitkilon upp å ner. LCHF är ju annars drömdieten eftersom Mikaels diabetes blir så bra och jag går ner i vikt, det gör vi bägge såklart. Men jag får matallergier mot det jag äter mest av och det blir bara så jobbigt att jobba sig runt. Jag har ju matallergier på vanlig kost också, men de blir mycket värre på LCHF. Konstigt nog tål jag gluten bättre än frukt och grönsaker. För att inte tala om ägg. Nu när jag har varit med i bild i kyrkan unnade jag mig ett ägg till kvällsmat. Mättar förvånansvärt bra, med en liten klick majonnäs och trocomare. Poof, utslag i ansiktet. Idag har jag ätit Ellens köttfärssås så det lär inte vara bättre imorgon. -Men man får inte matallergier i vuxen ålder. -Fast de här kom sen jag blev sjuk när jag var 24. -Och man får inte psoriasis av matallergi. -Men det här är psoriasis. Bestäm er!

Men jag bara babblar. Vi hade viktnedgångslappar med diagram på väggen i badrummet och till slut var de bara sorgliga att se. Jag minns att jag var helt förtvivlad när den började på 92-nåt kilo. Jag tyckte jag var så fet att det var hemskt redan då, och nu har jag gått upp till 110-nåt kilo. Jag klarar knappt av att se mig på kort för jag blir så ledsen. Tänker att jag vill ha ett fint kort på mig och Mikael ifall han dör, men jag blir aldrig nöjd med korten för jag är så fet.

Men jag gick i alla fall ner ett kilo nån gång i vår/sommar och nu vägde jag mig igen imorse och nu har jag gått ner två kilo till! Det är ju en väldigt liten procent av en massiv övervikt, men det är så hoppingivande att jag blir lite rörd.  jag mäter förutom vikten även omkretsen om halsen över sköldkörteln, blodtryck, puls och temp. Men tempen har legat på 35 två gånger senaste veckan och då skulle man kunna tro att jag är undermedicinerad, men det är ett ME-symptom för mig att tempen går ner en grad om jag har gjort för mycket. Så det är ett evinnerligt mätande och analyserande. Jag får dessutom inte vara stressad när jag tar blodtrycket, eller ledsen eller arg, för då ser det ut som om jag är övermedicinerad. Men magen brukar faktiskt vara det trovärdigaste tecknet. Ni fattar själva.

Men vad glad jag blir om jag går ner i vikt. Nu när kroppen säger att den går med på att släppa några av sina kilon kan jag hjälpa den på traven. Tänk om jag blir för smal för mina kläder! Det enklaste vore att köpa tio nya klänningar på Shein. Det skulle gå lätt som en plätt.

Min dröm är att väga 69,5 kg. Det är ten stone och vad jag vägde innan jag blev sjuk. Då hade jag visserligen lite extra vikt på mig för sen gick jag ner till 57 och där kände jag mig uuuuunderbar. Men då hade jag bmi på 18-nåt och det är orimligt att hoppas på det igen, nu när jag säkert snart hamnar i klimakteriet och får svårare att gå ner i vikt och kan röra mig om möjligt ännu mindre. LCHF kräver ju inte motion för viktnedgång, det är ju varför det funkar bra på såna som mig.

Men mina 108,7 gjorde mig så glad! I den här takten kan jag väga tvåsiffrigt om 18 månader. Asgarv. Räknade nyss ut att mitt BMI ligger på 34,9. Det var ju vänligt av dem att inte putta mig över den kanten, vad den nu kan heta, Nu-dör-du-snart--fet

Men jag försöker verkligen distrahera mig för huvudet gör ont, genom att skriva massa goja jag inte behöver tänka på. Men egentligen ville jag bara säga att ett kilos viktnedgång nu är tre. Tror medicinen funkar. Det här första kan vara vätska, men vi får se om det fortsätter. Hoppas! 

Bästa bantningsmedlet är i alla fall ME. Mikael hade köpt såna där små bullar som inte heter bullar i en påse från Pågens och jag glömde dem på köksbänken och orkar inte gå upp igen. Det blir man inte fet av.