Tågolycka

Läste en rätt värdelös kandidatuppsats igår, som en vänlig själ skickat för att ämnet månde intressera mig. Det gjorde det med, men uppsatsen var riktigt usel! Eller var mina uppsatser också usla? Nej, jag kollade själv noggrant många saker som för få eller för många mellanslag, att slutet på varje mening hörde ihop med början, att varje stycke ledde till nästa, att mina argument följde en röd tråd som var synlig men inte övertydlig. Och jag använde så många connectors att jag blev blå. Jag fick ju VG på både kandidatuppsatsen och magisteruppsatsen, dessutom i princip helt utan hjälp eftersom jag tog mer än en termin på mig pga sjukdomen. Om de bara var glada att få pengar för en färdig student till, hade de inte behövt ge mig mer än G. Men det är otroligt vad man kan tvivla på sig själv. Förväntar mig nästan ett gapskratt om jag nån gång säger att jag skulle vilja doktorera.

Hur som helst, trots att uppsatsen jag läste igår var ganska oinspirerande i sig (vilken grottekvarn att läsa sånt hela dagarna!) började mina kvarnhjul snurra och jag kom i ett huj på en eller ett par uppsatser som jag ville skriva. Kanske, nån gång när jag är bättre, kan jag skriva nåt till när nån JA-förening har möte. JASNA har till och med tävlingar, tror jag. Å, vad kul.

Jag har också fått den helt vansinniga men underbara iden nu när jag flyttar in i ny almannacka att jag ska göra födelsedagskort en masse, typ till alla i våra familjer till att börja med. Det blir väl ett tjog och tar nog en stund. Kanske börjar med ett. Eller vill jag inte köpa lite washi-tape först?

Och så vill jag virka en pläd. Kollade på garner igår natt.

Sen vill jag sälja resterna av mitt traderahörn också, men jag hade nästan bestämt mig för att det inte var värt det. Skoförsäljningen tog tid och energi och gav som max nån tjuga i vinst.

Och just nu tänker jag på att jag vill göra en födelsedagsfest för Mikael. Jag tror att Ellen hade gett vad som helst för att ha Rob att fira, fem där senare. Så man kanske ska passa på, använda upp de fina servetterna och de dyra strumpbyxorna, och slå på trumma fast han bara fyller 53.

Det är konstigt, jag är knöfull av idéer, drömmar, planer. Men så kan det komma en extra dålig dag, när jag sovit dåligt, har migrän, har så ont i kroppen att det liksom känns ont varje ögonblick även i vila, och då är man inte stursk. Trillar i såna stunder hemskt lätt ner i djup ledsnad. Men jag tror inte det är på riktigt, inte mitt sanna jag. Tror bara att humöret rasar när energin går under noll. Om kroppens elände tar mer än man har finns ju inget tålamod kvar, eller nån humor. Det är lätt att kvittra när man mår bara lite dåligt, men jättesvårt när man mår pest.

Se där, jag har sänkt min gräns för möjligt kvitter från smådålig till relativt usel. Tänk att det går framåt ändå, mitt i det som faktiskt bara går bakåt.

P.S. Men varför i all världens dar har jag blivit piggare och piggare två nätter i rad, efter att jag har tagit sömnpiller?! Förklara det! För två timmar sen var jag halvdöd och nu flödar i alla fall orden. Det kanske är för att jag åt! Det sägs att man får energgi av mat. Måste väl sluta, klä av mig och lägga mig och tänka lugna tankar. Jag somnar ju inte i soffan mitt i ett blogginpass!

Hoppas ni sover gott, pullor! Men om inte, så har jag från säker källa att två ME-vänner är osedvanligt nokturna den här veckan. Vakna till långt efter fem osv. Så jag ska skärpa mig nu, och inga fler bloggar. Sov gott!