Lättad

Idag var mitt blodtryck nere på 133/84 fast jag just satte mig i soffan. När jag tänker på den värsta huvudvärken så blir jag så tacksam. Mina mediciner hjälpte inte och värken var så svår att jag inte fick mer ont i huvudet när jag fick migrän, bara annorlunda. Inte var det lätt att avgöra när det var migrän, och sen fick jag det oftare när jag gick med sån svår huvudvärk. Jag blir lite ledsen när jag tänker på det. Ser mig själv som en människa, vem som helst, som det är synd om. Ja, det var jobbigt, och än är det inte över, även om det värsta blev kontrollerat av betablockerarna.

Jag har nog inte uppfört mig som en som har sprängande huvudvärk. Jag klagar massa här, men inte i verkligheten, i alla fall inte till Mikael. Jag tycker vi borde ha roligare saker att prata om. Vill inte att han ska bli gift med en som bara klagar och som han måste vårda. Jag har fortfarande rädslor för vårt äktenskap. De i min familj som varit med om skilsmässa blev överraskade, så alltså vet man kanske inte förrän efteråt vilket strå som gjorde att kamelens rygg gick av. Jag tvivlar inte en sekund på Mikaels kärlek och hans beslutsamhet att alltid vara gift med mig, oavsett vad, men jag har inte bra pejl på vad som är outhärdligt. Jag vet inte hur sjuk jag kan bli och samtidigt fortsätta vara älskad.

Där har vi nog problemet, pudelns kärna (som jag hade behövt psykologen till, han som är så bra men aldrig verkar kunna vara där). Jag tror inte att jag är värd att älskas om jag blir för "oduglig". Ja, detta är så typiskt, jag blir alltid deppig när jag har migrän. Det måste vara nåt med dopamin eller serotonin eller vad man nu mår bra av. Ja, men om jag har migrändepp ska jag kanske inte ta mig på allvar, fast jag ska nog komma ihåg att arbeta på att lösa upp knuten, pudelns felaktiga kärna. Man är värd att älskas alltid, jämt, oavsett vad man gör, oavsett vem man är, oavsett hur självständig och beundransvärd man är.

En av mina finaste upplevelser angående barn förutom åren i Borås med Elsa och Kajsa, är när P&K var här med N och B, och B var fyra månader. Precis så gammal att hon var lite stadig och gick att hålla i, men inte så gammal att hon blivit särskilt tung än. Jag höll henne en stund, blev trött av ljudet inne, så jag ställde mig på framsidan och bara höll henne, luktade, älskade, njöt. Och jag blir alldeles gråtfärdig när jag skriver, fast det är flera år sen och jag berättat det flera gånger förr. Fast hon inte var särskilt medveten om nåt än, så gav hon mig en sån fin gåva när hon somnade på min axel. Alla år av barnlöshet och längtan låg i mina armar och viskade Jag är ett barn, och jag älskar dig. En av de allra vackraste stunderna i hela mitt liv. Det gjorde hon för mig när hon inte kunde mer än äta och sova. Så visst har VARJE människa ett oändligt stort värde, oavsett allt man komplexar till det med. Varje människa har oändlig kärlek att ge, och varje människa är värd att få all kärlek som finns. Jag måste komma ihåg det. Och om det är nån därute som liksom jag glömmer bort det ibland, så minns att det faktiskt är så. Du är värd allt. Bara hämta mera snytpapper, fräs, och ta nya tag. Jag hoppas det känns bättre nu.