Jag älskar att heja på mina barn i framgång, att se dem lyckas och ta sig an världen. Men de stunder jag verkligen ger av mig själv ær de dær nätterna av tröstlöshet nær de skriker av smærta over stora varbölder på trumhinnorna, frakturer från pulkabacken, eller hickhackhostan från helvetet som kør igång før 13e natten i rad och de sover på dagen, men själv ær det 13e dygnet man lever på 3 timmars sömn mellan 4-8 innan maken ska till jobbet. Eller timmarna man tragglar övningar med en ængels tålamod før att hjälpa på en utveckling som inte riktigt tagit fart som den borde. Jag kräver inte att mina barn ska förstå min insats eller kärlek, eller ska vara tacksamma mot mig. Det ræcker om jag kan lindra, och nær det inte går, hjälpa dem känna trygghet under tiden det varar.
Om himlen ær som livet hær på jorden, eller kanske tværtom; om livet på jorden føljer mønstret i himlen, då ær det kanske i de mest smærtsamma stunderna som villkorslös kärlek strömmar mot oss utan krav om tack, insikter, eller ödmjukhet, bara en värme som kan ge trygghet nær ingenting annat lindrar eller hjälper?
Å vad fint sagt. Min sån där kärlek som går utanpå allt och offrar allt, har ju inga barn att jämföra med. Jag älskar ju mikael ovillkorligen, men det är knte en förälder-barn-relation, så jag vet inte om jag egentligen förstår hur det känns att offra sitt liv för någon, både bokstavligt och bildligt, varje dag och varje varböldsnatt. Äldste Hollands tal ikväll gav mig några glimtar. En dikt som min me-kompis Cecilia skrivit slutar Buren. Bär. Det är kanske så lätt, och så svårt, det här livet. Tack för en fin och trevlig konversation.
Å vad fint sagt. Min sån där kärlek som går utanpå allt och offrar allt, har ju inga barn att jämföra med. Jag älskar ju mikael ovillkorligen, men det är knte en förälder-barn-relation, så jag vet inte om jag egentligen förstår hur det känns att offra sitt liv för någon, både bokstavligt och bildligt, varje dag och varje varböldsnatt. Äldste Hollands tal ikväll gav mig några glimtar. En dikt som min me-kompis Cecilia skrivit slutar Buren. Bär. Det är kanske så lätt, och så svårt, det här livet. Tack för en fin och trevlig konversation.
Oj, det var inte meningen att ge mig själv en martyrgloria hær från oben gentemot den som slipper de dær varbøldsnætterna med slit før annans rækning, ser hur man kan læsa in det i kommentaren. Æven om jag haft några turer till fysiska værstingelændet så ær de øver och min erfarenhet består mest i att stå bredvid den som lider värst. Det var dærfør mina tankar dras till de parallellerna.
5 kommentarer:
Jag älskar att heja på mina barn i framgång, att se dem lyckas och ta sig an världen.
Men de stunder jag verkligen ger av mig själv ær de dær nätterna av tröstlöshet nær de skriker av smærta over stora varbölder på trumhinnorna, frakturer från pulkabacken, eller hickhackhostan från helvetet som kør igång før 13e natten i rad och de sover på dagen, men själv ær det 13e dygnet man lever på 3 timmars sömn mellan 4-8 innan maken ska till jobbet. Eller timmarna man tragglar övningar med en ængels tålamod før att hjälpa på en utveckling som inte riktigt tagit fart som den borde. Jag kräver inte att mina barn ska förstå min insats eller kärlek, eller ska vara tacksamma mot mig. Det ræcker om jag kan lindra, och nær det inte går, hjälpa dem känna trygghet under tiden det varar.
Om himlen ær som livet hær på jorden, eller kanske tværtom; om livet på jorden føljer mønstret i himlen, då ær det kanske i de mest smærtsamma stunderna som villkorslös kärlek strömmar mot oss utan krav om tack, insikter, eller ödmjukhet, bara en värme som kan ge trygghet nær ingenting annat lindrar eller hjälper?
Å vad fint sagt. Min sån där kärlek som går utanpå allt och offrar allt, har ju inga barn att jämföra med. Jag älskar ju mikael ovillkorligen, men det är knte en förälder-barn-relation, så jag vet inte om jag egentligen förstår hur det känns att offra sitt liv för någon, både bokstavligt och bildligt, varje dag och varje varböldsnatt. Äldste Hollands tal ikväll gav mig några glimtar. En dikt som min me-kompis Cecilia skrivit slutar Buren. Bär. Det är kanske så lätt, och så svårt, det här livet. Tack för en fin och trevlig konversation.
Å vad fint sagt. Min sån där kärlek som går utanpå allt och offrar allt, har ju inga barn att jämföra med. Jag älskar ju mikael ovillkorligen, men det är knte en förälder-barn-relation, så jag vet inte om jag egentligen förstår hur det känns att offra sitt liv för någon, både bokstavligt och bildligt, varje dag och varje varböldsnatt. Äldste Hollands tal ikväll gav mig några glimtar. En dikt som min me-kompis Cecilia skrivit slutar Buren. Bär. Det är kanske så lätt, och så svårt, det här livet. Tack för en fin och trevlig konversation.
Oj, det var inte meningen att ge mig själv en martyrgloria hær från oben gentemot den som slipper de dær varbøldsnætterna med slit før annans rækning, ser hur man kan læsa in det i kommentaren. Æven om jag haft några turer till fysiska værstingelændet så ær de øver och min erfarenhet består mest i att stå bredvid den som lider värst. Det var dærfør mina tankar dras till de parallellerna.
Nej, jag menar inte att du gav dig själv nån gloria, jag tyckte det du sa var intressant och äkta.
Skicka en kommentar