Jag läste om att bli trodd av vårdpersonal. Det var en kvinna som åt morfinpreparat och kom in på akuten med svåra magsmärtor och de tittade knappt på henne utan sa att hon såklart hade förstoppning för att hon valde att äta så mycket morfin. Sen fick hon lavemang och så ont av det att hon svimmade, flera dagar i rad, men ingen mat och knappt nåt att dricka. Ingen smärtlindring för de ursprungliga problemen eller dem hon åkt in akut för. Massa hemska stunder senare upptäcktes nån sorts växt på tarmen, jag har glömt. Hennes man fick ryta till och då visste läkaren inte ens att frun inte fått mat på flera dagar. Vårdpersonalen hade dömt henne som drogmissbrukare, inte nån som tog smärtstillande mot svåra skador. Och som nån med förstoppning med egen skuld, inte ett faktiskt medicinskt problem.
Historien berör mig såklart mycket, för att jag är empatisk, lättrörd, sjuk och själv har blivit misstrodd av vårdpersonal.
Men den jobbigaste historien handlar om en liten pojke på fem, sex år. Han hade i flera år lidit av svåra magsmärtor, jag minns inte vad det var för fel. En gång började han kvida och hans mamma tog honom till akuten, där hon i princip blev skrattad åt. Den pojken har ju inte ont, det ser du väl själv, han leker ju. Ja, pojken satt vid nåt bord med lego. Men menar ni att den som har svår, långvarig smärta måste ha ett visst lidande ansiktsuttryck? Måste ligga ner och vrida sig i plågor? Att hen måste sluta tänka, reagera, leva, följa sin favoritserie, läsa debattartiklar eller serietidningar, bara spy och ha feber så man säkert märker att de inte är som de friska?
Den som alltid har ont kan inte reagera likadant på det som en som har ont några dagar. Den som har influensa någon vecka reagerar inte på den som en som har influensasymptom i decennier. En person som tar sitt första glas vin blir fullare än alkoholisten som dricker en flaska till frukost (eller vad som nu är en fullgod alkoholistfrukost, jag har noll koll på sprit). Att man är så van vid nåt negativt att man inte längre orkar reagera med stora åthävor betyder inte att man inte känner nåt.
Och pojken med magproblemen som "lekte", han får mitt lättrörda hjärta att blöda. Han var mer van vid smärta än andra sexåringar och orkade inte skrika och vrida sig i plågor jämt. Han ville ha ett liv.
Att folk inte reagerar som man förväntar sig att de ska, betyder inte att deras kamp är så liten som det ser ut. Se människan, heter det. Ibland räcker det bara så långt som näsan räcker och det behövs också omtanke, empati, insikt, erfarenhet och kunskap.
3 kommentarer:
Det finns alldeles för många negativa exempel från vårdvärlden. Man kan skylla på personalbrist och stress, men det är ofta empati som fattas. Utan empati ska man inte jobba inom vården.
Jag har två exempel från den egna bekantskapskretsen som jag minns just nu. En åttaåring som föräldrarna åkte in akut med p g a magsmärtor. De blev hemskickade med uppmaningen att ta en Alvedon.
Flickans blindtarm brast och det blev en stor och svår operation.
En annan mamma jag känner åkte in med sin tvååring som också hade ont i magen. Inget fel på henne enligt akuten. Mamman stod på sig och sa att hon inte tänkte åka hem för hon visste att flickan var rejält sjuk. Så hon satte sig med barnet i väntrummet och satt där hela natten, tills också denna blindtarm brast.
Det är speciellt med barn. Och vården ska lyssna på mammor.
modren
Verkligen. Det finns väl mammor som åker kn för en förkylning, men vill man missa de verkliga fallen för att några tar in barnen för lätt? Personbedömning borde ingå i utbildningen. Och ha större tilltro till mammor.
Verkligen. Det finns väl mammor som åker kn för en förkylning, men vill man missa de verkliga fallen för att några tar in barnen för lätt? Personbedömning borde ingå i utbildningen. Och ha större tilltro till mammor.
Skicka en kommentar