Mikaels mätdutt på armen är fantastisk och jag älskar den. Den har hjälpt mitt liv så mycket och också gjort det lättare för Mikael. Sockret studsar mycket mer än han trodde, men han har också fått insikter om hur födoämnen och aktiviteter påverkar sockret. Och jag har kunnat sluta bry mig. Behöver inte dubbelkolla att han är normal, inte lyssna hur han låter när han sover. Ibland glömmer jag bort det och lyssnar ändå, och sen stoppar jag mig själv med ett leende. Han mäter ju sockret massa gånger om dagen genom att bara hålla mobilen mot armen, så han hinner märka tendensen innan det blir lågt. Så skönt för mig!
Fast härom veckan sa dutten att han hade 0,9. Jag har lärt mig ungefär vilken grad av nedsättning vilket sockervärde representerar, även om han inte reagerar likadant varje gång han har lågt socker. Och 0,9 är lågt, då kan han inte mäta själv, än mindre gå eller ens röra sig i sängen och kanske inte ens svälja. Antagligen är han så borta att han krampar eller är medvetslös. Så han hade verkligen inte 0,9 utan jag skulle ha satsat på 4, dvs om man känner honom så skulle man möjligtvis ha märkt det på talet men inget annat. Men då kom han på att han inte kalibrerat dutten. Varje dutt räcker i två veckor och för att mätvärdena ska bli ett snäpp tillförlitligare kan man kalibrera den. Då mäter man sockret med stick i fingret och för in de värdena i appen, som justerar duttens mätvärden. Det är dock inte så lätt som det låter, för blod i fingertopparna och blod i överarmen är olika aktuella, eller hur man ska säga. Blodet i fingrarna är mer aktuellt och blodet i armen ligger ca en kvart efter. Om jag nu minns saken rätt. Men när han kalibrerar dutten visade det sig att den hade visat 3 för lågt, dvs att sockret inte var 0,9 utan 4, som jag tyckte han betedde sig som. Då fick han också förklaringen till varför han vaknat och varit sockerkissnödig men dutten visat 10. Men då hade han ju i själva verket haft 13, vilket är när han brukar börja känna fysiska symptom på högt socker.
Så vi hade båda rätt i vår intuition fast en högteknologisk apparat sa nåt annat. Visst är jag oerhört tacksam för dutten, men jag är också oerhört tacksam att jag lärt mig ett och annat om diabetes och hur det visar sig hos Mikael. Jag kan lita på mig själv.
Och det är också därför jag inte väcker honom nu. Min mätdutt (min och min, vi kallar den för det eftersom han mäter med telefonen) går nämligen inte att kalibrera, så jag vet inte om han verkligen har lågt socker nu när apparaten säger LO. Men jag vet hur han låter i sömnen när han har lågt socker, hur han rör sig osv, och min magkänsla säger att han inte har så lågt socker att jag behöver väcka honom för att ge honom druvsocker. Han uppför sig helt som han brukar när han sover. Skönt, eftersom han var så trött idag. Inte roligt att väcka nån för att äta socker så det kanske tar timmar att somna om. Och så skönt att jag kan lita på mig själv. Jag ligger inte här och är rädd. Dutten har gjort mig mer självsäker. Men det är irriterande att apparaten ibland bara säger low (=under 5) istället för att ge mig en siffra. Det är ju görstor skillnad på 4 och 1. 4 är ingen ko på isen, 1 är en allvarlig medicinsk incident som behöver ambulanshjälp. Men Mikael säger att eftersom diabeteskoma är allvarligt, så vill tillverkaren hellre att mätaren säger ifrån i onödan än att folk blir medvetslösa fast apparaten säger att det är ok. Så därför litar jag på min erfarenhet och min magkänsla nu. Så skönt att kunna det! Och så intressant att det är den högteknologiska prylen som gjort mig så självsäker att jag vågar ignorera den när jag tror den har fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar