Men jag bara babblar. Vi hade viktnedgångslappar med diagram på väggen i badrummet och till slut var de bara sorgliga att se. Jag minns att jag var helt förtvivlad när den började på 92-nåt kilo. Jag tyckte jag var så fet att det var hemskt redan då, och nu har jag gått upp till 110-nåt kilo. Jag klarar knappt av att se mig på kort för jag blir så ledsen. Tänker att jag vill ha ett fint kort på mig och Mikael ifall han dör, men jag blir aldrig nöjd med korten för jag är så fet.
Men jag gick i alla fall ner ett kilo nån gång i vår/sommar och nu vägde jag mig igen imorse och nu har jag gått ner två kilo till! Det är ju en väldigt liten procent av en massiv övervikt, men det är så hoppingivande att jag blir lite rörd. jag mäter förutom vikten även omkretsen om halsen över sköldkörteln, blodtryck, puls och temp. Men tempen har legat på 35 två gånger senaste veckan och då skulle man kunna tro att jag är undermedicinerad, men det är ett ME-symptom för mig att tempen går ner en grad om jag har gjort för mycket. Så det är ett evinnerligt mätande och analyserande. Jag får dessutom inte vara stressad när jag tar blodtrycket, eller ledsen eller arg, för då ser det ut som om jag är övermedicinerad. Men magen brukar faktiskt vara det trovärdigaste tecknet. Ni fattar själva.
Men vad glad jag blir om jag går ner i vikt. Nu när kroppen säger att den går med på att släppa några av sina kilon kan jag hjälpa den på traven. Tänk om jag blir för smal för mina kläder! Det enklaste vore att köpa tio nya klänningar på Shein. Det skulle gå lätt som en plätt.
Min dröm är att väga 69,5 kg. Det är ten stone och vad jag vägde innan jag blev sjuk. Då hade jag visserligen lite extra vikt på mig för sen gick jag ner till 57 och där kände jag mig uuuuunderbar. Men då hade jag bmi på 18-nåt och det är orimligt att hoppas på det igen, nu när jag säkert snart hamnar i klimakteriet och får svårare att gå ner i vikt och kan röra mig om möjligt ännu mindre. LCHF kräver ju inte motion för viktnedgång, det är ju varför det funkar bra på såna som mig.
Men mina 108,7 gjorde mig så glad! I den här takten kan jag väga tvåsiffrigt om 18 månader. Asgarv. Räknade nyss ut att mitt BMI ligger på 34,9. Det var ju vänligt av dem att inte putta mig över den kanten, vad den nu kan heta, Nu-dör-du-snart--fet
Men jag försöker verkligen distrahera mig för huvudet gör ont, genom att skriva massa goja jag inte behöver tänka på. Men egentligen ville jag bara säga att ett kilos viktnedgång nu är tre. Tror medicinen funkar. Det här första kan vara vätska, men vi får se om det fortsätter. Hoppas!
Bästa bantningsmedlet är i alla fall ME. Mikael hade köpt såna där små bullar som inte heter bullar i en påse från Pågens och jag glömde dem på köksbänken och orkar inte gå upp igen. Det blir man inte fet av.
4 kommentarer:
Med alla kilon jag gått upp och ner genom åren hade jag kunnat göda en mindre by i Tjotaheiti. Det är vad det är. Tänk, vad vikt ställer till det för så många av oss, otaliga timmar ödslade på något så onödigt. Försöker komma ihåg vad läkaren sa till min mamma, att utan sin övervikt hade hon aldrig levt så länge som hon gjorde. Och något av det sista hon sa till mig var ju faktiskt att inte banta.
Vad säger du? Vikten förlängde hennes liv? Varför hör man inte sånt? Och hon sa till dig att inte banta? Jag blir rörd. Så det är vad en med 20/20 hindsight säger? Hmmm...
Vilken klok läkare din mamma hade, Monnah! Visst är det förspilld kvinnokraft att hålla på och banta och dieta livet igenom. Önskar att jag kunde vara nöjd med min kropp, på alla sätt. Jag har inte alltid vett på det. Oftast inte faktiskt.
modren
Mamma hade ju lite att ta av, så att säga. Kroppen hade helt enkelt sin egen energireserv! Och det där med bantningen hade jag kommit fram till redan innan hon påtalade det, men det var fint att få höra det från någon som visste att jordelivet snart var tillända.
Skicka en kommentar