Mobbning

I min facebookfeed, som jag gör kortare hela tiden, hittade jag nyss ett hjärtskärande inlägg om "Agneta", vars son var mobbad och nyss tog livet av sig. Jag började läsa några av kommentarerna. En pappa erkände att han varit mobbare, men nu var emot det. Skulle han få veta att hans barn mobbade någonsin skulle han leta upp en grav där en mobbad som begått självmord ligger begravd (hur gör man det?!) och säga att såhär kan det gå om ni inte slutar.

Så följderna är det enda skälet att avstå från att göra fel, vara dum, elak, förminska, såra och skada andra människor?

Sen sa en upprörd tjej att det är så fel att flytta den mobbade till ny skola med osäkerhet, istället för att rycka upp mobbarna från deras "lärlingar" och hejaklack. Mina ord, hennes åsikt. Och min.

Jag slutade läsa när jag såg en liten barnhandslapp från ett barn till sin döde far: "De retar mig i skolan för att du är död men du finns ju hos mig i hjärtat, visst gör du det pappa". Hur absolut känslolös kan man vara och reta nån som redan lider av en förälders bortgång? Har barn inte lärt sig nåt hemma nuförtiden? Förmodligen hinner de bara äta middag och göra läxor med sina föräldrar. Och den minsta lilla tid som finns över går till mys snarare än etik- och moralundervisning.

Jag är så gammalmodig att jag ända sedan ganska tidig ålder velat skriva en bok, godnattsagebok, med historier som förkroppsligar goda egenskaper. Sagor som lär barn hur man blir lycklig själv och gör världen till en bättre plats. Finns nog inte mycket som är så stärkande som att bli uppmärksammad för att man gör nåt bra för nån annan. När Mikael och jag såg nån Narniafilm typ förra helgen, nåt med Caspians svärd, så slogs jag av hur proppfull av etik och moral den är. Som liten vet jag inte om jag tänkte på just det, jag såg andra liknelser i böckerna. Men nuförtiden ska man läsa könsneutrala böcker som "Oliver har två pappor", eller "Molly har ingen snippa". Eller om vi inte kan göra Fantomen ickebinär. Alltså, jag dånar. Hur kan könsneutralitet vara en viktigare fråga än om barn gör varandra illa? Att barnen ska bli goda människor, är det en tanke som helt har försvunnit?

En annan sak som jag i sammanhanget tycker är viktig är att alla är lika mycket värda, fast vi är olika. Jag blev lite mobbad, från tvåan till högstadiet. Det var inget speciellt tema, som att nån var död, utan gula byxor, långa ben, glasögon, inga bröst. Jo, temat var väl att jag inte var snygg. Som åtta år... Och att jag aldrig var, och aldrig blev tuff. Jag önskar att jag skulle ta en mobbare i örat om jag såg nån, men de där åren skadade min självkänsla. Själv hade jag fantastisk självkänsla, så det krockade när andra tyckte annat om mig, som kändes i hjärtat. Nej, jag kunde inte strunta i vad de sa, och jag kunde inte heller komma på att ropa det intetsägande Du då, ditt pucko. Att jag var smart och kristen hjälpte absolut inte. Minst sociala problem hade jag faktisk i min kyrkas träningsskola för blivande missionärer, där jag var i två veckor med tjugo främlingar. För första gången i livet var jag ensam, men också ett oskrivet blad. Och det var alla andra också, så jag tror vi var befriande osminkade mot varandra. Och sen på universitet var jag ju inte precis mobbad, även om jag nästan per automatik väntade mig att folk skulle tycka att jag var underlig, av bara farten. Men att vara smart är inte lika kontroversiellt i högre utbildning, och bland mer eller mindre vuxna, som inte bryr sig hur du eller nån annan lever sitt liv.

Vad hade jag behövt annorlunda? Specifika frågor hemifrån:  Var det nån som sa nåt till dig, eller ropade nåt efter dig idag och som du inte tyckte om? Då hade jag nog vågat berätta att de kallade mig långben och kycklingen pga ett par gula gabardinbyxor. Men jag vet inte om mamma hade slutat låta mig använda dem, men förmodligen hade hon gjort sitt bästa för att stärka mig, dels så att jag kunde tåla om nån sa nåt dumt, men också stärka mig "i förväg", så att folk som såg mig såg nån som var stark i sig själv, trygg, inget roligt mobboffer "för hon tystnar inte bara och gråter". Mobbare vill ju få makt, stärka sin egen dåliga självkänsla, och om den inte blir stärkt om de provar att mobba mig, går de antagligen vidare. Vi borde göra alla barn så fulla av självtillit att mobbning inte skadar dem. Om det nu går. Kan man drömma om att mobbningen tar slut?

I mitt fall gjorde den väl det. Jag var en röst ifrån att bli klassens representant till mitt högstadiums luciakandidater. Jag fick veta att killarna röstade på mig för att jag både var snygg och kunde sjunga. Hon som vann hade ljust hår, kunde inte sjunga, men alla tjejerna röstade på henne. Men nu babblar jag loss om gamla tider.

Däremot var det en kille som i en trång passage på gympan, lade sina hände på mina bröst och sa: Du har ju inga. Två pressade lingon på en skärbräda.

Det förföljde mig, och jag drev min kropp in i kutryggighet genom att gå hopkurad med pärmen framför mig i tre år. Om nån hade sagt "Skit i det puckot, han har ingen framtid, men du kan bli nåt stort. Brösten kommer nog i sinom tid."  Och det blev ju minst sagt bevisat, eftersom min behåstorlek några år senare med ett bmi på 18nåt var 75F. Det kanske var mitt första möte med tålamod. Jag blev inte en plattis, jag fick värsta bomberna, men efter alla andra!

Jag har tappat bort mig. Men det var nåt med att mobbing är så fel! Och det var dagens brandtal, som var som en majbrasa som självdog. Men kom ihåg elden! Säg ifrån om nån mobbar eller blir mobbad. Not on my watch!