Jag har ju fått Som pesten i julklapp. Den tar t ex upp tankar om när det är rätt att varna för en pandemi. För tidigt blir Vargen kommer, för sent då dör folk. Ja, osv.
Jag har skapat en egen hemmasnickradd-och-inte-vetenskaplkg teori som delvis räddar mig från hälsoångest. Om en person spyr eller har diarré så kan det vara matförgiftning eller bara att magen fick spatt, kanske äter man nån medicin som kan påverka el dyl. En person klarar jag av. Är det två så är det helt klart en smittsam kräksjuka och då blir jag smått hysterisk. Har bara haft magsjuka två gånger sen jag fick ME för snart 25 år sen, men förra gången varade den dubbelt så länge som Mikaels och jag fick inflammationer i spymusklerna efteråt och mådde mycket mer pest än väntat, och då är ju ändå magsjuka nåt av det jobbigaste man kan vara med om. Men jag är så rädd för magsjuka! Jag vet att termen hälsoångest syftar på hypokondri, och det är inte ångest för alla sjukdomar jag tror att jag har, utan ångest och rädsla inför en smittsam sjukdom som jag kanske får.
Jag sa till Mikael idag att jag knappt vågade trycka koden på larmet igår, för att han hade tryckt på siffrorna före mig.
Sen hade vi ett samtal som delvis handlade om min sömn. Jag fick en fråga som gjorde att jag gick in i sömnångesten och kände den, och det var nåt av det obehagligare jag nånsin gjort. I vanliga fall skjuter jag ju ifrån mig rädslan så mycket det går. Men nu när jag bara skulle kika på den lite flög den ur sitt bo och tog över hela mig. Det var som att drunkna i rädsla.
Mikael började berätta något som jag försökte koncentrera mig på. Och till slut hade jag lugnat mig. Men fy, det var hemskt.
Sen fick jag lite sömnåmgest igår för att jag hade jobbat kognitivt med en sak på kvällen och det var för jobbigt och allt som är för jobbigt gör att jag sover sämre. Så redan vid 2-tiden kände jag att det inte kändes i kroppen som det skulle. Och det slutade med att jag låg och grät under sovmasken och inte somnade förrän efter kl 08. En jobbig natt. Men just det, jag skulle säga att den duktige psykologen på Sköndal, Anders, som tyvärr har slutat, började lära mig om ett ACT-knep som är att när man drabbas av en känsla så ska man titta på den, utan att döma, och bara liksom bekräfta att den är här. Jaha, nu har jag sovångest. Igår natt kom jag ihåg att göra det, tack vare att Mikael och jag hade pratat om det. Och från att drunkna i ett hav av rädsla så flög jag upp ur vattnet och såg på en pool från kanten. Faktumet att jag gör mig till observatör gör att jag hamnar ett steg längre bort från känslorna. Och att se på känslorna utan att döma tyckte jag först var onödigt, men det är viktigt för självmedkänslan. Det är ju jag själv som skapar min ångest, för att jag har erfarenheter som gör att det är svårt att inte vara rädd. I KBT handlar det om att man ska inse vilka felaktiga tankar man har och som leder till oönskade känslor. T ex kanske man blir förnärmad när nån går förbi en i affären utan att hälsa, fast om man visste att personens make låg på sjukhus så förstår man att personen var nån annanstans i tankarna. Men det betyder ju i förlängningen att alla dåliga känslor beror på att man själv har tänkt eller fattat nåt fel och som man behöver ändra på. Det tycker jag inte känns särskilt stärkande. Så ur den synvinkeln känner jag att mina ACT-verktyg är bättre lämpade för att hjälpa mig just nu. När jag har ångesten och sömnen under kontroll kan jag börja ifrågasätta mina egna föreställningar. Det är ju livsfarligt att göra! Tänk om man kommer på att man har gjort massa fel och har skapat sig ångest och lidande helt i onödan! Det är jag inte beredd på att få reda på. Jag har nog svårt med att se förlåtande på saker jag gjort i det förflutna med sjukdomen, men jag gjorde det bästa jag kunde vid den tiden. Så att notera känslan, icke dömande, är viktigt, och igår hjälpte den mig. När jag säger hjälper så brukar jag tycka att det ska betyda "ska försvinna". Om smärtmedicin fungerar försvinner smärtan. Idealiskt sett. Men att olika hjälpmedel från ACT kan hjälpa mig betyder inte att ångesten försvinner, utan är en hjälp för mig att hantera den bättre. Det är inte vad jag vill, jag vill ta bort den fullständigt, men då kanske jag måste ligga länge på Freuds soffa och analysera mitt liv och vad jag byggt det på, åtminstone analysera alla mina sjukdomsförutsättningar och ändra på alla som är baserade på felaktiga tankar som jag tror på emotionellt oavsett vad min hjärna säger. Jag tycker ju t ex att jag är fulare nu när jag är tjock än när jag var smal. Jag kan förstå massa argument, men de ändrar inte min känsla.
Men ikväll räcker det med att jag igår kom upp ur ett stormande hav och stod fredligt vid poolkanten och bara tittade på vattnet. Oerhört stor skillnad för mig! Det är skräp att jag inte gillar den nya psykologen. Men jag ska läsa den där boken igen och börja lära mig knepen så att jag kan använda dem utan att tänka efter vad det nu var man skulle göra.
Känner mig ändå rätt tacksam och glad. Tacksam för att jag har blivit betrodd att hjälpa till med en viktig grej, och glad att jag har klarat det trots förra nattens sömnstrejk. Natten före hade jag sovit 11h och det var tack vare det jag orkade den dagen! Nu kämpar jag bara tills det är färdigt och det är bara tills imorgon kvar. Så jag ska försöka hantera den här natten bättre. Våga försöka somna tidigare, när pillren antagligen har större effekt. Jag är inte normalt sett rädd för att misslyckas, men jag är paniskt rädd för att misslyckas med att somna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar