Vad kan en kjol göra

Såg en kjol på en väninna på fejan. (Är jag dessutom så gammal att jag har "väninnor"?) Jag har en likadan, eller möjligtvis haft. Jag har haft den i en liten liten storlek. Minns vad jag brukade ha tillsammans med den, en svart långärmad omlottblus och svarta lackslingbacks med öppen tå. Jag var så snygg. Så liten. Flickig. Men inte i brist på ... vuxenhet. Blev kallad "perfekt figur" då.

Träffade på nyår en gullig kvinna som har magopererats (säger inte mer för jag kan inte hålla ordning på vad det är de har gjort, exakt) och gått ner typ 45 kg. Hon ser ut som en tjej. Skuttade uppför trappan.

Hon sa att hon hade en bild av sig själv som smal, och under åren hon var tjock blev hon förvånad jämt när hon såg sig i spegeln. Jag undrade nämligen om hon hade gått ner fort i vikt och om det varit svårt för hjärnan att hänga med. En del andra hade aldrig riktigt varit smala, och de fick sin chock nu, när de såg en okänd smal person i spegeln. Men den här kvinnan började bara se sig i spegeln som sådan hon alltid hade sett ut inuti.

Det är så för mig också. Jag är inte van vid att vara tjock. Jag blir förvånad och ledsen när jag tittar mig i spegeln. För att inte tala om när jag ser mig själv på kort. Hjärtskärande kanske låter överdramatiserat, men det skär faktiskt i mitt hjärta när jag ser mig själv på bild. Det suger verkligen.

Och det var så grymt jobbigt att se den där kjolen, och minnas när jag hade den på mig, för bara några år sen (drygt fem) och då vägde jag 20 kg mindre än nu. Ändå hade jag gått upp 10 kg då, och tyckte inte ens jag var smal. Och jag, som dessutom har vägt 10 kg mer än nu, har konfliktfyllda känslor. Å ena sidan känner jag mig smal om byxorna sitter löst, eftersom de har suttit ännu tajtare, men samtidigt oerhört ledsen. Jag har inte bara varit bildligt talat två jag, en tjock och en smal, utan mitt tjocka jag har gått upp lika mycket i vikt som hela den smala vägde. Vilken påfrestning för kroppen att gå upp 60 kg och ner 30, i olika omgångar. Men jag är fortfarande tjock.

Och jag är ledsen för den extra personen. Hon hör inte hemma på mig. Jag är smal.

Fjantigt att bry sig kanske, när det finns barn som svälter, men jag sörjer. Med jämna mellanrum blir jag påmind. Det är inte så kul.

Nästa inlägg får väl bli gladare då. Det är bäst för mig att jag kommer på nåt glatt!