Minnet

Jag har minnesluckor. Jag har svårt att förstå, svårt att uttrycka mig. Jag kan inte läsa böcker. Det känns som om jag lever i ett främmande land och får anstränga mig hela tiden för att förstå och bli förstådd. Ofta stänger jag av, särskilt på reklamen eller på tråkiga/ansträngande program, och lyssnar helt enkelt inte för att jag inte förmår bearbeta och analysera ljuden.

Senaste gången jag var på pizzerian var jag själv. Den vanlige, långe, tilltalade mig med nåt långt som inte bara var hej. Jag hade ingen aning om vad han sa, men han vände sig om mot pizzorna och nånstans hörde jag vesuvio, och jag blev räddad! Han undrade om det var jag som ringt in två vesuvio! Kände mig oerhört lättad, för det är extra pinsamt att inte fatta vad en utlänning säger. Jag förstår ju inte vad nån säger, när det är som värst, men det vet ju inte stackars pizzakillen, och han kanske blir ledsen över att jag tycker han har dålig svenska, fast jag ingalunda har nån sån åsikt. Jag lyckades beställa, betala och svara detsamma, tack, och ja tack (pizzasallad) på rätt ställe. Men jag känner mig precis som när jag var nyinflyttad i Basel. Folks tal är en röra som man möjligtvis kan snappa upp nåt i.

Jag blir väldigt osäker av det här. Det är så mycket som bara åker ut igen som i ett såll, och det som blir kvar räcker bara för det allra nödvändigaste. När det är så svårt att förstå och bli förstådd klarar man, jag, inte av finliret, som att tänka på andras perspektiv eller tänka på ifall jag pratar för mycket, redan har sagt vad jag nyss sa.

Att jag snodde hela konversationen kommer jag på först på några timmar senare, och då är det för sent att rädda sitt anseende. Så det får helt enkelt vara så att jag är lite bakom flötet, och jag har ändå inte bara samma existensberättigande som alla andra, jag är dessutom värd att älska! Både av mig själv, som säker lider mest av de här småsakerna, och av andra.