Dagens klokord

Spill inte tårar på gamla sorger, stod det i boken idag.

Vi ME-folk pratar ofta om att sörja, eftersom sjukdomens förlopp är över decades, inte veckor och det blir mycket att sörja efterhand.  Och nåt man kunde för tre månader sen men blev dålig av nu, det måste man sörja. Ibland blir jag arg på all skit som måste sörjas och accepteras hit och dit. Det är så mycket känslomässigt jobb med en svår och långvarig sjukdom.

Så det är ju väldigt klokt att inte gråta över förra årets spillda mjölk. Jag tror inte jag gör det heller, men kanske skulle en terapimänniska kunna gräva fram andra svar, jag vet inte.

När det gäller annat man kan gråta för, som män man inte fick och så, så propagerar jag för ett helt annat synsätt: lipa inte, ropa Good riddence! Blev det inte, så blir det bättre när det blir. Det förhållande som tar slut är ju per definition "dåligt", så ser jag det. Så skönt då att det finns ett bättre i framtiden.

Mr Darcy ser jag fortfarande inte många fel på, men av de (många andra) jag har trånat efter, är jag särskilt glad för två jag slapp ifrån, men som jag kämpade hårt och länge för. De är bra män, men inte rätt för mig. Jag hade nog fastnat i det där att som ung drömma fram en drömprins och sen tycka att den som kom närmast var ens prins. Visserligen har Mikael flera drömprinsegenskaper, t ex kan vi konversera hjälpligt på franska, men de goda egenskaperna man söker är bara en del. Likaväl är de dåliga, att man ska stå ut med just den sortens brister som NN har. Det får bli lite grävande journalistik innan man vet hur personen är när den inte står på tå för att imponera. Och sen är det nåt som ska klicka. Eller växa fram, gemenskap är det bästa jag kan kalla det, och för oss är det att prata. En dels kitt är golf, biodejter, barnen, barnbarnen, kyrkan, frimärksklubben eller medeltiden.

Men gråta över en man, jag vill inte göra det mer. Vill bara säga Han var fin, när Mikael dör, och så är det färdigt. Fy, det är så jobbigt att gråta. Jag har gråtit min del, eller lite mer kanske. Fast jag har också skrattat mer än de flesta. Men om man är som jag, som väntar hem sin man vilken minut som helst, och -- när man hör nyckeln i låset -- blir så fullkomligt förvånad att man flyger ur soffan och har tur som inte landar med rumpan eller näsan på golvet. Och då börjar jag fnissa, för att jag är så knäpp som är så lättskrämd. Det är inte alla som har så mycket vardagsglädje som jag. Det, hörni!