Det har diskuterats om vad som är ett bra liv, ett meningsfullt liv. Vi med ME blir tvångsförminskade och kanske inte längre kan leva de liv vi själva tycker är meningsfulla. Och om nån annan säger att man kan ha ett bra liv trots ME, så låter det som att personen förminskar ME:n. Så hur man än gör blir det fel. En kompis postade en grej som gick ungefär såhär: Om man går på en social tillställning kan de inte förstå hur man orkar det, när man är sjuk. Om man inte går säger de Men du vet väl att du skulle må bättre av att komma ut lite. Hur man gör blir det fel :-)
Jag har i alla fall fått kämpa i många, många år med att göra om min egen definition av vad ett meningsfullt liv är. I takt med att jag blir sämre och förlorar förmågor tvingas jag omvärdera meningsfull till att bygga på det jag numera kan göra, inte vad jag kunde göra för två år sen och som gav mitt liv mening då, utan de små saker jag trots allt kan nu men som jag förut, eller fortfarande, tyckte var för små och mesiga för att skapa mening till ett liv. Det är en kamp som förhoppningsvis slutar i ödmjukhet och acceptans. Tills det börjar om igen.
Jag tror att jag numera hittar mening i mycket mindre saker än förr. Att som Anne skrev i sitt avskedsbrev att hon har lärt sig att leva ett både geografiskt begränsat liv såväl som vad hon fysiskt klarar av att göra på den lilla yta där hon lever sitt liv. Levde. Jag har inte lärt mig det än, men jag tränar mig. Jag vill fortfarande vara betydelsefull i Mikaels liv, hjälpa honom, glädja honom. Sen önskar jag verkligen att jag kunde vara en bättre faster och plastmormor, och för den delen syster, dotter, styvperson, vän. Däremot är jag numera glad att jag inte har barn, för det skulle vara för svårt att inte kunna vara den mamma jag vill. De andra släktskaperna är redan så komplicerade av skuld och brist att jag är lättad över att inte också känna att jag är en dålig mamma. Annars är ju förhållanden det som känns mest meningsfullt. Och så länge man kan le mot nån så kan man förbättra deras liv. Jag tänker fortfarande på den härliga kvinnan på Vikingfärjan som genom enkla, omtänksamma, snälla kommentarer fick mig att känna mig sedd, älskad, som att hon verkligen önskade mig gott. Jag vill vara sån.
Men samtidigt har jag ju dagar när jag får anstränga mig för att inte vara sur när Mikael kommer hem senare än han sa, eller där vår mjuka soffa med fårskinn gör så ont mot min rygg att jag har svårt att koncentrera mig på tv:n. Såna dagar kanske det meningsfulla i min värld är att jag inte skriker och gapar och skäller och förbannar Gud. Som Mikael sa, att jag är sur eller ledsen i fem minuter istället för fem dagar. Det är ju en ansträngning jag gör för att jag ska bli uthärdlig att vara med, såväl för mig själv som för Mikael.
Jag är dock inte säker på om jag nöjer mig med att meningen finns i människorna. Jag vet inte om det är "meningsfullt" att skapa, försköna, musicera, drömma, resa, äta middag. Det låter ju som meningsfulla saker, men om man vänder på det, betyder det att man har ett meningslöst liv om man inte kan göra det? Och det tycker jag ju inte, så då är det nog bara fluff. Extra, underbart fluff, men det är människorna i ditt liv, och du i deras!, som skapar meningen.
Och för mig som troende är en stor källa till meningsfullhet att jag känner att Gud är min himmelske Far, som älskar mig, och jag älskar honom. Det ger mig en ytterligare dimension av mening och syfte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar