In the fast lane

Färdas man för hastigt svartnar det för ögonen.

En av mina favorithistorier ska jag försöka att inte slakta nu. Det handlade tror jag om en aborigine som reste i sällskap med en vit. De flög och den vita tyckte att han hade lärt urinvägarna en fördel med civilisationen. Men då satte sig aborigine ner, helt tyst och stilla, och den vite mannen undrade varför. Jag har rest så fort att min ande inte hängt med kroppen. Så jag ska vänta här tills den har kommit ikapp mig.

På ett sätt lever jag i framtiden (när det finns ett botemedel), i det förflutna (när jag var smal, när jag inte var så sjuk än och kunde massa saker, när jag hade så kul på universitetet) men väldigt sällan i nuet. Nuet är känsligare. Nuet är vi mest nakna och utsatta i. Och till och med det enda som finns.

När vi badade idag agerade Mikael pelare för mig att hänga mig på och vila. Det var bokstavligen bara en handfull simtag, men det kändes ändå. Det ögonblicket hade jag velat stoppa. Hans omtanke, det rätt så ljumma vattnet, våra överviktiga, vita kroppar som ändå duger fantastiskt till att kramas i vattnet. Jag vet, det är så vackert att man måste gråta! Eller inte.

Jag tyckte i alla fall att det var ett sånt ögonblick jag tänker spara.

Och jag har som långtgående projekt att lära mig att leva mer i nuet. Men det är känsligt, för är ögonblicket otrevligt med smärta eller så, så vill man ju bara glömma ögonblicket. Men jag ska försöka våga vara mer i nuet. Inte räkna ut alltid vad jag behöver för medicin. Ta det som det kommer. Jag har ändå så lite kontroll så jag kan släppa den lilla jag har och hoppas att jag får nåt annat i utbyte. Hoppas att jag får en medveten närvaro.

Och ja, faktum är att i min medvetna närvaro låter fläkten väldigt högt. Så jag måste värma vetelängden och ta Alvedon. Man behöver dock inte ta ut nåt i förskott.

Jag tror jag har försökt det länge eftersom man blir maktlös inför sjukdomen och jag vill inte göra dumheter som gör mig sämre. Men för det behöver man inte ha räknat ut allt. Man kan leva i nuet, vara tacksam för nuet, njuta av det, scanna av hur det går med kroppen i nuet.

Så fint. Men hur ska jag göra för att inte få övertrasseringssymptom när jag inte märker dem förrän efter några timmar?

Jaja, en sak i taget. Nu ska jag njuta av vetelängden på mitt ömma bakhuvud.