Dagens klokord

Ett litet framsteg är också ett framsteg.

Framsteg å framsteg.

Idag träffade jag en människa som tyckte om mig. Vi hade inte mötts förut. Jag är helt oförmögen att se på vilket vis jag var snäll, glad eller trevlig. Jag vet att jag inte var otrevlig i alla fall.

Men så inser jag dels att man är hemmablind, men också att de små sakerna inte alltid är de små sakerna.

Jo, faktiskt. När jag kom hem på min födelsedag och läste horden av grattisönskningar på fejan mest, då tyckte jag det var ofantligt. Jag träffar nästan aldrig nån längre, förutom folk på hemköp eller
killarna i vår pizzeria (de har nämligen också väldans goda sallader) men ändå var det så många som tagit tid och energi att uppmuntra mig med tillrop. Folk som jag inte längre "uppehåller", eftersom jag är för trött för att ens ringa mamma på telefon. Så detta var liksom bara av kärlek. Jag är smockfull av goda, varma känslor som folk ville ge mig.

Men även den minsta framgång är också framgång, som vi hörde nyss, och kanske också att det lilla kan vara det stora.

Framgångsrik låter som om man har en dyr bil och visst sorts kakel i badrummet. Men att träffa en människa och göra gott intryck, eller skapa sig god stämning sinsemellan menar jag snarare, det är väl egentligen det bästa som finns.

Och förresten tror jag att detta var inlägg nr 4000 på den här bloggen. Möjligtvis räknas de 30+ utkasten med i det så jag har några kvar. Men det är alltid nån som har läst. Och om nån, nånsin, har blivit berörd, skakat på huvudet, skrattat eller köpt en get, då har jag ju gjort mitt!

Däremot, mamma, så vet jag mycket väl att morfar kallade mormor geten. Och jag förstår precis varför, tror jag. Jag har hört honom tala om barndomarnas gjeitost. Och där på inte fjällen, men kanske vidderna?, så var väl geten en källa till mat och överlevnad, och så är de rätt gulliga av sig. De kan stångas och buffas på varandra, men är egentligen rätt mysiga. Så jag fattar precis varför morfar kallade mormor Geten.

Men mamma, hur sa han det egentligen? Gjäijt'n!

Jag har tyckt att detta vackra smeknamn borde föras vidare, men har inte hittat nån förrän förra året. Då blev Sara G min Get. Men vi kör lite på prov så hon ska få prova om hon  vill avsäga sen den äran.

Hursomhelst, när det gäller människor, då är det lilla aldrig litet!

Och människor är ju det viktigaste. Mikael kan inte bara göra mig lyckligare än någon annan, han har tyvärr också förmågan att göra mig fullkomligt förskräckt och livrädd, när hans hjärna inte än har fattat att det saknas socker. Då kan det bli grejer.

Men han man hittat nån som är en sån man håller hårt i och inte låter undfly, då finns det ändå en hel del arbete kvar. Inte alla ögonblick doftar rosor. Några fler nu i alla fall, i vårt badrum, där man har an svag nästan genomskinlig doft av en sprucken Romance.

Men visst är det så att hela livet är en tappad farfymflaska. Man kan vara ledsen för den var dyr, eller en särskild gåva, eller så kan man som jag komma på att det inte fanns nåt att gräma mig över för flaskan var nästan tom. Jag ligger här och känner att jag kan komma på massa liknelser och klokord. Men eftersom klockan är hela 2:55, så tro jag mina idéer innebär de klokaste just nu.

Men sov gott, folkens, det är början på allt!