Dagens bästa

Idag har varit en värdelös dag på det stora hela med sömnbrist som tycks cementeras i botten, och sen lite diverse grejer ovanpå, som att telefonen verkar trasig (pengar!), mitt paket från usa med magnesium som jag väntar intensivt på verkar gå med åsnekurir för det kom till Arlanda för en vecka sen. Sen kostar det oss massa pengar som vi inte har att Mikael var med i en bilolycka, även om polisen säger att inget var hans fel. Så jag är allmänt stressad och sur och uppgiven och ledsen.

Men mitt i allt detta kom så ett mail från min brorsdotter Mia. Hon berättade om familjen, skolan, vad de gör och att de längtar hit. Jag blev så fantastiskt glad att jag lipade när jag berättade det för Mikael. Det är detta jag har längtat efter, att nån skulle bli så gammal att de tyckte det var roligt att skriva brev, eftersom jag inte orkar leka och vara rolig. På den fronten var höjdpunkten förra året när Neo och jag stod på Jojos balkong och diskuterade olika frågor, bland annat vad vår favoritdjurpark var. Jag vet ju att det är oförenligt med att bli populär hos barn om man bara orkar prata lite försiktigt, så när jag får såna kontaktmöjligheter blir jag så oerhört lycklig.

Så Mias mail kommer jag att leva på länge.

Jag känner mig annars mycket påverkad av sömnbristen. Höll på att börja gråta förut när jag försökte förstå det där med telefonen. Jag orkar bara inte med att nåt går mig emot just nu, är väldigt labil och slutkörd. Och det där med bilolyckan igår var jobbigt, jag bara föreställer mig när han ser henne i ögonen innan hon spräcker rutan med skallen. Så traumatiskt för Mikael och stackars kvinnan som förtjänar mitt medlidande, fast jag blir stressad för pengarna.

Men jag ska försöka fokusera på det som är bra, och det är mycket. Särskilt Mias mail. Jag ska berätta mer om det för familjen sen. Lilla söta Mia, som ser ut som en tonåring med sin tandställning och bläckfisklika armar och ben. Alltid en bok i handen, eller ett syskon. Hon kallar alltid Bella för Izzy, det är charmigt, nåt som bara de har liksom. De går inte i samma klass längre och det är säkert nyttigt. Om man är lite introvert, eller görmycket, som jag!, så blir det nog lätt att man faller in i nån baksäteskörning med den extroverta i förarsätet. Nu får bägge stå på egna ben, Bella utan sin sidekick och Mia utan sin charmör. Jag har läst att de danska kronprinstvillingarna också började i varsin klass när de började ettan. Det var lite min dröm när jag var liten att ha en tvilling. Är man inte född med en är det rätt futilt att önska sig en!

Men Mia har i alla fall gjort den här dagen till en bra dag, fast så mycket vägde emot.

I lördags fick jag förresten en underbar blomma, kanske begonia eller nåt, jag kan inget om blommor, i min favoritfärg som är så svår att veta namnet på. Men en sån där djup cerise som drar åt lila. KK kom med den och massa kramar. Hon hade varit på trädgårdsmässan. Och tänkt på mig! Fattar ni!

Ja, jag har så oerhört mycket som är underbart i mitt liv. Jag vill inte vara otacksam eller negativ, fokusera fel osv, men jag känner mig samtidigt förlåtande mot mig själv för jag vet att det inte är sån jag är egentligen, och jag har bara mina dåliga dagar när jag inte rår på nånting och gråter för allt. Sånt är livet.