Lite mycket???

Jag har ju haft hemtjänst i flera år, först bara för dusch 2ggr i veckan men nu sen nåt halvår/är även lite annat. En sak heter ledsagning, och det kom i rättan tid. Mikael kan inte styra sina tider på samma sätt nu i jobbet så jag har skaffat sjukresekort och i min ledsagningstjänst ingår att hemtjänsten Christina (som jag litar på till 1000% snarare än nån liten snärta) bokar, håller koll på om de kommer eller om man ska använda resegarantin, så jag kan ligga och vila tills de kommer. Jag pallar verkligen inte att genomföra ett vårdbesök om jag ska sköta sjukresan dit och hem samt köra mig själv in. På sistone har Mikael kört mig i manuell lånerullstol för att jag är för trött för att manövrera. Men nu har jag nån jag kan lita på med mig och det är en stor lättnad. Min bästa sömnmedicin kan ta slut om 20 dagar och går kanske eller kanske inte att nånsin få fler av. Så psykologbesöken som är direkt sömnångeatrelaterade känns superviktiga, har en i månaden. Sen måste jag få botox varannan månad. Sen vill jag inte gå hemifrån, förutom att jag vill äta ute med Mikael på vår bröllopsdag, (kommer jag inte att orka,) eller besöka samma restaurang på Timmermansgatan som han friade på i oktober, sen gärna julbord ute. Sen hoppas jag att det ska bli nån julkonsert jag kan gå på och redan nu har jag överbokat resten av året. Jag höll på att köpa en klänning som jag skulle ha som julklänning, men jag har två röda och en Berry (hallonsorbet eller nåt sånt) och en grön med lite blått i sig som också går bra som julklänning. Jag kan ju inte ha massa klänningar i garderoben som jag använder en gång. När man gick i kyrkan och arbetade använde man ju precis hela sin garderob och jag saknar det. Det värsta är att köpa typ mysbyxor. Men nu senast köpte jag jeggings på rea på HM. De svarta i rätt storlek men de blåa var slut och jag köpte dem i en för stor storlek. Jag torktumlare den på högsta värme men de var bara mindre i fem minuter. Så går jag mellan soffan och köket så ligger de på golvet när jag kommer till diskbänken. Men de är mjuka och sköna och enkla att vända sig i när man ligger i soffan sex timmar om dagen.

Men vad skulle jag säga? Jo, att jag hade hembesök av min ordinarie läkare och Mikael kunde inte vara med, så jag bad Christina. Sen kom räkningen, 451:-! Tala om att bli chockad. Läkaren kostade bara 200:-. Och om man åker till botox, där det kostar 350:- (det är väl vad specialistläkare kostar?), Och sen sjukresa dit och hem, vilket som jag fattar kostar 240:- per väg upp till högkostnadsskydd, plus 451:- för ledsagning, då blir det TOLVHUNDRA ÅTTIEN KRONOR. För 20 minuters behandling. Och två halvtimmar resa. Och då ingår inte medicinen i priset, den tar de hand om för den blir verkningslös om den inte förvaras rätt.

När Mikael har kört mig har jag inte räknat vinsten i kronor, utan att han får höra allt så jag inte behöver säga allt två gånger och att vi kan arbeta på sakerna hemma om han har några såna uppgifter. Plus att han förstår vad det var som gjorde mig ledsen eller rädd och erbjuda lämplig telstmat. Och att vi alltid är i tid, inte en kvart innan eller ännu värre, jag vet inte hur man måste ha framförhållning med färdtjänsten.

Men hjälp. Stackars dem som inte får skjuts av en anhörig. Plötsligt blir hela grejen en så stor apparat att jag på allvar vill att Mikael ska ge mig botox hemma. Man kan ju drömma.