Synd om. Inte som ni tror

Ja, hujedamej, det är synd om mig. Och ibland om jag ser en särdeles söt unge eller en som jag hör ihop med släktledes (och snaaaaart en liten sötknorr till!!), så kan det hända att jag betänker mitt barnlösa tillstånd. Ja, jag säger det rent ut. Det kan komma en tår.

Men man har liksom två hjärnhalvor. På riktigt också, inte bara som jag ser det. I den ena har man sitt egna, där man kanske är ledsen för att man är fet eller ogift eller barnlös eller änka eller arbetslös eller sjuk. Sen har man en annan hjärna, där man är glad för att världen är en underbar plats, och allt som gör den bättre är goda nyheter. Att nån får barn är underbart! Att nån går ner i vikt -- vad snygg du är! Och vilken bil -- vad rik du är, och snäll när du kör mig i den. Och vilken brudfrisyr, vilka naglar, vilken liten midja, vilka små fina fötter, vilken vackraste brudklänningen, vilken lång och stilig man, vilken snäll svärmor, vilken underbar fest med trerätters och bal på slottet. Vilken lycka detta medför till världen!

Att jämföra med typ: Jag blir inte med barn så fort som jag ville så nu måste alla gömma sina bebisar annars gråter jag och förstör er fest. Som var en babyafton för en som själv försökt bli gravid i flera år. eller Min syster/min vän är yngre än jag och gifter sig före mig så det är synd om mig och jag ska gå omkring med tårar i ögonen hela bröllopsfesten.

Jag kan meddela att jag hann vara med om mina tre yngre syskons fyra bröllop (ja, faktiskt) innan jag gifte mig. Och den som är äldst fick inte barn först, kanske inte ens de som försökte längst, men det är både att säga för mycket och veta för litet vilken är en usel kombination.

Men att det går bra för nåt eller flera av syskonen i arbetslivet, medan jag inte har fått lön sen förra århundradet, eller för att min man tycks jobba nästan jämt men inte för särskilt feta checkar. Allt detta ligger i olika hjärnor. Man måste faktiskt ha två hjärnor om man ska kunna älska sin nästa som sig själv. För i den ena hjärnan älskar man sig själv, och där kan det eventuellt finnas saker man inte är glad åt. Men i den andra hjärnan älskar man sin nästa. Och blir lika glad för när det går dem väl som man blir när det går en själv väl. Att till exempel söta Jennifer har fått en Elle, hur kan det vara något annat än underbart och en fröjd för hela jorden? Om man är ledsen för nåt som har med saken att göra, får man komma ihåg att det bara är ynkliga människor som har sån liten hjärna att den inte kan delas i två. Så behåll din sorg, eller skriv den i en blogg, men var generös mot folk och lycklig och ljuvlig, som du ju är, med din andra hjärna.