Självförtroende? Självkänsla?

Jag går ju hos psykolog på Sköndal. Det är oerhört nyttigt. Jag har lyckats pricka av ett par saker på min psyklista som jag velat lura ut i många år. Det sista, tror jag, om inget nytt problem raises its ugly head, är hur jag ska känna acceptans, inte bara över att jag är sjuk utan acceptera och älska den jag är när jag är sjuk. Jag har ju blivit så många saker som jag inte tycker om, som glömsk, opålitlig, fet, självcentrerad mm. Och det jag gjorde förut som skapade värde i mitt liv kan jag inte göra längre. Så på olika sätt känner jag mig maktlös inför den jag blir som jag inte tycker om.

Det är nåt jag arbetar med nu. Om jag inte vänder trenden är jag rädd att ingen annan heller ska tycka om mig och den rädslan kan jag ju inte leva med. Jag tror inte att Mikael kommer att lämna mig när jag blir för jobbig, men att mitt förnuft säger att det inte är hans stil är inte samma sak som att mina känslor är rädda för det ändå.

Anders, psykologen, säger att boten mot både rädslan och vem jag blir ligger i samma beteende, nämligen att jag tänker ut vem jag vill vara och sen har det som mall för såväl dagliga aktiviteter som långsiktiga mål. Så jag har tänkt på sistone vad som skapar mest mening i mitt liv och har kommit fram till att det är relationer. Till Mikael, till familj och nära och kära plus till övriga, bekanta eller främlingar. Att tänka på vad jag vill göra innehåller en variabel jag inte har kontroll över (göra) och antagligen kommer att uppleva misslyckande och fortsätt ångest i, om jag fortsätter basera mitt värde på saker jag gör och sen försvinner förmågan och då har jag inget värde. Så man ska inte tänka på vad man vill göra utan vem man vill vara. Så självklart egentligen, jag kan inte förstå att det tog mig 47 år och en professionell psykolog för att komma på det... Men nu ska jag vara snäll mot mig själv. Om jag tänker ut vem jag vill vara och baserar det på sånt som ger mig mening i livet, så vill jag vara en som gör andra glada och får dem att må bra. Mikael, nära och kära, bekanta och främmande. Det går att förminska eller förstora allteftersom mina förmågor förändras och även om jag har en bra dag eller en dålig.

Och när jag är den jag värdesätter och gör vad som ger mig mening i livet, så älskar jag och är stolt över mig själv och fyller dessutom mitt liv med positiva upplevelser. Mikael säger ju alltid att det är slöseri med min energi att slänga sopor, "gå och skriv nåt till nån istället". Och det är sant.

För övrigt är jag så lycklig över Sköndal. Jag har fått fantastisk hjälp där. Och hittills har jag inte ens behöva beställa läkartid en enda gång, för precis när det börjar samla på sig saker som jag behöver ta upp får jag en kallelse i posten. Har aldrig hänt förr. Känner mig så välvårdad av Sköndal, trots att de inte kan bota mig. All or nothing kallas det visat, att läkare som inte kan bota en patient kan ha svårt för det och helst undvika patienten. Men Sköndal, som inte kan bota, blir inte trötta på en utan utövar stolt sina vårdyrken till min fördel fast jag t o m blir sämre trots vården jag får. Andra läkare kunde känna frustration över det, en kirurg t ex som har en väldigt tydlig all or nothing-metod. (Skär bort det som är fel så blir patienten frisk.)