Bladvändare

Fjärde boken om professor Langdon av Dan Brown kommer ut i vår. Den ska utspelas i Europa och handla om ett litterärt mästerverk.

Jag tänker falla. Köper den så fort den finns tillgänglig. Eller så fort man gjort en lågprisvariant av den, är det kartonnage det heter?

Förra boken läste jag i Turkiet på vår bröllopsresa. På samma resa läste jag min första och enda Läckberg. Inga litterära mästerverk precis.

Men Dan Brown beundrar jag ändå, även om jag irriterar mig på saker genom hela boken. Ska, vis av erfarenheten, räkna alla eerie. Mamma påstår att det var 9 st i Da Vinci-koden.

Han väver en fantastisk intrig som man nästan inte kan lägga från sig, I'll give him that. Men det är väl också det som är behållningen med böckerna. Och även om Langdon inte är hälften så minnesvärd som många andra författares karaktärer, är han bättre än i Browns två andra böcker, en med datatema och en med ishavstema. Där är personerna fullkomligt underordnade handlingen.

Men jag är ingalunda så finkulturell att jag rynkar på näsan åt Dan Brown. Jo, det gör jag ju, men det hindrar mig inte från att läsa honom med nöje. Blandat nöje, men likväl.

P.S. Förra boken översattes visst av flera personer på en gång, så man skulle få ut boken snabbare. Jag läste den på engelska, men undrar om översättarna kom överens om vad de skulle kalla eerie.

Dessutom kan jag börja samla bettingpengar. Antingen har nån redaktör märkt eerie och ändrat några av dem, eller så är det en grej vid det här laget. Det var bara två eerie i en av de tidiga böckerna, även det dock ett för mycket.

Och vad tror ni, har jag själv använt ordet fler än nio gånger i detta blogginlägg?

See you this spring, Mr. Brown. I'm sure it will be an eerie experience.

P.S. Min telefon vill gärna kalla honom för Dan Brosk. Jag är oerhört frestad att perpetuate the irreverence.