Idag har jag duschat, fått botox i stan, beställt sallad på haket och sen varit hemma. Mina ben känns som efter ett för långt lopp. Jag har alltså gått för mycket. Har exakt gått från ytterdörren till vår bil, från bilen in i läkarmottagningen och ut igen, från bilen till pizzerian, sen ut och till en bänk i tre minuter, sen från bilen och in. Jag kanske måste skaffa en stegräknare. Max 40 steg om dagen? Fast jag har för mig att mamma testade det, och den kände inte av hennes trippande steg. Idag har jag släpat benen hemma, det räknar den nog inte heller.
Jag är i alla fall inte nöjd.
Och nu har jag ont i magen och migrän, som jag alltid får av att bli stucken i massa smärtpunkter. Och så ska jag försöka hålla ner på smärtmedicinerna. Har velat ta nåt i fem timmar. Gav mig själv en Alvedon för en kvart sen. Den duger inte.
Så när är en bra tid att dra ner på migränmedicin? På sommaren, när jag alltid har värre migrän på grund av vädret, eller när man försöker dra ner på sömnmediciner, för det är ju lätt att somna när man har migrän. Och jag har ju inte svår insomni i alla fall, så visst vågar jag riskera att störa sömnen. Det blir ju bara rent helvetiskt följder av sömnbrist.
Grr.
Jag säger ju det, sockret är den bästa värsta trösten. Åt en Nogger. Det är inte lätt att vara missbrukare. Som ser en intervention i den nära framtiden.
Nu är jag labil också, och lipar efter sex timmars sömnskuld. Och nej, vi med ME tar inte igen förlorad sömn nästa natt. Så jag får bara må skräp och försöka somna ändå. Jag tog ju hela åtta piller som kvällsdryck.
Fy, jag vet att jag borde skära ner på mina mediciner, särskilt på sömnpiller, som jag har överdoserat en sort av i flera veckor. Jag fattar aldrig när jag ska få tillfälle och skölja ur kroppen alla de här gifterna utan att ligga gråtande, med smärta i kropp och migrän i huvud, och deppighetssuget i hjärtat, och så hålla reda på nån sorts liv. Det livet där nu Mikael får komma ihåg att jag gav honom ett kuvert att posta, som jag sen tog tillbaka när jag hämtade ett rek. Att vara en hjälpsam församlingsvän, dra ihop en inkomst, vilket inte är lätt
Och det där med att hjälpa honom med sina problem (eller ska det vara hans, jag lyckas aldrig lära mig det), att stöttea honom i hans roll som förälder till tre barn inom tullarna höll jag på att säga, och en med små barn i Oslo. Han tackar ja, är ambitiös och generös, och vilken annan man är ute och går med en hund som inte är hans, ser en villa med långt gräs, och frågar damen om han får röja lite. Sen tog han hem gräsklipparen för att försöka laga den, men det gick inte.
På ett sätt känner jag att han inte kan ligga på max hela tiden, för jag kräver inte, jag frågar om det finns nåt kvar typ. Nån kan säkert uppleva mig som krävande. Fast jag är försynt.
Fy, den här dagen var både trevlig och jobbig. Lipar lite, det rinner bara. Jag har förnuft att inte börja hulka när jag har blivit stucken i alla ställen som gör ont vid migrän. Men det känns faktiskt som om vetekudden och Alvedon har gjort storverk. Inge lip, inge lip!!!
Men goda nyheter!!
2 kommentarer:
Det är inte lätt när man är så slutkörd att tårarna bara rinner men jag tycker faktiskt att det hjälper att släppa ut dem lite då och då. Hoppas du snart får må bättre. Kram
Jag minns inte om det var igår eller i förrgår och jag var sådär lipig. Inte lyckades jag ens uppbåda några katastroftankar, utan var bara allmänt slut så det rann över lite. Men det är faktiskt lite träligt när man blir tacksam på kvällen att dagen är över och tacksam på morgonen att natten är över. Typ: omväxling förnöjer. Lite mera tacksamhet över nuet vore alla tiders!
Idag har jag nåtts av ett rykte att algerna flyttat sig från vår strand, det betyder att jag kan tvätta håret. För den med sinad brunn är det något att vara extremt tacksam för. Kanske kan jag tubba maken att bära upp en hink från sjön så vi kan diska också, det vore trevligt.
Skicka en kommentar