Goda ME-nyheter

Karin Alvtegen, firad svensk författare  ed bo å Skam, Svek och Skuld, har b!ivkt översätt till 3t språk och några filmkongrakt, fick ME för några år sen. Hon har blivit så dålig men en skicklig journalist och författare, Karin Thunberg frön SvD har följt henne och familjen under en så pass lång tid att hon fått se hur det verkligen är. Hon har intervjuat familj, läkare, forskare, och på det hela taget skrivit en überpersonlig bok men full med fakta. Karin Alvtegen har gjort detta för att det fortfarande råder så många gamla felaktiga stereotyper i media, vård och allmänhet och de skadar oss patienter. Fantastiskt att hon använder inte bara sin lilla energi utan sitt namn och sitt kontaktnät för att belysa denna pående vördskandal. Jag är så tacksam att jag lipar, och då har jag ändå inte ens fpttnhem boken än. Jag köpte några presenter till Johannes, 2, i samma paket,små det ska hämtas på postutlämningsstället fast jag knappt kan vänta på att läsa den.

Men jag har haft extra jobbiga dagar. Läste lite vad Karins läkare skrev i boken och det ör samma läkare som jag hade i höstas och blev så dåligt bemött av. Att läsa vad hon sa om och till Karin tog mig tillbaka till i höstas när hon skadade mig så och jag hade nog min värsta ångestattack nånsin efter att först i veckan ha sett henne på tv och sen löst några direkta citat (som inte var Jättebra, om man säger så). De säger att barn som blir kränka och svikna av en vuxen kan utveckla PTSD, och jag tror att mitt förhållande till läkare är ojämlikt och beroende, som ett barn till en vuxen. Och att det efter 24 år av "Det är inget fel på dig," det bara tog stopp i höstas när doktorn sa den ena grejen dummare än den andra, kränkte mig och sen inte hjälpte mig. Jag vet inte precis hur PTSD fungerar, men skillnaden mot att "bara" ha dåliga minnen är som jag förstår att man får tillbaka känslan, inte bara ett minne av den, och kan uppleva samma ångest efteråt, i en helt säker situation. Igår höll jag min intensivaste, men jobbigaste bön. Jag hyperventilerade nästan, kunde i alla fall inte andas ordentligt, och mina copingmetoder mot ångest (kom aldrig särskilt långt med det med Anders så egentligen har jag bara en) fungerade ö h t inte. Jag flämtade fram Him--melske Fa-----der! HJÄLP m-mig! Det fortsatte kanske fem sekunder till och sen slutade det lika plötsligt som det kom.

Jag sa till Mikael att jag ska ta det försiktigare med vad jag läser, så jag inte får ångest av att läsa vad blaj-läkaren sa. Jag blir svagare psykiskt ju längre jag varit sjuk också. Och eftersom både fysiska, emotionella, kognitiva och sociala aktiviteter använder samma energi så blir jag lika slut av att ha läkarångest som att gå en entimmespromenad. Jag kan gå en tvåminuterspromenad, kanske, som referens.

Men hallå, jag glömde vad detta skulle handla om! Goda ME-nyheter ju! Karins bok finns att köpa på Bokus för 16i:- eller på Storytel. Den håller på att läsas in av Legimus och massa bibliotek har tagit in boken. Om du vill göra en god gärning, be ditt bibliotek ta in boken. Osynligt sjuk av Karin Alvtegen och Karin Thunberg.

Här är den. Jag får se om jag behöver bli lite mindre labil innan jag löser den, men jag tror inte jag kan hålla mig när jag väl fått den i handen.