25 april?

Fick min femte kallelse till vårdbesök sista veckan i april. Så osannolikt! Det fjärde har jag, rättare sagt Mikael såklart, ombonat, Botox och naprapat måste hänga ihop, och det sista är gyn, som jag fick avboka förra tiden pga sjukdom och fick ny tid först efter två månader. Så jag kan inte röra om mer i den grytan. Och nu fick jag alltså en femte tid den veckan. Ett per vecka utspritt i april hade varit bättre. Det är helt orimligt att saker ska sammanfalla så av bara slumpen, men så är det.

Mikael satt i flera timmar med min telefon i förrgår. Jag har nog berättat att den plötsligt frågade efter ett lösenord till att avkryptera nåt. Det är ett känt fel som verkar drabba alla möjliga sorters androidtelefoner och det verkar som om man inte kan lösa det på annat vis än att tvångsåterställa fabriksinställningarna. Det finns flera bud på nätet om vilka knappar man ska trycka på på just min telefonmodell för att göra just det och Mikael har testat alla och några till men det funkar inte. Och eftersom det inte existerar nåt sånt där lösenord så kan man inte komma nån vart mjukvarumässigt i telefonen, man kan bara stänga av den och sätta på den igen och fastna på det där lösenordet, innan man kommer till några menyer osv, såklart. Trots timmar av läsande på diverse forum på nätet, nerladdningar av pc-program från Sony och letande efter alternativa omstartsätt så funkar inget. Han har fått två helkorkade svar från Sony, det ena föreslog att han skulle starta om telefonen. Hjälp alltså, läser de inte ens mailen innan de svarar??? Det andra var snäppet vettigare men på barnnivå: "Det verkar som om du försöker återställa fabriksinställningarna." Jaså, verkar det så?

Är jag irriterad eller?

Jag har nog i alla fall insett att telefonen nog inte går att rädda. Men modellen är från 2013 så om jag har haft den så länge så är det ju verkligen bra valuta för pengarna. Bara det att jag har toa och tvättmaskin och wifi och att jag kan läsa och betala mina räkningar gör ju att jag är överst på listan över världens rikaste oavsett. Och att jag får vara sjuk och inte måste sättas ut i skogen att dö för att jag är en belastning för min familj, det är också något jag är medveten om och tacksam för. Man blir inte rik på försäkringskassan, men jämfört med ättestupan har jag ALLT.

För övrigt så är jag fortfarande chockad över själva olyckan. Det var ju en olycka ur Mikaels perspektiv men inte ur kvinnans, om jag förstår det rätt, och det är svårt att smälta. Det är liksom hemskare om det var meningen. När Mikael drömde oroligt igår natt ville jag väcka honom för jag var rädd att han drömde om olyckan. Men sen är jag också chockad över att försäkringar bara är ett delskydd. Även om det ramlar ner nåt från himlen på dig när du står oskyldigt stilla så kostar det dig pengar. Och även om Mikael är helt oskyldig så kostar det oss pengar. Det har jag också svårt att smälta. Men jag vet ju att sjukförsäkringen också bara är ett delskydd, så jag borde inte bli förvånad över detta heller. Och om ens hus brinner ner så får man ju inte pengar för att köpa 10 nya par skor som ersättning, utan 10 par gamla skor. Så det är inte nådigt heller.

Jag har i alla fall sovit bra i två nätter. Och jag ska träna mig på acceptans. Jag är så trött och sur och slut och har lätt att bli irriterad på saker, och på mig själv för att jag inte kan låta bli att bli irriterad, men jag förstår att man ska notera att känslan finns, inte bli rädd för den, inte kämpa för att få bort den, inte låta dess innebörd styra några handlingar, utan bara notera den och liksom rycka på axlarna och säga Jaha. Så nu observerar jag att jag är sur. Det är jättesvårt att låta det stanna vid det, men jag tränar mig.