Rob hade väldigt vacker röst. När han pratade. Hans engelska var melodisk och hans röst varm och rik. Han lät som om han kunde sjunga, men det kunde han verkligen inte.
Jag har nyss tittat på ett sånt där matprogram med fyra personer som bjuder varandra på middag varsin kväll. Idag var det från Johannesburg i Sydafrika och jag insöp alla detaljer för att få en glimt av Rob. En av medverkarna hette faktiskt Rob. Det var en ung kille med lika mörkt hår som vår Rob. Men jag kunde inte höra Rob när nån av deltagarna pratade. Kanske påminde de mer om hur hans ena son, Rogan, låter. Men ingen hade precis samma dialekt eller sätt att prata. Jag försökte höra Robs röst inne i huvudet, som jämförelse, men jag kunde inte. Jag drog några av hans fraser för mig själv för att tillkalla hans röst -- Cold drinks? Let's tidy up. Makula bass. Sure, no problem. Hukla. Älskarinn. Jag anar hans röst i ett avlägset hörn i hjärnan, men jag får inte fram den. Det känns förfärligt att jag inte kommer ihåg hans röst.
Men sånt är livet. Man kan inte kämpa emot det och tro att man ska vinna. I allmänhet tycker jag ju om livet, men det är inte bara sött. Både surt och bittert tar sin plats, men det är väl så det ska vara. Jag är glad att jag tror på en himmel där vi får mötas igen. Rob finns fortfarande, bara lite längre bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar